Att inte äga

Att inte äga. Bild från hyrt rum vid Läckö slott.

För ett gäng år sedan drev moderaternas ungdomsförbund kampanjen ”Jag älskar att äga”. Den stack i ögonen redan då med sin individualism och betoning på materiell status. På senare år har jag själv allt mer insett hur mycket jag istället älskar att inte äga. 

En kollega som visste att jag nyligen varit på semester i fjällen undrade ifall vi hade en stuga där. Det var en vänlig fråga och inget konstigt i situationen. Men jag blev ändå mest förvånad då ägandet av en extra bostad kändes så främmande. Varför lägga pengar och massor av tid på en fastighet du ändå bara nyttjar en kort tid? När det dessutom är smidigt att hyra bostad de fåtal nätter du är på semester.

I samband med denna resa till Fulufjället lånade vi bil från en god vän. Det händer ungefär någon gång per kvartal att bilkörande underlättar allt för mycket. Då kan vi låna eller hyra bil. Den senaste resan fick oss också att tänka på hur länge sedan det var vi själva ägde en bil. Den bilen var en skruttig Ford som inte hade klarat kommande besiktning och blev stulen en natt. Bilen hittades av polis men fick sedan skrotas. Eftersom det fanns kvar polispapper om händelsen kunde vi konstatera att bilägandet i våra liv slutade för nästan precis 21 år sedan.

Det var lite ledsamt att 20-årsdagen missades. För den glada känslan i att slippa äga en bil är genuin och värd att firas. Utan vidare bilmekaniskt intresse fick jag under bilägandet mycket hjälp av snälla svågrar. Men inte bara oro att något går sönder är skönt att slippa. Utifrån löpande och oväntade kostnader hade troligen bilägande idag varit ett verkligt hinder för att minska min arbetstid på det sätt jag gjort.  

Att ett liv med färre ägodelar kan skapa större utrymme för vad som är viktigt på riktigt är inte direkt någon ny tanke. Att inte äga lika mycket kan ge mer utrymme att skapa goda minnen och en mer meningsfull vardag. Detta är något Markus Torgeby kommer in på i den nya teve-serien Under bar himmel. Han låter där sina gäster under ett dygn pröva ett mer avskalat liv i naturen – och naturligtvis med övernattning utomhus. Det är som att vissa goda samtal och möten går lättare i detta sammanhang, utan vardagens alla prylar. 

Markus Torgeby har själv prövat på ett ganska extremt avskalat liv då han under fyra år levde ensam i en kåta ute i skogen. De ägodelar som fanns med var de nödvändiga. I betydligt mindre skala har vi upplevt en större klarhet efter våra flyttrensningar. Kanske speciellt vid senaste flytten då vi minskade boyta från 84 till 60 kvadratmeter. Det som ändå blir kvar efter dessa gallringar får då också ett större värde.

Men mycket mer skulle förstås kunna gallras ut. Det påtalas ibland att en vanlig bil står stilla 96% av tiden. Och det vore naturligtvis mer rimligt att flera familjer – eller ett helt kvarter – delar på samma bil än att varje familj har en egen. Kanske går även andra saker att dela på? Mina hushållsapparater, kläder, böcker, dator med mera använder jag faktiskt inte heller speciellt stor del av tiden. Vissa initiativ med låneappar som Hygglo och Swinga finns men ett större lånande och gemensamt ägande skulle absolut gå att utveckla. 

Själv är jag glad över de tillfällen när ett behov kan lösas utan att en ny sak behöver bosätta sig i lägenheten. Böcker som lånas, pussel som köps för några tior på Röda korset och lämnas vidare när de är lagda. Kläder och husgeråd som på liknande sätt är med i livet en period för att sedan skänkas vidare. Stora kastruller som kan lånas de få tillfällen vi behöver dem. 

Fundera gärna på vad du själv kan låna – och låna ut – för att leva lite enklare.  

Behovet av mognad

Behovet av mognad. Bild på mogen chili.

Hösten är tid för mognad. Nu när vi närmar oss november är det mycket som är skördat och växterna går in i en viloperiod. Men jag tänker att vi kan ta med oss inspirationen från frukterna, nötterna och grönsakerna och fortsätta mogna även under vintern.

Det har säkert sagts och skrivits av flera, men jag fick det till mig från Martin Lönnebo: Med ökad makt kommer större ansvar vilket kräver större mognad. Men vår makt över naturen har ökat mycket snabbare än vår mognad. Vi skulle behöva komma ikapp. Men hur?

Det är lätt att tänka att mognad kommer med tiden. Så är det ju för frukterna. Men dels är det för bråttom för att bara vänta in det och dels är det inte alla som mognar med åren. Inte heller för det vi odlar är det bara tid som gäller. Frukterna behöver utrymme, vatten, ljus och värme.

Jag tänker på de paprikor och chili vi odlade på balkongen under sommaren, som jag skördade häromdagen då det blev frost. Cayenne skördade vi ett par tidigare, innan de hunnit bli helt röda. De smakade då mest som paprika. De helt mogna frukterna var mycket starkare. Vi gav dem inte bara tid utan också ett skyddat och soligt läge och vatten nästan varje dag.

Erfarenhet kan ge mognad och ofta förknippar vi det med ålder. Men den som är nyfiken och vågar pröva nya saker kan samla erfarenhet på kortare tid. Det kan man kanske se som att vattna sin erfarenhet. Man kan också ha stor erfarenhet inom ett visst område som man har fördjupat sig mycket i. Tänker vi den sortens mognad som behövs för att vi ska ta ansvar för naturen är vissa sorters erfarenhet viktigare än andra. Att vistas i naturen så att man har erfarenhet av den till exempel. Då behöver ålder inte vara så avgörande utan det handlar mer om hur man lever. Kunskaper om vad som behöver göras är viktigt, men också praktisk erfarenhet av görandet. Vegansk matlagning, skogsträdgårdsodling, att pendla med tåg eller cykel, gå ned i arbetstid, frivillig enkelhet… Att leva och pröva dessa förändringar ger erfarenhet som kompletterar de teoretiska kunskaperna och kan vara ett sätt att mogna fortare.

Att samtala med andra som har mer erfarenhet kan också var ett sätt att ge ljus och värme till sin mognad. Det kan vara livserfarenhet räknat i ålder, eller erfarenhet på något område man själv inte prövat på så mycket. Att samtala med människor som har helt andra erfarenheter än man själv kan i sig vara en väg till mognad. Om man gör det nyfiket lyssnande och ödmjukt. En del kan man också få till sig genom att läsa eller lyssna på andras berättelser i poddar eller liknande. Att samla på olika perspektiv och få vidgade vyer som liknar vad det innebär att själv ha mycket erfarenhet.

Ibland använder vi uttrycket att låta en idé mogna fram. Att ge den tid är en del av det. Ibland är det också bra att släppa den ett tag och sedan återkomma. Ofta ser man den på ett nytt sätt då. Men just återkommandet är förstås viktigt. Om man bara släpper den händer sällan någonting. Att vrida och vända på en idé, pröva den och våga misslyckas är ofta viktiga delar. Även här kan det handla om att samla perspektiv. Idéer som behöver mogna fram i vår tid kan handla om manifestationer, sätt att gestalta klimatkrisens allvar, sätt att inspirera till återbruk, start av verksamheter eller företag för ökat delande, lånande, reparerande… Sådana idéer behöver tid för att mogna. Men inte så lång tid att det inte blir av. Ge dem utrymme!

Djurfabrikerna: ett ilskepiller och uppslagsverk

Djurfabrikerna: ett ilskepiller och uppslagsverk. Bild på Camilla Bergvalls bok Djurfabrikerna.

Nyligen släpptes en uppdaterad version av EAT Lancet-rapporten. Den största forskningsrapport i sitt slag som publicerats. Studien fick glädjande nog mycket uppmärksamhet och än en gång inskärps matens betydelse för vår planetära hälsa. För fem av våra sju överskridna planetära gränser är nuvarande livsmedelssystem en huvudsaklig orsak. Samtidigt finns möjlighet att, med övergång till mer växtbaserat, föda en befolkning på 10 miljarder människor – inom planetens gränser. Detta skulle även spara många människoliv tack vare en förbättrad hälsa. Strax före denna vetenskapliga rapport i ansedda medicinska tidskiften The Lancet gavs Camilla Bergvalls bok Djurfabrikerna ut. Från ett annat perspektiv kommer hon till en liknande slutsats som i EAT Lancet-rapporten. 

Då Camilla Bergvall under många år varit ordförande för Djurens rätt är det inte förvånande att hennes utgångspunkt är djurrätt. I den faktaspäckade men lättillgängliga Djurfabrikerna får vi läsare följa med och se hur våra vanliga fabriksdjur har det. Korna som på 1700-talet kunde mjölka 600 kilo mjölk om året men genom intensiv avel nu mjölkar 10 000 kilo. Det motsvarar dryga 27 mjölkpaket per dag – jämfört med drygt ett och ett halvt för några hundra år sedan. Grisarna som på ett halvår ökar i vikt från 1,5 kilo till 120 kilo. Avlade för snabb tillväxt och konsumentvänliga köttdelar – men inte för tillräckligt starka ben till att bära upp den tunga kroppen, ”de ska ju ändå inte leva så länge”. Industriarbetande hönor som sliter ut sig i förtid med att producera årliga 300 ägg. Jämfört med fria höns som lägger 10-15 ägg. De stora mängderna kycklingar som växer på gränsen för vad genetiken möjliggör. Dessa snabbväxande fågelungar har gett oss nästan hälften så billigt kycklingkött, omräknat i dagens penningvärde, jämfört med 1962. Men detta till priset av snabbväxande raser som knappt kan bära sin vikt, trängsel och kycklingfötter som är frätskadade av att gå omkring i avföring. Läsaren bjuds även under vattenytan där en odlad lax behöver omkring 440 vildfångade fiskar för att födas upp innan den själv dödas. 

I intervjuer har Camilla Bergvall beskrivit att hon hoppas boken väcker ilska hos läsaren. Ilska över hur kännande och tänkande varelser behandlas. Men också för de stora risker djurfabrikerna utsätter oss människor för. Under covid-pandemin visade det sig att minkar inom industriell uppfödning drabbades av samma virus som människor. Ett problem med detta är att virus som rör sig över artgränser ökar risken för mutationer hos viruset – med följd att det kan bli ännu mer anpassat, smittsamt och dödligt. Liknande problem finns även idag med fågelinfluensa. Viruset sprids inte bara mellan vilda fåglar och tamfåglar i exempelvis kycklingfabriker. Det har även börjat sprida sig till kor i amerikanska djurfabriker.

Djurfabrikernas mängd av stressade individer med snarlik genetik som trängs på små ytor är en i det närmaste ideal miljö för snabb spridning av virus. Och inte bara virus. För att djur inom industriella förhållanden ska hålla sig levande fram till slakt används stora mängder antibiotika – både i Sverige och globalt. En följd av detta är ökad antibiotikaresistens. Något som stack ut för mig under läsningen av Djurfabrikerna var hur dålig situationen ser ut även i Sverige. Vid provtagning 2018 fanns exempelvis antibiotikaresistenta bakterier i 12% av det svenska kycklingkött som testades från livsmedelsbutiker. 

Det är mycket som är upprörande i Camilla Bergvalls bok men hon vill även påminna om att en annan värld är möjlig. Dagens storskaliga djurfabriker har vuxit fram under några fåtal decennier. Med opinion och politisk verkstad går de naturligtvis att montera ner. Och tänk vilken positiv skillnad vi alla kan göra med varje växtbaserad måltid vi väljer. 75% mindre växthusgaser och lika mycket minskad markanvändning.

Så läs gärna Djurfabrikerna för att elda under din vrede. Ger du sedan inte vidare boken till någon annan efter läsningen har du även kvar en uppslagsbok om en samtida och destruktiv livsmedelsindustri.        

Vårda det du har

Vårda det du har. Bild på lagning av byxor.

I skrivande stund har jag semester och ägnar en del av tiden till att förbereda för vår utflykt till nationalparken Fulufjället i Dalarna. Jag har lagat mat och torkat den så att den blir lätt att ta med på vandring och tillaga på stormkök. Vandringskängorna har jag plockat fram från förrådet och jag har lagat ett hål i mina vandringsbyxor. Dessa två vandringsplagg väckte tankar om kvalitet och om att vårda det du har.

Både kängorna och byxorna är säkert femton år gamla. Kängorna är designade för att hålla ett helt liv. Med stor omsorg är de tillverkade av slitstarka material. De är inte fodrade och det designvalet är gjort bl a för att foder slits fortare än resten av kängan. Då är det bättre att fodra med ett extra par strumpor. När strumporna slits kan man byta strumpor istället för hela kängan. Dessutom blir det relativt flexibelt hur varmt foder man vill ha. Jag har bytt skosnören en gång. För övrigt är de välbehållna och kommer att hålla många år till. Idag tänker jag alltför mycket på djurrätt för att välja läder. Men det jag redan har tar jag hand om. Att smörja ibland håller skaften på kängorna mjuka och hållbara längre.

Vandringsbyxorna är av ett slitstarkt tyg och noggrant sydda. Att det har gått hål på dem beror på att jag ett tag hade en cykelsadel som spruckit och skavde mot insidan av ena låret. Tyget är inte ens tunnslitet på några andra ställen. Dessa använder jag inte bara på vandring utan också på kolonilotten och när jag motionerar. Att jag använt dem även vid andra tillfällen då det är bra med oömma kläder syns på att det är färgfläckar på några ställen. De är av den typen att man med hjälp av dragkedjor kan göra om dem till kortbyxor. Dragkedjor går relativt ofta sönder snabbare än själva plagget, men även de har hållit måttet.

Jag har just läst ut boken Ett cirkulärt samhälle; från sopmänniska till cirkulent av Joacim Rosenlund. Något han påminner om är att mycket bestäms redan i designledet. När det gäller kläder handlar det om val av material och hur stor vikt man lägger vid noggrannhet i produktionen. Men också om att det uppfattas som tidlöst i någon mening och inte är något man tröttnar snabbt på eller som är helt ute en säsong senare. Redan i designledet är det viktigt att tänka på att delar ska kunna bytas ut och att det ska vara så enkelt som möjligt att reparera. Den aspekten är kanske tydligare när det gäller andra produkter än kläder, men kan absolut finnas med när det gäller skor.

De flesta av oss är inte själva designers, men vi kan påverka en del genom våra val. Leta gärna efter den här typen av hållbar design. Ofta kostar den mer, men i längden kan det t o m bli billigare. Se sedan till att vårda det du har. Smörj kängorna mellan varven. Laga hål på kläderna och tvätta dem inte onödigt ofta.

Vecka 40 arrangerar Naturskyddsföreningen Green action week, som tidigare hette Miljövänliga veckan. Liksom förra året uppmuntrar temat till att inte köpa mer än fem nya klädesplagg om året. Att vårda det du har är ett sätt att minska behovet av att köpa nytt. Min känsla är att också att jag skapar en fördjupad relation till det jag har när jag vårdar det. Om du behöver köpa något nytt, välj då något som är värt att vårda under lång tid och som är gjort för att det ska vara möjligt.