Undvik att stoppa huvudet i sanden

Undvik att sticka huvudet i sanden. Bild på partiledare som står med huvudet i sanden.

Nu inför valet duggar analyserna om de olika partierna tätt. Vad skiljer dem åt och vilka får bäst resultat när olika intresseorganisationer gör sina sammanställningar? Bland de flesta partier har dessvärre miljöpolitiken nästan uteslutande kommit att handla om en fanatisk tro på tekniska lösningar. Både existerande och sådana som eventuellt kan finnas – men först decennier bort. Detta handlar både om bristande ansvar och att stoppa huvudet i sanden.

För någon vecka sedan lyssnade jag på den intressanta podden Vetenskapsradion på djupet. Programmet gick i två avsnitt igenom de blåbruna samt de rödgröna partierna utifrån ideologi inom miljöområdet. Förvånansvärt lite skilde partiernas svar. Lösningar genom teknik lyftes fram och det var endast Miljöpartiet (och kanske Vänsterpartiet) som poängterade behovet av livsstilsförändringar också hos individer. Som de tog upp i podden skulle dessa ställningstaganden inte vara nödvändiga utifrån partiernas grundideologi. Mycket av det tidiga naturskyddet har exempelvis drivits fram av konservativa ideologier. Och bland de liberala går förbud mot livsstilsval som skadar andra, mycket väl att motivera.

Kanske är det någon form av curlingmentalitet som drabbat politiska strateger. Likt pappan som fortsätter att städa, laga mat och vaddera vardagen från besvärligheter – även åt sina nu vuxna barn. Att aktivt stötta en hög användning av el och fossila bränslen. Istället för att utgå från de planetära gränser vi har. Och där en snabb utfasning av fossil energi är nödvändig, parallellt med en bättre hushållning med övriga resurser.   

Uppvaknandet för barn som aldrig på egen hand får ta hand om livets motgångar blir tufft. Likaså är uppvaknandet svårt för en befolkning som får sina vardagsval med en hög klimatpåverkan subventionerade av farbror staten. För naturligtvis kommer det ett uppvaknande förr eller senare.

När jag lyssnat på Vetenskapsradions program om de politiska ideologierna blev bilden av att stoppa huvudet i sanden tydlig. Istället för att ta våra gemensamma problem på allvar och göra allt vi kan för att lösa dessa tillämpas ett flykt- och undvikandebeteende. Trots att många lösningar skulle kunna passa in i partiets ideologi väljs dessa bort till förmån för hitte-på-lösningar i form av kärnkraft och ett ständigt ökad materiellt välstånd hos väljarna.

Samtidigt är vi många som försöker väcka upp och få allt fler att resa sig. Borsta sanden ur ögon och öron. Nyligen undertecknade närmare 2000 svenska forskare en debattartikel med uppmaning till att hantera klimatkrisen som den kris den är. Och de allt annat än subtila signaler med hetta, skogsbränder och översvämningar som vår planet ger borde få även mycket framåtböjda makthavare med sand i ögon och öron att vakna upp.

Med huvudet i sanden är det svårt att se klart. Låt oss alltså den 11e september välja politiker med förutsättningar att med en klar blick hantera vår tids ödesfråga på ett ansvarsfullt sätt.

Oceankänslan av Isabella Lövin

Oceankänslan av Isabella Lövin. Bild på boken Oceankänslan med Vättern i bakgrunden.

Isabella Lövin kom år 2007 med boken Tyst hav. En bok som på allvar belyste situationen för våra hav och hur bristande politiskt kurage krattat manegen för omfattande utfiskning. Boken gav årets stora journalistpris och guldspaden. Den ledde även till erbjudande om att representera Miljöpartiet. Först genom mångårigt arbete som EU-parlamentariker, sedan som minister i Sveriges regering och språkrör för Miljöpartiet. Lövin lämnade politiken i början av 2021 och nu kommer boken Oceankänslan.

Återkommande genom Oceankänslan ställs samma fråga vi och många andra miljöengagerade ställer sig. Hur kan det förändras så lite när vi vet så mycket. Om klimatförändring, artutrotning och andra problem för mänskligheten. Isabella Lövin ger inga enkla svar och många orsaker som lyfts fram känns igen. Ekonomisk makt och effektiva desinformationskampanjer, politisk ovilja, psykologiska och historiska förklaringar.

Kanske är det för att hon själv rört sig främst i de tunga politiska sammanhangen. Men jag uppfattar i hennes analys att det största ansvaret ändå faller på politikerna. Makthavare och beslutsfattare som hon med viss framgång kunde påverka med idogt arbete inom EU, inte minst med dess fiskeripolitik. I boken tas dessutom mer näraliggande exempel på förändringar som bara varit möjliga genom politiska beslut. Som de stora kliv svensk industri tar för att tillverka stål utan kol och klimatlagen, en lag som trots sina brister gör stor skillnad.

Bokens otaliga ögonblicksbilder bakom kulisserna på klimattoppmöten, politiska förhandlingar inom EU och i Sveriges riksdag är genuint spännande. Och det är också här läsaren kan förfasas över feghet och kortsiktiga beslut som förhindrar eller kraftigt försenar beslut som världen desperat behöver. Underhållande och hoppfullt blir det istället när det beskrivs hur den ikoniska bilden på undertecknandet av klimatlagen kom till.

Samtidigt väcker Oceankänslan starkast känslor, hos åtminstone mig själv, när mötet med Greta Thunberg från toppmötet i Polen 2018 skildras. Kontrasten mellan toppolitikernas treårstrotsiga motstånd till att acceptera verkligheten och Thunbergs klara och skoningslösa kritik mot ansvarslösheten hos dem som har fått makt att bestämma. Men även det enkla och omtänksamma samtalet mellan henne och Lövin.

Och bokens titel, Oceankänslan. Den kommer ur vad nobelpristagaren och författaren Romain Rolland 1927 kallade en oceanisk känsla, ”som ett vatten som forsar under barken”. En svindlande känsla av att ens egna gränser luckras upp i mötet med naturen eller när vi glömmer oss själva i den gemensamma strävan efter något större. En känsla som inte behöver vara religiös eller påverka det kritiska tänkandet.

I förundran och omsorg för vår enda planet kan något bättre och mer hållbart växa fram. Det är i berättelsen om detta liv inom planetens gränser vi som mänsklighet kan växa mot en framtid värd att längta efter. Är det möjligt med ett sådant samarbete och ett förenande arbete mot äkta hållbarhet. Det vet vi inte. Men läsningen av Oceankänslan gör det lättare att tro.