När jag blev vegetarian för ett antal år sedan var det av klimatskäl. Jag tyckte att det var viktigt att djuren hade det bra medan de levde, men hade egentligen ingenting principiellt emot att djur dödas för att bli mat. I efterhand kan jag också inse att mina krav på djurens välmående var rätt så lågt ställda. Även när vi började röra oss alltmer mot en vegansk kosthållning var argumenten huvudsakligen klimatrelaterade. Dessa argument har vi skrivit om flera gånger tidigare t ex här. På vägen har känslan för djur förändrats enormt mycket och det tänkte jag att det här inlägget ska handla om.
Som barn var jag fobiskt rädd för hundar och mer eller mindre rädd för många andra djur också. Vi hade en kanin som jag tyckte om, men annars hade jag ingen närmare relation till djur. Ett par gånger lärde jag känna enskilda hundar med hjälp av släktingar som var mycket bra på att hantera min rädsla. Dessa hundar blev jag sedan förtjust i. Men det påverkade egentligen inte rädslan för andra hundar eller känslan för djur överlag. När detta började förändras har jag svårt att säga nu. Det var säkert en lång process. Jag kan bara säga att jag tänker på djuren som mina vänner nu.
Märkligt nog var det en fråga i det här jag började undra över långt innan jag blev vegetarian. Det var detta att vi behandlar olika djurarter så olika. Vissa arter betraktas som mat, andra som sällskap, andra som underhållning osv. Hur kommer det sig? Svaret är kultur och tradition tror jag. Och ibland vilka arter som har varit möjliga att tämja. Finns det några etiskt relevanta skillnader mellan hundar och grisar? Nej, inte som jag kan komma på. En etiskt relevant skillnad skulle vara t ex om förmågan att känna rädsla eller smärta kraftigt skiljde sig åt, eller inte fanns hos en djurart. Men någon sådan skillnad finns inte mellan de djur som behandlas som familjemedlemmar och de som slaktas på löpande band.
För ett antal år sedan kom vi i kontakt med idén om naturens rättigheter. Jag fastnade allra mest för filosofin bakom. Tanken att en sjö eller skog kan vara ett subjekt och att det därmed blir relevant att reflektera kring vad den skulle behöva eller vilja ha för att må väl. För mig ledde den tanken självklart vidare till att betrakta djur som subjekt som har önskningar och behov och som jag kan relatera till. Det förvånade mig mycket när jag insåg att de flesta som är engagerade i den rörelsen inte är vegetarianer. Efterhand gick jag djupare in i inlevelseövningar. Mina mil i någon annans skor har ofta gått snarare med tassar eller klövar än i skor. I monologerna, som byggde på de vandringarna, fick det ännu mer fäste i min kropp att det finns ett du där, inte ett det, inte en köttbit. Någon ser mig och vill mig något. Vi kan lära känna varandra och bli vänner. Hur skulle jag kunna gå med på att mina vänner dödas och äts upp? Någonstans på vägen blev jag också fri från min fobi. Skällande och hoppande hundar kan jag fortfarande bli rädd för om de är lösa, men för övrigt har jag blivit en sådan som gärna sätter mig på huk och gosar en stund.
Två mänskliga vänner kom att få stor betydelse för att grunda denna övertygelse ytterligare. De har också skrivit flera böcker; Annika Spalde och Pelle Strindlund. Annika är diakon och deras gemensamma böcker har ofta utforskat relationen mellan kristen tradition och veganism. Pelles mest lästa bok heter Jordens herrar och utforskar parallellerna mellan argument för slaveri och för köttätande. I ett kommande inlägg kommer jag att skriva mer om deras böcker och om andra böcker som behandlar de etiska frågorna kring köttätande kontra veganism. För medan känslan för djur fördjupats har veganism alltmer blivit det självklara valet.
