12-stegsprogrammet och klimatet

12-stegsprogrammet och klimatet. Bild på Systembolagets skylt.

Vi erkände att vi var maktlösa inför fossilutsläppen – att våra liv hade blivit ohanterliga. Så skulle det första av anonyma alkoholisters (AA:s) välkända steg i 12-stegsprogrammet kunna lyda. Med endast ett ord utbytt.

Att likna våra liv och hela mänskligheten vid en beroendesjuk person är inget nytt. Mänskligheten och vår ekonomi är beroende av fossil energi på liknande sätt som alkoholisten är beroende av alkohol. Och om det är ett sådant beroende kan vi, som en del av lösningen, ta hjälp av det 12-stegsprogram som hjälpt så många missbrukare.

Den senaste tiden har kopplingen mellan 12-stegsprogrammet och klimatet dykt upp i flera sammanhang. Tydligast för mig i podden Systemskiftet där Gustaf Skarsgård och Johan Mandarić Reunanen talar om likheterna och vilken hjälp de 12 stegen var i deras egna resor mot nykterhet. Och under en serie av samtal i Brobyggepodden fördes samtalet på samma tema, men närmare 12-stegprogrammets kristna rötter.

För att kunna bryta ett beroende behöver vi erkänna att det finns ett beroende. Vi behöver erkänna klimatkrisen som den kris den är. Liksom alkoholisten eller drogmissbrukaren behöver erkänna sitt beroende.

Nästan allt i våra liv bygger på ett eller annat vis på fossil energi. Vår mat, resorna, sakerna. Det finns en maktlöshet vi behöver komma till insikt om inför detta. Samtidigt är det i fråga om klimatet en relativ maktlöshet. Den största maktlösheten finns hos dem som själva inte missbrukar men drabbas av vårt missbruk. Världens fattiga länder. Vi rika kan åtminstone göra allt vi kan för en omställning.

Inom de tolv stegen handlar det andra om tillit inför en kraft större än oss själva, som kan hjälpa oss. Ursprungligen var denna kraft Gud, ”såsom vi uppfattade Honom”. Samtidigt vänder sig 12-stegsprogrammet även till dem som saknar en gudstro. I Systemskiftet lyftes kärlek upp som denna kraft större än oss själva. Men det hänvisas även till kraften i gemenskapen. Det större sammanhanget och kraften i att bära varandra – inom AA likväl som inom klimatrörelsen.

Vad krävs då för ett uppvaknande? Från alkohol, droger eller missbruk av fossil energi. Johan Mandarić Reunanen beskrev det som att han i en terapisituation fick skriva en lista med missbrukets för och nackdelar. Både på kort och lång sikt. Trots att situationen med festande fem kvällar per vecka och arbete 70 timmar per vecka hade många nackdelar, så var fördelarna i det korta perspektivet nästan uppvägande. Åtminstone inte nog för att bryta med beteendet. När han däremot drog ut tidsperspektivet fanns bara en positiv punkt kvar bland fördelarna. Att han genom missbruket fick ett brett kontaktnät. Det negativa med att dö i förtid, förlora sambo, jobb, bostad och inte minst insikten om att han inte skulle bli pappa. Detta vägde tyngre och möjligheten till förändring öppnades.

Nykterheten och arbetet i gruppen med nyktra missbrukare är en omställning och process som fortsätter varje dag. En del missbrukare beskriver hur de behöver nå botten för att kunna vända där. Tyvärr verkar det alltid finnas en ännu djupare botten och inom klimatkampen orsakar missbruket det största lidandet bland människor och djur i fattiga delen av världen.

Kanske handlar det inom klimatomställningen snarare om att måla upp goda exempel där saker blir bättre efter omställningen. För den som är i beroende går det inte att se hur det skulle vara att inte vara i beroende. Så personer som valt att leva inom planetens gränser bör synliggöras mer. Samtidigt ger ett långsiktigt perspektiv på status quo utav koldioxidutsläpp inte ens ett brett kontaktnät på pluskontot. Att den större kraften då även kan vara yttre regleringar som begränsar våra utsläpp tycker jag själv är mer än rimligt.

Och som en av de nyktra missbrukarna beskrev det i Systemskiftet. Det startade med en insikt om att han inte får dricka. Sedan utvecklades det till att han inte kan dricka. För att landa i att han inte behöver dricka. Det är i själva verket inte en uppoffring att bli fri från vad som kontrollerar dig.

Det har varit givande att höra om den kraft som finns i 12-stegsprogrammet. Naturligtvis finns skillnader mellan befrielsen från alkohol och fossil energi. Men i synen på oss själva och vårt samhälle som missbrukare finns samtidigt en klarhet. Fungerande lösningar är vi i desperat behov av och 12-stgsprogrammet kan onekligen vara en viktig pusselbit. Lyssna alltså gärna på poddarna som det länkas till för ytterligare tankar om alla 12 stegen.

Tidsperspektiv

Tidsperspektiv. Bild på tidig Homo sapiens.

Nu i slutet av året kan det vara välgörande med tidsperspektiv. På ett oväntat vis fick jag detta genom läsningen av Naturskyddsföreningens senaste årsbok. Martin Emtenäs utmärkta Tusen och 1 art. Emtenäs påminner oss gång på gång om människans relativt korta tid på jorden. Den visa människan, Homo sapiens, har vandrat omkring under 200 000 år. I jämförelse med våra söta igelkottsvänner – där tidiga versioner nosat efter småkryp under femtio miljoner år.

Ett tidsperspektiv på 200 000 år är även spännande utifrån vårt pågående användande av kärnkraft. Detta riskabla energislag där resterna från användningen behöver förvaras säkert i åtminstone 100 000 år. Alltså hälften av tiden vi människor funnits till och betydligt längre än de äldsta kommunikativa spåren från våra förfäder, i form av grottmålningar, 45 500 år gamla. Att på allvar tro på en säker lösning för vårt kärnavfall ser jag inte bara som naivt. Snarare liknar det en psykiatrisk sjukdom med en förvrängd verklighetsuppfattning.

Längs med evolutionens vindlingar hände mycket intressant för omkring 66 miljoner år sedan. Det var vid tiden för jordens förra stora massutdöende. Den gången troligen till följd av meteoritnedslag som ledde till att de dominerande dinosaurierna försvann från världens scen. (Även om de indirekt lever kvar i gråsparvar och andra fåglar.) Detta gav ekosystemen många tomma nischer. Plats som de små råttliknade däggdjuren kunde fylla. Däggdjuren tog för sig och specialiserades till igelkottar, valar, fjällrävar och även människor.

Idag står vi ännu en gång inför ett massutrotande av arter. Uppskattningen är att en miljon av världens 8 miljoner arter riskerar utplåning i närtid. Arter som ofta funnits många miljoner år längre än människan. Utvecklats och under svindlande tidsperspektiv blivit experter på överlevnad i den miljö de lever i.

Som fladdermusen. Denna fantastiska specialist inom sin nisch. För 65-70 miljoner år sedan började deras utveckling mot att jaga flygande insekter i mörker. Och efter en tid fick de superhjälteförmågan att ”se” i mörkret genom ekopejling. Detta har fungerat fantastiskt fram till det senaste århundradets ljusföroreningar. Föroreningar som ökat genom mänskliga modenycker och billiga LED-lampor. Fladdermusen blir plötsligt som Stålmannen utsatt för krytonit. 75 miljoner år av förfinad livsanpassning raseras av några decenniers ideal av att kyrkor och broar ska vara belysta hela nätterna.

Som den naturkraft människan har blivit i antropocen påverkar vi livet för arter som funnits och utvecklats tiotals miljoner år före oss själva. Utrotas tumlaren, den vitryggiga hackspetten, och vita noshörningen. Då klipps deras långa utvecklingslinje av. Andra arter tar ibland deras utrymme men mångfalden minskar. Det blir tråkigare, mer sårbart och med många högst oklara konsekvenser.

Alldeles bortsett från det omoraliska i att leva med ekologiska avtryck som hotar andra arter går vi ut på allt tunnare is när vi kapar av slumpvisa trådar i livets väv. Eller uttryckt i en haiku.

Bara funnits till
200 000 år. Knappt
igelkottsblinkning.