Besökare till vår kolonilott kommenterar ibland frodigheten med att fråga vad vi gödslar med. Då vi, bortsett från en påse benmjöl för buskplanteringar, inte köpt någon gödsling till vår lott kan frågan göra oss en smula konfunderade. Men tänker vi efter så återför även vi i själva verket en hel del näring till jorden, bland annat genom gröngödsling.
När vårt kolonilottsodlande tog sin början för drygt fyra år sedan var vi mycket av nyfikna noviser. Snart förstod vi i alla fall vikten av att ha en kompost på lotten. Vi prövade även att tillföra både kaffesump och nässelvatten för ökad växtkraft. Efter ett tag blev framför allt jag (Peter) nyfiken på att gå vidare med detta som kallas gröngödsling. I korthet handlar det om växter som odlas med syfte att gödsla och förbättra jorden. Genom upprepat odlande och vattnande av odlingsytan försvinner kväve och näringsämnen från jorden; för att kunna fortsätta bruka samma mark utan att den blir utarmad behöver dessa ämnen på något sätt återföras.
I gröngödsling kan man använda den del av sin mark som för tillfället inte används för annan odling och kanske under en hel säsong odla exempelvis klöver för berikning av kvävehalten. Just baljväxter (som exempelvis klöver och bönor) samlar på egen hand in kväve från luften och är nog bland de mest kända växtförbättrarna av odlingsjorden. Gröngödsling kan även användas för odling av lågväxande marktäckare mellan rader av annat som odlas. Detta hindrar då ogräs från att komma upp och sägs även skapa en förvirring bland de skadedjur som är ute efter dina primörer. Vid sådan form av odling är det klokt att låta huvudgrödan växa till sig något innan den så kallade bottengrödan sås mellan raderna av exempelvis rotsaker.
När jorden ligger bar uppkommer inte bara problem med ogräs som snabbt etablerar sig utan jordens näringsämnen eroderar även bort med regnvattnet. Vid odling av en tidig gröda som rädisa eller spenat kan då gröngödsling användas efter skörden. Kanske genom att så den, av bin och fjärilar, omtyckta Honungsörten. Poängen med att använda en sådan gröda är att jordens kväve och näringsämnen inte behöver riskera att lakas ut med regnvattnet utan kan fångas upp av Honungsörten och komma till nytta vid kommande odlingar. Andra sorters gröngödselväxter används för att ge god struktur på jorden och med sina långa rötter få upp nyttigheter från jordens djupare skikt.
När gröngödselväxterna, sent på hösten eller under våren, myllas ner i jorden bryts de ner. Jorden får en tillförsel av kväve och näringsämnen samt får en bättre struktur. Tillförseln av organiskt material gynnar dessutom jordens mikroliv av små välgörande varelser som bryter ner växtdelarna. Allt detta möjliggör fortsatt odling av friska och motståndskraftiga växter.
Våra egna försök med gröngödsling började med nedmyllande av överblommade röd- och vitklöverblommor på kolonilottens bara ytor. Detta gick väl sådär. En del klöver kom upp men glest och långsamt. Nästföljande odlingssäsong gick det bättre när vi fick tag på utsäde av Blodklöver och Blå lupin. De blev inte bara ett glädjeämne för ögon och pollinerande insekter utan har alltså också förbättrat vår jordkvalitet.
För dem som vill fördjupa sig i ämnet och läsa mer om vad olika gröngödslingsväxter lämpar sig bäst för rekommenderas följande kortfattade eller denna mer omfattande skrift. Om din vanliga försäljare av fröer saknar någon kan exempelvis följande återförsäljare vara ett tips.
Vi har tidigare skrivit om kaffets påverkan på miljön och det var inte svårt att hitta information om. Teets miljöpåverkan verkar däremot inte ha uppmärksammats så mycket. Om det betyder att det är en relativt bra produkt, eller om det snarare är en blind fläck, vet vi inte. Som när det gäller allt som odlas besprutas te i konventionell produktion och det är bra att välja KRAV. Det är vi än så länge inte så konsekventa med. Spännande dofter och smaker fördärvar det moraliska omdömet ibland. Däremot är vi ganska bra på att använda de möjligheter vi har till att göra eget te. Då kan man vara helt säker på att inga kemikalier använts och man slipper alla transporter. Te är, liksom t ex kryddor, den sortens produkt som egentligen är ok att transportera. Det väger inte mycket och har lång hållbarhet, vilket gör att man kan använda långsamma transportmedel med mindre utsläpp. Men ingen transport alls är ju ännu bättre! Jag (Sofia) tror också att det överlag är bra att öva sig i att tänka mer på att ta vara på det man har omkring sig.
På en ”tårtbit” av vår kolonilott odlar vi kryddväxter. En stor andel av dessa är sådana som är goda att göra te på, t ex flera sorters mynta. Det man behöver tänka på när det gäller odling av örter är ofta att begränsa utbredningen, snarare än att få dem att växa. De flesta kommer troget tillbaka år efter år och kräver väldigt lite skötsel. Flera går också alldeles utmärkt att odla i kruka inomhus. Man kan så från frö eller köpa plantor. Även de som finns i vanliga livsmedelsaffärer kan klara sig om man planterar om dem, men det är bättre kvalitet om man köper i blomsterhandel eller handelsträdgård. Känner du någon som odlar örter är de enkla att ta skott från.
På sommaren gör vi ofta te på färska kryddväxter. De vi har som vi använder på det sättet är lavendel, citronmeliss, pepparmynta, brokbladig äpplelmynta, temynta, rosenmynta, vadstenamynta (mycket aggressivt växtsätt), ananassalvia (ettårig, förra året hade vi melonsalvia) och åbrodd (används i liten mängd blandat med t ex citronmeliss eller någon mynta). Till en mugg räcker det med ett par blad. Brygger man i tekanna kan man ta en hel kvist. Koka upp vatten och häll på. Låt dra under lock 10-20 minuter. Själv tycker jag det är det godaste te man kan få. Vill man göra iste rör man i ett par teskedar socker, råsocker, honung eller annan sötning när teet är varmt och låter det sedan svalna. Ställ det därefter i kylskåpet och/eller ha i isbitar så att det blir riktigt kallt.
För att spara sommarens smaker brukar vi plocka knippen av örtkryddor, binda samman dem i buketter och hänga upp och ned på gardinstången. När de har torkat helt smular man ned bladen i burkar. De ska förvaras mörkt, så om man vill ha burkarna framme ska de vara i t ex metall (inte genomskinligt glas). Det händer att kryddor tappar smaken vid torkning och mest smakar gräs, men myntor är enkla att torka och det kan hända att det är förvaringen som fallerat när vi misslyckats med en del andra. Vi skulle mycket väl kunna vara självförsörjande på te om vi inte blev så sugna på att pröva andra smaker.
När man brygger te på torkade örter gör man som med vanligt te. Det behöver inte dra så länge som färska blad. Torkade nässlor går också bra att använda. De ger inte så mycket smak, men lär vara nyttigt och är gott att blanda med någon kryddväxt. Vi odlar inte svarta vinbär, men bladen från sådana buskar är annars goda att ha till te. I år har jag så smått börjat botanisera i det vilda efter sådant man kan äta eller brygga te på och det jag har använt ett par gånger är groblad. Man gör te på bladen på samma sätt som med färska örter. Milt smakande och lär vara bra för halsen.
När jag (Peter) för dryga tre år sedan slutade äta kött (fisk och skaldjur undantagna) var det mycket för att pröva hur lätt eller svårt det skulle vara. Den inledande fastan på 40 dagar visade sig vara tillräckligt hanterbar och försöket permanentades. Nyttan för min egen hälsa och den gynnsamma påverkan mitt beslut hade på miljön i stort var i detta skede främst något jag hade en magkänsla [sic!] för. Genom att jag redan tagit ett betydande steg i form av att sluta äta de flesta sorters djur blev det även lättare att ta till sig information om de positiva effekter mitt beslut hade. Informationen som tidigare mer eller mindre glidit av mig kunde nu, kanske paradoxalt nog, få bättre fäste när jag hade viss distans till köttätandet. Och som så ofta handlar det inte om att information saknas. Uppmaningar från olika utgångspunkter till ”ät mindre kött” är klart vanliga. Däremot kan jag uppriktigt förvånas över att så få tar denna information på allvar och låter den få återverkningar i sina egna liv.
Det finns onekligen många aspekter på köttätandet och för att göra vårt veckotips mera överskådligt tänkte jag dela in problematiken i fyra huvudområden; miljöskäl, hälsoskäl, djurrättsskäl och rättviseskäl. Från att inledningsvis främst tänkt på miljö- och rättviseskälen i djurätandet börjar jag nu se det som att alla delar hänger ihop i en helhet.
Vi börjar med miljöskälen till att minska vår köttkonsumtion. I samtal kring miljö fokuseras ofta på klimatförändringarna och det går då att se på olika produkters utsläpp av växthusgaser. För djuruppfödningens del handlar det inte bara om koldioxid från exempelvis transporter utan även om de mera kraftfulla växthusgaserna metan (från nötdjur och fårs magar samt gödselstackar) och lustgas (från gödslad mark). Räknar vi om detta till motsvarande mängd koldioxid ger nötkött 26 kilo koldioxid per kilo kött, kyckling cirka 3 kilo, spannmål och baljväxter omkring 0,5 kilo per kilo tillagad produkt. Utifrån vår nuvarande situation i Sverige där vi de senaste 20 åren ökat vår köttkonsumtion med 40% till dagens 85 kilo (inklusive ben) kött per person och år är det inte svårt att se matvalens betydelse. Tre forskare från Chalmers konstaterar i denna artikel att den enskilt mest kraftfulla åtgärden vi som privatpersoner kan göra för att få ner våra koldioxidutsläpp till hållbara nivåer är att äta mindre nötkött. Ytterligare exempel på stora miljöproblem kopplat till dagens storskaligt industriella köttproduktion är avskogning för att bereda plats åt betesmark och odling av foder till djuren. Odling där ofta både energikrävande konstgödsel och, för den bilogiska mångfalden utarmande, bekämpningsmedel används.
Förflyttar vi oss för en stund från de kanske abstrakta klimathoten kan vi istället gå till oss själva och våra kroppar. Internationella cancerforskningsfonden WCRF rekommenderar då – baserat på de vetenskapliga belägg som finns – att människor ska begränsa sin konsumtion av rött kött till ett halvt kilo i veckan och helt undvika charkuteriprodukter. Vi skulle alltså behöva mer än halvera vår nuvarande köttkonsumtion. Förutom ökad risk för cancer finns även studier som tyder på ökad risk för exempelvis stroke och hjärtinfarkt för personer som äter mycket kött. Som vi skrivit om tidigare finns inte heller något egentligt behov av att våra proteiner kommer just från djur. Goda och hälsosamma proteiner finns även i spannmål, baljväxter, grönsaker etcetera.
Även om jag tycker om djur har detta med djurrättsskäl inte varit något jag lagt speciellt stor vikt vid tidigare, men under de senaste åren har en omsvängning skett. Flera böcker och filmer har haft betydelse för detta men starkast var vårens läsning av Jonathan Safran Foers Äta djur. Han beskriver där utifrån flera års efterforskningar vårt industriella maskineri som producerar användarvänligt kött från ett ständigt växande antal djur. Boken utgår från välunderbyggda källor och tar upp vårt köttätande från många olika aspekter med en stor berättarskicklighet. I miljöer, mycket främmande från idyllens familjelantgårdar, får läsaren stiga in i riktigt otäcka skräckfilmer där grisar skållas levande och kor får sina bakben avklippta innan de avlidit. Hur ofta eller sällan det sker är svårt att få någon statistik över, men att otillräcklig bedövning används på grund av stress eller oskicklighet även vid svenska slakterier tror jag inte vi behöver tvivla på. Safran Foer baxnar själv inför offentliga uppgifter som finns ifrån föranmälda inspektioner på slakterier. Vid hela 32% av slakterierna upptäcktes ”regelbundet förekommande avsiktlig grymhet”. Men även utan avsiktlig grymhet från frustrerade fabriksanställda är det svårt att tänka sig något speciellt bra liv för exempelvis våra vanligaste fjäderfän som extremt snabbväxande och genetiskt modifierade växer upp till att varken kunna gå normalt eller para sig.
När jag började intressera mig för dilemmat med att äta djur fastnade jag mycket för den globala orättvisan som medelsvenskens 85 årliga kilo kött bygger på. Omkring 70% av världens odlade jordbruksmark används som betesmark eller till odling av mat till de djur som ger oss kött. Denna mark skulle istället kunna användas till att effektivt mätta jordens växande befolkning och samtidigt räcka för att spara icke odlade områden där rika ekosystem får breda ut sig. Att låta grödor – som ofta kan ätas direkt av människan – istället ta en omväg via djurens magar är inte bara ineffektivt utan rent utsagt moraliskt förkastligt i en värld där vi blir allt fler att dela på begränsade resurser.
För egen del har jag bestämt mig för att utesluta de flesta djur från min mattallrik. Undantagen kommer från haven där jag blivit allt mer restriktiv och försöker följa riktlinjer likt dessa från Naturskyddsföreningen. Även deras app till telefonen, som bland annat innehåller Do’s & Don’ts gällande fisk och skaldjur, är för övrigt riktigt användbar.
Sofia äter fortfarande kött, men i mycket begränsad omfattning – på sin höjd en gång i veckan. När det gäller det som tillagas hemma väljer hon bara svenskt KRAV-kött och vilt utöver tidigare nämnda djur från haven. Det innebär att hon väljer bort kyckling då det inte går att få tag på KRAV där vi bor. Än så länge är vi inte så bekväma med att vara ”besvärliga kunder” på restaurang, men även Sofia väljer allt oftare fisk i de sammanhang där man inte vet var annat kött kommer från. Det är möjligt att producera en viss mängd kött på ett resurseffektivt och hållbart sätt t ex genom att låta djur beta på mark som inte är lämplig för odling, eller att djuren ingår i ett relativt lokalt kretslopp där gödseln används på odlingar i närområdet och fodret odlas på gården där djuren lever. Det kan därför finnas fördelar med att gynna den produktion som är förhållandevis bra. Viltkött är inte behäftat med samma problematik som annat kött, men tillgången ökar inte även om efterfrågan skulle göra det. Utifrån tankar om vad som vore hållbart om alla gjorde, kan man alltså komma fram till att en liten mängd kött är rimligt att äta. Även Sofia funderar dock på att bli ännu mer restriktiv. Den som vill minska på sitt köttätande och funderar, utifrån ett hållbarhetstänkande, på vilket kött man bör välja i första hand har nytta av kottguiden.se
På sommaren passar det extra bra med lätt och sval mat; som sallad. Ännu är det inte så många sorters grönsaker som är färdiga för skörd på vår koloni, men det finns gott om spenat och örtkryddor. Melon är i säsong kring medelhavet och är, som vi förstått det, ett relativt bra val nu. Ta receptet som inspiration på säsongsmat och använd det du har i din trädgård eller på din odlingslott. Eller ta receptet som inspiration att börja odla om du inte redan gör det. Örter kan man odla även i lägenhet. Recepten är till två personer.
Säsongsmat; spenat- och melonsallad med myntaolja
1 näve färsk spenat
Bladen från några kvistar pimpinell
1/2 galiamelon
1 1/2 dl kidneybönor (tetrapack)
1/2 dl hel dinkel
1 liten rödlök
pinjenötter
Myntaolja
1/2 dl rapsolja
ca 30 g pepparmynta och brokbladig äppelmynta (bladen)
ca 1/3 tsk salt
1 tsk äppelcidervinäger
Dinkel behöver förberedas kvällen innan och då läggas i blöt över natten. Den ska sedan kokas ca 1 timme. Ett snabbare alternativ är t ex matvete. Strimla spenaten grovt. Skala, kärna ur och dela melonen i ganska stora bitar. Häll av bönorna i en sil och skölj dem. Finhacka löken och blanda samman allt till salladen utom pinjenötterna.
Vi har prövat flera sätt att göra myntaolja och en upptäckt är att den får betydligt mer smak om den får stå ett tag, även när man gör varianter där man silar bort själva bladen. Det är viktigt att inte värma för mycket och inte mixa för länge, för annars kan smaken försvinna. Den ovanstående varianten gjorde vi så att vi lade myntan i en stor sil, kokade upp ca 1 liter vatten och sköljde bladen i det, därefter direkt med kallt vatten. Sedan mixade vi myntabladen hastigt med övriga ingredienser. Man kan också värma ca 1 dl rapsolja till 75°, hälla det i en burk med ca 15 g myntablad och låta det dra en halvtimme med lock. Därefter plockar man bort bladen, eller silar och låter oljan stå, helst över natten.
Blanda dressingen med salladen. Ställ fram pinjenötter att strö över så mycket man vill.
Jordgubbspaj
Efterrätten är inspirerad av recept på raw food (inte upphettat över 42°), men i egen version och med rabarbersylt som inte alls är raw. Jordgubbar är i säsong och på det sättet ett bra val. De är dock besprutade i konventionell produktion, så om man hittar KRAV-jordgubbar är det bra, eller om man odlar själv förstås. Pajerna på bilden är gjorda enligt receptet nedan. Vi märkte att de blev ganska mäktiga med den mängden nötbotten, så om man vill ha en lättare paj kan man minska till kanske 100 g hasselnötter och då förstås minska även på honungen. Det enklaste sättet att göra egen rabarbersylt är att ta några stjälkar rabarber, skala och skiva dem i centimeterlånga bitar. Lägg i en kastrull och häll på rikligt med socker. Vatten behövs inte. Värm och rör om till dess det avgetts så mycket vätska att det börjar koka. Fortsätt koka och blanda om då och då till dess rabarbern är sönderkokt. Provsmaka och tillsätt mer socker om det behövs. Koka längre om du vill ha den tjockare. Vaniljstång eller kanel är gott att koka med om man vill. Även ingefära passar bra ihop med rabarber och om man vill kan man byta ut en del socker mot honung.
150 g hasselnötter
ca 2 1/2 msk honung
3 msk rabarbersylt
några jordgubbar
några citronmelissblad
Mixa eller mal nötterna fint. Blanda i en msk honung i taget till dess det blir en smet som går att forma. Tryck ut i två små portionspajformar (eller gör en lite större sats i en vanlig pajform). Fördela rabarbersylten på bottnarna. Skiva jordgubbar och varva med citronmeliss ovanpå sylten.
Något vi skrivit flera gånger om här på hemsidan är matens betydelse.Det är ett område där vi alla har goda möjligheter att göra betydande skillnad. Här har vi skrivit om hur vi brukar prioritera i mataffären, men det finns flera saker värda att tänka på redan innan man beger sig iväg. Här kommer några tips kring att planera matinköp med miljön i bakhuvudet.
En enkel vana som jag (Peter) haft med mig länge är att ta med egna kassar när jag ska handla mat. Inledningsvis handlade det nog mest om snålhet, men nu finns även en tanke om att inte förbruka onödigt många pappers- eller plastpåsar. Sedan vi köpt var sin så kallad pitch-påsefinns dessa nästan alltid med i väskan eller fickan och gör att vi slipper plastpåsar även i diverse andra sammanhang. Ofta handlar det främst om att vara tillräckligt snabb så att butiksexpediten inte behöver ta fram en påse. Minskar många av oss på användandet av plastpåsar märks det även för användandet av fossil energi (som oljebaserade plastpåsar består av) och problemen med plastrester som sprids i naturen blir mindre. Vill du öka din motivation att reducera plastanvändandet kan vårt tidigare veckotips rekommenderas.
En annan förberedelse inför besöket i matbutiken brukar vara att skriva någon form av inköpslista. För att lättare kunna följa säsongens och utbudets variationer gör vi då klokt i att inte låta dessa listor bli allt för rigida. Ser du att den ekologiska potatisen är slut är det bättre att botanisera bland giftfria andra rotsaker istället för att nödgas bära hem kemikaliestinna potatisknölar. Låter du dessutom din inköpslista utgå från olika maträtter istället för enskilda ingredienser kan det vara ännu lättare att välja de produkter som är mest lagom mogna och klimatsmarta när du väl är i butiken. Kanske kan det till exempel stå ”frukt” på inköpslistan istället för att bestämma i förväg vilken sort det ska vara.
Att prioritera att handla i någon av de närmaste matbutikerna har flera fördelar. Då dessa butiker ofta är något mindre kan det vara lättare att etablera en god relation till personalen vilket ökar chanserna att de lyssnar på dig ifall du kommer med önskemål om exempelvis fler ekologiska varor. Eftersom dina transportkostnader till denna nära butik blir små, eller ej existerande, blir det också lättare att sålla bort reklambladens lockpriser från medvetandet.
Långväga transporter och åksjuk mat är problematiskt och vi försöker välja mat som är odlad och producerad i närheten. De transporter som sker till butikerna är emellertid vanligtvis välplanerade och av ekonomiska skäl fullastade, vilket ger relativt liten klimatpåverkan från varje enskild produkt. Vår egen transport till och från butiken sker däremot ofta genom korta resor i nästan tomma bilar. Detta nämns ibland, men är en lite bortglömd aspekt på matkonsumtionens klimatpåverkan, som är värd att påminna om.
Själva har vi nära gångavstånd till vår livsmedelsbutik, men brukade gå även när det innebar en längre promenad. Bor man så att det är för långt även till den närmaste affären kan man försöka passa på att handla på väg till eller från något annat och se till att tänka igenom vad man behöver så att man inte måste åka flera gånger. Tar man däremot bilen för att kunna handla mycket på en gång är det istället bra att försöka gå över till att handla oftare så att man orkar bära hem varorna för hand. Eller kanske står det en Dramaten i källaren som skulle kunna komma till heders igen. För dem som låter eventuella miljövinster från medveten handling ätas upp av koldioxidutsläpp till och från butiken är det i vilket fall på sin plats att tänka efter några varv till. Går det att undvikaåtminstone vissa av bilfärderna genom till exempel promenerande, cykling (kanske med cykelkärra), samåkning, buss, val av närmare butik? För inte är det rimligt att åka iväg med ett och ett halvt ton järnmonster bara för att ta hem en liter mjölk och en tidning?
Besökare till vår kolonilott kommenterar ibland frodigheten med att fråga vad vi gödslar med. Då vi, bortsett från en påse benmjöl för buskplanteringar, inte köpt någon gödsling till vår lott kan frågan göra oss en smula konfunderade. Men tänker vi efter så återför även vi i själva verket en hel del näring till jorden, bland annat genom gröngödsling.
