Den långa pilgrimsvandring som startade i Vadstena i mitten av juli är nu framme i Glasgow och det stora klimattoppmötet har startat. Jag har tidigare skrivit om mitt sätt att anknyta till detta. Att en gång i veckan vandra en mil ”i någon annans skor”. Efter fjorton sådana mil vandrade jag idag en avslutande mil i mina egna skor för att samla mina intryck.
Innan jag gick iväg läste jag igenom mina anteckningar från tidigare vandringar. Fyra områden hade jag sedan tidigare ringat in som återkommande i flera av perspektiven. Dessa utgick jag från när jag började gå.
Det första handlar om empati. Flera av de människor och djur jag föreställde mig brydde sig mer om sina barn, eller ett syskon, eller en förälder än om sina egna liv. Medan när jag föreställde mig att vara en klimatförnekare blev just bristen på empati ett utmärkande drag. Hon hade barn men var mer orolig att de skulle misslyckas och skämma ut henne än att de skulle komma till skada. Självcentrering upplever jag tyvärr som ett drag som blivit starkare i vår tid och det är extra olyckligt just nu. För vi behöver inte bara den grundläggande omtanken om våra närmaste utan också förmågan att känna med och engagera oss för människor och djur i helt andra delar av världen. En utvidgad empati även med totala främlingar. Det är också något sådant jag övat mig själv i genom dessa vandringar.
Det andra handlar om förflyttade gränser. Mest konkret om trädgränsen som rör sig uppåt i fjällvärlden och hotar t ex fjällräven. Fast det inte brukar kallas så flyttar vi också trädgränsen genom att hugga ned väldiga mängder skog. Det blev påtagligt när jag föreställde mig att vara en urinvånare på Borneo. Men vi bygger också vägar, vill ha större hus och större tomt. Vidgar gränsen för vad vi ser som vårt. Tar alltmer plats. Inte bara för att vi blir fler utan också för att vi vill ha mer och för att vi kan. Nivån på våra förväntningar på livet har höjts och för vad vi tycker oss ha rätt till. Även när det sker på andras bekostnad.
Det tredje var något som egentligen bara dök upp två gånger. Båda gångerna hos klimatförnekare. Men som blev en viktig påminnelse för mig. De talar och tänker ofta arrogant, sarkastiskt, nedåt till andra för att de är så säkra på att de har rätt och har förstått allting bättre. Jag känner igen den tendensen hos mig själv fast oftare i tanke än i uttalade ord. Och det är varken vackert eller konstruktivt. Att kunna lyssna och förstå utan att bli undanglidande är något att öva på.
Det fjärde var att det flera människor och djur lärt av sina föräldrar, som i sin tur lärt av sina föräldrar, inte längre fungerar. Första gången hörde jag det i en podd jag lyssnade på inför en vandring som en flicka i Kenya. Där handlade det om odlingsmetoder och platser för bete när förutsättningarna helt förändrats av torka. Vi har mycket att lära av hur man levde förr. Men det här är samtidigt en helt ny situation som mänskligheten aldrig stått inför tidigare. Det kräver kreativitet och fantasi att hitta en ny väg.
Vid Strå kyrka satt jag en stund och bad en bön för klimattoppmötet och delegaterna där. Jag bad om empati, fantasi, lyssnande och mod för dem.
Om du söker upp mig på FB så finns texter om alla vandringarna offentligt där.
