Just nu smälter jag intrycken från några dagars pilgrimsledarkurs på min nya arbetsplats Pilgrimscentrum. Där fick vi bland mycket annat höra Annika Spalde berätta om sina erfarenheter och om den planerade långvandringen till klimattoppmötet i Glasgow. Jag tänkte försöka formulera några tankar kring vandring och andra konkreta handlingar som manifestation.
Efter valet 2018 vandrade vi runt Tåkern. Det var inte alls planerat som en manifestation men vi kom att uppleva det som en sådan. I frustration över att valet inte alls kom att handla om den ödesdigra klimatfrågan. Längre sträckor än vi tänkt på gick vår väg längs trafikerade vägar. Det är egentligen inte så trevligt när man vandrar, men att gå till fots där i princip alla andra åker bil blev till ett slags protest. Man är så pass ovanlig att man syns. Troligen blev få inspirerade men kanske tänkte några ett varv kring vad vi höll på med. Kan man kommunicera varför man går kan det påverka än mer. Vi använde också tiden till att samtala kring vilka ytterligare steg vi skulle kunna ta för klimatet vilket utmynnade i vår studiecirkel Lev inom planetens gränser.
Annika har gjort långvandringar till bl a Bofors och där planterat vinstockar på området. I dessa sammanhang har man också sökt dialog med representanter för det man manifesterar mot. Civil olydnad har för henne ofta ingått. Vandringen till Glasgow ingår i en mycket större organisation. Den är en del i Svenska Kyrkans färdplan för klimatet och arrangeras av Pilgrimscentrum (Linköpings stift), Växjö och Lunds stift i samarbete med flera andra organisationer. Annika är anställd för att förbereda och leda vandringen. Vill man vandra med hela eller delar av vägen finns mer information på projektets hemsida. Det finns också möjlighet att idémässigt knyta an till vandringen genom att arrangera en egen vandring där man själv bor. Då kan möjlighet finnas även för den som inte vill eller kan gå så långt att ändå bli en del av manifestationen.
Men det kan faktiskt också bli en manifestation att till vardags gå eller cykla sträckor där de flesta tar bilen. Som sagt syns man när man gör det och dessa vardagliga manifestationer kan vara en tydlig påminnelse för andra. Ibland har jag tänkt att jag är trött på manifestationer. Att jag vill att vi börjar göra de faktiska förändringarna istället. Därför tycker jag bäst om manifestationer som både är goda handlingar i sej och manifestationer. Earth hour är en sådan tänker jag. Att släcka ned sparar energi – något vi borde göra mycket mer av. Samtidigt sänder det en signal. Här i Vadstena har det blivit förhållandevis vanligt med lastcykel. De sänder signalen att det faktiskt går att skjutsa barn och transportera saker utan att ta bilen. Oftast är det säkert inte alls en medveten manifestation men det har faktiskt den effekten. På vår lastcykel har vi fortfarande Dahlströmska gårdens namn och hemsidesadress, men det har vi tänkt ändra. På lastlådans sidor finns plats att skriva något, eller måla en bild. De kan fungera som plakat.
Allt du gör som andra kan se kan fungera som ett slags manifestation. Ännu mer om det går att förtydliga varför du gör det. Det kan handla om vad du äter i lunchmatsalen, vad du lägger upp på rullbandet i butikskassakön, vilket fordon (eller ickefordon) du anländer till en sammankomst med, att du plockar upp skräp från marken, att du stannar upp och betraktar en fågel…
Manifestation kommer från ett latinskt ord som betyder uppenbarelse. Det kanske känns främmande, men jag tänker att det kan handla om att göra något uppenbart – i bemärkelsen synligt – för andra. Då kan vi alla hitta sätt att manifestera. Våga göra det goda vi gör synligt. För mej betyder det mer än en demonstration. Vi kan manifestera ett bättre alternativ än det gängse.
