Kollaborativ ekonomi

Kollaboratör ekonomi. Bild på kammarmusikensemble.

För en tid sedan skrev Peter om de fyra framtidsscenarier bortom BNP som formulerats inom ett projekt på KTH. Vi har kommit in på dem flera gånger tidigare. Att fundera över hur visionen för det hållbara samhället skulle kunna se ut är svårt men viktigt. Jag inspireras av det här initiativet för att det är vetenskapligt och för att de framtider som målas upp är så radikalt olika vårt nuvarande samhälle. Radikalt annorlunda tror jag nämligen att det måste vara. Därför tycker jag att varje scenario är värt ett eget inlägg. Den här gången handlar det om kollaborativ ekonomi.

Kollaboration handlar om samverkan och här är delande av resurser en viktig ingrediens. Man hyr, lånar, byter och delar och lägger inte samma vikt vid att själv äga som idag. För att detta ska fungera praktiskt används digitala verktyg. En hel del produktionsmedel och materiella resurser har förflyttats från privat till offentlig regi. Lösningarna för samarbete kan vara både småskaliga och lokala och brett nationella eller internationella. Informationsteknik är viktig för att knyta samman människor som kan samarbeta och dela på resurser, men i övrigt satsar man inte på avancerad teknik.

I scenariot kollaborativ ekonomi bor människor mer utspritt över landet än idag, men samlade i kluster. Det vanliga kan man säga är att bo i en mellanstor stad. Även om mycket kan göras digitalt behöver man vara relativt samlade för att enkelt kunna dela och byta saker och tjänster. Makten är spridd på många och gemensam förvaltning som bygger på ömsesidighet och engagemang är viktigt. Varje person kan bidra med saker, kunskaper eller tid, alltså inte bara pengar. Tillit är en grundbult och det är inte fokus på kontroll. 

I en kollaborativ ekonomi förvärvsarbetar vi mycket mindre, men engagerar oss ideellt desto mer. Det kan också finnas alternativa sätt att byta tjänster, som tidsbanker. Där kan man utföra ett arbete åt någon och få den tid det tagit till godo. Sedan kan man anlita någon annan för en tjänst man själv behöver för den tiden. Sådana finns redan i t ex Spanien. Det sociala nätverket blir viktigare än ekonomiska resurser. 

Vi reser betydligt mindre och kortare i en kollaborativ ekonomi. Kontakter med omvärlden sker framför allt digitalt och fysiskt förflyttar man sig helst med cykel och till fots. I grannskapet finns pooler med cyklar, elcyklar, lastcyklar och elbilar. Man bor tätare för att enkelt kunna dela gemensamma resurser. Det kan gälla verktyg, odlingsyta, lokaler, verkstäder o s v. Den privata bostadsytan har minskat betydligt och det är vanligt att dela kök och badrum med andra. I alla scenarier utom lokal själförsörjning är maten i stort sett vegansk så det gäller även här.

På många sätt tycker jag att det här låter som ett trivsamt samhälle. Utöver klimatfördelarna skulle säkert ensamheten minska. Tekniken används framför allt till det den är bra på och måste inte uppta så stor del av tillvaron. Jag har även tidigare tänkt att det finns många fördelar med små- och mellanstora städer som ofta glöms bort när det blir diskussion om storstad kontra landsbygd. Sedan är det ju så att jag är introvert och att leva mer kollektivt är inte lockande på alla sätt. En fara är väl också att det uppstår orättvisor även i ett sådant här samhälle. Nu utifrån vem som är mest socialt kompetent istället för vem som har mest pengar. Jag kan också tänka att de digitala systemen är sårbara och som de är utformade idag krävs sådant som sällsynta jordartsmetaller. Men det vore sunt att inse att vi inte behöver ha varsin av allting. Och att se oss själva mer som delar av en helhet.

Då vi driver ett rum & frukost i kulturhistorisk miljö där det inte finns egen dusch och WC på alla rum väcks en del tankar. De flesta tycker att det fungerar alldeles utmärkt att dela på semestern. Historiens vingslag är en viktigare del av upplevelsen än att ha alla bekvämligheter. Men det är också detta de negativa reaktioner vi får oftast handlar om. Och det händer titt som tätt att personer inte bokar när det bara finns rum med delade faciliteter ledigt. Hur skulle dagens bekväma människa reagera inför tanken på att dela både kök och badrum med andra hela tiden? Jag kan ärligt erkänna att det inte känns jättelockande för mig heller. Men då handlar det ju om att förstå att alternativet att fortsätta ha det som nu helt enkelt inte finns. Radikalt annorlunda blir det. Antingen för att vi gör en drastisk omställning i hållbar riktning. Eller för att samhället kollapsar under trycket av klimatförändringar och artutrotning. I det perspektivet är det en nästan löjligt liten uppoffring att dela kök och badrum. 

I bästa fall fungerar kollaborativ ekonomi som en orkester eller musikensemble. Var och en spelar sin stämma, inlyssnande och helhjärtat satsande på att helheten ska bli så välljudande som möjligt. Skulle vår individualistiska kultur kunna gå åt det hållet? Nog vore väl det gott?

Odla tacksamhet

Odla tacksamhet. Bild på gullviva.

Det kan säkert låta paradoxalt och något provocerande att odla tacksamhet i tider av coronakris. Samtidigt är det ofta just när vi utsätts för stora påfrestningar som det verkligt viktiga i våra liv tydliggörs som mest. Och då finns orsaker att i tacksamhet påminna sig om detta viktiga i våra liv. Vare sig det är relationer, platser händelser eller något annat. 

Vi ska inte blunda för det som är fel såsom orättvisor och människors brutala egoism. Det finns mycket i vår värld som förtjänar en helig vrede. Men jag tror ändå vi själva – och vår omvärld – mår bäst ifall grundinställningen är att odla tacksamhet. 

För fem år sedan var jag inne på samma tema. Jag nämnde då den övning som kommer från boken Väven av Martin Lönnebo. Att varje dag skriva ner något från dagen du känner tacksamhet för. Ofta brukar det bli till synes små ting. Möten, samtal, en växt som börjat blomma. Jag skriver fortfarande ner dessa vardagsguldkorn. Med åren har kornen skapat en speciell slags rikedom som det brukar vara upplyftande att bläddra igenom. 

Att odla tacksamhet tror jag också hjälper oss behålla den uthållighet som behövs i coronakrisen, men ännu mera i de mycket större kriserna som handlar om artutrotning och klimatförändringar. En påminnelse om vad vi är tacksamma för skänker energi och en ljusare blick. Kanske går det också att i perioder odla tacksamhet specifikt för något du just nu kämpar för. Att som daglig rutin skriva ner något du är tacksam för gällande rent vatten, biologisk mångfald, jämlikhet, pollinerare etcetera. 

I podden ”Begäret” samtalade nyligen Pella Thiel och Arci Pasanen med Åsa Lundkvist Coey. De kom bland mycket annat in på just tacksamhet. Det konstaterades att ordet tacksamhet ibland kan väcka starka känslor och att det finns en risk ifall den läggs på som ytterligare ett krav. När tacksamheten kommer inifrån går det istället att se den som en subversiv känsla. Och något som till och med kan kortsluta hela konsumtionssamhället. 

Så odla gärna tacksamhet mera. För eget välmående och uthållighet i längden. Men även som en revolutionerande förnöjsamhet.

Med detta inlägg går vi med tacksamhet också in i sommartider här på hemsidan. Det innebär att vi till och med slutet av augusti lägger ut nya inlägg varannan vecka istället för varje. Trevlig sommar!

Reflektioner om basinkomst

Reflektioner om basinkomst. Bild på orgelreglage.

I det här inlägget återkommer vi till det aktuella ämnet basinkomst, eller som det också kallas – medborgarlön. Jag har tidigare skrivit om det i relation till de fyra hållbara framtidsscenarier KTH målar upp bortom BNP. Den här gången tänkte jag utgå från egna reflektioner och samtal med andra.

När jag först hörde talas om basinkomst för kanske femton år sedan tänkte jag att det var orealistiskt. Det jag mest hakade upp mig på var de impopulära arbeten jag tänkte att det skulle vara svårt att få någon att utföra. Idag är jag nog mer idealistisk när det gäller basinkomst och mer krass när det gäller vilken vikt människor lägger vid pengar. Säg att det handlar om sophämtning. Även i ett system med basinkomst ska man kunna tjäna pengar på arbete. Ett sätt att få sophämtningen utförd är då att ge högre lön för detta arbete. Det skulle kunna gälla alla arbeten som är väsentliga för att samhället ska fungera. Själv prioriterar jag tid mycket högre än pengar och om en basinkomst skulle täcka de basala behoven skulle jag inte arbeta. Men de flesta skulle vilja ha mer pengar än så och vara beredda att arbeta för det. De yrken som inte är viktiga för samhället måste bära sina egna kostnader. Är de basala behoven redan tryggade behöver samhället inte stötta verksamheter bara för att det ska finnas jobb. 

Just det här är en intressant fråga tycker jag. I dagens samhälle utförs en mängd arbete som inte bidrar till något vi egentligen behöver eller som till och med är till skada. Många jobb går ut på att sälja produkter som är helt onödiga och konsumtionen skadar planeten. När det går att tjäna pengar på att ha pengar uppstår yrken kring all denna spekulation. Det finns konstruerade jobb som egentligen bara finns för att vi har så svårt att tänka oss att någon ska få pengar utan att ha utfört något. Att sedan det som utförs är helt meningslöst verkar spela mindre roll. Det är som att vi hellre skulle ge pengar till Sisyfos som rullar sin sten uppför ett berg och den rullar ner igen än till någon som bara är. Framför allt om vi kan formulera Sisyfos rullande som ett uppdrag eller en arbetsmarknadspolitisk åtgärd.

Egentligen tror jag att de här sociala förväntningarna kan vara något av det svåraste att ändra på. Kan vi komma till en punkt där du kan säga att du lever på basinkomsten och det ses som vilket annat livsval som helst? Sedan kan det förstås bli ett dilemma att komma fram till vilka yrken som är samhällsväsentliga på en sådan nivå att staten ska se till att man får bra betalt för dem. Sjukvård och skola kanske alla är överens om. Kanske polis. Tandvård kan jag tycka skulle räknas som sjukvård, men det gör den ju inte ens idag. Hur är det med bibliotek? Annan kulturell verksamhet? Det är också möjligt att tänka sig att någon form av samhällsplikt finns för alla friska vuxna. Att vi hjälps åt med att t ex städa gator och torg och offentliga miljöer. Eller att klippa gräset i parkerna. Men det är klart att det är många viktiga yrken som kräver lång utbildning och kompetens.

I samtal med en vän kom ett annat dilemma när det gäller basinkomst upp. Hon hade inga problem alls med att man ska kunna få pengar utan krav på motprestation. Men idén är ju att det ska ges lika mycket till alla och det innebär även till dem som redan har mer pengar än de hinner göra av med. Det tyckte hon var svårt att acceptera och det kan jag förstå. I grunden handlar det väl om att systemet ska kräva så lite administration som möjligt. Inga ansökningsförfaranden, pappersarbete eller uträkningar om vem som är berättigad. Det är ju så man tänker sig att A-kassan, Försäkringskassan, socialförsäkringen, bostadsbidrag och andra bidrag blir överflödiga i ett samhälle med basinkomst. Ju mer som ska beräknas, administreras och kontrolleras desto dyrare och krångligare blir systemet. Men sedan kanske det ändå skulle vara möjligt att utgå från skatteverkets uppgifter och utesluta dem som har en inkomst eller förmögenhet över en viss summa. 

Jag har verkligen inte alla svaren. Det finns dilemman som behöver analyseras och redas ut. Men jag tycker i grunden att det är en bra idé som jag tror skulle kunna frigöra kreativitet. Om en period av arbetslöshet inte behöver innebära kontroll och krav att söka arbeten som kanske inte tillför något varken till individen eller samhället. Då skulle man kanske skapa något konstruktivt istället. Och de destruktiva arbetena skulle vi kunna låta försvinna. Kan vi dessutom lära oss leva på mindre pengar och inte ha vår identitet i lönearbete, skulle vi kunna konsumera mindre, resa mindre och upptäcka alla förundransvärda upplevelser som finns precis om hörnet. 

I Finland prövades 2017-2018 att ge 2000 arbetslösa personer 6000 kr i månaden. Alltså inte basinkomst fullt ut, men en ersättning utan krav på motprestation. Den största effekten var att de upplevde större framtidstro, mindre stress, depression och byråkratiskt krångel än kontrollgruppen. I spåren av covid 19 prövas olika varianter i flera länder bl a i Brasilien och Spanien. Ingenstans basinkomst till alla, men det blir intressant att se hur det faller ut ändå. Åtminstone i Spanien är planen att det villkorslösa stödet till utsatta familjer ska bli permanent. 

Basinkomst är ju en politisk lösning, så att verka för det handlar om vilka man röstar på och att höra av sig till politiker. Eller förstås själv bli politiskt aktiv. Idag finns inget riksdagsparti som driver frågan, men det finns ledamöter inom Miljöpartiet och Vänsterpartiet som gör det. T ex Rebecka Le Moine.   

Dofta mera!

Dofta mer! Bild på lila syren i full blom.

När jag skriver detta står syrenen i full blom där vi bor. Doften kan kännas bara du befinner dig i närheten. När du går intill för att dofta mera blir det nästan berusande. Nyligen har häggen blommat över och snart börjar schersmin och lavendel sprida väldoft. Vi befinner oss i en fantastisk tid. Passa gärna på att dofta mera. Stanna upp intill de vackra blommorna och dra in dess doft och skönhet. 

Doftsinnet är unikt bland våra sinnen då dessa förnimmelser inte omkopplas genom talamus utan doftmolekylerna har en direktlänk in till hjärnan. Kanske är det därför dofter kan drabba oss på ett särskilt sätt. Väcka minnen och ibland starka reaktioner. Samtidigt utsätts många av oss för allt färre naturliga dofter. Det finns också intressanta studier som tyder på att dofterna har en större betydelse än vad som tidigare lyfts upp när en ser på stressreducering genom natur och grönytor. Lukt av natur tycks påverka stressade storstadsbor mera än bara det visuella med att se grönskande träd.

Så passa på att dofta mera på nektarrika blommor, solvarm jord och pulserande skog. Stressnivåerna sjunker. Dofterna livar upp, får dig att vakna upp och växa likt hela naturen gör under denna årstid. 

Upptäcker du glädjen och njutningen av en doftande natur är inte heller steget långt till att vilja ha en mera doftande trädgård eller balkong. En närmiljö där du kan dofta mera. Doftande växter är också något våra pollinerare tycker bra om. Att satsa på en allt mer doftande trädgård kan alltså starta många goda spiraler. Både du själv och våra trädgårdskollegor, insekterna, kommer att glädjas över att få dofta mera på blommorna. 

Potatisuppropet – alla sätta potatis utom de tråkiga!

Potatisuppropet - alla sätta potatis utom de tråkiga! Bild på potatisplanta.

För ett par veckor sedan skrev jag om basinkomst – ett ämne jag snart återkommer till. En annan fråga som aktualiserats av de senaste månadernas pandemi är den om matförsörjning. Det är i det sammanhanget potatisuppropet kommer in. 

De flesta av oss har inte upplevt någon brist i butikshyllorna mer än när många började hamstra toalettpapper och jäst. Men sett i ett lite större perspektiv blir vi påminda om vad som kan hända om importvägarna stängs. Sverige är nämligen väldigt långt från att vara självförsörjande på mat. Detta har potatisuppropet tagit fasta på.

Inom Omställningsrörelsen söker och finner man ofta konkreta sätt att skapa förändring i sitt lokalsamhälle och manifesterar det gärna på ett lekfullt sätt. Potatisuppropet är en del av denna rörelse, men helt öppet för vem som helst att delta i på sitt eget sätt.

Man har delat ut sättpotatis gratis, satt potatis på offentlig plats och på mångahanda sätt uppmanat alla att sätta potatis. En del av inspirationen kommer från historien. På ett foto från 1917 kan man se personer med skyltar. Texterna lyder; ”Alla sätta potatis – utom de tråkiga!” och ”Odla i vår slipper ni svälta i höst!” Det var nationell svält och Stockholms stad uppmanade sina medborgare att odla. Två hashtaggar har hämtats från en av skyltarna på fotot. #allasättapotatis #utomdetråkiga. Potatisuppropet är både en manifestation och ett konkret sätt att öka graden av självförsörjning.

Att det blivit just potatis kan man tänka är för att denna gröda burit oss genom nödår förut. Den är lättodlad, ger mycket skörd på liten yta, är mättande, näringsrik och lagringsbar. Vi kan helt enkelt överleva länge på potatis. Kokt potatis är jag själv tyvärr inte så förtjust i, men den går ju att använda till så mycket. Soppa, klyftpotatis, raggmunk, paj, mos, bröd… Har man möjlighet är det förstås både roligt och bra att odla diverse annat också. I våra odlingar är potatis bara en liten del. Det handlar bara om att det blir mer slagkraftigt att fokusera på en gröda.

Så sätt gärna potatis, själv eller tillsammans med andra. Kan du sätta den någonstans där det syns är det bra. Kanske med en skylt som väcker nyfikenhet på just potatisuppropet. Ta gärna bilder på plantering, plantor, blomning, roliga knölar och riklig skörd och berätta på sociala medier vad du gör. På Instagram är det bra att använda tidigare nämnda hashtaggar. Liksom även #potatisuppropet. Klickar du på den kan du se vad andra gjort, få inspiration och känna att du är en del av något större. Vill du gå vidare ytterligare ett steg med den här frågan kan du vända dig till din kommun och fråga vad de gör för att trygga matförsörjningen där du bor.