12-stegsprogrammet och klimatet

12-stegsprogrammet och klimatet. Bild på Systembolagets skylt.

Vi erkände att vi var maktlösa inför fossilutsläppen – att våra liv hade blivit ohanterliga. Så skulle det första av anonyma alkoholisters (AA:s) välkända steg i 12-stegsprogrammet kunna lyda. Med endast ett ord utbytt.

Att likna våra liv och hela mänskligheten vid en beroendesjuk person är inget nytt. Mänskligheten och vår ekonomi är beroende av fossil energi på liknande sätt som alkoholisten är beroende av alkohol. Och om det är ett sådant beroende kan vi, som en del av lösningen, ta hjälp av det 12-stegsprogram som hjälpt så många missbrukare.

Den senaste tiden har kopplingen mellan 12-stegsprogrammet och klimatet dykt upp i flera sammanhang. Tydligast för mig i podden Systemskiftet där Gustaf Skarsgård och Johan Mandarić Reunanen talar om likheterna och vilken hjälp de 12 stegen var i deras egna resor mot nykterhet. Och under en serie av samtal i Brobyggepodden fördes samtalet på samma tema, men närmare 12-stegprogrammets kristna rötter.

För att kunna bryta ett beroende behöver vi erkänna att det finns ett beroende. Vi behöver erkänna klimatkrisen som den kris den är. Liksom alkoholisten eller drogmissbrukaren behöver erkänna sitt beroende.

Nästan allt i våra liv bygger på ett eller annat vis på fossil energi. Vår mat, resorna, sakerna. Det finns en maktlöshet vi behöver komma till insikt om inför detta. Samtidigt är det i fråga om klimatet en relativ maktlöshet. Den största maktlösheten finns hos dem som själva inte missbrukar men drabbas av vårt missbruk. Världens fattiga länder. Vi rika kan åtminstone göra allt vi kan för en omställning.

Inom de tolv stegen handlar det andra om tillit inför en kraft större än oss själva, som kan hjälpa oss. Ursprungligen var denna kraft Gud, ”såsom vi uppfattade Honom”. Samtidigt vänder sig 12-stegsprogrammet även till dem som saknar en gudstro. I Systemskiftet lyftes kärlek upp som denna kraft större än oss själva. Men det hänvisas även till kraften i gemenskapen. Det större sammanhanget och kraften i att bära varandra – inom AA likväl som inom klimatrörelsen.

Vad krävs då för ett uppvaknande? Från alkohol, droger eller missbruk av fossil energi. Johan Mandarić Reunanen beskrev det som att han i en terapisituation fick skriva en lista med missbrukets för och nackdelar. Både på kort och lång sikt. Trots att situationen med festande fem kvällar per vecka och arbete 70 timmar per vecka hade många nackdelar, så var fördelarna i det korta perspektivet nästan uppvägande. Åtminstone inte nog för att bryta med beteendet. När han däremot drog ut tidsperspektivet fanns bara en positiv punkt kvar bland fördelarna. Att han genom missbruket fick ett brett kontaktnät. Det negativa med att dö i förtid, förlora sambo, jobb, bostad och inte minst insikten om att han inte skulle bli pappa. Detta vägde tyngre och möjligheten till förändring öppnades.

Nykterheten och arbetet i gruppen med nyktra missbrukare är en omställning och process som fortsätter varje dag. En del missbrukare beskriver hur de behöver nå botten för att kunna vända där. Tyvärr verkar det alltid finnas en ännu djupare botten och inom klimatkampen orsakar missbruket det största lidandet bland människor och djur i fattiga delen av världen.

Kanske handlar det inom klimatomställningen snarare om att måla upp goda exempel där saker blir bättre efter omställningen. För den som är i beroende går det inte att se hur det skulle vara att inte vara i beroende. Så personer som valt att leva inom planetens gränser bör synliggöras mer. Samtidigt ger ett långsiktigt perspektiv på status quo utav koldioxidutsläpp inte ens ett brett kontaktnät på pluskontot. Att den större kraften då även kan vara yttre regleringar som begränsar våra utsläpp tycker jag själv är mer än rimligt.

Och som en av de nyktra missbrukarna beskrev det i Systemskiftet. Det startade med en insikt om att han inte får dricka. Sedan utvecklades det till att han inte kan dricka. För att landa i att han inte behöver dricka. Det är i själva verket inte en uppoffring att bli fri från vad som kontrollerar dig.

Det har varit givande att höra om den kraft som finns i 12-stegsprogrammet. Naturligtvis finns skillnader mellan befrielsen från alkohol och fossil energi. Men i synen på oss själva och vårt samhälle som missbrukare finns samtidigt en klarhet. Fungerande lösningar är vi i desperat behov av och 12-stgsprogrammet kan onekligen vara en viktig pusselbit. Lyssna alltså gärna på poddarna som det länkas till för ytterligare tankar om alla 12 stegen.

Återförvildning

Återförvildning. Bild på broderi där det står "Vildvuxen".

Ett ämne jag kommit att fundera mycket kring på sistone är återförvildning – ofta kallat rewilding. Utgångspunkten är att vi människor och våra aktiviteter har tagit över alltmer av jordens yta och trängt undan den vilda naturen. Detta är en stor anledning till artutrotningen och det bidrar starkt till klimatkrisen. Vi behöver låta den vilda naturen återta plats.

Ofta när det talas om återförvildning handlar det om att människan försöker återskapa en typ av natur som funnits på en viss plats tidigare. Att t ex återställa våtmarker eller återutsätta gräsätande djur som en gång betat marken. Det jag är allra mest intresserad av är egentligen idén om att dra oss tillbaka och låta naturen återta sin plats på sitt eget sätt. Då är det inte säkert att det blir samma sorts natur, men den blir vild och den biologiska mångfalden kommer att öka.

Ett sätt att beskriva hur pass mycket plats vi faktiskt tar är att av jordens däggdjur räknat i vikt är 4% vilda, 60% tama och 36% människor. Det är lätt att tro att man läser fel, men så illa är det. Städernas utbredning är långt ifrån det enda problemet. Boskapsuppfödning är faktiskt det som tar mest mark i anspråk.

Nyligen läste jag för andra gången den fina boken Med alla levande varelser av Fredrik Ivarsson och Annika Spalde. Där nämns ordet tsimtsum i den judiska traditionen. Tanken är att Gud behöver dra sig tillbaka för att ge plats till något annat än sig själv och att det var så skapelsen gick till. Att Gud gav plats åt livet. Så skulle vi människor också kunna skapa genom att dra oss tillbaka och ge plats åt allt annat liv. Det är en vacker tanke tycker jag.

I de här funderingarna kom jag också in på vad en återförvildad människa skulle kunna vara. I vårt språk är det som att det vilda har en barbarisk och aggressiv klang. Att vara vildsint, en vildbasse. En vildvuxen trädgård är ovårdad liksom någon som ser ut som en vilde. I naturen finns gorillahannar som vrålar och slår sig för bröstet. Men också koltrastar som är nästan osynliga när de sitter stilla och som man mest lägger märke till när de sjunger som vackrast. Eller masken som gör ett så oerhört viktigt arbete i det tysta. Gorillahannen är väl dessutom fridsam större delen av tiden. En återförvildad människa skulle kunna vara en som ödmjukt intar sin plats. Att vara vildsint skulle kunna vara att ha ett sinne för det vilda – en känsla för naturen.

I mina funderingar kom jag också in på människans behov av att synas och höras. Det är som om törsten efter bekräftelse aldrig släcks. I djurvärlden är det vanligt med hannar som försöker imponera på honor. Inte minst bland fåglarna finns fantastiska exempel på pråliga fjäderdräkter, gnistrande färger, utstuderade danser och läten. Viljan att synas och höras finns alltså inte bara hos oss människor. Men i djurvärlden har den en tydlig plats och funktion. Hannen ska locka till sig en hona för att de ska kunna fortplanta sig och föra arten vidare. Det är säkert grunden för det mänskliga bekräftelsebehovet också. Men hos oss är det som att det har frikopplats och fått ett eget liv. Och på egen hand har det blivit gränslöst. Än mer uppblåst av sociala medier.

Man ska inte romantisera den ”ädle vilden” eller idyllisera naturen, som ju i mångt och mycket är en kamp på liv och död. Liksom man inte ska romantisera hur det var ”förr” och tro att det är dit vi ska tillbaka. Jag tänker mer att jag vill spåna kring vad en människas plats skulle kunna vara i en återförvildad värld. Eftersom jag tror att återförvildning är en nyckel i kampen för klimat och biologisk mångfald. Jag tänker också att vi faktiskt inte har moralisk rätt att ta så här mycket plats på andras bekostnad.

För att återförvilda världen skulle vi behöva dra oss tillbaka som samhälle. Men var och en kan minska sin egen utbredning och bereda väg för en större förändring. Med tanke på att boskapsuppfödningen tar så mycket mark i anspråk är ett viktigt steg att äta växtbaserat. Eftersom all produktion tar plats och använder av jordens resurser är ett annat att undvika all onödig konsumtion. På samma sätt är det med elproduktion och produktion av både bränsle och bilar. Alltså är ytterligare ett steg att använda så lite el som möjligt och helst vara utan bil. Har du trädgård, eller ännu mer mark, är det bra att lämna en ängsliknande yta och släppa prydlighetskravet. Samt förstås – plantera träd.  

Vad skulle en vildvuxen människa kunna vara? En vild vuxen?

Tidsperspektiv

Tidsperspektiv. Bild på tidig Homo sapiens.

Nu i slutet av året kan det vara välgörande med tidsperspektiv. På ett oväntat vis fick jag detta genom läsningen av Naturskyddsföreningens senaste årsbok. Martin Emtenäs utmärkta Tusen och 1 art. Emtenäs påminner oss gång på gång om människans relativt korta tid på jorden. Den visa människan, Homo sapiens, har vandrat omkring under 200 000 år. I jämförelse med våra söta igelkottsvänner – där tidiga versioner nosat efter småkryp under femtio miljoner år.

Ett tidsperspektiv på 200 000 år är även spännande utifrån vårt pågående användande av kärnkraft. Detta riskabla energislag där resterna från användningen behöver förvaras säkert i åtminstone 100 000 år. Alltså hälften av tiden vi människor funnits till och betydligt längre än de äldsta kommunikativa spåren från våra förfäder, i form av grottmålningar, 45 500 år gamla. Att på allvar tro på en säker lösning för vårt kärnavfall ser jag inte bara som naivt. Snarare liknar det en psykiatrisk sjukdom med en förvrängd verklighetsuppfattning.

Längs med evolutionens vindlingar hände mycket intressant för omkring 66 miljoner år sedan. Det var vid tiden för jordens förra stora massutdöende. Den gången troligen till följd av meteoritnedslag som ledde till att de dominerande dinosaurierna försvann från världens scen. (Även om de indirekt lever kvar i gråsparvar och andra fåglar.) Detta gav ekosystemen många tomma nischer. Plats som de små råttliknade däggdjuren kunde fylla. Däggdjuren tog för sig och specialiserades till igelkottar, valar, fjällrävar och även människor.

Idag står vi ännu en gång inför ett massutrotande av arter. Uppskattningen är att en miljon av världens 8 miljoner arter riskerar utplåning i närtid. Arter som ofta funnits många miljoner år längre än människan. Utvecklats och under svindlande tidsperspektiv blivit experter på överlevnad i den miljö de lever i.

Som fladdermusen. Denna fantastiska specialist inom sin nisch. För 65-70 miljoner år sedan började deras utveckling mot att jaga flygande insekter i mörker. Och efter en tid fick de superhjälteförmågan att ”se” i mörkret genom ekopejling. Detta har fungerat fantastiskt fram till det senaste århundradets ljusföroreningar. Föroreningar som ökat genom mänskliga modenycker och billiga LED-lampor. Fladdermusen blir plötsligt som Stålmannen utsatt för krytonit. 75 miljoner år av förfinad livsanpassning raseras av några decenniers ideal av att kyrkor och broar ska vara belysta hela nätterna.

Som den naturkraft människan har blivit i antropocen påverkar vi livet för arter som funnits och utvecklats tiotals miljoner år före oss själva. Utrotas tumlaren, den vitryggiga hackspetten, och vita noshörningen. Då klipps deras långa utvecklingslinje av. Andra arter tar ibland deras utrymme men mångfalden minskar. Det blir tråkigare, mer sårbart och med många högst oklara konsekvenser.

Alldeles bortsett från det omoraliska i att leva med ekologiska avtryck som hotar andra arter går vi ut på allt tunnare is när vi kapar av slumpvisa trådar i livets väv. Eller uttryckt i en haiku.

Bara funnits till
200 000 år. Knappt
igelkottsblinkning.

Goda pepparkakor

Goda pepparkakor. Bild på ekologiska hemmabakade pepparkakor.

Så här inför jul är det högsäsong för pepparkakor. Nyligen uppmärksammade Naturskyddsföreningen pepparkakan i en kampanj om problemen med palmolja. Att undvika palmolja är ett steg på vägen mot att välja goda pepparkakor till jul.

Andra steg är att välja ekologiska och veganska. Här kan man dock få problem att hitta några bra alternativ. Om Gille ekologiska pepparkakor finns i din butik verkar de vara både veganska och utan palmolja. Men vill man verkligen ha koll på innehållet är det förstås bäst att baka själv. När det gäller pepparkakor kan jag inte minnas att jag någonsin köpt sådana färdiga. Jag tycker både att det är mysigt att baka dem och att det är alldeles för stor skillnad på smak.

Länge bakade jag pepparkakorna på smör för att jag trodde att det blev mycket godare. Men sedan jag hittade Tegelaars bok Vegansk bakning har jag ändrat uppfattning om detta. Hon lägger ut mycket recept på nätet, men jag hittar inte just detta. Låna gärna boken på biblioteket om du inte har den själv. Viktigt när man väljer mjölkfritt margarin är att kolla att det inte innehåller just palmolja. Vi använder oftast Naturli Vegan Block. Garant är också bra. Med någon av dessa och ett bra recept blir det riktigt goda pepparkakor utan smör.

Välj svenskt, KRAV-certifierat mjöl till bakningen. Kryddorna går inte att odla i Sverige, men det är en typ av produkt som går att packa tätt och inte väger särskilt mycket. Då har transporten inte lika stor betydelse. I min butik är alla kryddorna ekologiska och säljs i lösvikt. Alla har inte möjligheten att handla så, men försök hitta ekologiska kryddor. Det går att beställa från min fina leverantör Änga Gård även för privatpersoner.   

Så kan du njuta av dina goda pepparkakor med gott samvete! Om du vill läsa mer om historiken bakom julens kryddor är det här en intressant artikel.