Flockdjur eller inte

Flockdjur eller inte. Bild på flygande fåglar.

Under en av de senaste vandringarna i någon annans skor prövade jag att vara en tiger. En sak jag upplevde att vi hade gemensamt var att jag inte är ett flockdjur. Det fick mig att tänka vidare. På hur flockdjur fungerar, på vilket sätt människan är ett flockdjur och på vilka sätt det kan vara bra eller dåligt.

I djurvärlden finns det två huvudtyper av flockdjur. Det ena är de som är mycket hierarkiska och styrs av en stark ledare. Ett exempel är vargar. Flockledaren bestämmer vart flocken ska gå och var flocken ska stanna. Han utmanas ibland av yngre hanar, men annars ifrågasätts inte hans beslut. Det andra är fiskstim och fåglar som t ex starar. Flockarna är väldigt stora och ändå tycks de röra sig helt synkroniserat. Troligen fungerar det så att varje fågel, eller fisk har koll på de som är närmast och håller ett väl avvägt avstånd till dem. Dessa har i sin tur koll på de som är närmast dem osv. Om någon upptäcker en fara eller får syn på precis var målet är ändrar denne riktning. Genast följer de som är närmast med på samma avstånd som tidigare och rörelsen fortplantar sig genom flocken. Men detta går så blixtsnabbt att det ser ut som en enda rörelse.

Människor som flockdjur verkar huvudsakligen vara hierarkiska. Vi följer gärna starka ledare. Dessa kan ha formell makt, som presidenter, statsministrar eller chefer. Eller informell som i ett gäng, eller en grupp som ska göra ett skolarbete. Samtidigt är människor mer präglade av kultur än andra djur och hur ledaren utses är inte alltid lika givet. Jag tänker att det också därför ibland blir mer osäkert vem som är ledare. Och att ledaren kan utmanas, eller ignoreras på fler olika sätt än i en vargflock. Ledaren kan vara kompetent och klok och leda sin flock rätt. Eller starta krig, använda flockens resurser för egen vinning och leda flocken fram mot ett stup. Vad som ger ledaren makt är olika i olika situationer och makten i sig påverkar också ofta ledarens beteende.

Men vi har också drag av fiskstim och starflockar. Ett experiment som gjorts flera gånger är att låta någon stå på offentlig plats och titta uppåt. Flera kommer att ställa sig bredvid och försöka få syn på vad det är han ser. Om det redan från början står flera personer och tittar åt samma håll blir effekten ännu starkare. Många människor gör gärna som alla andra gör. Kanske p g a det hierarkiska draget verkar vi samtidigt mer benägna att konkurrera och tävla än starar. Att vi sneglar på dem vi har omkring oss gör därför ofta att saker skruvas upp mer och mer. Har grannen köpt en ny bil vill vi ha en större. Har kollegan fått högre lön vill vi ha ännu mer. Har en kompis ny telefon vill vi gärna ha en ännu finare. Hör vi att folk åker till Thailand vill vi resa ännu längre bort. ”Allt är en tävling” som Peter och jag ibland skämtsamt säger. Men ibland blir det också positivt som när en familj sätter upp solpaneler på taket och flera i grannskapet följer efter. Eller när en kollega blir vegetarian och flera blir nyfikna på att prova. Att lastcyklar är så vanliga i den här staden beror i hög grad på att några började och det blev en lokal trend.

Den som inte är ett flockdjur kan förstås vara bara motvalls. Sådana känner jag också, som alltid ska tycka tvärtom, även när alla andra har kommit överens om något bra. Kanske kommer det beteendet egentligen ur en vilja att vara ledare. Men den typ jag tänker på nu är snarare den som ser att kejsaren är naken. Om det inte är viktigt att göra som andra gör och passa in i gruppen. Eller i alla fall inte tillräckligt viktigt för att rucka på sina värderingar. Då kan man gå emot strömmen när vindarna blåser åt fel håll. Nu när svenska folket fortsätter trappa upp sin klimatpåverkan istället för tvärtom är det viktigt att vi är några som inte är flockdjur utan istället stannar upp och ropar att det inte är det tåget vi ska med. När flocken kör i hög fart mot en bergvägg måste några dra i bromsen. Och när de flesta glatt följer varandra mot stupets kant måste några rusa fram och försöka peka ut en annan väg. Även om det är udda och obekvämt.

Responsförnekelse

Responsförnekelse. Bild på temperaturkontroll.

Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Ja, ungefär så verkar många makthavare resonera. De använder oftast inte Paulus ord men som politiker och ansvarsfulla näringslivsledare talar de om klimatlag och hållbarhetspolicy. Samtidigt som det fattas beslut om flygplats i Sälen, utbyggnad av motorväg och resor med privatjet. Inom forskningen beskrivs dessa beteenden som responsförnekelse.

Chalmersforskaren Martin Hultman, leder ett internationellt forskningsnätverk som studerar klimatförnekelse. Han delar upp förnekelsen i fyra delar. Organiserad – de som understödjer och sprider klimatförnekelse. Partipolitisk – partier som motarbetar olika former av klimatpolitik. Responsförnekelse – när människor i ledande ställning tar beslut som går helt emot den politik de säger sig bedriva. Vardagsförnekelse – när människor lever som om de inte visste om klimatutmaningarna.

De två första varianterna ställer onekligen till med mycket skada men är trots allt relativt lätta att förstå. Deras affärsidé bygger oftast på utvinning av fossila bränslen. Dessutom understödjer deras lobbyister aktivt högerpopulister i både USA och Europa. Anmärkningsvärt i detta fall är studier som klarlagt just sambandet mellan klimatskepsis och högerpopulism.

Förklaringarna till responsförnekelse och vardagsförnekelse är inte entydiga. Martin Hultman och annan pågående forskning ger en del av svaret. En krass delförklaring är att omkring 80% av all energi som köps och säljs runt om i världen fortfarande är olja, kol och fossilgas. Det som förstör världen är samtidigt vad världens ekonomier kretsar kring. Detta gör klimatvetenskapens insikter svåra att ta till sig. Både för resposförnekande politiker och vardagsförnekande svenskar.

Samtidigt är det som i de olika sorgefaserna inom psykologin, där förnekelse ofta är en del. Den kanske behöver vara just en del. Men för att livet ska gå vidare, på denna planeten och för oss som sörjande individer, behöver förnekelsen vika undan och landa i accepterande av hur det faktiskt är. Fortsatt förnekande kan kortsiktigt ge oss subventionerade bränslepriser, men gör livet mindre än det behöver vara. Och för många hundra miljoner människor gäller ”valet” mellan förnekelse och acceptans bokstavligen livet. Liksom för alla arter av växter och djur som redan nu hotas av utrotning.

Både responsförnekelse och vardagsförnekelse finns med i vardagen som ett slags skav. En kognitiv dissonans eftersom vi vet att handlandet är fel men ändå fortsätter. Kunskapen saknas inte, men då klimatförändringen och artutdöendet för många verkar existera i utkanten av medvetandets synfält, är det relativt lätt att tränga bort de obehagliga tankarna.

Jag tänker att det för vissa kan vara som i barnens bilderböcker där numrerade punkter ska sammanbindas och bilda en figur. Punkterna av insikt och kunskap finns. Kanske lyser de till och med upp ibland. Men förmågan att dra linjerna rätt saknas. Och motarbetas dessutom aktivt från många håll.

En uppgift för oss som sett hur punkterna tydligt bildar ordet ”KLIMATKRIS” behöver då vara att med fantasi och uthållighet visa detta och lyfta fram det till centrum av allmänhetens synfält. Då blir det åtminstone svårare att vara både responsförnekare och vardagsförnekare.