Boktips om djurrätt

Boktips om djurrätt. Bild på böckerna Kärlekens väg och Varje varelse ett Guds ord.

Nyligen skrev jag om hur min känsla för djur förändrats och fördjupats. Jag nämnde då att jag skulle återkomma med ett inlägg om litteratur som inspirerat mig när det gäller etik i förhållande till djur. Här kommer därför ett gäng boktips om djurrätt.

En klassiker i sammanhanget är Djurens frigörelse av den australiensiske filosofen Peter Singer. Den gavs ut första gången 1975. När jag läste Praktisk Filosofi på universitetet ingick ett utdrag från den i kurslitteraturen till någon delkurs. Jag minns att jag sade till en kurskompis att det var väldigt svårt att hitta några motargument. Ändå blev jag av någon anledning inte vegetarian förrän långt senare. Detta var i mitten av 90-talet och jag har inte läst den sedan dess, men vill man ha stringent argumentation så är den ett tips.

En annan inflytelserik filosof i djurrättssammanhang är amerikanen Tom Regan. Honom kände jag inte till innan jag själv började intressera mig för de här frågorna men läste under året hans bok Tomma burar. En poäng som märks redan i titeln är att det finns avgörande skillnader mellan strävan efter djurvälfärd inom systemet och djurrätt som ett radikalt annorlunda förhållningssätt. Han vill alltså inte se större burar eller bättre inredda, utan tomma – dvs inga djur i bur över huvudtaget.

Jonathan Saffran Foer är en amerikansk skönlitterär författare. Att han är bra på att skriva romaner märks också när han skriver fackböcker som; Äta djur. Det är medryckande, personligt och välformulerat om hans egna tankar och erfarenheter. Lite senare skrev han även Det är vi som är klimatet där han lyfter fram veganismen som det bästa en individ kan göra för att bidra till mildrad klimatkris.

Ytterligare ett boktips om djurrätt är Varför vi älskar hundar, äter grisar och klär oss i kor av Melanie Joy. Den läste jag för inte så långe sedan. Just denna frågeställning har jag faktiskt grubblat över längre än jag varit vegetarian. Läsningen gav mig inget klart svar på frågan, men intressant och motiverande var den på andra sätt. Bland annat om de ifrågasättanden man ofta möts av som vegan och möjliga svar eller motargument.

I mitt tidigare inlägg nämnde jag våra vänner Annika Spalde och Pelle Strindlund. Om man har en kristen utgångspunkt, eller är nyfiken på hur ett sådant resonemang kan se ut är deras böcker väldigt fina; Varje varelse ett Guds ord och Kärlekens väg. Tomas Einarsson skriver också mycket fint om djurrätt hämtad från den kristna traditionen. Den bok av honom jag har läst heter Paradiset åter. I skapelseberättelsen ges människan fröbärande örter och frukter med frön att äta. Flera texter i Bibeln pekar fram mot en vision där detta fridsamma tillstånd återupprättas. Jag ser fram emot att läsa hans nya bok Dagligbrödet som handlar om ökenfäder- och mödrar och deras relation till mat och till djuren i öknen.

Pelle Strindlund har skrivit flera mycket intressanta böcker om djurrätt utifrån olika perspektiv. Den mest kända heter Jordens herrar och jämför hur man tidigare argumenterade för slaveri med dagens försvar av fortsatt utnyttjande av djur. I Alla mot djuren är utgångspunkten ett antal politiska ideologier. Både hur företrädare för dessa talar om frågor relaterade till djurrätt och hur de skulle kunna finna stöd för djurrätt inom sina egna ideologier (men sällan verkar göra det).

En mycket drabbande bok är Rapport från ett slakteri av Nina Gustafsson. Hon är veterinär och arbetade en period på ett stort slakteri där veterinärer har ett slags kontrollfunktion. Med utgångspunkt från denna erfarenhet inifrån en värld få av oss besökt skriver hon på ett sätt som verkligen känns. Beskrivningen av när hon tittar ned i det schakt där grisar sänks ned i koldioxid för att bedövas är bland det mest smärtsamma jag läst. Kanske för att det är så rakt och naket.

Känslan för djur

Känslan för djur. Bild på får som ser åt olika håll.

När jag blev vegetarian för ett antal år sedan var det av klimatskäl. Jag tyckte att det var viktigt att djuren hade det bra medan de levde, men hade egentligen ingenting principiellt emot att djur dödas för att bli mat. I efterhand kan jag också inse att mina krav på djurens välmående var rätt så lågt ställda. Även när vi började röra oss alltmer mot en vegansk kosthållning var argumenten huvudsakligen klimatrelaterade. Dessa argument har vi skrivit om flera gånger tidigare t ex här. På vägen har känslan för djur förändrats enormt mycket och det tänkte jag att det här inlägget ska handla om.

Som barn var jag fobiskt rädd för hundar och mer eller mindre rädd för många andra djur också. Vi hade en kanin som jag tyckte om, men annars hade jag ingen närmare relation till djur. Ett par gånger lärde jag känna enskilda hundar med hjälp av släktingar som var mycket bra på att hantera min rädsla. Dessa hundar blev jag sedan förtjust i. Men det påverkade egentligen inte rädslan för andra hundar eller känslan för djur överlag. När detta började förändras har jag svårt att säga nu. Det var säkert en lång process. Jag kan bara säga att jag tänker på djuren som mina vänner nu.

Märkligt nog var det en fråga i det här jag började undra över långt innan jag blev vegetarian. Det var detta att vi behandlar olika djurarter så olika. Vissa arter betraktas som mat, andra som sällskap, andra som underhållning osv. Hur kommer det sig? Svaret är kultur och tradition tror jag. Och ibland vilka arter som har varit möjliga att tämja. Finns det några etiskt relevanta skillnader mellan hundar och grisar? Nej, inte som jag kan komma på. En etiskt relevant skillnad skulle vara t ex om förmågan att känna rädsla eller smärta kraftigt skiljde sig åt, eller inte fanns hos en djurart. Men någon sådan skillnad finns inte mellan de djur som behandlas som familjemedlemmar och de som slaktas på löpande band.

För ett antal år sedan kom vi i kontakt med idén om naturens rättigheter. Jag fastnade allra mest för filosofin bakom. Tanken att en sjö eller skog kan vara ett subjekt och att det därmed blir relevant att reflektera kring vad den skulle behöva eller vilja ha för att må väl. För mig ledde den tanken självklart vidare till att betrakta djur som subjekt som har önskningar och behov och som jag kan relatera till. Det förvånade mig mycket när jag insåg att de flesta som är engagerade i den rörelsen inte är vegetarianer. Efterhand gick jag djupare in i inlevelseövningar. Mina mil i någon annans skor har ofta gått snarare med tassar eller klövar än i skor. I monologerna, som byggde på de vandringarna, fick det ännu mer fäste i min kropp att det finns ett du där, inte ett det, inte en köttbit. Någon ser mig och vill mig något. Vi kan lära känna varandra och bli vänner. Hur skulle jag kunna gå med på att mina vänner dödas och äts upp?  Någonstans på vägen blev jag också fri från min fobi. Skällande och hoppande hundar kan jag fortfarande bli rädd för om de är lösa, men för övrigt har jag blivit en sådan som gärna sätter mig på huk och gosar en stund.

Två mänskliga vänner kom att få stor betydelse för att grunda denna övertygelse ytterligare. De har också skrivit flera böcker; Annika Spalde och Pelle Strindlund. Annika är diakon och deras gemensamma böcker har ofta utforskat relationen mellan kristen tradition och veganism. Pelles mest lästa bok heter Jordens herrar och utforskar parallellerna mellan argument för slaveri och för köttätande. I ett kommande inlägg kommer jag att skriva mer om deras böcker och om andra böcker som behandlar de etiska frågorna kring köttätande kontra veganism. För medan känslan för djur fördjupats har veganism alltmer blivit det självklara valet.

Ät mindre kött

At mindre kottNär jag (Peter) för dryga tre år sedan slutade äta kött (fisk och skaldjur undantagna) var det mycket för att pröva hur lätt eller svårt det skulle vara. Den inledande fastan på 40 dagar visade sig vara tillräckligt hanterbar och försöket permanentades. Nyttan för min egen hälsa och den gynnsamma påverkan mitt beslut hade på miljön i stort var i detta skede främst något jag hade en magkänsla [sic!] för. Genom att jag redan tagit ett betydande steg i form av att sluta äta de flesta sorters djur blev det även lättare att ta till sig information om de positiva effekter mitt beslut hade. Informationen som tidigare mer eller mindre glidit av mig kunde nu, kanske paradoxalt nog, få bättre fäste när jag hade viss distans till köttätandet. Och som så ofta handlar det inte om att information saknas. Uppmaningar från olika utgångspunkter till ”ät mindre kött” är klart vanliga. Däremot kan jag uppriktigt förvånas över att så få tar denna information på allvar och låter den få återverkningar i sina egna liv.

Det finns onekligen många aspekter på köttätandet och för att göra vårt veckotips mera överskådligt tänkte jag dela in problematiken i fyra huvudområden; miljöskäl, hälsoskäl, djurrättsskäl och rättviseskäl. Från att inledningsvis främst tänkt på miljö- och rättviseskälen i djurätandet börjar jag nu se det som att alla delar hänger ihop i en helhet.

Vi börjar med miljöskälen till att minska vår köttkonsumtion. I samtal kring miljö fokuseras ofta på klimatförändringarna och det går då att se på olika produkters utsläpp av växthusgaser. För djuruppfödningens del handlar det inte bara om koldioxid från exempelvis transporter utan även om de mera kraftfulla växthusgaserna metan (från nötdjur och fårs magar samt gödselstackar) och lustgas (från gödslad mark). Räknar vi om detta till motsvarande mängd koldioxid ger nötkött 26 kilo koldioxid per kilo kött, kyckling cirka 3 kilo, spannmål och baljväxter omkring 0,5 kilo per kilo tillagad produkt. Utifrån vår nuvarande situation i Sverige där vi de senaste 20 åren ökat vår köttkonsumtion med 40% till dagens 85 kilo (inklusive ben) kött per person och år är det inte svårt att se matvalens betydelse. Tre forskare från Chalmers konstaterar i denna artikel att den enskilt mest kraftfulla åtgärden vi som privatpersoner kan göra för att få ner våra koldioxidutsläpp till hållbara nivåer är att äta mindre nötkött. Ytterligare exempel på stora miljöproblem kopplat till dagens storskaligt industriella köttproduktion är avskogning för att bereda plats åt betesmark och odling av foder till djuren. Odling där ofta både energikrävande konstgödsel och, för den bilogiska mångfalden utarmande, bekämpningsmedel används.

Förflyttar vi oss för en stund från de kanske abstrakta klimathoten kan vi istället gå till oss själva och våra kroppar. Internationella cancerforskningsfonden WCRF rekommenderar då – baserat på de vetenskapliga belägg som finns – att människor ska begränsa sin konsumtion av rött kött till ett halvt kilo i veckan och helt undvika charkuteriprodukter. Vi skulle alltså behöva mer än halvera vår nuvarande köttkonsumtion. Förutom ökad risk för cancer finns även studier som tyder på ökad risk för exempelvis stroke och hjärtinfarkt för personer som äter mycket kött. Som vi skrivit om tidigare finns inte heller något egentligt behov av att våra proteiner kommer just från djur. Goda och hälsosamma proteiner finns även i spannmål, baljväxter, grönsaker etcetera.

Även om jag tycker om djur har detta med djurrättsskäl inte varit något jag lagt speciellt stor vikt vid tidigare, men under de senaste åren har en omsvängning skett. Flera böcker och filmer har haft betydelse för detta men starkast var vårens läsning av Jonathan Safran Foers Äta djur. Han beskriver där utifrån flera års efterforskningar vårt industriella maskineri som producerar användarvänligt kött från ett ständigt växande antal djur. Boken utgår från välunderbyggda källor och tar upp vårt köttätande från många olika aspekter med en stor berättarskicklighet. I miljöer, mycket främmande från idyllens familjelantgårdar, får läsaren stiga in i riktigt otäcka skräckfilmer där grisar skållas levande och kor får sina bakben avklippta innan de avlidit. Hur ofta eller sällan det sker är svårt att få någon statistik över, men att otillräcklig bedövning används på grund av stress eller oskicklighet även vid svenska slakterier tror jag inte vi behöver tvivla på. Safran Foer baxnar själv inför offentliga uppgifter som finns ifrån föranmälda inspektioner på slakterier. Vid hela 32% av slakterierna upptäcktes ”regelbundet förekommande avsiktlig grymhet”. Men även utan avsiktlig grymhet från frustrerade fabriksanställda är det svårt att tänka sig något speciellt bra liv för exempelvis våra vanligaste fjäderfän som extremt snabbväxande och genetiskt modifierade växer upp till att varken kunna gå normalt eller para sig.

När jag började intressera mig för dilemmat med att äta djur fastnade jag mycket för den globala orättvisan som medelsvenskens 85 årliga kilo kött bygger på. Omkring 70% av världens odlade jordbruksmark används som betesmark eller till odling av mat till de djur som ger oss kött. Denna mark skulle istället kunna användas till att effektivt mätta jordens växande befolkning och samtidigt räcka för att spara icke odlade områden där rika ekosystem får breda ut sig. Att låta grödor – som ofta kan ätas direkt av människan – istället ta en omväg via djurens magar är inte bara ineffektivt utan rent utsagt moraliskt förkastligt i en värld där vi blir allt fler att dela på begränsade resurser.

För egen del har jag bestämt mig för att utesluta de flesta djur från min mattallrik. Undantagen kommer från haven där jag blivit allt mer restriktiv och försöker följa riktlinjer likt dessa från Naturskyddsföreningen. Även deras app till telefonen, som bland annat innehåller Do’s & Don’ts gällande fisk och skaldjur, är för övrigt riktigt användbar.

Sofia äter fortfarande kött, men i mycket begränsad omfattning – på sin höjd en gång i veckan. När det gäller det som tillagas hemma väljer hon bara svenskt KRAV-kött och vilt utöver tidigare nämnda djur från haven. Det innebär att hon väljer bort kyckling då det inte går att få tag på KRAV där vi bor. Än så länge är vi inte så bekväma med att vara ”besvärliga kunder” på restaurang, men även Sofia väljer allt oftare fisk i de sammanhang där man inte vet var annat kött kommer från. Det är möjligt att producera en viss mängd kött på ett resurseffektivt och hållbart sätt t ex genom att låta djur beta på mark som inte är lämplig för odling, eller att djuren ingår i ett relativt lokalt kretslopp där gödseln används på odlingar i närområdet och fodret odlas på gården där djuren lever. Det kan därför finnas fördelar med att gynna den produktion som är förhållandevis bra. Viltkött är inte behäftat med samma problematik som annat kött, men tillgången ökar inte även om efterfrågan skulle göra det. Utifrån tankar om vad som vore hållbart om alla gjorde, kan man alltså komma fram till att en liten mängd kött är rimligt att äta. Även Sofia funderar dock på att bli ännu mer restriktiv. Den som vill minska på sitt köttätande och funderar, utifrån ett hållbarhetstänkande, på vilket kött man bör välja i första hand har nytta av kottguiden.se