Hedonisk anpassning

Hedonisk anpassning. Bild på meny med exklusiva maträtter.

Den senaste tiden har jag i olika sammanhang stött på begreppet hedonisk anpassning. Eller hedonistisk anpassning. Det är ett psykologiskt begrepp som förklarar vår förmåga att snabbt vänja oss vid nya prylar som en ny bil eller ny telefon. Den eventuella glädje som prylen ger är kortvarig. Att mycket i vår kultur ändå fokuserar kring nästa inköp eller att tjäna mycket pengar blir även i detta perspektiv ganska märkligt. Fenomenet är något mer omskrivet på engelska där det forskats en del på hedonic adaptation. Och begreppet hedonism har sina rötter i antikens filosofer, en inriktning som sätter människans njutning som central i våra strävanden.

Det verkar som att vi människor har en stor förmåga till så kallad habituering, alltså tillvänjning – vilket är mycket likt begreppet hedonisk anpassning. När det gäller kriser och motgångar är detta en god sak. Vi har i grunden bra förutsättningar att efter en akut fas återgå till i princip samma jämviktsläge av välmående och lycka som tidigare. På liknande sätt är det för personer som exempelvis vinner mycket pengar eller mer vardagligt när du köpt en ny skjorta. Mycket kort efter förändringen flyttas så att säga horisonten framåt och målet är istället nästa köp eller yttre förändring.

I podden Dumma människor nämns en stor studie där lyckonivån för ett antal lottomiljonärer mättes några år efter vinsten. Som jämförelse fanns en slumpmässig kontrollgrupp samt en grupp människor som drabbats av förlamning. Det gick inte att se någon skillnad i lyckonivå mellan lottomiljonärerna och kontrollgruppen och bara något högre lyckonivå än för dem med förlamning. Vi tycks alltså ha en stark benägenhet till hedonisk anpassning vid stora ekonomiska förbättringar. På samhällsnivå har inte heller lyckonivån ökat trots påtagligt större materiellt välstånd i många västländer de senaste 50 åren. Istället har den allmänna känslan av lycka sjunkit något.

Kanske låter det tråkigt men efter ett kort lyckorus eller en kris återgår vår lyckonivå till en nivå som är tämligen stabil över vår livstid. Vad som då kan minska eller fördröja effekterna av hedonisk anpassning är inte fler och större inköp av fast fashion eller statusprylar. Istället är det samma klassiska lyckonycklar som brukar tas upp. Satsa på relationer, meningsfulla aktiviteter och upplevelser snarare än saker, odla tacksamhet, hjälp andra.

Att sträva efter ett lyckligt liv gör nog de flesta av oss mer eller mindre medvetet. Starka reklamkrafter vill få oss att söka bland de korta kickarna av konsumtion. Men den hedoniska anpassningen visar att den lycka som erbjuds där är alltför kort. Bättre både för vårt eget välbefinnande och planeten är att odla tacksamhet, relationer – och för den delen potatis.

Ett möte med en ko

Ett par dagar i veckan går jag den så kallade Tycklingerundan på morgonen före frukost. Ett rikt fågelliv och närheten till Vättern gör det ofta till en naturupplevelse. Man passerar också både åkrar och hagar där det ofta är får, ibland kor och hästar. De brukar inte vara så intresserade av mig, men den här morgonen fick jag uppleva ett möte med en ko.

Hon stod i en liten klunga i ett hörn av hagen, precis intill stängslet. Några vuxna kor och några halvvuxna kalvar varav två hade horn och övade sig på att stånga varandra. När jag kom fram dit tog hon ytterligare ett steg närmare stängslet och sträckte fram mulen. Hon var ljusbrun och beige med lockig pannlugg och ljusa ögonfransar. Jag klappade pannluggen och hon stod kvar. Jag klapppade mulen, nacken, öronen och viftade då och då bort flugor från hennes ögon. Hon lyfte mulen ibland och gjorde ett litet frustande ljud. Någon gång sänkte hon istället huvudet så att jag kom åt nacken lättare. Jag blev kvar längre än jag hade tänkt i detta möte med en ko.

Kanske var hon en trött tonårsmamma. Som ko hade hon i så fall haft turen att få ha kalvarna kvar. Kanske för att hon inte är en mjölkko. Vilket i så fall troligen betyder att hon ses som köttdjur. Vilket jag alltmer kommit att uppleva som ett makabert sätt att se på en annan levande varelse. Jag följer en tysk man på Instagram som där går under namnet Moustache Farmer. Han driver en ”sanctuary”, en fristad. Det mesta av innehållet på hans sida består av filmklipp där han gosar med djur som av de flesta betraktas som blivande mat. Kor, grisar, höns, kalkoner… Behandlade så beter sig korna väldigt likt vilket annat husdjur som helst. De är busigt lekfulla ibland, lägger sina stora huvuden i hans knä ibland, buffar på honom för att få kontakt ibland. Småbönder, eller månskensbönder gosar ibland också med sina djur på sociala medier. Jag får allt svårare att förstå hur man kan gå från detta till att slakta dem. Eller hur man samtidigt kan ha en hund som man skulle sörja om den dog. Jag förstår allt mindre hur man kan upprätthålla den skillnaden, eller hur man kan se de djur man lärt känna på det sättet som mat. Moustache Farmer låter djuren bli gamla i hans vård. Både korna, kalkonerna och hunden.

För några år sedan tyckte jag att sådana fristäder var lite löjliga och naiva. Numera förstår jag inte riktigt hur jag tänkte. Eller hur någon som vill leva med djur omkring sig kan förmå sig till att göra på något annat sätt. Ibland nämns biologisk mångfald som ett argument mot veganism. Men djuren i en fristad betar förstås också. Det behöver man inte döda och äta dem för. Vilda betesdjur kan också hålla landskap öppna där det behövs för att rädda arter. Dessa landskap har ju inte minskat p g a veganismen utan för att man så sällan låter djuren gå ut (och vill begränsa det ännu mer) och för att vinterfodret inte skaffas genom att man slår en äng. Globalt sett är dessutom utbredningen av betesmarker en av de största orsakerna till avskogning och därmed förstörelse av livsmiljöer för vilda djur.

Innan jag blev vegetarian undrade jag var man tänkte sig att alla dessa kor och grisar skulle ta vägen. Men det blir bara ett problem om alla släpps ut på en gång utan andra åtgärder. De allra flesta kor kommer till genom artificiell insemination. Låter man bli detta blir korna snart färre. På många fristäder förhindrar man att djuren blir fler. På ett paket havredryck stod frågan ”Är ni emot kor?” med svaret i form av en motfråga ”Tror du att mejeriindustrin är för kor?”.

Ju mer jag umgås med djur desto omöjligare blir det att se dem som mat, eller för den delen som ägodelar. Det komplicerar vardagen eftersom de flesta inte alls ser det som jag. Men varje möte, som detta möte med en ko, berikar mig. För det är jag tacksam.

Bygg ett blomflugsbo

Bygg ett blomflugsbo. Bild på ett enkelt blomflugsbo.

Vissa insatser i trädgården kräver lite mer. Som att anlägga en damm eller bygga en övervintringsplats för igelkottar. Lyckligtvis finns också mycket vi kan göra för gynnande av biologisk mångfald som är lätt att genomföra. Ett ickegörande och undvikande av allt för pedantisk städning är en enkel start. Borrande av hål till solitärbin och att ha blommande växter under längre del av året är andra insatser. I veckans inlägg tipsar vi om en enkel insats som gynnar en ibland missförstådd insekt. Blomflugan. Nyligen har vi själva nämligen byggt vårt första blomflugsbo.

Blomflugor ska inte förväxlas med de sorgmyggor eller bananflugor som dyker upp i våra krukväxter eller fruktfat. Blomflugor är ofta gulsvarta och kan i hastigheten påminna om getingar eller bin. Vilket också är meningen då blomflugor med sin färg och skarpa mönster vill signalera farlighet. Detta för att inte bli uppätna av fåglar eller andra. I själva verket saknar de gadd och bits inte. Vanligt är att blomflugor kan stå still och hovra i luften likt en helikopter. De vuxna blomflugorna är till god hjälp med sin pollinering och som larver har vissa sorter en god aptit på bladlöss. Detta är alltså insekter som vi gärna vill ha fler av i våra trädgårdar. På Natursidan finns mycket bra information om du vill fördjupa dig om denna spännande insekt.

När en del sorters blomflugor lägger ägg gör de det gärna i en vattensamling i ett gammalt träd eller liknande blöt plats. Ihåliga träd finns det tyvärr inte så många i våra trädgårdar. Däremot är det lätt att själv tillverka ett alternativ till dessa blomflugsbo.

Ta fram en begagnad glasburk och tryck ner lite blandade blad och gräs. Jag tog mest nässelblad. Stick ner några pinnar i burken så att de sticker upp en bit ovanför kanten. Likt några sugrör. Fyll sedan burken med vatten. Täck gärna med ytterligare något eller några blad på ytan. Ställ burken på ett lite skuggigt och aningen avskilt ställe i trädgården. Jag grävde ned nedersta delen av burken för att den skulle stå stadigt. Låt det även vara växtlighet eller lite blad på marken runt burken.

Efter någon vecka har innehållet i burken börjat multna ner och ger en, för blomflugor, lockande lukt. Möjligheten är god att någon blomfluga nu väljer att lägga ägg i ditt blomflugsbo. När äggen kläcks och larverna kryper upp gör de det på de pinnar som sitter nerstuckna i boet och de trillar ner på omkringliggande blad där de kan växa vidare och slutligen bli färdiga blomflugor. Och plötsligt har mängden pollinerare i din trädgård ökat.

Efter ett tag kan blomflugsboet behöva lite mer vatten och före vintern är det klokt att tömma ut innehållet så burken inte riskerar att frysa sönder. I vår är det enkelt att på nytt ställa ut ditt blomflugsbo med blad, gräs, pinnar och vatten.

Väder och klimat

Väder och klimat. Bild på översvämmad kolonilott.

Regnet det bara öser ned… Så kändes det förra sommaren och så har även denna till stor del upplevts. Kolonilotter och betesmark nära sjön svämmar över och regnet kommer oftare som hårda skyfall än strilande sommarregn. Har detta något med klimatförändringarna att göra? Väder och klimat är inte samma sak och ska inte blandas samman, men de hänger förstås ihop. Det är temat för detta inlägg.

Faran med att blanda samman väder och klimat är att en sval sommar eller riktigt kall vinter i Sverige då riskerar att bli ett argument i klimatförnekares händer. När vi som är oroade och engagerade reagerar över en värmebölja i Europa eller värmerekord i Sverige är det så lätt att slå tillbaka när vädret återigen blir kallare. Samtidigt yttrar sig klimatförändringarna i att tendenserna för just vädret förskjuts. Värmeböljorna blir vanligare och hetare även om de inte pågår överallt hela tiden. Vädrets medelvärde förändras på lång sikt. När man säger att väder och klimat inte är samma sak behöver man också komma ihåg att de inte heller är orelaterade. Att vädret upplevs som onormalt är en signal vi kan ta chansen att reagera på med handling.

SMHI skriver: Väder kan förändras snabbt och är temperatur, vind, regn, snö och moln på en viss plats och vid en viss tidpunkt. Klimat är ett medelvärde av vädret under lång tid – ofta cirka trettio år. När klimatet förändras, så påverkas även väder och extremväder.

Hur vädret är en sommar kan alltså mycket väl vara en effekt av klimatförändringarna. Och vad vi gör eller inte gör för att mildra klimatkrisen kommer att påverka hur vädret blir. Tendenserna, vad som är det normala, snarare än hur det är en viss dag på en viss plats. Sommaren 2018 väcktes tanken hos rätt så många. Då var det så pass extremt torrt och varmt att skördar förstördes här i Sverige. Det kändes inpå huden och gav en illustration av hur det skulle kunna bli.

Att dessa regniga somrar skulle kunna ha med klimatet att göra verkar inte lika många tänka. Snarare hör man ibland ”Ja, så blev det med den uppvärmningen!” eftersom det också är relativt svalt. Globalt slås värmerekorden varje år. Går man till exempelvis Naturvårdsverket ser man att ökad nederbörd är ett förväntat scenario i framför allt norra och västra Sverige. Liksom att nederbörden oftare kommer i form av skyfall.

Fastlåsta väderlägen är också en förväntad följd av klimatförändringarna. Då kan ett högtryck fastna, som 2018, eller ett lågtryck med nederbörd, som förra sommaren. En del svenskar är så soldyrkande att de inte såg något problem med sommaren 2018. De regniga somrarna är det färre som uppskattar. Men också färre som associerar till klimatet. För jordbruket och matförsörjningen är båda scenarierna svåra. Torka eller översvämning. Pest eller kolera. Att den här typen av extremer blir vanligare ser vi redan. Det är försent att förhindra. I själva verket kommer det att bli värre oavsett vad vi gör. Men varje tiondels grad spelar roll för hur illa det blir. Både här och för dem som drabbas mycket värre än av en ”dålig sommar”. Tänk om vi ändå kunde låta vädret bli en påminnelse om klimatet och det ansvar vi har för det.

Långa tidsperspektiv

Långa tidsperspektiv. Bild på en ung Ginkgo biloba. Ett träd som kan bli upp mot 1500 år gammalt.

Nyligen läste jag om en återintroduktion av den uråldriga fisken stör i Göta älv. Stören lekte i älven fram till slutet av 1800-talet och har nu återinplanterats i samarbete med bland annat Göteborgs universitet. 100 unga störar släpptes ut i mitten av juni 2024. Efter några månader väntas de vandra ut i havet och de återvänder sedan till älven först efter omkring 10 år. Då stören kan bli 140 år är tiden innan den återvänder för att leka bara en liten del av deras liv. Men när jag läste om stören var det ändå något med detta långa tidsperspektiv som var befriande.

Att i vår tid av allt kortare uppmärksamhetsintervall satsa på ett projekt där ett första delmoment kan följas upp först om tio år. Ja, det känns nästan som en motståndshandling. Som nyckelart i ekosystemet kan stören naturligtvis göra stor skillnad för resiliens och biologisk mångfald i älven. Och även dess pekande på långa tidsperspektiv kan göra skillnad. Då genom att få oss att stanna upp och kanske komma till någon form av besinning.

I Maria Wolrath Söderberg och Nina Worbs nya bok Ursäkta mig! nämns en studie om vår generella oförmåga att tänka längre än 15 år fram i tiden. Vi är allt fler som med rädsla, panik, vrede, hopplöshet och skam ser klimatförändringarnas hastighet. Samtidigt sker förändringarna i en, för oss människor långsam takt. 1,5 graders ökning av global medeltemperatur sedan förindustriell tid är rasande fort för livet på jorden. Likaså en artutrotning som går 100 till 1000 gånger snabbare än ”normalt”. Men det märks ändå inte per automatik speciellt påtagligt i medelsvenskens vardagslunk.

Stören kan hjälpa oss med långa tidsperspektiv. Wolrath Söderberg och Wormbs tar även upp ett mer näraliggande exempel i form av barn och barnbarn. För personer med barn i sin närhet kan förmågan att se de långa tidsperspektiven bli bättre. Vi tänker lätt på hur tillvaron kommer att vara när den nyfödde blir vuxen, tar studenten, flyttar hemifrån, får egna barn. I sinnet öppnar vi förhoppningsvis också upp för tankar på hur vi kan och vill påverka barnets framtid och planetens framtid. 10, 50, kanske 100-tals år framåt.      

Själva har vi exponerat oss för långa tidsperspektiv genom odlandet. Vissa perenner som sparris kan bli mer än 50 år. Men mest tydligt blir det med träd och buskar. Det tar ofta åtminstone några år efter plantering innan det blir aktuellt att skörda i någon större omfattning. Hassel, mispel, bigarråträd, plommon och russinträd är alla sådana vi planerar långa relationer med. Ännu mer tydligt blev det för ett par månader sedan när vi planterade en planta av Ginkgo biloba. Ett långsamväxande träd som funnits på jorden i sådär 270 miljoner år. Individuella träd tros kunna bli 1500 år.

I en tid där vi likt Alice i Underlandet uppmanas att springa allt fortare för att ens stå still. Då behöver vi istället uppmärksamma störens långa livsfaser, barnets vuxna liv och våra taniga plantors majestätiska trädkronor. Då kan vi också bättre ta in hur dagens koldioxidutsläpp stannar kvar hundratals år i atmosfären. Och klimatförändringarnas stegvisa påverkan på vår närmiljö.