Klimatkompensation – eller klimatfinansiering?

Klimatkompensation - eller klimatfinansiering. Bild på solpaneler.

När det gäller klimatkompensation går ofta debattens vågor höga. Nu senast såg jag att klimatkompensation var med bland de nominerade till Jordens vänners, föga hedrande, Greenwashing-pris. Själv känner jag mig kluven. Trots problem och fallgropar ser jag också vinster. 

Tanken med klimatkompensation är att den som orsakar utsläpp ska kunna betala för att motsvarande mängd utsläpp minskar någon annanstans. Det har exempelvis varit vanligt att flygresenärer betalar en extra avgift som gått till att plantera träd i, vanligen, afrikanska länder. Ett problem med detta är att projekten ofta inte fungerar i praktiken. Träden behöver få växa under lång tid för att effektivt lagra koldioxid men att lämna någon garanti för att träden inte avverkas (och släpper ut koldioxid på nytt) redan efter 10 eller 25 år är svårt.

Den koldioxid som flygresan orsakar försvinner alltså inte i samma ögonblick som du klimatkompenserar för den. Vanligen betalar du istället för att det under ett antal år framöver successivt sugs upp av träd – träd som sedan kanske fälls i förtid utan att bestående lagra dina utsläpp. 

Bortsett från dessa och andra invändningar mot hur effektiva klimatkompenserande åtgärder egentligen är finns andra problem. Det största är i mitt tycke om klimatkompensationen blir som ett slags avlatsbrev. Ett sätt att köpa sig fri från sina klimatsynder för att sedan fortsätta på samma sätt som tidigare. 

För att undvika de värsta effekterna av den pågående klimatkrisen behöver alla utsläpp av växthusgaser kraftigt minska nu – inte i en obestämd framtid. Vaggas vi till ro från vår klimatångest och fortsätter som förut – men med klimatkompensation – då fortsätter i bästa fall utsläppen i samma takt som tidigare. Istället för att radikalt minska. 

I boken Klimatpsykologi beskriver de problemet när vi försöker kvitta en bilresa mot trädplantering eller flygresa mot solcellsinvestering. ”Kruxet är att vi just nu inte behöver göra det ena eller andra – utan både och på en och samma gång. Ett mer korrekt ord för klimatkompensation är klimatfinansiering. Pengarna vi betalar till tjänsterna bidrar till en gemensam finansiering av planteringar och förnybara industrier, vilket i sig är väldigt viktigt för att minska utsläppen. Men det tar fortfarande inte bort de utsläpp vårt eget leverne levererar. Det går inte att kompensera sig ur klimatkrisen.”

Så. Om vi landar i att det inte går att kompensera sig ur klimatkrisen och på allvar minskar vårt klimatavtryck (börja ex. med de fem B:na). Då tror jag klimatkompensering, eller om vi väljer att kalla det klimatfinansiering, kan fylla en bra och kompletterande funktion. Liksom dina pengar i fonder eller sparande genom exempelvis Trine kan skynda på en hållbar omställning så kan ditt bidrag genom klimatfinansiering göra detta. 

Då alla aktörer inte är lika seriösa kan en start vara den checklista Naturskyddsföreningen har gällande klimatkompensering. Själva har vi helt nyligen börjat stödja GoClimat och deras projekt. Upplägget är att du först gör en enklare ”invägning” utav ditt årliga koldioxidutsläpp. Utifrån detta placeras du i en betalningskategori beroende på utsläppens storlek. Bl.a. av tidigare nämnda skäl har GoClimat valt bort trädplantering från sina projekt. Istället väljer de insatser där pågående utsläpp från växthusgaser reduceras och förnyelsebar energi möjliggörs. Det kan vara byggande av solcellsparker i Indien eller infångande av metangas från soptippar i Brasilien. För att höra mer om just detta företag kan också en poddintervju med en av deras grundare rekommenderas.

Klimatkompensation kan alltså i värsta fall få individer, företag och stater att behålla ett ohållbart status quo för växthusgaser. Använt på ett klokt sätt kan det däremot bli ett verktyg ibland flera för att skynda på omställningen till ett liv inom planetens gränser.  

Betraktelse om eld

Betraktelse om eld. Bild på flammande låga.

Här kommer den fjärde och avslutande betraktelsen från arrangemanget Myllande liv som var tidigare i sommar. Denna gång handlar det om eld. 

När Gud uppenbarade sig för Mose gör han det i en brinnande buske, ”busken stod i låga utan att brinna upp”. Det tillhör det gudomliga att ibland ställa sig över grundläggande fysikaliska lagar. Som att låta en buske brinna utan att brinna upp. När vi människor eldar upp kolhaltigt material som trä, olja eller gas omvandlas energin i det som eldas. En del stiger upp i atmosfären som koldioxid. Redan i slutet av 1800-talet började vi förstå konsekvenserna av detta i form av klimatförändringar. 

Elden återkommer för de första kristna när pingstens ande ges som tungor av eld. Elden, Anden, kan rena dem från det gamla som inte längre fungerade. Bibeln talar om guldet som renas i eld. Vad som håller i längden behöver sorteras fram, ges utrymme i våra liv. I naturen bränner elden till aska men ur askan kan något annat växa. Vid skogsbränder vaknar fröer som befunnit sig i dvala under decennier plötsligt till liv. Nu finns förutsättningarna till att just denna växt ska komma till liv. Tillsammans med de stora träd som klarat branden kan något nytt växa vidare. 

Liv som kommer ur död. Det är återkommande tema i naturens kretslopp där höstens löv ger kraft till vårens blommor. Det är även centralt i Jesus liv på jorden där han gick från död till uppståndelse. 

Men på senare tid har något i balansen rubbats. Det är naturligt med återkommande skogsbränder och de behövs för vissa arter. Men omfattningen och tätheten är numera ett av flera tecken på att vi lever i en klimatkris. I ett varmare klimat avdunstar mera vatten och skogarna blir torrare. När det allt oftare brinner frigörs dessutom ännu mera koldioxid vilket ytterligare förstärker klimatförändringarna. 

Men kanske finns det ännu tid för oss människor att återuppstå till något nytt och till en ny, mera ödmjuk relation inför skapelsen. Som en del utav den snarare än som dess härskare. Goda exempel på detta finns om vi låter oss inspireras av de naturfolk som lever med minimala klimatavtryck och i respekt för allt levande omkring sig. 

En övning vi var och en kan göra är att sätta oss och njuta av solens strålar under en timme. Begrunda samtidigt att om vi kunde omvandla all denna energi solen strålar in till oss under denna timme skulle jordens nuvarande elanvändning för ett helt år täckas. 

Vi kan också blicka bakåt ett par hundra år. Då ansågs barn, kvinnor och människor med annan hudfärg än vår egen vara mindre värda. Blickar vi framåt skulle vi ha en helt annan värld ifall även ekosystem, berg, floder, sjöar, djur och växter gavs samma grundläggande rättigheter att få finnas till som vi ger andra människor. Liksom slaveriet på 1800-talet sågs som något omöjligt att förändra ser många idag tankarna på att ge naturen grundläggande rättigheter som något främmande och otänkbart. Men det otänkbara har hänt förr. Både i form av brinnande buskar och avskaffande av mänskligt förtryck.