Author Archives: Peter Asthamn

EU-valet och miljön

EU-valet och miljön. Bild på glasögon som har EU:s flagga där glasen sitter.

Vi närmar oss EU-valet som är den 9 juni. Då väljer vi vilka svenska representanter som ska vara EU-parlamentariker de närmaste fem åren. EU-valet och miljön hänger tydligt samman då många av de frågor som beslutas av EU kan hjälpa eller stjälpa miljöarbetet. Extra tydligt har betydelsen av EU blivit sedan den svenska regeringen kraftigt minskat landets miljöambitioner och nu kan hindras från de värsta dikeskörningarna tack vare EU.    

Först lite bakgrund. Europaparlamentet är den instans som tillsammans med ministerrådet beslutar om nya lagar och om EU:s budget. Efter valet kommer det att vara 720 ledamöter och 21 av dessa kommer från Sverige. Antal ledamöter styrs av befolkningsmängd i respektive land. Parlamentet är den enda EU-institution vars ledamöter väljs direkt av EU:s medborgare i allmänna val. 

Liksom i vår svenska riksdag arbetar ledamöterna i olika utskott. Exempelvis utskottet för miljö och fiskeriutskottet. Här behandlas lagförslag som initierats av ”EU:s regering”, EU-kommissionen där det finns en opolitisk representant från varje medlemsland.  

Som illustration av arbetsgången inom EU kan vi ta ett nyligen omtalat lagförslag som kallas restaureringslagen. I det förslag som kom längst var målet att inom EU fram till år 2030 återställa minst 20% av land- och havsområden som är i behov av restaurering. Ett mer omfattande förslag hade tidigare kommit från EU-kommissionen. I de förhandlingar som var inom EU-parlamentet och med ministerrådet blev restaureringsförslaget försvagat men när det godkändes av EU-parlamentet var det fortsatt ett viktigt verktyg för att vända förlusten av biologisk mångfald. I sista stund, när en i sammanhanget närmast formalitet med omröstning i ministerrådet återstod, stoppades hela förslaget. I efterhand framkom att Sveriges landsbygdsminister (KD) hade drivit en kampanj för detta och nu fått med sig även Ungern till de länder som motsatte sig ökad biologisk mångfald.

Beslutsvägarna inom EU är något komplexa och innan lagar och beslut om budget går igenom behöver ministerrådet med ministrar från alla medlemsländer godkänna förslaget. Trots detta har EU-parlamentet och dess parlamentariker stor makt att påverka vilka frågor som ska drivas och i vilken riktning. När Isabella Lövin tidigare var parlamentariker kom hon dit driven av ett stort engagemang för fiskeripolitik. Och lyckades då även göra EU:s fiske bättre (även om många problem fortsatt finns kvar).

Det sägs att klimatet är den fråga svensken sätter högst på agendan inför årets EU-val. Detta är förstås positivt och det finns många åtgärder inom EU som på allvar skulle göra skillnad för miljö och klimat. Nämnda restaureringslag, EU:s gröna giv, fit for 55 om 55% utsläppsminskningar till år 2030, förbud för nybilsförsäljning av fossildrivna bilar. Samtidigt kan flera planerade förslag och redan fattade beslut hotas eller dras tillbaka om ”fel” representanter väljs till EU-parlamentet. EU-valet och miljön hänger som sagt intimt ihop. 

Naturskyddsföreningen redovisar hur nuvarande svenska parlamentariker röstat i miljöfrågor de senaste åren. Och Världsnaturfonden presenterar en enkät där de frågat de svenska partierna om deras inställning i skilda miljöfrågor som beslutas i EU. Det är ingen spoiler att Miljöpartiet och Vänsterpartiet slutar som bästa alternativen i dessa sammanställningar. I alla fall om miljö- och klimatproblemen ska tas på det allvar som krävs. 

Orientera dig gärna genom ovanstående partiundersökningar och andra liknande från seriösa källor. Fundera på om du bryr dig om din egen och dina eventuella barns framtid. Påminn dig om vilken makt EU och EU-parlamentet har över viktiga beslut som behöver fattas i absolut närtid. Ta möjligheten att påverka framtiden den 9 juni. För miljön, de svagaste och vår gemensamma framtid. 

Mot kollapsens hjärta

Mot kollapsens hjärta. Bild på Jonathan Jeppssons bok Mot kollapsens hjärta.

Vi var många som blev berörda av Jonathan Jeppssons förra bok, Åtta steg mot avgrunden. Nu har hans nya bok Mot kollapsens hjärta kommit ut. I den förra stod klimatkrisen i fokus och själv tog jag till mig råden att (försöka) sluta släppa ut koldioxid och att låta skog växa. Praktiserat bland annat genom upprepade köp av gammelskog genom Naturarvet. Jeppssons senaste bok kanske kan ses som ett syskon till den förra. Klimatkrisen är högst närvarande men främst är det tillväxten som nu är i centrum.

Lite av en slump råkar författaren på en artikel om en uppdaterad studie utifrån den klassiska Tillväxtens gränser från 1972. Vad händer om dagens siffror stoppas in i denna modell? Vi har själva skrivit om denna modell från Romklubben där det varnas för en oändlig tillväxt på en ändlig planet. Tillväxtens gränser fick mycket uppmärksamhet och även en del kritik när den kom. Och intressant är att den i efterhand visat sig vara osedvanligt träffsäker i förutsägelserna kring exempelvis befolkningstillväxt och naturtillgångar. Med vad vi nu vet om resursanvändande och planetära gränser pekar dagens uppföljande studie på att någon form av sammanbrott inträffar redan omkring år 2040.

Tidigare civilisationer, likt Maya och romarriket, har kollapsat i situationer där det funnits en kombination av ekologiska katastrofer och en stor ojämlikhet inom samhället. I boken lyfts det upp som förutsättningar för kollaps och är onekligen något vi lever i idag. Dessutom finns en sårbarhet i våra allt mer komplexa samhällen. Inte minst tydligt med vår matproduktion där mindre störningar längs distributionskedjan kan ge förödande globala konsekvenser. Något även George Monbiot (som för övrigt intervjuas i boken) skriver mycket om.

När matproduktionen påverkas av mindre förutsägbart klimat, minskande mängd hjälpmedel som konstgödsel och drivmedel, samtidigt som jordarna eroderas och utarmas, riskerar mängden producerad mat att backa till en nivå vi hade i början av 1900-talet. Och en befolkning som år 2040 kommit att bli 10 miljarder kan då snabbt minska ner till en halv miljard.

En mjukare inbromsning är möjlig, men risken för en hård smäll före seklets mitt är alltför stor och välunderbyggd för att ignorera. Att denna risk väcker så lite panik bland beslutsfattare och allmänhet väcker förundran. Lite som över havsutterns skinnficka för sin verktygssten och bins förmåga att dansa fram en vägbeskrivning. Men en mer oroande förundran naturligtvis.    

Jonathan Jeppsson skriver fram boken på ett effektivt och snabbt journalistspråk. Samtidigt bjuds vi även i denna bok in i ett pågående familjedrama. Nu är det faderns insjuknande i alzheimer som beskrivs. Fadern porträtteras med ömhet och tacksamhet. Försök att förstå den skrämmande sjukdomen görs. Det beskrivs hur våra minnen lagras i hjärnans nervceller, som alla via synapser har kontakt med runt 10 000 andra nervceller. Och hur detta oerhört komplexa system steg för steg slutar att fungera med alzheimer. Där finns även en analogi till det olycksbådande flimmer av rubbningar som allt mer drabbar vår civilisation.

Vi löper en reell risk att redan om 15 till 20 år möta någon form av global kollaps. Att påtagligt mildra detta blir dessutom allt svårare ju längre vi prokrastinerar en kraftfull omställning av samhället. Med en hänvisning till Albert Camus roman Pesten pekar Jeppsson mot slutet av boken på motståndet som ett sätt att upprätthålla vår mänskliga värdighet. Motstånd som kan se olika ut. Mot kollapsens hjärta blir kanske till slut själv ett slags motstånd och försök att väcka fler. Eller med en kraftfull bild från boken: Ett desperat rusande med ett skrik mot en samling uppretade ungtjurar som kommer springande mot ditt barn.

Butikernas matsvinn

Butikernas matsvinn. Bild på stor container för avfall bakom en livsmedelsbutik.

För några veckor sedan var jag på en intressant föreläsning med Andreas Jakobsson och Markus Wahlgren. Det handlade om butikernas matsvinn ur lite olika perspektiv. Andreas har jag själv följt länge via hemsidan Dumpstringslyx och på sociala medier samt böckerna Svinnlandet och Dumpstringshandboken. Markus Wahlgren var för mig mindre känd men är butikschef för Coop i Visby. Där har de lyckats minska sitt matsvinn från 120 ton till 4,5 ton per år.

Vi har även tidigare skrivit om matsvinn och föreläsningen inspirerade till nytt engagemang i frågan. Något Andreas Jacobsson ofta påpekat är bristen på trovärdiga underlag gällande varifrån matsvinnet i Sverige kommer. Det som finns uppmätt är hushållens del. Och i hemmen slänger medelsvensken omkring 33 kilo mat i onödan varje år. Men i tidigare led, som i butikerna, är det mest gissningar i svinnstatistiken. Andreas, som hämtar nästan all mat till sig och sin familj från butikernas soprum, ser butikernas matsvinn bortom dåligt underbyggd statistik. Och Markus Wahlgren som började ta problemet på allvar kunde med en handfull åtgärder minska livsmedelsbutikens svinn till omkring 4% av tidigare.

En tidig insats i butiken var införskaffande av ett smart digitalt verktyg, Why waste, som håller koll på produkterna i butiken och bland annat ger en avisering några dagar före bäst före datumet löper ut. Detta underlättar konsekvent prissänkning och ökar omsättningen av sådant som riskerar att slängas. På Coop i Visby används detta även för att tydligare se vilka produkter som de köpt in för mycket av så detta bättre justeras framöver. Smart är också att de via verktyget i tid kan sortera ut produkter till maträddarappen To good to go. Butiken samarbetar med denna app där användaren kan boka in sig på exempelvis en billig kasse med fikabröd eller överraskningskasse och sedan hämta den i butiken.    

Appen används sedan helt nyligen även av matvarukedjan City Gross. Samt sedan tidigare av diverse lokala restauranger, caféer, hotell och liknande. Det finns även andra liknande maträddarappar som Karma vilka kan vara värda att kolla upp ifall de används där du bor. En del av initiativen kring appar och annat maträddande finns samlade på Andreas Jakobssons hemsida.

Samtidigt går det att förstå ett visst svinn i stora livsmedelsbutiker. Färskvaror blir mögliga eller förstörda på annat sätt. I Visby köptes för sådana ändamål ett slags torkmaskin in. Den omvandlar kasserad mat till ett potent jordförbättringsmedel. Jordförbättringen såldes i butiken och enligt butikschefen hade de på tre år tjänat in kostnaden för maskinen.

Inspirerad av nya goda exempel för att minimera butikernas matsvinn blev jag peppad att kontakta livsmedelsbutikerna på min egen ort. Jag skickade meddelanden där de konkreta exemplen från Coop Visby och City Gross lyftes upp. Förslagen togs emot på ett bra sätt från de båda butikscheferna som uppriktigt verkade uppskatta denna form av input. Utan att några definitiva löften gavs om att exempelvis ansluta till appen To good to go upplevde jag att de åtminstone övervägde ytterligare steg mot minskat matsvinn på ett seriöst vis. Ett vänligt e-brev eller PM via Facebook till den lokala butiken är enkelt och kan alltså påverka en hel del.

Själv bor jag inte i närheten av någon City Gross-butik men i samband med denna text till hemsidan skickade jag ett e-brev även till den hållbarhetsansvarige hos dem som stod bakom samarbetet med maträddarappen. Förutom att tacka för detta positiva samarbete tipsade jag om ytterligare steg som digitala verktyg och jordmaskiner. Det blir spännande att se vilken respons som kommer.

Att motverka matsvinn i våra egna hem borde vara en grundläggande hygienfaktor. Men att vidga blicken och uppmana de livsmedelsbutiker vi handlar hos att minimera kastad mat. Det är lättare att missa. Ta alltså gärna kontakt och lämna ett vänligt tips om svinnsmarta lösningar till närmaste butik. Använd de förbättringsexempel jag tagit upp här eller kom på egna.

Den lilla människan

Den lilla människan. Bild på liten Donald Trump vid boken Antropocen av Sverker Sörlin.

Du är ute på fjället och blickar ut över många mil blånande landskap. Vid havet när elementen piskar på med full kraft. Eller utan ljusföroreningar en stjärnklar natt. Där du ser fler stjärnor ju längre tid du blickar mot himlen. Du är den lilla människan inför ett vidsträckt landskap, havet och rymden.

Vi människor är på många sätt små. Men i andra perspektiv är vi tvärtom gigantiska. Som grupp kunde vi redan tidigt i vår historia utplåna de stora landlevande djuren. Den så kallade megafaunan. Och idag förändrar våra utsläpp själva klimatet på hela jorden och flera forskare talar om en högst reell risk för exempelvis golfströmmens kollaps. Med konsekvenser som 20 grader kallare vintrar i Sverige. Och redan nu hotas som bekant liv och hälsa för många miljoner människor.

Det finns något lockande i att vara liten. Att inte behöva ta ansvar för mer än det närmaste. Samtidigt har vår roll i de stora sammanhangen blivit allt mer tydlig. Våra vardagliga val gällande transporter, konsumtion och mat påverkar inte bara de närmaste. Koldioxidutsläppen från våra bilar bidrar till ansamling av växthusgaser i atmosfären under hundra eller kanske tusen år framåt. Färgningen av den nya billiga tröjan har gett giftutsläpp i Indien. Lunchens lax har fötts upp på trålfångad fisk från Östersjöns snart kollapsade fiskebestånd. Den lilla människan är allt annat än liten. Det går att låtsas att du inte vet. Men dessa samband finns lätt tillgängliga för oss alla.

För närvarande läser jag Sverker Sörlins bok Antropocen. Denna essä om människans tidsålder inleds med några sidors funderande kring människans storhet och litenhet. Sörlin skriver att vi är för små för att lägga oss i eller kunna påverka solens uppgång, hjortronens blomning och att regnet faller. Men som summa gör människan skillnad och sätter spår också på planetär nivå. Ett för mig nytt och konkret exempel är mängden grus och sten människor flyttar runt för uppförande av byggnader, vägar och liknande. 57 tusen miljoner ton årligen – vilket är mer än mängden grus och sand som flyttas runt ”naturligt” genom alla jordens floder och vindar.

Sverker Sörlin återkommer flera gånger till den amerikanska nobelpristagaren i fysik, Robert Millikan som 1930 uttalade sig om att människan inte kunde göra någon påtaglig skada på jorden. ”Vi kan sova lugnt i vetskapen om att Skaparen har försett sitt verk med orubbliga beståndsdelar så att människan är oförmögen att vålla den [jorden] någon jättelik fysisk skada”. Idag finns det nog få seriösa vetenskapsmän som skulle hålla med Millikan. Kärnkraft, mikroplast, PFAS och stigande koldioxidhalt i atmosfären talar sitt tydliga språk. Människan som summa klarar definitivt av att vålla jorden jättelik fysisk skada.

Men vad händer med vår självbild när det blir allt mer vedertaget med begreppet antropocen, som ny geologisk epok efter holocen? Insikten att vi människor likt en naturkraft påverkar hela jorden.

Kan det väcka någon form av stolthet. Att vi domesticerat inte bara varg till knähund och djungelhöna till turbokyckling. Utan ett tämjande av hela jorden. Men att påverka är förstås inte samma sak som att domesticera. En jord som svarar med temperaturhöjning, kraftigare stormar och steril odlingsjord är inget som riktigt bör väcka stolthet.

Bland annat Martin Lönnebo har påtalat hur människan i vår tid kraftigt utvecklat maskinerna och vetenskaperna. Men inte vår mänskliga mognad, ansvar och visdom. I antropocen där makten att förändra jorden finns. Där finns även den, i mognad och ansvarskänsla, lilla människan. Då bör antropocen snarast fylla oss med skräck.

Att växa till att bli större människor i form av eget ansvar – lokalt och globalt. Kanske finns ett skört hopp i detta. För oss som lever i människans tidsålder.

Viktigt på riktigt

Viktigt på riktigt. Bild på boken Viktigt på riktigt av Therése Lindgren.

I höstas kom Naturskyddsföreningens nya årsbok, Viktigt på riktigt. Boken är skriven av Therése Lindgren. Även om namnet klingade bekant kan jag uppriktigt säga att det inte var någon jag kände till. Men med över en miljon prenumeranter på Youtube finns det en hel del andra som har koll på henne.

Denna uppenbart välkända videobloggare och influencer har alltså skrivit en årsbok för Naturskyddsföreningen om sin egen hållbarhetsresa. Inte utan viss skepsis började jag läsa Viktigt på riktigt. Min fördomsprofil för influencers inom mode och skönhet är trots allt inte helt smickrande. Dessbättre var läsningen en positiv överraskning.

Viktigt på riktigt har ett ganska klassiskt upplägg när det handlar om hållbarhet. Boken delas in i fyra huvudteman. Boende, mat, konsumtion och resor. Therése Lindgren beskriver, utifrån ett personligt perspektiv, hur hon arbetat med dessa delar. Bland annat hur hon, på grund av psykisk ohälsa, haft svårt att åka kollektivt (men även att flyga) och att hon sedan flera år varit vegan utifrån ett djurrättsperspektiv. Hur de delar på redskap vid sommarstugan och om att som bloggare sluta samarbeta med fast fashion-företag.

Det personliga tilltalet är sannolikt en orsak till framgångarna som influencer. Och detta fungerar väl även här. Troligen ännu mer för dem som redan ”känner” författaren genom hennes videoblogg. Inflätat i Therése tankar och reflekterande text finns mer faktainriktade avsnitt från Naturskyddsföreningen. Dessa ger ökad tyngd och bra fördjupning.

För oss som länge varit miljöengagerade blir det förvisso få nyheter i boken. Men påminnelser och nya infallsvinklar på frågorna är nog så värdefulla. Själv fastnade jag extra för ett avsnitt om spillover-effekten. Hur exempelvis byte till LED-lampor kan påverka oss. Åtgärden har en bra effekt men är försumbart liten i relation till vad vi behöver göra. Intressant är att lampbytet kan starta en positiv spiral av allt fler och större förändringar. Det blir då en positiv spillover-effekt. Vanligare är dessvärre det motsatta. Efter bytet till LED-lampor känner du dig som en miljöhjälte och nöjer dig med denna lilla förändring – eller tycker dig i värsta fall förtjäna en klimattung flygbiljett eller ny teknikpryl. Då blir det istället en negativ spillover-effekt.

Viktigt på riktigt blir just en påminnelse om vad som är viktigt. Att vi alla har ett ansvar. Även om alla inte kan göra allt kan vi alla göra mycket mera. Vetskapen om detta behöver landa hos många fler. Och inom omställningen behöver många röster höras om många vägar till ett liv inom planetens gränser. Jag hoppas Therése Lindgrens bok blir läst och väcker inspiration till förändring hos många.