Lokal självförsörjning

Det här är del två i den lilla serien av fördjupade reflektioner om de fyra framtidsscenarier bortom BNP som formulerats inom ett projekt på KTH. Jag har tidigare skrivit om kollaborativ ekonomi. Nu är det dags för lokal självförsörjning. Det här är ett scenario som jag tror många inom miljörörelsen ser som en vision. Men det är också mer drastiskt än man kanske i förstone tänker.

I lokal självförsörjning lönearbetar människor mycket mindre, tjänar mindre pengar och konsumerar mycket mindre. Ideellt arbete, olika insatser för lokalsamhället och odling av mat tar istället mycket tid i anspråk. I scenariet räknar man med 10 timmars arbetsdag varav en stor del är oavlönat. Människor bor på landsbygden, i mindre orter, eller glesa städer. Mark för odling behöver finnas där människor bor. Det är det enda av de fyra scenarierna där konsumtion av animaliska produkter är ett inslag. Denna produktion sker lokalt och småskaligt och ingår i ett kretslopp med odling av både foder och grödor för människor att äta. Även det kräver mark som är svår att få till i tättbebyggda städer. 

Samtidigt ska man då komma ihåg att i det här scenariot lever man väldigt lokalt på alla sätt. Det är inte den sortens boende på landet där man odlar lite grand men pendlar till en stad för att arbeta ihop pengar till mat. Maten odlar man själv eller tillsammans med andra så nära att man inte behöver bil. Här räknar man inte med att behålla bilismen för att den behövs på landet, utan den måste minska drastiskt för att det ska bli hållbart. Att leva lokalt innebär lokalt i en rätt så bokstavlig mening. Mer som det var att leva på landet förr. 

I lokal självförsörjning där allting produceras i människors absoluta närhet verkar det också rimligt att landsbygden blommar upp i den meningen att lokala handelsbodar, lokalt hantverk och småskolor åter tar plats. Även det mer som landsbygden fungerade förr. Staten har en mindre betydande roll i lokal självförsörjning men håller fortfarande samman t ex rättsväsendet. En del saker blir svåra att upprätthålla. Det gäller t ex avancerad sjukvård. När det gäller sådant som informationsteknologi föreställer man sig att den underhålls så länge det går men inte utvecklas. Själv tänker jag att det inte dröjer särskilt länge innan avancerad teknik upphör att fungera. Att åter lära oss leva utan det kan nog samtidigt ha sina fördelar.

För att det ska bli ett rättvist samhälle krävs något system för fördelning av mark. Vi vill inte på alla sätt tillbaka till hur det var förr där en fattig även i Sverige verkligen kunde svälta. En annan fråga är hur långt klimatförändringarna har gått innan man uppnår ett sådant här hållbart samhälle. Ibland talas det om längre odlingssäsong i Sverige när det blir varmare. Scenariot räknar också med att Sverige kan försörja fler än som bor här idag och att människor kommer hit från andra länder. Men vädret blir också mycket mer oberäkneligt i en klimatförändrad värld. Det kan bli vattenbrist i delar av landet och översvämningar i andra. Flera saker kan göra odling mycket svårare. Slår skörden fel på en ort så blir det nödår där som inte kan kompenseras av import från någonstans där det varit ett bättre år. Men odling är ju grunden för matförsörjningen oavsett var det sker och hur det fördelas. Och förutsättningarna blir mer oberäkneliga överallt och därigenom egentligen i alla scenarier. 

Jag känner en längtan till att arbeta mer med trädgård. Odling ligger nära hjärtat och jag har inget större behov av resor. På det sättet kan lokal självförsörjning kännas som ett lockande val av scenario. Att vi inte vill bo på landet har att göra med att vi inte vill ha bil och som landsbygden ser ut idag krävs det ofta. I det här scenariot skulle landsbygden förändras så att bilberoendet försvinner. Samtidigt kan en småstad som Vadstena mycket väl passa in i lokal självförsörjning. Här finns det mark att odla på och om man dessutom använde alla offentliga gräsmattor till det skulle möjligheterna bli än större. Men det är ett väldigt stort steg har vi själva insett när vi funderat på självförsörjning. Om man tänker att man också ska producera tyg, kläder, verktyg, skor, bostäder, cyklar… Jag tror man ska komma ihåg att det inte riktigt är som drömmen om livet på landet. Det är ett väldigt arbetsamt liv där mycket av det vi vant oss vid inte längre finns. Och samtidigt – om vi inte tar drastiska steg och är beredda att offra någonting – då kommer vi ofrivilligt att offra hela vårt samhälle för att det helt enkelt kollapsar. Frågan är vilket scenario vi tror skulle fungera bäst av de fyra KTH, presenterar, någon kombination eller en annan vision.

Tips på två trädgårdsböcker

Tips på två trädgårdsböcker. Bild på böckerna Klimatsmart trädgård och Trädgårdsdjur.

Under våren hörde jag talas om ett par intresseväckande trädgårdsböcker som visade sig komplettera varandra väl. Båda två ger goda råd för en mera klimatsmart trädgård med stor biologisk mångfald. Det är Klimatsmart trädgård av Susanna Rosén och Trädgårdsdjur av Marie Dacke och Låtta Skogh. Två trädgårdsböcker som lockar till mera liv och mångfald i din trädgård. 

Biologen Susanna Rosén är mycket konkret i sina tips. Utgå som en grund från det du har. Ta hänsyn till klimatzon, jordtyp och vad trädgården ska användas till. Växter som redan trivs hos dig eller dina grannar är troligen lättskötta och miljökloka då de inte behöver stora resurser i form av vatten eller förändring av närmiljön. För inspiration och planering av trädgårdar med olika förutsättning ges många värdefulla listor med tips på exempelvis växter som trivs i skuggiga lägen. 

De resurser som finns i trädgården; växtmaterial, stenar och grenar bör ses just som resurser. I den klimatsmarta trädgården stannar dessa kvar och författaren inspirerar till många sätt du kan använda materialen. Växtstöd, täckmaterial, flätade vindskydd med mera. 

Författarna till boken Trädgårdsdjur har tunga akademiska titlar. Professor i zoologi och doktor i neurobiologi. Men boken är knappast tung eller akademisk i en negativ bemärkelse. Tvärtom känns den lättillgänglig och med bra flyt. Fokus i denna trädgårdsbok hamnar ännu mera på biologisk mångfald. Hur kan du öka mängden surrande, kvittrande och jordbearbetande i din trädgård. Själva grunden är på sätt och vis enkel. Något vi var inne på i tidigare inlägg om pollinerare. Det som behövs är mat, bostäder och vatten. Här konkretiseras tipsen på växter för blomning från mars till oktober. Bostäder till insekter, fåglar och igelkottar. Vatten till insekter, vattenbad till fåglar året om och instruktioner för en minidamm med näckros i. 

Ett extra plus i Trädgårdsdjur är de fantastiska bilderna som väcker en förundran och ödmjukhet inför våra ekosystem runt knuten. Dessutom pedagogiskt för den som vill lära sig se skillnad på olika slags blomsterflugor eller få förslag på den vackraste skadegöraren bland insekterna. 

Sammantaget är det två trädgårdsböcker som motiverar till konkreta insatser i din trädgård och får det att klia i de gröna fingrarna. En konsekvens blir att du gynnar biologisk mångfald och minskar klimatavtrycken. Låna gärna båda två på ditt bibliotek redan idag.    

Kollaborativ ekonomi

Kollaboratör ekonomi. Bild på kammarmusikensemble.

För en tid sedan skrev Peter om de fyra framtidsscenarier bortom BNP som formulerats inom ett projekt på KTH. Vi har kommit in på dem flera gånger tidigare. Att fundera över hur visionen för det hållbara samhället skulle kunna se ut är svårt men viktigt. Jag inspireras av det här initiativet för att det är vetenskapligt och för att de framtider som målas upp är så radikalt olika vårt nuvarande samhälle. Radikalt annorlunda tror jag nämligen att det måste vara. Därför tycker jag att varje scenario är värt ett eget inlägg. Den här gången handlar det om kollaborativ ekonomi.

Kollaboration handlar om samverkan och här är delande av resurser en viktig ingrediens. Man hyr, lånar, byter och delar och lägger inte samma vikt vid att själv äga som idag. För att detta ska fungera praktiskt används digitala verktyg. En hel del produktionsmedel och materiella resurser har förflyttats från privat till offentlig regi. Lösningarna för samarbete kan vara både småskaliga och lokala och brett nationella eller internationella. Informationsteknik är viktig för att knyta samman människor som kan samarbeta och dela på resurser, men i övrigt satsar man inte på avancerad teknik.

I scenariot kollaborativ ekonomi bor människor mer utspritt över landet än idag, men samlade i kluster. Det vanliga kan man säga är att bo i en mellanstor stad. Även om mycket kan göras digitalt behöver man vara relativt samlade för att enkelt kunna dela och byta saker och tjänster. Makten är spridd på många och gemensam förvaltning som bygger på ömsesidighet och engagemang är viktigt. Varje person kan bidra med saker, kunskaper eller tid, alltså inte bara pengar. Tillit är en grundbult och det är inte fokus på kontroll. 

I en kollaborativ ekonomi förvärvsarbetar vi mycket mindre, men engagerar oss ideellt desto mer. Det kan också finnas alternativa sätt att byta tjänster, som tidsbanker. Där kan man utföra ett arbete åt någon och få den tid det tagit till godo. Sedan kan man anlita någon annan för en tjänst man själv behöver för den tiden. Sådana finns redan i t ex Spanien. Det sociala nätverket blir viktigare än ekonomiska resurser. 

Vi reser betydligt mindre och kortare i en kollaborativ ekonomi. Kontakter med omvärlden sker framför allt digitalt och fysiskt förflyttar man sig helst med cykel och till fots. I grannskapet finns pooler med cyklar, elcyklar, lastcyklar och elbilar. Man bor tätare för att enkelt kunna dela gemensamma resurser. Det kan gälla verktyg, odlingsyta, lokaler, verkstäder o s v. Den privata bostadsytan har minskat betydligt och det är vanligt att dela kök och badrum med andra. I alla scenarier utom lokal själförsörjning är maten i stort sett vegansk så det gäller även här.

På många sätt tycker jag att det här låter som ett trivsamt samhälle. Utöver klimatfördelarna skulle säkert ensamheten minska. Tekniken används framför allt till det den är bra på och måste inte uppta så stor del av tillvaron. Jag har även tidigare tänkt att det finns många fördelar med små- och mellanstora städer som ofta glöms bort när det blir diskussion om storstad kontra landsbygd. Sedan är det ju så att jag är introvert och att leva mer kollektivt är inte lockande på alla sätt. En fara är väl också att det uppstår orättvisor även i ett sådant här samhälle. Nu utifrån vem som är mest socialt kompetent istället för vem som har mest pengar. Jag kan också tänka att de digitala systemen är sårbara och som de är utformade idag krävs sådant som sällsynta jordartsmetaller. Men det vore sunt att inse att vi inte behöver ha varsin av allting. Och att se oss själva mer som delar av en helhet.

Då vi driver ett rum & frukost i kulturhistorisk miljö där det inte finns egen dusch och WC på alla rum väcks en del tankar. De flesta tycker att det fungerar alldeles utmärkt att dela på semestern. Historiens vingslag är en viktigare del av upplevelsen än att ha alla bekvämligheter. Men det är också detta de negativa reaktioner vi får oftast handlar om. Och det händer titt som tätt att personer inte bokar när det bara finns rum med delade faciliteter ledigt. Hur skulle dagens bekväma människa reagera inför tanken på att dela både kök och badrum med andra hela tiden? Jag kan ärligt erkänna att det inte känns jättelockande för mig heller. Men då handlar det ju om att förstå att alternativet att fortsätta ha det som nu helt enkelt inte finns. Radikalt annorlunda blir det. Antingen för att vi gör en drastisk omställning i hållbar riktning. Eller för att samhället kollapsar under trycket av klimatförändringar och artutrotning. I det perspektivet är det en nästan löjligt liten uppoffring att dela kök och badrum. 

I bästa fall fungerar kollaborativ ekonomi som en orkester eller musikensemble. Var och en spelar sin stämma, inlyssnande och helhjärtat satsande på att helheten ska bli så välljudande som möjligt. Skulle vår individualistiska kultur kunna gå åt det hållet? Nog vore väl det gott?

Odla tacksamhet

Odla tacksamhet. Bild på gullviva.

Det kan säkert låta paradoxalt och något provocerande att odla tacksamhet i tider av coronakris. Samtidigt är det ofta just när vi utsätts för stora påfrestningar som det verkligt viktiga i våra liv tydliggörs som mest. Och då finns orsaker att i tacksamhet påminna sig om detta viktiga i våra liv. Vare sig det är relationer, platser händelser eller något annat. 

Vi ska inte blunda för det som är fel såsom orättvisor och människors brutala egoism. Det finns mycket i vår värld som förtjänar en helig vrede. Men jag tror ändå vi själva – och vår omvärld – mår bäst ifall grundinställningen är att odla tacksamhet. 

För fem år sedan var jag inne på samma tema. Jag nämnde då den övning som kommer från boken Väven av Martin Lönnebo. Att varje dag skriva ner något från dagen du känner tacksamhet för. Ofta brukar det bli till synes små ting. Möten, samtal, en växt som börjat blomma. Jag skriver fortfarande ner dessa vardagsguldkorn. Med åren har kornen skapat en speciell slags rikedom som det brukar vara upplyftande att bläddra igenom. 

Att odla tacksamhet tror jag också hjälper oss behålla den uthållighet som behövs i coronakrisen, men ännu mera i de mycket större kriserna som handlar om artutrotning och klimatförändringar. En påminnelse om vad vi är tacksamma för skänker energi och en ljusare blick. Kanske går det också att i perioder odla tacksamhet specifikt för något du just nu kämpar för. Att som daglig rutin skriva ner något du är tacksam för gällande rent vatten, biologisk mångfald, jämlikhet, pollinerare etcetera. 

I podden ”Begäret” samtalade nyligen Pella Thiel och Arci Pasanen med Åsa Lundkvist Coey. De kom bland mycket annat in på just tacksamhet. Det konstaterades att ordet tacksamhet ibland kan väcka starka känslor och att det finns en risk ifall den läggs på som ytterligare ett krav. När tacksamheten kommer inifrån går det istället att se den som en subversiv känsla. Och något som till och med kan kortsluta hela konsumtionssamhället. 

Så odla gärna tacksamhet mera. För eget välmående och uthållighet i längden. Men även som en revolutionerande förnöjsamhet.

Med detta inlägg går vi med tacksamhet också in i sommartider här på hemsidan. Det innebär att vi till och med slutet av augusti lägger ut nya inlägg varannan vecka istället för varje. Trevlig sommar!

Reflektioner om basinkomst

Reflektioner om basinkomst. Bild på orgelreglage.

I det här inlägget återkommer vi till det aktuella ämnet basinkomst, eller som det också kallas – medborgarlön. Jag har tidigare skrivit om det i relation till de fyra hållbara framtidsscenarier KTH målar upp bortom BNP. Den här gången tänkte jag utgå från egna reflektioner och samtal med andra.

När jag först hörde talas om basinkomst för kanske femton år sedan tänkte jag att det var orealistiskt. Det jag mest hakade upp mig på var de impopulära arbeten jag tänkte att det skulle vara svårt att få någon att utföra. Idag är jag nog mer idealistisk när det gäller basinkomst och mer krass när det gäller vilken vikt människor lägger vid pengar. Säg att det handlar om sophämtning. Även i ett system med basinkomst ska man kunna tjäna pengar på arbete. Ett sätt att få sophämtningen utförd är då att ge högre lön för detta arbete. Det skulle kunna gälla alla arbeten som är väsentliga för att samhället ska fungera. Själv prioriterar jag tid mycket högre än pengar och om en basinkomst skulle täcka de basala behoven skulle jag inte arbeta. Men de flesta skulle vilja ha mer pengar än så och vara beredda att arbeta för det. De yrken som inte är viktiga för samhället måste bära sina egna kostnader. Är de basala behoven redan tryggade behöver samhället inte stötta verksamheter bara för att det ska finnas jobb. 

Just det här är en intressant fråga tycker jag. I dagens samhälle utförs en mängd arbete som inte bidrar till något vi egentligen behöver eller som till och med är till skada. Många jobb går ut på att sälja produkter som är helt onödiga och konsumtionen skadar planeten. När det går att tjäna pengar på att ha pengar uppstår yrken kring all denna spekulation. Det finns konstruerade jobb som egentligen bara finns för att vi har så svårt att tänka oss att någon ska få pengar utan att ha utfört något. Att sedan det som utförs är helt meningslöst verkar spela mindre roll. Det är som att vi hellre skulle ge pengar till Sisyfos som rullar sin sten uppför ett berg och den rullar ner igen än till någon som bara är. Framför allt om vi kan formulera Sisyfos rullande som ett uppdrag eller en arbetsmarknadspolitisk åtgärd.

Egentligen tror jag att de här sociala förväntningarna kan vara något av det svåraste att ändra på. Kan vi komma till en punkt där du kan säga att du lever på basinkomsten och det ses som vilket annat livsval som helst? Sedan kan det förstås bli ett dilemma att komma fram till vilka yrken som är samhällsväsentliga på en sådan nivå att staten ska se till att man får bra betalt för dem. Sjukvård och skola kanske alla är överens om. Kanske polis. Tandvård kan jag tycka skulle räknas som sjukvård, men det gör den ju inte ens idag. Hur är det med bibliotek? Annan kulturell verksamhet? Det är också möjligt att tänka sig att någon form av samhällsplikt finns för alla friska vuxna. Att vi hjälps åt med att t ex städa gator och torg och offentliga miljöer. Eller att klippa gräset i parkerna. Men det är klart att det är många viktiga yrken som kräver lång utbildning och kompetens.

I samtal med en vän kom ett annat dilemma när det gäller basinkomst upp. Hon hade inga problem alls med att man ska kunna få pengar utan krav på motprestation. Men idén är ju att det ska ges lika mycket till alla och det innebär även till dem som redan har mer pengar än de hinner göra av med. Det tyckte hon var svårt att acceptera och det kan jag förstå. I grunden handlar det väl om att systemet ska kräva så lite administration som möjligt. Inga ansökningsförfaranden, pappersarbete eller uträkningar om vem som är berättigad. Det är ju så man tänker sig att A-kassan, Försäkringskassan, socialförsäkringen, bostadsbidrag och andra bidrag blir överflödiga i ett samhälle med basinkomst. Ju mer som ska beräknas, administreras och kontrolleras desto dyrare och krångligare blir systemet. Men sedan kanske det ändå skulle vara möjligt att utgå från skatteverkets uppgifter och utesluta dem som har en inkomst eller förmögenhet över en viss summa. 

Jag har verkligen inte alla svaren. Det finns dilemman som behöver analyseras och redas ut. Men jag tycker i grunden att det är en bra idé som jag tror skulle kunna frigöra kreativitet. Om en period av arbetslöshet inte behöver innebära kontroll och krav att söka arbeten som kanske inte tillför något varken till individen eller samhället. Då skulle man kanske skapa något konstruktivt istället. Och de destruktiva arbetena skulle vi kunna låta försvinna. Kan vi dessutom lära oss leva på mindre pengar och inte ha vår identitet i lönearbete, skulle vi kunna konsumera mindre, resa mindre och upptäcka alla förundransvärda upplevelser som finns precis om hörnet. 

I Finland prövades 2017-2018 att ge 2000 arbetslösa personer 6000 kr i månaden. Alltså inte basinkomst fullt ut, men en ersättning utan krav på motprestation. Den största effekten var att de upplevde större framtidstro, mindre stress, depression och byråkratiskt krångel än kontrollgruppen. I spåren av covid 19 prövas olika varianter i flera länder bl a i Brasilien och Spanien. Ingenstans basinkomst till alla, men det blir intressant att se hur det faller ut ändå. Åtminstone i Spanien är planen att det villkorslösa stödet till utsatta familjer ska bli permanent. 

Basinkomst är ju en politisk lösning, så att verka för det handlar om vilka man röstar på och att höra av sig till politiker. Eller förstås själv bli politiskt aktiv. Idag finns inget riksdagsparti som driver frågan, men det finns ledamöter inom Miljöpartiet och Vänsterpartiet som gör det. T ex Rebecka Le Moine.