Inspirerande bok om vatten

Inspirerande bok om vatten. Vatten – om att värdera det ovärderliga.

Den här veckan tipsar vi om en bok om vatten. Den är skriven av Anna Froster och heter; Vatten – om att värdera det ovärderliga. Vi känner igen henne från Naturskyddsföreningens årsbok Den Flamsäkra Katten som också är en mycket läs- och tänkvärd bok. Vatten är rikt illustrerad med foton av Mattias Klum. Honom har vi sett både filmer och utställningar av och uppskattar hans genuina engagemang för djur, natur och människor vars livsmiljö är på väg att försvinna.

Ämnet vatten och torka har jag tänkt på alltmer på senare år. Men i denna bok om vatten får jag många nya perspektiv. Jag hade t ex inte tänkt på att det i princip är samma vatten som cirkulerar på jorden sedan urtiden. Något som verkligen knyter samman oss alla och säger något om skörheten. Det är det här vattnet vi har. Förstör vi det så är det förlorat. Vi får också följa med gäddan som stångar sig blodig mot människoskapade hinder när den försöker ta sig till sin lekplats. Jag känner med den. Skildringen av ”personalstyrkan” i ett reningsverk är både drabbande och underfundig. Här berättas om reningsverkets ”tio triljoner bakterier och några biljoner större pyttedjur”. Där får man också lära känna toffeldjuret lite närmare. Samtidigt får man en inblick i vad vi människor gör mot dessa viktiga små. Hur olika vatten kan smaka är en annan nyans jag inte så ofta tänker på. Hur klimatförändringarna relaterar till vatten är en viktig fråga som inte heller hoppas över.

Förundran är ett viktigt ord för oss och det kan man verkligen känna när man läser denna bok om vatten. En viss skamkänsla kan också infinna sig över allt vi människor förstör. Även den känslan är på sin plats. På slutet finns ett antal tips på vad du kan göra för att värna vattnet; i affären, i tvättstugan, i badrummet/toaletten, i köket, i städskrubben, i garaget, i trädgården och på resan. Några exempel är att enbart köpa miljömärkta produkter, undvika plast, välja kranvatten framför flaskvatten, samla upp regnvatten och välja transporter och resor som påverkar klimatet så lite som möjligt.

Jag kom att läsa den här boken för att den råkade stå på hyllan för nyligen återlämnat på biblioteket när jag kom dit en dag. Den inspirerade mig mycket. Läs den gärna du också!

Bortom BNP

Bortom BNP

Den senaste tidens oro och förändrade vardag på grund av pågående viruspandemi väcker många tankar. Bland annat aktualiseras funderingar kring vilken form av samhälle vi egentligen vill leva i. Och hur skulle ett samhälle se ut som faktiskt befann sig inom planetens gränser? Lyckligtvis är vi inte ensamma i dessa tankebanor. Redan 2018 publicerade KTH en studie där de undersökt fyra möjliga scenarier för ett hållbart Sverige 2050. Titeln är Framtider bortom BNP-tillväxt – Slutrapport från forskningsprogrammet ’Bortom BNP-tillväxt: Scenarier för hållbart samhällsbyggande’. Forskningsprojektet har pågått under fyra år och samlat forskare från många discipliner och flera universitet. En referensgrupp med representanter från kommuner av skilda storlekar, Västra Götalands regionen, Näringsdepartementet, Naturvårdsverket med flera har funnits med. 

En utgångspunkt i studien är att nuvarande samhällssystem inte fungerar. Varken för miljön eller den sociala rättvisan. En del av problemet är ett ensidigt fokus på ständigt ökande BNP. Ett tillväxtmått som inte tar hänsyn till miljöförstöring eller orimliga arbetsvillkor. De hänvisar också till att även de mest optimistiska tillväxtprognoserna från OECD pekar på framtida lägre tillväxt än den vi uppfattat som normal sedan andra halvan av 1900-talet. Att planera för en tillvaro bortom BNP är alltså klokt av flera skäl. 

Samhället står inför en omfattande omställning om vi ska ta oss till ett säkert och rättvist handlingsutrymme inom planetens gränser. I studien har de tagit hjälp av teorierna bakom en så kallad donut-ekonomi som den brittiska ekonomen Kate Raworth lanserat. Munken illustrerar vårt utrymme där vi kan skapa en hållbar framtid. In mot munkens mitt är gränsen den sociala grund vi behöver i ett rättvist samhälle. Munkens yttre cirkel bildar ett ekologiskt tak som vi behöver hålla oss under för att inte överskrida de planetära gränserna. 

Inom det utrymme som vår friterade godsak erbjuder, målas fyra ganska olika scenarier upp. Alla innebär stora förändringar men har olika fokus. Det hoppfulla är att vi har flera möjligheter att skapa goda, rättvisa samhällen på en planet som tillåts att vara i balans. 

Först Kollaborativ ekonomi. I detta Sverige 2050 har vi genom digitaliseringen blivit mycket duktiga på att dela på de resurser som finns i omlopp. Tillgång är viktigare än ägande. Betalt arbete är ofta ersatt av obetalt och tidsbanker kan användas för att ”sätta in” och ”ta ut” arbetsinsatser. Många är prosumenter – både producenter och konsumenter. 

Andra scenariot är Lokal självförsörjning. Hållbara lösningar baserat på lokala resurser är i fokus. Export, import och konsumtion av varor har minskat kraftigt men de lokala marknaderna blomstrar. Alla medborgare som kan förväntas delta i lokala försörjningsaktiviteter; produktion av mat, underhåll av teknisk infrastruktur, vård och utbildning etcetera. Hög arbetsinsats men med stor variation under året. 

I Automation för livskvalitet har en snabb teknikutveckling gjort att robotar och digital teknik ersatt mycket arbetskraft. Detta har blivit en möjlighet till mera fritid snarare än ett hot mot våra arbeten. 10 timmars arbetsvecka är den nya normen. Tillräcklighet snarare än jakt på materiell status präglar våra liv och tid finns att umgås i stadens gröna parker och att resa långsamt. 

Avslutningsvis behandlas Cirkulär ekonomi i välfärdsstaten. Avfall existerar inte längre som begrepp utan ekonomin bygger på återanvändning och cirkulation av material. Tidsåtgången för betalt arbete är förhållandevis stor och 40-timmars arbetsvecka är normen. Arbete sker främst inom tjänstesektorn där välfärdsarbeten är störst. Men även en del inom kultur och fritidsupplevelser. 

Alla exempel skulle innebära en samhällsomvandling av historiska mått. De bygger också alla på omfördelning av resurser i form av pengar, inflytande, mark med mera. Detta för att klyftorna i samhället inte ska öka och vi ska ha en social rättvisa. För att hålla oss inom en hållbar koldioxid- och markanvändningsbudget är det bara inom lokal självförsörjning som kosten kan innehålla animalier. Övriga scenarier bygger på en helt vegansk kost. Internationellt flyg saknas i alla upplägg och övriga transporter minskar, men i olika omfattning. 

I avslutningen konstaterar forskarna. ”Dagens situation kommer inte att finnas kvar. Man kan exempelvis inte kombinera dagens utsläppsnivåer med ett stabilt framtida klimat. En framtid utan stora förändringar är därför inte möjlig.” Om vi väljer en kontrollerad övergång till ett hållbart framtida samhälle eller någon form av kollaps är upp till oss. Framtider bortom BNP-tillväxt bjuder målande och välgrundade scenarion hur vi kan leva 2050. Det är olikt dagens samhälle – på många sätt bättre. Läs och låt dig inspireras. Den knappt 50-sidiga rapporten kan enkelt laddas ner här. På samma sida finns ytterligare fördjupningsmaterial, inspirerande poddar med mera.

Klimatsorg

klimatsorg. Bild på snöängel.

Jag minns hur jag brukade leta vårtecken i den bortsmältande snön. Snödroppar och vintergäck i skyddat läge. När jag var barn brukade vi plocka tussilago i en slänt ned mot en bilväg där de små solarna frodades. Vasen var ofta en äggkopp av märket Berså. Blåsippor och vitsippor åkte vi ibland till Notbodarna för att plocka stora fång av. Där fanns hur mycket som helst. Även som vuxen, faktiskt även sedan vi flyttade hit till Vadstena, har jag ivrigt letat vårtecken. Längtat och sökt. Nu bär jag istället på en klimatsorg.

Det var länge sedan jag kände den där ivern inför våren. Blommorna kommer alldeles för tidigt. Långt innan jag har hunnit börja längta. Långt innan det är dags i den årstidsrytm vår natur är anpassad för. Fortfarande är de vackra förstås, men jag har svårt att glädja mig åt dem. Deras tidiga ankomst blir en varning. De påminner mig om hur pass långt vi förskjutit allting. Hur pass ur led tiden är. När de första snödropparna kommer vänder jag bort blicken. Jag petar inte längre i jorden för att se om rabarbern är på väg upp, för det är den redan i januari. Detta är en del av min klimatsorg. Att inte kunna glädjas åt vårtecken.

En anledning till att jag aldrig riktigt trivdes i Göteborg var vintrarna. De var så grå och fyllda av hårt regn och blåst. Väldigt sällan av snö. Vår första vinter här i Vadstena var fantastisk. Många kalla, krispigt klara dagar. Snö och frost som lagt sig i lager på lager på grenarna vid sjön. Det var så ljust och sagolikt vackert. Vi förstod att just den vintern var speciell och att det kunde skifta mycket. Men hoppet om snö och is var ändå mycket större här. Det hoppet falnar alltmer. I år blev det aldrig vinter. När det var snö en morgon skyndade jag mig ut och gjorde en ängel. På eftermiddagen var snön borta. Ivrigt har jag försökt ta tillvara de korta stunder som har bjudits. Isformationer vid sjön, när frost dekorerat buskar och träd. Inte ens långt norrut kunde man räkna med snö. Tjejvasan kördes i regn. För människor och djur vars liv är helt anpassat efter snö och is blir förlusten katastrofal. Men även för oss som har ett slags själsligt behov är det en stor förlust om vintrarna dör. En klimatsorg. 

Självklart kan man också sörja korallrev, djurarter som dör ut och mänskligt lidande i spåren efter naturkatastrofer. Mycket av det jag sörjer över är svårt att sätta ord på men handlar kanske om egoismen, girigheten, konsumismen, cynismen. Kanske om hur vilsegångna vi är. 

Är det då någon poäng med att fundera över denna klimatsorg? Ska man alls känna efter? Ja, jag tror det. Att sörja en förlust, eller något som är på väg att gå förlorat, visar ett känslomässigt band till det man sörjer. Man kan till och med kalla det kärlek. Det man älskar värnar man. Jag tror att vi behöver förstå på ett djupare plan vad vi är på väg att förlora medan något ännu går att rädda. Ett sätt är att tillåta sig att känna klimatsorg och våga berätta om den. Vad väcker denna känsla hos dig? Använd gärna hashtag #klimatsorg på Instagram.

Marsmeny – ”risotto” på helt vete och vegansk sufflé

Marsmeny: "Risotto" på helkorn av vete.

Mars är en mager månad gällande egenodlad mat. Det mesta av fjolårets skörd är redan använt. På vår koloni finns visserligen en del grönkål, persilja och timjan, men det räcker inte riktigt till en hel måltid. Idag har vi istället fokuserat på en meny utifrån inhandlade ingredienser med lång hållbarhet. Det blir marsmeny med ”risotto” på helt vete samt vegansk sufflé till dessert. Att ersätta ris med annat spannmål är klimatsmart på många sätt. Framför allt då riset under odlingen släpper ut mycket metangas. Att använda kikärtsvatten (aquafaba) har vi tidigare inte lyckats riktigt med men denna gång lossnade det ordentligt. För er som inte hört om detta så var det en ganska stor sak i veganvärlden för ett gäng år sedan. Utav helt vanligt spad från kikärtor (eller andra baljväxter) går det att vispa upp ett marängliknande skum som mycket långtgående kan ersätta äggvita eller hela ägg. Mer om hur denna spännande ingrediens går att använda finns på Karolina Tegelaars schematiska bild. Och det går alltså fint att göra spektakulära suffléer med kikärtsspadet. 

Marsmeny: ”risotto” på helt vete (till 2 personer)

1,5 dl okokt helt vete
1 dl ärtor (vi använde Änglamarks frysta gröna ärtor som bara kokas ett par minuter normalt, andra sorter kan behöva kokas i förväg)
1 stor lök
1 tsk salt
1 tsk dragon
1 msk misopasta (kan vara svårt att få tag på men går att ersätta med annan umamirik ingrediens som tahini eller jordnötssmör)
½ till 1 dl växtbaserad mjölk (havredryck, sojadryck eller liknande)

Lägg de hela kornen av vete i blöt över natten. Koka sedan 40-50 minuter. Det är smidigt att koka en stor sats på samma gång. Då kan du frysa in portionsförpackningar med färdigkokt vete. Perfekt att ersätta pasta eller ris med. 

Hacka löken och stek den i lite rapsolja tills den är något genomskinlig. Häll på kryddor och miso. Blanda om under fortsatt uppvärmning. Fyll på med vete, ärtor och växtdryck. Koka samman tills det blir en krämig konsistens. Smaka av med salt och ev. ytterligare kryddor. Servera gärna tillsammans med en sallad av ex. rivna morötter, russin, rapsolja, äppelcidervinäger och salt. 

Marsmeny: Vegansk sufflé (2 personer)

Marsmeny: Vegansk sufflé

60 g bär (vi använde körsbär)
½ msk maizena
¼ dl socker
2 msk kikärtsspad
ett par droppar citronjuice
¼ dl socker

Ställ ugnen på 200°C. Koka först samman bär, maizena och ¼ dl socker. Blanda om så att bären kokar sönder en smula, maizenan löser sig helt och blandningen tjocknar. Låt svalna.

Smörj två ungsfasta koppar med olja och strö ett lager socker på insidan (går att använda helt andra ungsfasta formar också men de bör ha raka kanter). Vispa kikärtsspadet tillsammans med ett par droppar citronjuice till ett fast skum. Fortsätt vispa medan du häller i ¼ dl socker och vispar till marängfasthet. 

Klicka först i en liten mängd av skummet i bärkrämen, blanda om. Blanda sedan samman resten av skummet med krämen. Klicka i smeten i de sockrade kopparna. Sätt in kopparna i ugnen och grädda omkring 12 minuter. Sufflén ska höja upp sig flera centimeter men då du väl tagit ut dem ur ugnen sjunker skapelsen snabbt samman så servera omedelbart. 

Att lära känna ett träd

Att lära känna ett träd. Bild på pilträd.

Strax före jul flyttade vi till en lägenhet i ett hus omgivet av en stor trädgård. Den är lummig och än så länge ganska vildvuxen. Där finns flera stora björkar, några äppleträd, mycket barrväxter, ett stort pilträd och en hel del annat. Jag bestämde mig för att lära känna ett träd.

Återkommande strosar jag runt i trädgården och håller utkik efter växter som kommer upp ur jorden nu på våren och grenar som börjar knoppas. Lite extra studerar jag det stora pilträdet. Det har en kraftig, skrovlig stram som delar sig i tre och snirklar sig upp mot himmelen. Som det vanliga är med pilträd omges den av draperier av långa, tunna grenar. Någon har satt upp en fågelholk i det. Jag har inte sett om någon flyttat in där, men fåglar besöker gärna trädet. Ett tag var det ett populärt tillhåll för Nötväcka som lämnade tomma hasselnötsskal i grenklykorna. Jag vet att det finns flera sorters pil. Vilken detta är har jag ännu inte lärt mig, men när lövsprickningen kommit lite längre ska vi bjuda in en vän som är biolog och naturvetenskapslärare. Han ska få hjälpa oss identifiera alla träd och buskar i trädgården.

Vad är det då för mening med att lära känna ett träd? Jag återkommer allt oftare till att det krävs en djup förändring av hur vi människor ser på oss själva och vår plats på jorden. Annars kommer vi inte att klara av de kriser vi står inför.  Vi behöver inse att vi är en del av naturen och fullständigt beroende av att även övriga delar av den fungerar. Ett sätt att odla en sådan förändring inom sig själv är att på ett nyfiket och inkännande sätt vistas i naturen. Gå närmare, rör dig långsammare, böj dig ned och se detaljerna. Det finns så mycket att förundras över! Du kanske väljer att lära känna en fågel som återkommande besöker din trädgård, de insekter som besöker en viss växt i din örtagård, en buske du passerar på väg till jobbet, en igelkott eller något annat. Den här gången valde jag att lära känna ett träd.

Du lär inte känna en människa genom att ses en gång. Att lära känna ett träd tänker jag också ska få ta tid. Nu anar man ansats till löv på de tunna, nedhängande grenarna. De kommer snart att skifta i grönt och växa sig större. Kanske är det andra fåglar och andra smådjur som besöker trädet under sommaren. Framåt hösten skiftar löven färg, men vilken nyans de får vet jag inte än. Senare fälls löven igen. Man kan se på gräsmattan nu att det är stora mängder löv. Ett träd genomgår många förändringar under ett år och mycket annat liv besöker det eller bor i det. Följer man det länge kommer det långsamt att bli större. Jag vill både veta vad just den här sortens pil heter och lära känna den här individen på just den här platsen. 

Kanske kan odling av de här sidorna inom oss själva lära oss något om hur vi kan möta andra människor och inspirera till förändring. Kanske kan det också stärka vår egen motivation att kämpa vidare även när det känns som att väldigt lite talar för att en förändring är på väg.