Långa tidsperspektiv

Långa tidsperspektiv. Bild på en ung Ginkgo biloba. Ett träd som kan bli upp mot 1500 år gammalt.

Nyligen läste jag om en återintroduktion av den uråldriga fisken stör i Göta älv. Stören lekte i älven fram till slutet av 1800-talet och har nu återinplanterats i samarbete med bland annat Göteborgs universitet. 100 unga störar släpptes ut i mitten av juni 2024. Efter några månader väntas de vandra ut i havet och de återvänder sedan till älven först efter omkring 10 år. Då stören kan bli 140 år är tiden innan den återvänder för att leka bara en liten del av deras liv. Men när jag läste om stören var det ändå något med detta långa tidsperspektiv som var befriande.

Att i vår tid av allt kortare uppmärksamhetsintervall satsa på ett projekt där ett första delmoment kan följas upp först om tio år. Ja, det känns nästan som en motståndshandling. Som nyckelart i ekosystemet kan stören naturligtvis göra stor skillnad för resiliens och biologisk mångfald i älven. Och även dess pekande på långa tidsperspektiv kan göra skillnad. Då genom att få oss att stanna upp och kanske komma till någon form av besinning.

I Maria Wolrath Söderberg och Nina Worbs nya bok Ursäkta mig! nämns en studie om vår generella oförmåga att tänka längre än 15 år fram i tiden. Vi är allt fler som med rädsla, panik, vrede, hopplöshet och skam ser klimatförändringarnas hastighet. Samtidigt sker förändringarna i en, för oss människor långsam takt. 1,5 graders ökning av global medeltemperatur sedan förindustriell tid är rasande fort för livet på jorden. Likaså en artutrotning som går 100 till 1000 gånger snabbare än ”normalt”. Men det märks ändå inte per automatik speciellt påtagligt i medelsvenskens vardagslunk.

Stören kan hjälpa oss med långa tidsperspektiv. Wolrath Söderberg och Wormbs tar även upp ett mer näraliggande exempel i form av barn och barnbarn. För personer med barn i sin närhet kan förmågan att se de långa tidsperspektiven bli bättre. Vi tänker lätt på hur tillvaron kommer att vara när den nyfödde blir vuxen, tar studenten, flyttar hemifrån, får egna barn. I sinnet öppnar vi förhoppningsvis också upp för tankar på hur vi kan och vill påverka barnets framtid och planetens framtid. 10, 50, kanske 100-tals år framåt.      

Själva har vi exponerat oss för långa tidsperspektiv genom odlandet. Vissa perenner som sparris kan bli mer än 50 år. Men mest tydligt blir det med träd och buskar. Det tar ofta åtminstone några år efter plantering innan det blir aktuellt att skörda i någon större omfattning. Hassel, mispel, bigarråträd, plommon och russinträd är alla sådana vi planerar långa relationer med. Ännu mer tydligt blev det för ett par månader sedan när vi planterade en planta av Ginkgo biloba. Ett långsamväxande träd som funnits på jorden i sådär 270 miljoner år. Individuella träd tros kunna bli 1500 år.

I en tid där vi likt Alice i Underlandet uppmanas att springa allt fortare för att ens stå still. Då behöver vi istället uppmärksamma störens långa livsfaser, barnets vuxna liv och våra taniga plantors majestätiska trädkronor. Då kan vi också bättre ta in hur dagens koldioxidutsläpp stannar kvar hundratals år i atmosfären. Och klimatförändringarnas stegvisa påverkan på vår närmiljö.    

Att hålla lågan brinnande

Att hålla lågan brinnande. Valborgsmässoeld.

I skrivande stund är det Valborgsmässoafton. Här i Vadstena brukar det vara körsång och vårtal och en brasa i Slottsparken. I vissa delar av Sverige är det vanligare att tända eldar i samband med påsk, men det är valborgsmässoeldarna jag är uppvuxen med. För den här texten spelar det egentligen ingen roll, för den ska handla om att hålla lågan brinnande i mer bildlig mening. Alltså att hålla liv i sitt engagemang.

Det kanske låter tråkigt, men en viktig sak för oss har blivit att ha rutiner. En sådan är Den åttonde dagen som vi har skrivit om tidigare. En annan är förstås den här hemsidan som gör att vi behöver läsa på, tänka igenom och pröva för att ha något att skriva om. Att uppmärksamma fastan är en årligt återkommande rutin för att fördjupa engagemanget. De vandringar i någon annans skor jag gjorde skulle aldrig ha blivit så många om jag inte bestämt mej för en viss dag och tid i veckan. Vissa rutiner har vi en period, andra fortsätter på obestämd tid. Vissa saker blir efterhand så självklara att vi knappt reflekterar över dem längre. Som att baka vegansk tårta till påsk och födelsedag.

Vänner är en annan viktig sak för att hålla lågan brinnande. Det är lätt att säga, men kan vara svårt att hitta. De vänner jag menar här är dessutom sådana som delar mina värderingar. Som också är engagerade i det jag brinner för och drar åt samma håll. I min vardag är de mycket få, men de betyder massor och är väl värda att söka efter. Självklart är det bra att kunna samarbeta med olika sorters personer och ibland givande att diskutera olika perspektiv. Men när jag är trött och uppgiven är det de som verkligen förstår vad jag menar som ger mej kraft. För en del är föreningar en bra väg till sådana kontakter och den känslan av sammanhang även om det inte har varit det för mej.

Mitt engagemang bygger i väldigt hög grad på medkänsla med dem som drabbas av klimatkrisen redan nu. Både människor och djur. Fast det kan verka dystert är det viktigt för mej att ta del av vad som händer med dem. I dokumentärer, artiklar och böcker. Hopp har aldrig varit en drivkraft för mej, men goda exempel kan vara det ibland. En föreläsning med Philipp Weiss om skogsträdgård kändes så. Det gav en målande bild av ett annat sorts samhälle där jag gärna skulle vilja leva och som var och en kan bidra till. Just att känna att jag kan bidra och att helt enkelt börja göra är viktigt för mej.

När vi hade en studiecirkel om att leva inom planetens gränser insåg vi snart att olika personer har olika drivkrafter. Det viktiga är förstås inte att alla ska göra som jag utan att du hittar det som driver dej och gör mer av det. Fundera kring och pröva dej fram till vad du behöver för att hålla lågan brinnande.

Empati i vidare cirklar

Empati i vidare cirklar. Bild på blickar som möts i spegel som illustration av spegelneuron.

En årsföresats för 2024 är att skriva en motsvarande C-uppsats i filosofi om empati. På universitetet tyckte jag att det var väldigt spännande att skriva uppsats och insåg nu att jag kan bestämma mig för att göra det på egen hand. Då kan jag dessutom välja bort de mindre roliga delarna som att peta med fotnoter och de seminarier där man opponerar på varandra. Filosofi var det ämne jag fastnade allra mest för när jag studerade, men som jag aldrig skrev uppsats i. Empati är ett begrepp och ett fenomen jag gång på gång återkommer till i tankarna. Det hade blivit dags att förena dessa två och borra djupare i något jag tror är viktig.

Vi har kommit in på empati i flera tidigare inlägg. Bl a har jag skrivit hur mina vandringar i någon annans skor blev övningar i empati. En anledning till att empati är viktigt i relation till klimatkrisen är att om vi kan leva oss in i hur det är att vara någon som drabbas redan idag, kan vi reagera och agera snabbare än om vi sätter igång först när faran står på vår egen tröskel. Detta kräver samtidigt att vi kan vidga cirklarna för vilka vi känner empati med. Att vi kan skapa ett ”större vi”.

I början av 1900-talet upptäcktes det som kom att kallas spegelneuroner av forskare vid universitetet i Parma, Italien. De studerade makaker och hade kopplat elektroder till deras hjärnor för att se vad som aktiveras vid en viss handling. När en av forskarna sträckte sig efter en banan – för att han var sugen på en – lystes samma neuronmönster upp i makakens hjärna som om den själv sträckt sig efter en frukt. Först trodde man att det var ett mätfel, men det visade sig att det finns funktioner i både våra och apornas hjärnor som speglar en handling någon annan gör, nästan som om vi gjorde den själva.

För mig är det extra intressant att upptäckten visar att även apor har denna förmåga och att de inte bara speglar andra av samma art. Just möjligheten till artöverskridande empati är något av det jag vill utforska detta år. Spegling kräver närhet och att de signaler vi får från den andre är igenkännbara för oss. Det handlar om sådant som att få tårar i ögonen när vi ser någon gråta, att skratt och gäspningar smittar, eller att det kan göra ont i oss när vi ser någon annan bli skadad. Men det är inte bara detta vi brukar mena med empati. Ofta sägs t ex att läsning av skönlitteratur tränar upp empatin. Spegelneuronerna finns säkert med där, men jag tänker att det också handlar om att föreställa oss sådant vi aldrig mött i verkligheten. Ja, t o m sådant som inte finns i verkligheten.

Spegelneuronerna är utvecklade för samspel med en liten grupp av personer vi har i vår närhet. Och för att lättare avgöra om en främling är vänligt sinnad eller ej. Tidigare under evolutionens gång har vi inte behövt förhålla oss till människor på andra sidan jordklotet. Nu är både problemen och lösningarna globala. Det skulle betyda så mycket om vi kunde känna med både andra kulturer, personligheter och arter. För nu vet vi att våra vardagsval har den sortens räckvidd. Därför vore det värdefullt att öva upp empatin så att även den når längre än till vår närmaste krets. Skönlitteratur och teater ger oss möjlighet att möta fler perspektiv än vi har tillgång till annars. Att ibland prata med någon som har helt andra intressen, eller helt annan bakgrund, är också ett sätt att vidga empatins cirklar. Framför allt när det görs med en uppriktig vilja att förstå.

Jag har inte bestämt ännu vad den mer avgränsade frågeställningen ska vara i min uppsats, men en tanke är att utforska hur empati mellan människa och bläckfisk skulle gestalta sej. En art som lever under den vattenyta som ofta blir en gräns för vår förståelse. Och en art som på alla möjliga sätt ser ut och fungerar olikt oss. Samtidigt som den har hög intelligens och det går att föreställa sej ett rikt inre liv. I detta ämne lär jag återkomma!

Den lilla människan

Den lilla människan. Bild på liten Donald Trump vid boken Antropocen av Sverker Sörlin.

Du är ute på fjället och blickar ut över många mil blånande landskap. Vid havet när elementen piskar på med full kraft. Eller utan ljusföroreningar en stjärnklar natt. Där du ser fler stjärnor ju längre tid du blickar mot himlen. Du är den lilla människan inför ett vidsträckt landskap, havet och rymden.

Vi människor är på många sätt små. Men i andra perspektiv är vi tvärtom gigantiska. Som grupp kunde vi redan tidigt i vår historia utplåna de stora landlevande djuren. Den så kallade megafaunan. Och idag förändrar våra utsläpp själva klimatet på hela jorden och flera forskare talar om en högst reell risk för exempelvis golfströmmens kollaps. Med konsekvenser som 20 grader kallare vintrar i Sverige. Och redan nu hotas som bekant liv och hälsa för många miljoner människor.

Det finns något lockande i att vara liten. Att inte behöva ta ansvar för mer än det närmaste. Samtidigt har vår roll i de stora sammanhangen blivit allt mer tydlig. Våra vardagliga val gällande transporter, konsumtion och mat påverkar inte bara de närmaste. Koldioxidutsläppen från våra bilar bidrar till ansamling av växthusgaser i atmosfären under hundra eller kanske tusen år framåt. Färgningen av den nya billiga tröjan har gett giftutsläpp i Indien. Lunchens lax har fötts upp på trålfångad fisk från Östersjöns snart kollapsade fiskebestånd. Den lilla människan är allt annat än liten. Det går att låtsas att du inte vet. Men dessa samband finns lätt tillgängliga för oss alla.

För närvarande läser jag Sverker Sörlins bok Antropocen. Denna essä om människans tidsålder inleds med några sidors funderande kring människans storhet och litenhet. Sörlin skriver att vi är för små för att lägga oss i eller kunna påverka solens uppgång, hjortronens blomning och att regnet faller. Men som summa gör människan skillnad och sätter spår också på planetär nivå. Ett för mig nytt och konkret exempel är mängden grus och sten människor flyttar runt för uppförande av byggnader, vägar och liknande. 57 tusen miljoner ton årligen – vilket är mer än mängden grus och sand som flyttas runt ”naturligt” genom alla jordens floder och vindar.

Sverker Sörlin återkommer flera gånger till den amerikanska nobelpristagaren i fysik, Robert Millikan som 1930 uttalade sig om att människan inte kunde göra någon påtaglig skada på jorden. ”Vi kan sova lugnt i vetskapen om att Skaparen har försett sitt verk med orubbliga beståndsdelar så att människan är oförmögen att vålla den [jorden] någon jättelik fysisk skada”. Idag finns det nog få seriösa vetenskapsmän som skulle hålla med Millikan. Kärnkraft, mikroplast, PFAS och stigande koldioxidhalt i atmosfären talar sitt tydliga språk. Människan som summa klarar definitivt av att vålla jorden jättelik fysisk skada.

Men vad händer med vår självbild när det blir allt mer vedertaget med begreppet antropocen, som ny geologisk epok efter holocen? Insikten att vi människor likt en naturkraft påverkar hela jorden.

Kan det väcka någon form av stolthet. Att vi domesticerat inte bara varg till knähund och djungelhöna till turbokyckling. Utan ett tämjande av hela jorden. Men att påverka är förstås inte samma sak som att domesticera. En jord som svarar med temperaturhöjning, kraftigare stormar och steril odlingsjord är inget som riktigt bör väcka stolthet.

Bland annat Martin Lönnebo har påtalat hur människan i vår tid kraftigt utvecklat maskinerna och vetenskaperna. Men inte vår mänskliga mognad, ansvar och visdom. I antropocen där makten att förändra jorden finns. Där finns även den, i mognad och ansvarskänsla, lilla människan. Då bör antropocen snarast fylla oss med skräck.

Att växa till att bli större människor i form av eget ansvar – lokalt och globalt. Kanske finns ett skört hopp i detta. För oss som lever i människans tidsålder.

Tre vise män

Tre vise män. Bild på de tre vise männen från Vadstena Klosterkyrkas julkrubba.

I skrivande stund närmar sig trettondedagen. I kyrkan uppmärksammas de österländska stjärntydare som ofta kallas de tre vise männen. I Bibeln står varken antal eller att de är visa, men det är så berättelsen har kommit att traderas. För mig har det blivit tradition att under denna helg läsa någon vishetslitteratur österifrån. Oftast har det blivit några dikter ur Persiska antologin (tolkningar av Eric Hermelin). Nu tänkte jag skriva om tre vise män, eller kanske snarare tre kloka citat.

I den persiska antologin har jag fastnat extra mycket för en dikt, eller kort berättelse, av Shaikh Sa’di (ca 1210-1292). Den heter Torkan i Damaskus. Här finns en drabbande beskrivning av torka och missväxt. Något som blir allt vanligare nu i klimatkrisens tid. ”En sådan regnlöshet inträffade ett år i Damaskus, att de älskande förgåto kärleken. En sådan girigbuk blef himmelen mot jorden, att den utsådda säden och palmerna ej fuktade sina läppar. De urgamla källsprången förtorkades; Vattnet försvann utom vattnet i de faderlöses ögon.”

Diktens berättarjag möter en vän han vet är rik. Vännen är utmärglad med gulnad hy och berättarjaget frågar vad som har hänt. Eftersom en så rik man borde ha kunnat få tag på mat även i denna situation. Vännen, som nu beskrivs som en vis man svarar; ”Ehuru en menniska har sitt på det torra, känner hon vid åsynen af drunknande vänner ingen frid.” Och fortsätter förklara hur en vis människa inte kan må väl när andra lider. Det där har jag tänkt mycket på och tror är viktigt. Självklart måste man få skratta och glädjas och göra sådant man tycker är roligt även när världen ser ut som den gör. Annars orkar man inte. Men heller aldrig släppa blicken på de utsatta och fortsatt sträva efter att hjälpa dem.  

En mycket fin bok jag nyligen läst ut är Dagligbrödet av Tomas Einarsson. Den handlar om ökenfäderna- och mödrarna och deras förhållningssätt till växtbaserad kost. Oväntat nog gav den inspiration till att baka bröd med baljväxter och grönsaker så att det blir en hel måltid. Detta kan jag återkomma till. Här finns så mycket klokt om måttfullhet, enkelhet och vänskap med vilda djur. Det är svårt att välja en vis man eller ett citat. Men det får bli Isak Syriern som på frågan om vad ett rent hjärta är svarar; ”Det är, kort sagt, att ha ett hjärta som brinner för hela skapelsen.” Sådana brinnande hjärtan behöver vi många fler av!

Jag vet inte om jag egentligen skulle kalla Wittgenstein för vis. Han verkar ha varit en svår person att komma överens med och för mig ingår ett slags vänlighet i ordet vishet. Men genial var han och när jag bara möter honom i hans texter så räcker det långt. Hans Filosofiska Undersökningar är full av slagkraftiga formuleringar som skulle kunna vara ordspråk. En favorit är ”Om ett lejon kunde tala, så skulle vi inte förstå det.” Som språkfilosof tror jag att poängen för honom är att referensramar spelar så stor roll när vi samtalar att det kan vara viktigare än själva språket. Eftersom jag har kommit att tänka mycket kring vår relation till djur handlar citatet för mig också om det. Jag tänker att det både är så att vi ibland tror att vi förstår vad djur menar, särskilt tamdjur, när vi egentligen gör grova misstolkningar. Vi disneyfierar eller förmänskligar. Och så att djur ibland är mycket mer lika oss än vi tror. Och att de kan lära oss oerhört viktiga sanningar om vi försöker ana lite mer av vad de skulle säga om de kunde tala.

Inspireras gärna av dessa tre vise män, eller fundera över vilka du skulle välja. Självklart kan de lika gärna vara kvinnor!