Empati i vidare cirklar

Empati i vidare cirklar. Bild på blickar som möts i spegel som illustration av spegelneuron.

En årsföresats för 2024 är att skriva en motsvarande C-uppsats i filosofi om empati. På universitetet tyckte jag att det var väldigt spännande att skriva uppsats och insåg nu att jag kan bestämma mig för att göra det på egen hand. Då kan jag dessutom välja bort de mindre roliga delarna som att peta med fotnoter och de seminarier där man opponerar på varandra. Filosofi var det ämne jag fastnade allra mest för när jag studerade, men som jag aldrig skrev uppsats i. Empati är ett begrepp och ett fenomen jag gång på gång återkommer till i tankarna. Det hade blivit dags att förena dessa två och borra djupare i något jag tror är viktig.

Vi har kommit in på empati i flera tidigare inlägg. Bl a har jag skrivit hur mina vandringar i någon annans skor blev övningar i empati. En anledning till att empati är viktigt i relation till klimatkrisen är att om vi kan leva oss in i hur det är att vara någon som drabbas redan idag, kan vi reagera och agera snabbare än om vi sätter igång först när faran står på vår egen tröskel. Detta kräver samtidigt att vi kan vidga cirklarna för vilka vi känner empati med. Att vi kan skapa ett ”större vi”.

I början av 1900-talet upptäcktes det som kom att kallas spegelneuroner av forskare vid universitetet i Parma, Italien. De studerade makaker och hade kopplat elektroder till deras hjärnor för att se vad som aktiveras vid en viss handling. När en av forskarna sträckte sig efter en banan – för att han var sugen på en – lystes samma neuronmönster upp i makakens hjärna som om den själv sträckt sig efter en frukt. Först trodde man att det var ett mätfel, men det visade sig att det finns funktioner i både våra och apornas hjärnor som speglar en handling någon annan gör, nästan som om vi gjorde den själva.

För mig är det extra intressant att upptäckten visar att även apor har denna förmåga och att de inte bara speglar andra av samma art. Just möjligheten till artöverskridande empati är något av det jag vill utforska detta år. Spegling kräver närhet och att de signaler vi får från den andre är igenkännbara för oss. Det handlar om sådant som att få tårar i ögonen när vi ser någon gråta, att skratt och gäspningar smittar, eller att det kan göra ont i oss när vi ser någon annan bli skadad. Men det är inte bara detta vi brukar mena med empati. Ofta sägs t ex att läsning av skönlitteratur tränar upp empatin. Spegelneuronerna finns säkert med där, men jag tänker att det också handlar om att föreställa oss sådant vi aldrig mött i verkligheten. Ja, t o m sådant som inte finns i verkligheten.

Spegelneuronerna är utvecklade för samspel med en liten grupp av personer vi har i vår närhet. Och för att lättare avgöra om en främling är vänligt sinnad eller ej. Tidigare under evolutionens gång har vi inte behövt förhålla oss till människor på andra sidan jordklotet. Nu är både problemen och lösningarna globala. Det skulle betyda så mycket om vi kunde känna med både andra kulturer, personligheter och arter. För nu vet vi att våra vardagsval har den sortens räckvidd. Därför vore det värdefullt att öva upp empatin så att även den når längre än till vår närmaste krets. Skönlitteratur och teater ger oss möjlighet att möta fler perspektiv än vi har tillgång till annars. Att ibland prata med någon som har helt andra intressen, eller helt annan bakgrund, är också ett sätt att vidga empatins cirklar. Framför allt när det görs med en uppriktig vilja att förstå.

Jag har inte bestämt ännu vad den mer avgränsade frågeställningen ska vara i min uppsats, men en tanke är att utforska hur empati mellan människa och bläckfisk skulle gestalta sej. En art som lever under den vattenyta som ofta blir en gräns för vår förståelse. Och en art som på alla möjliga sätt ser ut och fungerar olikt oss. Samtidigt som den har hög intelligens och det går att föreställa sej ett rikt inre liv. I detta ämne lär jag återkomma!

Den lilla människan

Den lilla människan. Bild på liten Donald Trump vid boken Antropocen av Sverker Sörlin.

Du är ute på fjället och blickar ut över många mil blånande landskap. Vid havet när elementen piskar på med full kraft. Eller utan ljusföroreningar en stjärnklar natt. Där du ser fler stjärnor ju längre tid du blickar mot himlen. Du är den lilla människan inför ett vidsträckt landskap, havet och rymden.

Vi människor är på många sätt små. Men i andra perspektiv är vi tvärtom gigantiska. Som grupp kunde vi redan tidigt i vår historia utplåna de stora landlevande djuren. Den så kallade megafaunan. Och idag förändrar våra utsläpp själva klimatet på hela jorden och flera forskare talar om en högst reell risk för exempelvis golfströmmens kollaps. Med konsekvenser som 20 grader kallare vintrar i Sverige. Och redan nu hotas som bekant liv och hälsa för många miljoner människor.

Det finns något lockande i att vara liten. Att inte behöva ta ansvar för mer än det närmaste. Samtidigt har vår roll i de stora sammanhangen blivit allt mer tydlig. Våra vardagliga val gällande transporter, konsumtion och mat påverkar inte bara de närmaste. Koldioxidutsläppen från våra bilar bidrar till ansamling av växthusgaser i atmosfären under hundra eller kanske tusen år framåt. Färgningen av den nya billiga tröjan har gett giftutsläpp i Indien. Lunchens lax har fötts upp på trålfångad fisk från Östersjöns snart kollapsade fiskebestånd. Den lilla människan är allt annat än liten. Det går att låtsas att du inte vet. Men dessa samband finns lätt tillgängliga för oss alla.

För närvarande läser jag Sverker Sörlins bok Antropocen. Denna essä om människans tidsålder inleds med några sidors funderande kring människans storhet och litenhet. Sörlin skriver att vi är för små för att lägga oss i eller kunna påverka solens uppgång, hjortronens blomning och att regnet faller. Men som summa gör människan skillnad och sätter spår också på planetär nivå. Ett för mig nytt och konkret exempel är mängden grus och sten människor flyttar runt för uppförande av byggnader, vägar och liknande. 57 tusen miljoner ton årligen – vilket är mer än mängden grus och sand som flyttas runt ”naturligt” genom alla jordens floder och vindar.

Sverker Sörlin återkommer flera gånger till den amerikanska nobelpristagaren i fysik, Robert Millikan som 1930 uttalade sig om att människan inte kunde göra någon påtaglig skada på jorden. ”Vi kan sova lugnt i vetskapen om att Skaparen har försett sitt verk med orubbliga beståndsdelar så att människan är oförmögen att vålla den [jorden] någon jättelik fysisk skada”. Idag finns det nog få seriösa vetenskapsmän som skulle hålla med Millikan. Kärnkraft, mikroplast, PFAS och stigande koldioxidhalt i atmosfären talar sitt tydliga språk. Människan som summa klarar definitivt av att vålla jorden jättelik fysisk skada.

Men vad händer med vår självbild när det blir allt mer vedertaget med begreppet antropocen, som ny geologisk epok efter holocen? Insikten att vi människor likt en naturkraft påverkar hela jorden.

Kan det väcka någon form av stolthet. Att vi domesticerat inte bara varg till knähund och djungelhöna till turbokyckling. Utan ett tämjande av hela jorden. Men att påverka är förstås inte samma sak som att domesticera. En jord som svarar med temperaturhöjning, kraftigare stormar och steril odlingsjord är inget som riktigt bör väcka stolthet.

Bland annat Martin Lönnebo har påtalat hur människan i vår tid kraftigt utvecklat maskinerna och vetenskaperna. Men inte vår mänskliga mognad, ansvar och visdom. I antropocen där makten att förändra jorden finns. Där finns även den, i mognad och ansvarskänsla, lilla människan. Då bör antropocen snarast fylla oss med skräck.

Att växa till att bli större människor i form av eget ansvar – lokalt och globalt. Kanske finns ett skört hopp i detta. För oss som lever i människans tidsålder.

Tre vise män

Tre vise män. Bild på de tre vise männen från Vadstena Klosterkyrkas julkrubba.

I skrivande stund närmar sig trettondedagen. I kyrkan uppmärksammas de österländska stjärntydare som ofta kallas de tre vise männen. I Bibeln står varken antal eller att de är visa, men det är så berättelsen har kommit att traderas. För mig har det blivit tradition att under denna helg läsa någon vishetslitteratur österifrån. Oftast har det blivit några dikter ur Persiska antologin (tolkningar av Eric Hermelin). Nu tänkte jag skriva om tre vise män, eller kanske snarare tre kloka citat.

I den persiska antologin har jag fastnat extra mycket för en dikt, eller kort berättelse, av Shaikh Sa’di (ca 1210-1292). Den heter Torkan i Damaskus. Här finns en drabbande beskrivning av torka och missväxt. Något som blir allt vanligare nu i klimatkrisens tid. ”En sådan regnlöshet inträffade ett år i Damaskus, att de älskande förgåto kärleken. En sådan girigbuk blef himmelen mot jorden, att den utsådda säden och palmerna ej fuktade sina läppar. De urgamla källsprången förtorkades; Vattnet försvann utom vattnet i de faderlöses ögon.”

Diktens berättarjag möter en vän han vet är rik. Vännen är utmärglad med gulnad hy och berättarjaget frågar vad som har hänt. Eftersom en så rik man borde ha kunnat få tag på mat även i denna situation. Vännen, som nu beskrivs som en vis man svarar; ”Ehuru en menniska har sitt på det torra, känner hon vid åsynen af drunknande vänner ingen frid.” Och fortsätter förklara hur en vis människa inte kan må väl när andra lider. Det där har jag tänkt mycket på och tror är viktigt. Självklart måste man få skratta och glädjas och göra sådant man tycker är roligt även när världen ser ut som den gör. Annars orkar man inte. Men heller aldrig släppa blicken på de utsatta och fortsatt sträva efter att hjälpa dem.  

En mycket fin bok jag nyligen läst ut är Dagligbrödet av Tomas Einarsson. Den handlar om ökenfäderna- och mödrarna och deras förhållningssätt till växtbaserad kost. Oväntat nog gav den inspiration till att baka bröd med baljväxter och grönsaker så att det blir en hel måltid. Detta kan jag återkomma till. Här finns så mycket klokt om måttfullhet, enkelhet och vänskap med vilda djur. Det är svårt att välja en vis man eller ett citat. Men det får bli Isak Syriern som på frågan om vad ett rent hjärta är svarar; ”Det är, kort sagt, att ha ett hjärta som brinner för hela skapelsen.” Sådana brinnande hjärtan behöver vi många fler av!

Jag vet inte om jag egentligen skulle kalla Wittgenstein för vis. Han verkar ha varit en svår person att komma överens med och för mig ingår ett slags vänlighet i ordet vishet. Men genial var han och när jag bara möter honom i hans texter så räcker det långt. Hans Filosofiska Undersökningar är full av slagkraftiga formuleringar som skulle kunna vara ordspråk. En favorit är ”Om ett lejon kunde tala, så skulle vi inte förstå det.” Som språkfilosof tror jag att poängen för honom är att referensramar spelar så stor roll när vi samtalar att det kan vara viktigare än själva språket. Eftersom jag har kommit att tänka mycket kring vår relation till djur handlar citatet för mig också om det. Jag tänker att det både är så att vi ibland tror att vi förstår vad djur menar, särskilt tamdjur, när vi egentligen gör grova misstolkningar. Vi disneyfierar eller förmänskligar. Och så att djur ibland är mycket mer lika oss än vi tror. Och att de kan lära oss oerhört viktiga sanningar om vi försöker ana lite mer av vad de skulle säga om de kunde tala.

Inspireras gärna av dessa tre vise män, eller fundera över vilka du skulle välja. Självklart kan de lika gärna vara kvinnor!

Känslan för djur

Känslan för djur. Bild på får som ser åt olika håll.

När jag blev vegetarian för ett antal år sedan var det av klimatskäl. Jag tyckte att det var viktigt att djuren hade det bra medan de levde, men hade egentligen ingenting principiellt emot att djur dödas för att bli mat. I efterhand kan jag också inse att mina krav på djurens välmående var rätt så lågt ställda. Även när vi började röra oss alltmer mot en vegansk kosthållning var argumenten huvudsakligen klimatrelaterade. Dessa argument har vi skrivit om flera gånger tidigare t ex här. På vägen har känslan för djur förändrats enormt mycket och det tänkte jag att det här inlägget ska handla om.

Som barn var jag fobiskt rädd för hundar och mer eller mindre rädd för många andra djur också. Vi hade en kanin som jag tyckte om, men annars hade jag ingen närmare relation till djur. Ett par gånger lärde jag känna enskilda hundar med hjälp av släktingar som var mycket bra på att hantera min rädsla. Dessa hundar blev jag sedan förtjust i. Men det påverkade egentligen inte rädslan för andra hundar eller känslan för djur överlag. När detta började förändras har jag svårt att säga nu. Det var säkert en lång process. Jag kan bara säga att jag tänker på djuren som mina vänner nu.

Märkligt nog var det en fråga i det här jag började undra över långt innan jag blev vegetarian. Det var detta att vi behandlar olika djurarter så olika. Vissa arter betraktas som mat, andra som sällskap, andra som underhållning osv. Hur kommer det sig? Svaret är kultur och tradition tror jag. Och ibland vilka arter som har varit möjliga att tämja. Finns det några etiskt relevanta skillnader mellan hundar och grisar? Nej, inte som jag kan komma på. En etiskt relevant skillnad skulle vara t ex om förmågan att känna rädsla eller smärta kraftigt skiljde sig åt, eller inte fanns hos en djurart. Men någon sådan skillnad finns inte mellan de djur som behandlas som familjemedlemmar och de som slaktas på löpande band.

För ett antal år sedan kom vi i kontakt med idén om naturens rättigheter. Jag fastnade allra mest för filosofin bakom. Tanken att en sjö eller skog kan vara ett subjekt och att det därmed blir relevant att reflektera kring vad den skulle behöva eller vilja ha för att må väl. För mig ledde den tanken självklart vidare till att betrakta djur som subjekt som har önskningar och behov och som jag kan relatera till. Det förvånade mig mycket när jag insåg att de flesta som är engagerade i den rörelsen inte är vegetarianer. Efterhand gick jag djupare in i inlevelseövningar. Mina mil i någon annans skor har ofta gått snarare med tassar eller klövar än i skor. I monologerna, som byggde på de vandringarna, fick det ännu mer fäste i min kropp att det finns ett du där, inte ett det, inte en köttbit. Någon ser mig och vill mig något. Vi kan lära känna varandra och bli vänner. Hur skulle jag kunna gå med på att mina vänner dödas och äts upp?  Någonstans på vägen blev jag också fri från min fobi. Skällande och hoppande hundar kan jag fortfarande bli rädd för om de är lösa, men för övrigt har jag blivit en sådan som gärna sätter mig på huk och gosar en stund.

Två mänskliga vänner kom att få stor betydelse för att grunda denna övertygelse ytterligare. De har också skrivit flera böcker; Annika Spalde och Pelle Strindlund. Annika är diakon och deras gemensamma böcker har ofta utforskat relationen mellan kristen tradition och veganism. Pelles mest lästa bok heter Jordens herrar och utforskar parallellerna mellan argument för slaveri och för köttätande. I ett kommande inlägg kommer jag att skriva mer om deras böcker och om andra böcker som behandlar de etiska frågorna kring köttätande kontra veganism. För medan känslan för djur fördjupats har veganism alltmer blivit det självklara valet.

Varje tiondel gör skillnad

Varje tiondel gör skillnad. Bild på temperaturmätning av valnötsbröd.

Den senaste tiden tror jag fler än jag känt en dysterhet i klimatfrågan. Situationen har visserligen varit allvarlig sedan utsläppsgrafen hockeyklubban började böja skarpt uppåt från början av 1900-talet. Men åtminstone här i Sverige har allt mer gått i accelererande fart åt fel håll de senaste åren. Som Naturskyddsföreningens nya ordförande uttrycker det har regeringens miljöpolitik gått från ”otillräcklig till katastrof”.

Det är nedmontering av miljödepartementet, miljardstöd till fossila transporter och minskade anslag till miljövård. Samtidigt försöker jag påminna mig om att kampen mot klimatförändringar och artutrotning inte handlar om att lyckas eller misslyckas. Det finns en skala och varje tiondel gör skillnad. 

Parisavtalet med dess överenskommelse om att den globala temperaturökningen ska hållas väl under 2 °C och att man ska sträva efter att begränsa den till 1,5 °C kan onekligen kännas abstrakt. Men bakom dessa siffror och tiondelar döljer sig högst verkliga konsekvenser – och allt större risker desto högre temperatur vi når. Skillnaden mellan 1,5 °C och 2 °C är långt ifrån något som bara berör politiker på återkommande klimattoppmöten.

För korallreven handlar skillnaden om att finnas kvar till tio procent eller att i princip utplånas med endast en procent kvarvarande korallrev. För landet Bangladesh med en befolkning på 160 miljoner innebär 2 graders uppvärmning att en tiondel av landet ställs under vatten.  Och många fler än dagens tiotals miljoner kommer behöva flytta för att det rent fysikaliskt blir dödligt varmt där de lever idag.

De utsläpp vi orsakar av metangas, från exempelvis djuren som ”ger” oss mjölk och kött, stannar kvar i atmosfären omkring 20 år. Koldioxiden från våra fossilbilar och flygplan däremot. Den stannar istället kvar i atmosfären hundratals eller upp till tusentals år. Betydligt längre än vi själva troligen kommer vara ihågkomna av eventuellt kvarlevande människor. Varje tiondel gör skillnad och räknas. Men också varje ton och kilo koldioxid vi orsakar. Liksom varje kilo eller ton vi hjälper till att binda i jorden genom biokol, bevarande av skog och trädplantering.

Vi gör små insatser av egna vardagsval och försök att påverka fler. Ofta känns det verkligen smått. Åtminstone utifrån vad vi konkret åstadkommer. Själv återkommer jag då ibland till vad alternativet skulle vara. Att ge upp? Låtsas som att klimatförändringarna inte är något problem? Klicka hem några Black Friday-fynd och fundera på en solresa med billigt flyg? Även om hela vårt ohållbara samhälle fortsätter att gå åt fel håll är det ingen ursäkt för att jag ska bidra med bensin till bålet. Inte bara för att varje tiondel gör skillnad utan även för min egen självrespekt och värdighet vill jag fortsatt leva med ett lågt klimatavtryck.

I början av september genomförde jag mitt andra maratonlopp. Mina förberedelser med många träningsmil bakom mig var tämligen bra. Men en bidragande orsak till att loppet gick så pass bra som det gjorde var den mentala inställningen. Bland annat delade jag hela tiden upp loppet. En kilometer i taget, deletapper med halva sträckan avklarad och mot slutet ”bara” fem kilometer kvar.

Till viss del tror jag vi kan göra liknande i klimatarbetets maratonlopp. Dela upp i mindre delmål och sträva efter fortsatt löpning framåt. En hjälp för mig i detta har blivit veckorytmen i Åttonde dagen. Vi skrev om detta initiativ tidigare och i korthet handlar det om att låta en av veckans dagar vigas åt protest och en åt vila. I mitt fall har fredagens protestdag innehållit någon aktivitet på miljö- och klimattema. En insändare, ett medborgarförslag eller kanske bara ett inlägg i sociala medier som berör ämnet. Det blir en rytm och en kilometer i taget. Parallellt med egna val för lågt klimatavtryck inspireras förhoppningsvis fler.

De val vi gör idag har betydelse, inte bara för våra eventuella barn, utan för flera generationer efter dem. Även om vi kan känna oss som droppar i oceanen påverkar våra livsval, inte minst vi som lever i den rika delen av världen. Varje tiondel gör skillnad idag och i framtiden.