Ett par dagar i veckan går jag den så kallade Tycklingerundan på morgonen före frukost. Ett rikt fågelliv och närheten till Vättern gör det ofta till en naturupplevelse. Man passerar också både åkrar och hagar där det ofta är får, ibland kor och hästar. De brukar inte vara så intresserade av mig, men den här morgonen fick jag uppleva ett möte med en ko.

Hon stod i en liten klunga i ett hörn av hagen, precis intill stängslet. Några vuxna kor och några halvvuxna kalvar varav två hade horn och övade sig på att stånga varandra. När jag kom fram dit tog hon ytterligare ett steg närmare stängslet och sträckte fram mulen. Hon var ljusbrun och beige med lockig pannlugg och ljusa ögonfransar. Jag klappade pannluggen och hon stod kvar. Jag klapppade mulen, nacken, öronen och viftade då och då bort flugor från hennes ögon. Hon lyfte mulen ibland och gjorde ett litet frustande ljud. Någon gång sänkte hon istället huvudet så att jag kom åt nacken lättare. Jag blev kvar längre än jag hade tänkt i detta möte med en ko.

Kanske var hon en trött tonårsmamma. Som ko hade hon i så fall haft turen att få ha kalvarna kvar. Kanske för att hon inte är en mjölkko. Vilket i så fall troligen betyder att hon ses som köttdjur. Vilket jag alltmer kommit att uppleva som ett makabert sätt att se på en annan levande varelse. Jag följer en tysk man på Instagram som där går under namnet Moustache Farmer. Han driver en ”sanctuary”, en fristad. Det mesta av innehållet på hans sida består av filmklipp där han gosar med djur som av de flesta betraktas som blivande mat. Kor, grisar, höns, kalkoner… Behandlade så beter sig korna väldigt likt vilket annat husdjur som helst. De är busigt lekfulla ibland, lägger sina stora huvuden i hans knä ibland, buffar på honom för att få kontakt ibland. Småbönder, eller månskensbönder gosar ibland också med sina djur på sociala medier. Jag får allt svårare att förstå hur man kan gå från detta till att slakta dem. Eller hur man samtidigt kan ha en hund som man skulle sörja om den dog. Jag förstår allt mindre hur man kan upprätthålla den skillnaden, eller hur man kan se de djur man lärt känna på det sättet som mat. Moustache Farmer låter djuren bli gamla i hans vård. Både korna, kalkonerna och hunden.

För några år sedan tyckte jag att sådana fristäder var lite löjliga och naiva. Numera förstår jag inte riktigt hur jag tänkte. Eller hur någon som vill leva med djur omkring sig kan förmå sig till att göra på något annat sätt. Ibland nämns biologisk mångfald som ett argument mot veganism. Men djuren i en fristad betar förstås också. Det behöver man inte döda och äta dem för. Vilda betesdjur kan också hålla landskap öppna där det behövs för att rädda arter. Dessa landskap har ju inte minskat p g a veganismen utan för att man så sällan låter djuren gå ut (och vill begränsa det ännu mer) och för att vinterfodret inte skaffas genom att man slår en äng. Globalt sett är dessutom utbredningen av betesmarker en av de största orsakerna till avskogning och därmed förstörelse av livsmiljöer för vilda djur.

Innan jag blev vegetarian undrade jag var man tänkte sig att alla dessa kor och grisar skulle ta vägen. Men det blir bara ett problem om alla släpps ut på en gång utan andra åtgärder. De allra flesta kor kommer till genom artificiell insemination. Låter man bli detta blir korna snart färre. På många fristäder förhindrar man att djuren blir fler. På ett paket havredryck stod frågan ”Är ni emot kor?” med svaret i form av en motfråga ”Tror du att mejeriindustrin är för kor?”.

Ju mer jag umgås med djur desto omöjligare blir det att se dem som mat, eller för den delen som ägodelar. Det komplicerar vardagen eftersom de flesta inte alls ser det som jag. Men varje möte, som detta möte med en ko, berikar mig. För det är jag tacksam.