Undvik att stoppa huvudet i sanden

Undvik att sticka huvudet i sanden. Bild på partiledare som står med huvudet i sanden.

Nu inför valet duggar analyserna om de olika partierna tätt. Vad skiljer dem åt och vilka får bäst resultat när olika intresseorganisationer gör sina sammanställningar? Bland de flesta partier har dessvärre miljöpolitiken nästan uteslutande kommit att handla om en fanatisk tro på tekniska lösningar. Både existerande och sådana som eventuellt kan finnas – men först decennier bort. Detta handlar både om bristande ansvar och att stoppa huvudet i sanden.

För någon vecka sedan lyssnade jag på den intressanta podden Vetenskapsradion på djupet. Programmet gick i två avsnitt igenom de blåbruna samt de rödgröna partierna utifrån ideologi inom miljöområdet. Förvånansvärt lite skilde partiernas svar. Lösningar genom teknik lyftes fram och det var endast Miljöpartiet (och kanske Vänsterpartiet) som poängterade behovet av livsstilsförändringar också hos individer. Som de tog upp i podden skulle dessa ställningstaganden inte vara nödvändiga utifrån partiernas grundideologi. Mycket av det tidiga naturskyddet har exempelvis drivits fram av konservativa ideologier. Och bland de liberala går förbud mot livsstilsval som skadar andra, mycket väl att motivera.

Kanske är det någon form av curlingmentalitet som drabbat politiska strateger. Likt pappan som fortsätter att städa, laga mat och vaddera vardagen från besvärligheter – även åt sina nu vuxna barn. Att aktivt stötta en hög användning av el och fossila bränslen. Istället för att utgå från de planetära gränser vi har. Och där en snabb utfasning av fossil energi är nödvändig, parallellt med en bättre hushållning med övriga resurser.   

Uppvaknandet för barn som aldrig på egen hand får ta hand om livets motgångar blir tufft. Likaså är uppvaknandet svårt för en befolkning som får sina vardagsval med en hög klimatpåverkan subventionerade av farbror staten. För naturligtvis kommer det ett uppvaknande förr eller senare.

När jag lyssnat på Vetenskapsradions program om de politiska ideologierna blev bilden av att stoppa huvudet i sanden tydlig. Istället för att ta våra gemensamma problem på allvar och göra allt vi kan för att lösa dessa tillämpas ett flykt- och undvikandebeteende. Trots att många lösningar skulle kunna passa in i partiets ideologi väljs dessa bort till förmån för hitte-på-lösningar i form av kärnkraft och ett ständigt ökad materiellt välstånd hos väljarna.

Samtidigt är vi många som försöker väcka upp och få allt fler att resa sig. Borsta sanden ur ögon och öron. Nyligen undertecknade närmare 2000 svenska forskare en debattartikel med uppmaning till att hantera klimatkrisen som den kris den är. Och de allt annat än subtila signaler med hetta, skogsbränder och översvämningar som vår planet ger borde få även mycket framåtböjda makthavare med sand i ögon och öron att vakna upp.

Med huvudet i sanden är det svårt att se klart. Låt oss alltså den 11e september välja politiker med förutsättningar att med en klar blick hantera vår tids ödesfråga på ett ansvarsfullt sätt.

Lev som du lär

Lev som du lär. Bild på staty av Heliga Birgitta i Vadstena.

Barn gör inte som du säger – utan som du gör. Detta kan nog alla som någon gång umgåtts med barn instämma i. Och jag tror att vi alla oftast liknar barnen på det sättet. För att starta positiva spiraler av hållbar förändring är det viktigt, inte bara vad vi säger, utan även vad vi gör. Lev som du lär med andra ord.

Ingen kan vara perfekt men vi behöver samtidigt förstå att andra människor speglar sig i våra liv, varken vi vill det eller inte. Skyltande i fikarum och sociala medier med köttrika grillkvällar, homofoba skämt och flygresor. Ja, det bidrar till att sådana beteenden normaliseras. Andra kan medvetet eller omedvetet använda dig som exempel när hen själv gör tveksamma val.

Att leva som du lär kan på liknande sätt istället inspirera till bättre val. Inlägg om reseupplevelser via tåg, den fantastiska texturen på seitan och den glada stoltheten i lokala prideparaden. Enkla saker som kan göra stor skillnad när fler vill pröva sådant som ger mindre utsläpp och ett mer inkluderande samhälle.

Detta gäller oss alla men blir nog som tydligast för mer offentliga personer. Att Greta Thunberg valde att åka segelbåt till Amerika och att klimatforskaren Kevin Anderson slutat flyga. Det ger bekräftelse för många att de menar allvar och att livsstilsförändringar behövs för en själv och samhället i stort. På motsvarande sätt kan personer som talar om hållbarhet men flyger med privatjet motivera sina följare att trots allt fortsätta med de ”små” miljöskadliga val de gör.

Här på sidan har vi tidigare skrivit om minskad arbetstid i flera sammanhang. När jag i våras började på ett nytt arbete var det inledningsvis på heltid. Av flera olika skäl har detta inte varit en hållbar situation för mig. Glädjande nog fanns möjligheten att minska arbetstiden till 80% och jag börjar med detta redan nästa månad. För mig blir det en lättnad och ett sätt att hålla i längden med lång pendling till intensiva arbetsuppgifter. Samtidigt är det också något jag gärna talar om för andra. Än så länge är heltidsarbete av outgrundliga orsaker norm men med fler personer som gör andra val. Då är det också lättare för ännu fler att ta steget. Lev som du lär inspirerar till efterföljelse. Inte minst när det gäller sådant många saknar. Som tid att ta hand om sig själv och sina relationer.

Sammankopplat med arbetstid är även inkomst. Generellt är det dem med högre inkomster som också har högre koldioxidutsläpp. Så för planetens bästa är lägre disponibel inkomst en effektiv väg till mindre utsläpp. Åtminstone i rika länder som Sverige. Själva har vi både minskat våra utsläpp och fått en välbehövlig distans till vår tids ekonomiska normer. Detta genom den enkla praktiken att skänka tionde. Lev som du lär genom att låta pengarna bli mindre heliga och mer till ett praktiskt verktyg att bygga förändring med.

Lev som du lär blir ett sätt att göra verkstad av den underrubrik vår hemsida har. Var den förändring du vill se. Det blir samtidigt ett effektivt sätt att minska den kognitiva dissonans som följer när du inte lever efter dina värderingar.  

Ett välsignat regn

Ett välsignat regn. Bild på regnvåt vintersquash.

På Kristi Himmelsfärds dag ordnade vi en Gökotta med några vänner. Planen var att sitta utomhus vid sjön, tända en brasa, läsa ett par texter, be, sjunga några enkla psalmer till gitarr och lyssna på fåglarna under en längre stunds tystnad. Men, det regnade. Detta passade inte så bra ihop med vare sig gitarr eller psalmböcker. Jag blev besviken. Men han som skulle spela kallade det ett välsignat regn.

Vi hade nyckel till den lilla stuga som är Vätternkyrkans sommarhem. Där finns ett slags burspråk med fönster mot Vättern. Någon tände en brasa i kaminen och vi satte oss i en halvcirkel vända mot vattnet. Tio minuter avsattes för tystnadsstunden och då kunde man gå ut om man ville det. Jag ställde mig intill ett träd nära sjön och där hörde jag både fåglarna, vinden och ett välsignat regn. Det blev en underbar morgon.

När vi drev Dahlströmska gården fick jag ibland märkliga skuldkänslor vid regn. Gäster som hade rest till oss och sökte påfyllning och avkoppling fick bara uppleva ett blött och gråmulet Vadstena. Ingen anklagade förstås oss för regnet och många förvånade mig med sina positiva upplevelser. Men flest kom det ju när prognosen var sol. Det är det som är ”bra väder”.

Sommaren 2018 anades en förändring. Den sommaren då regnet aldrig kom. Folk började fråga efter det svalaste rummet. Och även om de inte ville att det skulle regna just när de skulle strosa på strandpromenaden kunde värdet av regn faktiskt komma på tal.

Nu driver jag Butik Bättre Värld på affärsgatan i Vadstena. Med dörren öppen hör jag både förbipasserande och andra butiksinnehavare. Varje morgon hoppas de på sol. För det är då det kommer mest folk. Än så länge har jag inte dragits med i det. Jag minns de gula gräsmattorna och bevattningen som slammade igen 2018. Jag ser också framför mig några män i Afrika som i nära 50 graders värme gräver en brunn och når nio meter innan de hittar vatten. Den såg jag i en dokumentär. Kanske har jag sett och läst för mycket för att kunna glömma regnets välsignelser.

Mest betydelse för min känsla för värdet av regn hade vår kolonilott. Det var där vi började odla på allvar och då blir det så väldigt påtagligt. Man kan nästan se hur växterna dricker och fylls av ny växtkraft och frodighet. Att själv vattna så mycket som de behöver är ett tungt jobb och på något sätt blir det ändå inte detsamma.

Egentligen behöver man förstås inte gilla regn. Det faller eller inte oavsett vad vi tycker. Det jag försöker säga handlar kanske om vår egocentrering. Det ”får” inte regna på min semester, det ”ska” vara solsken om det är bäst för mina affärer, det ”måste” vara uppehåll om jag har planerat en sammankomst utomhus. Jag tänker att det riskerar att krympa motivationen att kämpa för ett klimat i balans om vi i vår vardag ständigt ifrågasätter värdet av väder i balans. Kanske kan vi pröva, när tanken att ett regn är ovälkommet dyker upp, att byta ut den tanken mot ”ett välsignat regn”.