Undvik att stoppa huvudet i sanden

Undvik att sticka huvudet i sanden. Bild på partiledare som står med huvudet i sanden.

Nu inför valet duggar analyserna om de olika partierna tätt. Vad skiljer dem åt och vilka får bäst resultat när olika intresseorganisationer gör sina sammanställningar? Bland de flesta partier har dessvärre miljöpolitiken nästan uteslutande kommit att handla om en fanatisk tro på tekniska lösningar. Både existerande och sådana som eventuellt kan finnas – men först decennier bort. Detta handlar både om bristande ansvar och att stoppa huvudet i sanden.

För någon vecka sedan lyssnade jag på den intressanta podden Vetenskapsradion på djupet. Programmet gick i två avsnitt igenom de blåbruna samt de rödgröna partierna utifrån ideologi inom miljöområdet. Förvånansvärt lite skilde partiernas svar. Lösningar genom teknik lyftes fram och det var endast Miljöpartiet (och kanske Vänsterpartiet) som poängterade behovet av livsstilsförändringar också hos individer. Som de tog upp i podden skulle dessa ställningstaganden inte vara nödvändiga utifrån partiernas grundideologi. Mycket av det tidiga naturskyddet har exempelvis drivits fram av konservativa ideologier. Och bland de liberala går förbud mot livsstilsval som skadar andra, mycket väl att motivera.

Kanske är det någon form av curlingmentalitet som drabbat politiska strateger. Likt pappan som fortsätter att städa, laga mat och vaddera vardagen från besvärligheter – även åt sina nu vuxna barn. Att aktivt stötta en hög användning av el och fossila bränslen. Istället för att utgå från de planetära gränser vi har. Och där en snabb utfasning av fossil energi är nödvändig, parallellt med en bättre hushållning med övriga resurser.   

Uppvaknandet för barn som aldrig på egen hand får ta hand om livets motgångar blir tufft. Likaså är uppvaknandet svårt för en befolkning som får sina vardagsval med en hög klimatpåverkan subventionerade av farbror staten. För naturligtvis kommer det ett uppvaknande förr eller senare.

När jag lyssnat på Vetenskapsradions program om de politiska ideologierna blev bilden av att stoppa huvudet i sanden tydlig. Istället för att ta våra gemensamma problem på allvar och göra allt vi kan för att lösa dessa tillämpas ett flykt- och undvikandebeteende. Trots att många lösningar skulle kunna passa in i partiets ideologi väljs dessa bort till förmån för hitte-på-lösningar i form av kärnkraft och ett ständigt ökad materiellt välstånd hos väljarna.

Samtidigt är vi många som försöker väcka upp och få allt fler att resa sig. Borsta sanden ur ögon och öron. Nyligen undertecknade närmare 2000 svenska forskare en debattartikel med uppmaning till att hantera klimatkrisen som den kris den är. Och de allt annat än subtila signaler med hetta, skogsbränder och översvämningar som vår planet ger borde få även mycket framåtböjda makthavare med sand i ögon och öron att vakna upp.

Med huvudet i sanden är det svårt att se klart. Låt oss alltså den 11e september välja politiker med förutsättningar att med en klar blick hantera vår tids ödesfråga på ett ansvarsfullt sätt.

Lev som du lär

Lev som du lär. Bild på staty av Heliga Birgitta i Vadstena.

Barn gör inte som du säger – utan som du gör. Detta kan nog alla som någon gång umgåtts med barn instämma i. Och jag tror att vi alla oftast liknar barnen på det sättet. För att starta positiva spiraler av hållbar förändring är det viktigt, inte bara vad vi säger, utan även vad vi gör. Lev som du lär med andra ord.

Ingen kan vara perfekt men vi behöver samtidigt förstå att andra människor speglar sig i våra liv, varken vi vill det eller inte. Skyltande i fikarum och sociala medier med köttrika grillkvällar, homofoba skämt och flygresor. Ja, det bidrar till att sådana beteenden normaliseras. Andra kan medvetet eller omedvetet använda dig som exempel när hen själv gör tveksamma val.

Att leva som du lär kan på liknande sätt istället inspirera till bättre val. Inlägg om reseupplevelser via tåg, den fantastiska texturen på seitan och den glada stoltheten i lokala prideparaden. Enkla saker som kan göra stor skillnad när fler vill pröva sådant som ger mindre utsläpp och ett mer inkluderande samhälle.

Detta gäller oss alla men blir nog som tydligast för mer offentliga personer. Att Greta Thunberg valde att åka segelbåt till Amerika och att klimatforskaren Kevin Anderson slutat flyga. Det ger bekräftelse för många att de menar allvar och att livsstilsförändringar behövs för en själv och samhället i stort. På motsvarande sätt kan personer som talar om hållbarhet men flyger med privatjet motivera sina följare att trots allt fortsätta med de ”små” miljöskadliga val de gör.

Här på sidan har vi tidigare skrivit om minskad arbetstid i flera sammanhang. När jag i våras började på ett nytt arbete var det inledningsvis på heltid. Av flera olika skäl har detta inte varit en hållbar situation för mig. Glädjande nog fanns möjligheten att minska arbetstiden till 80% och jag börjar med detta redan nästa månad. För mig blir det en lättnad och ett sätt att hålla i längden med lång pendling till intensiva arbetsuppgifter. Samtidigt är det också något jag gärna talar om för andra. Än så länge är heltidsarbete av outgrundliga orsaker norm men med fler personer som gör andra val. Då är det också lättare för ännu fler att ta steget. Lev som du lär inspirerar till efterföljelse. Inte minst när det gäller sådant många saknar. Som tid att ta hand om sig själv och sina relationer.

Sammankopplat med arbetstid är även inkomst. Generellt är det dem med högre inkomster som också har högre koldioxidutsläpp. Så för planetens bästa är lägre disponibel inkomst en effektiv väg till mindre utsläpp. Åtminstone i rika länder som Sverige. Själva har vi både minskat våra utsläpp och fått en välbehövlig distans till vår tids ekonomiska normer. Detta genom den enkla praktiken att skänka tionde. Lev som du lär genom att låta pengarna bli mindre heliga och mer till ett praktiskt verktyg att bygga förändring med.

Lev som du lär blir ett sätt att göra verkstad av den underrubrik vår hemsida har. Var den förändring du vill se. Det blir samtidigt ett effektivt sätt att minska den kognitiva dissonans som följer när du inte lever efter dina värderingar.  

Hetta av Izabella Rosengren

Hetta av Izabella Rosengren. Bild på boken Hetta liggande på torrt gräs.

Min läsning av Izabella Rosengrens Hetta inleddes passande nog under midsommarhelgens värmebölja. Med en temperatur på närmare 30 grader påverkades allmäntillståndet på en rad negativa sätt. Inlevelseförmåga saknades alltså inte när boken beskrev situationen för dem som genomlider mycket farligare temperaturer än vi i Sverige. Hetta på både 40 och upp mot 50 grader.

Izabella Rosengren påpekar att hon med Hetta inte ville skriva ännu en bok om klimatkrisen. Utan en bok om de mest kännbara och direkta effekterna av den. Hur extrem värme påverkar oss fysiskt och psykiskt. Klimatförändringarna vi lever i finns samtidigt med som en självklar bakgrund. Världen blir successivt varmare på grund av mänsklig påverkan. Men i Hetta kommer vi främst nära den verklighet vi alla behöver förhålla oss till. En vardag med ett allt svårare klimat.

Vi får följa med på mänsklighetens resa från de första trevande stegen från en skuggande skog och ut på savannen i östra Afrika. Vår art utvecklade en god förmåga att svettas. Detta blev en evolutionär framgång som än idag utmärker oss bland jordens djur. Och vår anpassningsförmåga idag att kunna leva på platser med allt från minus 45 grader till plus 45 grader är faktiskt anmärkningsvärt.

Kanske finns ett visst hopp för vår art i denna anpassningsförmåga. För behov av anpassning behövs även i framtiden. Rosengren går sakligt igenom konsekvenserna av en värld med allt fler dagar av hetta. I korthet handlar det om ett ökat lidande för många. Globalt har antalet dagar med extrem hetta (över 35 grader) ökat sedan mitten av 1900-talet. Idag är det omkring 30% av människorna som utsätts för detta minst 20 dagar per år. År 2100 kommer detta istället gälla för hälften av jordens befolkning. Och detta bygger på att vi kraftigt minskar våra utsläpp av växthusgaser. Gör vi inte det kommer både temperaturen och antalet dagar vara ännu högre. Om jag själv får leva länge och om 50 år befinner mig i slutet av livet kommer jag då leva på en planet där en till tre miljarder människor (beroende på hur mycket temperaturen stiger) är bosatta på platser med extrem hetta året om.

Izabella Rosengren beskriver utifrån sina egna erfarenheter, som besökare i flera av världens varmaste platser, upplevelsen av extrem värme. Värmen formar vardagen med en siesta då solen står som högst. För dem som har råd levs större delen av livet inomhus i byggnader med luftkonditionering. Luftkonditionering som ironiskt nog driver på klimatförändringarna på grund av sin höga energiåtgång. I mindre skala används både gammal och ny energisnål teknologi som skyddar mot värmen. Men totalt sett är energislukande luftkonditionering dominerande. Rosengren tar upp byggnader med vindtorn som fanns i Mellanöstern redan för 3000 år sedan. När tekniken används i modern tid har temperaturen gått att sänka med omkring 15 grader. I Aten där staden utsett en ”värmechef” med ansvar för värmeböljor arbetas bland annat med ökat antal träd, minskad trafik och vitmålade tak. Allt sådant som minskar hettan.

Författaren beskriver sig själv som en person med stor aversion mot värme och svett. Något som drivit henne att förstå mer om ämnet. Hon beskriver situationer där hon bokstavligen varit nära att avlida på grund av värmeslag och andra tillfällen, som under 50 minuters bastuchock, med skenande hjärta och ”brinnande” huvud. Det ger en både initierad och medryckande läsning. Samtalen med människorna i Iran och Aten får också en annan aktualitet då vi vet att vår egen vardag allt fler dagar om året riskerar att likna deras.

Läsningen av Hetta blir både en förberedelse och varning. Förhoppningsvis fungerar den också som en väckarklocka till dem som ännu inte tar klimatkrisen på det stora allvar som krävs. Dessutom får vi med oss det praktiska tipset att få i oss extra mycket c-vitamin i samband med kommande värmeböljor. Detta för att lättare undvika värmeslag.    

Oceankänslan av Isabella Lövin

Oceankänslan av Isabella Lövin. Bild på boken Oceankänslan med Vättern i bakgrunden.

Isabella Lövin kom år 2007 med boken Tyst hav. En bok som på allvar belyste situationen för våra hav och hur bristande politiskt kurage krattat manegen för omfattande utfiskning. Boken gav årets stora journalistpris och guldspaden. Den ledde även till erbjudande om att representera Miljöpartiet. Först genom mångårigt arbete som EU-parlamentariker, sedan som minister i Sveriges regering och språkrör för Miljöpartiet. Lövin lämnade politiken i början av 2021 och nu kommer boken Oceankänslan.

Återkommande genom Oceankänslan ställs samma fråga vi och många andra miljöengagerade ställer sig. Hur kan det förändras så lite när vi vet så mycket. Om klimatförändring, artutrotning och andra problem för mänskligheten. Isabella Lövin ger inga enkla svar och många orsaker som lyfts fram känns igen. Ekonomisk makt och effektiva desinformationskampanjer, politisk ovilja, psykologiska och historiska förklaringar.

Kanske är det för att hon själv rört sig främst i de tunga politiska sammanhangen. Men jag uppfattar i hennes analys att det största ansvaret ändå faller på politikerna. Makthavare och beslutsfattare som hon med viss framgång kunde påverka med idogt arbete inom EU, inte minst med dess fiskeripolitik. I boken tas dessutom mer näraliggande exempel på förändringar som bara varit möjliga genom politiska beslut. Som de stora kliv svensk industri tar för att tillverka stål utan kol och klimatlagen, en lag som trots sina brister gör stor skillnad.

Bokens otaliga ögonblicksbilder bakom kulisserna på klimattoppmöten, politiska förhandlingar inom EU och i Sveriges riksdag är genuint spännande. Och det är också här läsaren kan förfasas över feghet och kortsiktiga beslut som förhindrar eller kraftigt försenar beslut som världen desperat behöver. Underhållande och hoppfullt blir det istället när det beskrivs hur den ikoniska bilden på undertecknandet av klimatlagen kom till.

Samtidigt väcker Oceankänslan starkast känslor, hos åtminstone mig själv, när mötet med Greta Thunberg från toppmötet i Polen 2018 skildras. Kontrasten mellan toppolitikernas treårstrotsiga motstånd till att acceptera verkligheten och Thunbergs klara och skoningslösa kritik mot ansvarslösheten hos dem som har fått makt att bestämma. Men även det enkla och omtänksamma samtalet mellan henne och Lövin.

Och bokens titel, Oceankänslan. Den kommer ur vad nobelpristagaren och författaren Romain Rolland 1927 kallade en oceanisk känsla, ”som ett vatten som forsar under barken”. En svindlande känsla av att ens egna gränser luckras upp i mötet med naturen eller när vi glömmer oss själva i den gemensamma strävan efter något större. En känsla som inte behöver vara religiös eller påverka det kritiska tänkandet.

I förundran och omsorg för vår enda planet kan något bättre och mer hållbart växa fram. Det är i berättelsen om detta liv inom planetens gränser vi som mänsklighet kan växa mot en framtid värd att längta efter. Är det möjligt med ett sådant samarbete och ett förenande arbete mot äkta hållbarhet. Det vet vi inte. Men läsningen av Oceankänslan gör det lättare att tro.