För någon vecka sedan kom det samma dag tre brev till mig. Alla hade en välgörenhetsorganisation av något slag som avsändare och breven handlade om gåvor inför jul. Själv kan jag bli en smula trött på dessa brev – och ännu mer på de organisationer som ringer. Men samtidigt går utskicken att förstå och även jag vill ge julgåvor som gör gott.
Hållbara julklappar och tionde har vi skrivit om tidigare. Just inför jul är vi många som tänker extra på medmänniskor och medvarelser som har det tufft. Högtiden inbjuder till att bejaka det medmänskliga inom oss. Ett bejakande vi bör ge efter för.
Organisationer vi själva stödjer återkommande genom tionde är Naturarvet, Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden, Greenpeace, Läkare utan gränser, Stadsmissionen och Svenska Freds. Naturligtvis finns många andra. Var ditt eget och gåvomottagarens engagemang är som störst vet du bäst själv.
Genom nuvarande regering har tyvärr många organisationer fått sämre förutsättningar. Inte minst de som arbetar med globala frågor. Julgåvor som gör gott behövs därför ännu mer än vanligt på många håll. En bra sak att tänka på gällande något större gåvor – över 2000 och upp till 12000 kronor per år – är att du som givare får tillbaka en del vid kommande deklaration. Listan på godkända mottagare och regelverket för att skattereduktion ska kunna bli aktuell finns på Skatteverkets hemsida. Även om staten för närvarande tar bort stöd från bland annat biståndet så kan visst stöd genom privatpersoner alltså indirekt stödjas. Med den andra handen så att säga.
De flesta av oss här i Sverige har trots lågkonjunktur och inflation betydligt bättre ekonomiska förutsättningar än majoriteten av jordens befolkning. Vi borde därför inte ha så svårt att låta det största ekonomiska värdet i klapparna bestå av värdebevis till bättre behövande. Dessa julgåvor som gör gott gör definitivt skillnad för mottagaren. Och för egen del förbättras möjligheten till en skön magkänsla och fröjdefull sömn.
När jag blev vegetarian för ett antal år sedan var det av klimatskäl. Jag tyckte att det var viktigt att djuren hade det bra medan de levde, men hade egentligen ingenting principiellt emot att djur dödas för att bli mat. I efterhand kan jag också inse att mina krav på djurens välmående var rätt så lågt ställda. Även när vi började röra oss alltmer mot en vegansk kosthållning var argumenten huvudsakligen klimatrelaterade. Dessa argument har vi skrivit om flera gånger tidigare t ex här. På vägen har känslan för djur förändrats enormt mycket och det tänkte jag att det här inlägget ska handla om.
Som barn var jag fobiskt rädd för hundar och mer eller mindre rädd för många andra djur också. Vi hade en kanin som jag tyckte om, men annars hade jag ingen närmare relation till djur. Ett par gånger lärde jag känna enskilda hundar med hjälp av släktingar som var mycket bra på att hantera min rädsla. Dessa hundar blev jag sedan förtjust i. Men det påverkade egentligen inte rädslan för andra hundar eller känslan för djur överlag. När detta började förändras har jag svårt att säga nu. Det var säkert en lång process. Jag kan bara säga att jag tänker på djuren som mina vänner nu.
Märkligt nog var det en fråga i det här jag började undra över långt innan jag blev vegetarian. Det var detta att vi behandlar olika djurarter så olika. Vissa arter betraktas som mat, andra som sällskap, andra som underhållning osv. Hur kommer det sig? Svaret är kultur och tradition tror jag. Och ibland vilka arter som har varit möjliga att tämja. Finns det några etiskt relevanta skillnader mellan hundar och grisar? Nej, inte som jag kan komma på. En etiskt relevant skillnad skulle vara t ex om förmågan att känna rädsla eller smärta kraftigt skiljde sig åt, eller inte fanns hos en djurart. Men någon sådan skillnad finns inte mellan de djur som behandlas som familjemedlemmar och de som slaktas på löpande band.
För ett antal år sedan kom vi i kontakt med idén om naturens rättigheter. Jag fastnade allra mest för filosofin bakom. Tanken att en sjö eller skog kan vara ett subjekt och att det därmed blir relevant att reflektera kring vad den skulle behöva eller vilja ha för att må väl. För mig ledde den tanken självklart vidare till att betrakta djur som subjekt som har önskningar och behov och som jag kan relatera till. Det förvånade mig mycket när jag insåg att de flesta som är engagerade i den rörelsen inte är vegetarianer. Efterhand gick jag djupare in i inlevelseövningar. Mina mil i någon annans skor har ofta gått snarare med tassar eller klövar än i skor. I monologerna, som byggde på de vandringarna, fick det ännu mer fäste i min kropp att det finns ett du där, inte ett det, inte en köttbit. Någon ser mig och vill mig något. Vi kan lära känna varandra och bli vänner. Hur skulle jag kunna gå med på att mina vänner dödas och äts upp? Någonstans på vägen blev jag också fri från min fobi. Skällande och hoppande hundar kan jag fortfarande bli rädd för om de är lösa, men för övrigt har jag blivit en sådan som gärna sätter mig på huk och gosar en stund.
Två mänskliga vänner kom att få stor betydelse för att grunda denna övertygelse ytterligare. De har också skrivit flera böcker; Annika Spalde och Pelle Strindlund. Annika är diakon och deras gemensamma böcker har ofta utforskat relationen mellan kristen tradition och veganism. Pelles mest lästa bok heter Jordens herrar och utforskar parallellerna mellan argument för slaveri och för köttätande. I ett kommande inlägg kommer jag att skriva mer om deras böcker och om andra böcker som behandlar de etiska frågorna kring köttätande kontra veganism. För medan känslan för djur fördjupats har veganism alltmer blivit det självklara valet.
Den senaste tiden tror jag fler än jag känt en dysterhet i klimatfrågan. Situationen har visserligen varit allvarlig sedan utsläppsgrafen hockeyklubban började böja skarpt uppåt från början av 1900-talet. Men åtminstone här i Sverige har allt mer gått i accelererande fart åt fel håll de senaste åren. Som Naturskyddsföreningens nya ordförande uttrycker det har regeringens miljöpolitik gått från ”otillräcklig till katastrof”.
Det är nedmontering av miljödepartementet, miljardstöd till fossila transporter och minskade anslag till miljövård. Samtidigt försöker jag påminna mig om att kampen mot klimatförändringar och artutrotning inte handlar om att lyckas eller misslyckas. Det finns en skala och varje tiondel gör skillnad.
Parisavtalet med dess överenskommelse om att den globala temperaturökningen ska hållas väl under 2 °C och att man ska sträva efter att begränsa den till 1,5 °C kan onekligen kännas abstrakt. Men bakom dessa siffror och tiondelar döljer sig högst verkliga konsekvenser – och allt större risker desto högre temperatur vi når. Skillnaden mellan 1,5 °C och 2 °C är långt ifrån något som bara berör politiker på återkommande klimattoppmöten.
För korallreven handlar skillnaden om att finnas kvar till tio procent eller att i princip utplånas med endast en procent kvarvarande korallrev. För landet Bangladesh med en befolkning på 160 miljoner innebär 2 graders uppvärmning att en tiondel av landet ställs under vatten. Och många fler än dagens tiotals miljoner kommer behöva flytta för att det rent fysikaliskt blir dödligt varmt där de lever idag.
De utsläpp vi orsakar av metangas, från exempelvis djuren som ”ger” oss mjölk och kött, stannar kvar i atmosfären omkring 20 år. Koldioxiden från våra fossilbilar och flygplan däremot. Den stannar istället kvar i atmosfären hundratals eller upp till tusentals år. Betydligt längre än vi själva troligen kommer vara ihågkomna av eventuellt kvarlevande människor. Varje tiondel gör skillnad och räknas. Men också varje ton och kilo koldioxid vi orsakar. Liksom varje kilo eller ton vi hjälper till att binda i jorden genom biokol, bevarande av skog och trädplantering.
Vi gör små insatser av egna vardagsval och försök att påverka fler. Ofta känns det verkligen smått. Åtminstone utifrån vad vi konkret åstadkommer. Själv återkommer jag då ibland till vad alternativet skulle vara. Att ge upp? Låtsas som att klimatförändringarna inte är något problem? Klicka hem några Black Friday-fynd och fundera på en solresa med billigt flyg? Även om hela vårt ohållbara samhälle fortsätter att gå åt fel håll är det ingen ursäkt för att jag ska bidra med bensin till bålet. Inte bara för att varje tiondel gör skillnad utan även för min egen självrespekt och värdighet vill jag fortsatt leva med ett lågt klimatavtryck.
I början av september genomförde jag mitt andra maratonlopp. Mina förberedelser med många träningsmil bakom mig var tämligen bra. Men en bidragande orsak till att loppet gick så pass bra som det gjorde var den mentala inställningen. Bland annat delade jag hela tiden upp loppet. En kilometer i taget, deletapper med halva sträckan avklarad och mot slutet ”bara” fem kilometer kvar.
Till viss del tror jag vi kan göra liknande i klimatarbetets maratonlopp. Dela upp i mindre delmål och sträva efter fortsatt löpning framåt. En hjälp för mig i detta har blivit veckorytmen i Åttonde dagen. Vi skrev om detta initiativ tidigare och i korthet handlar det om att låta en av veckans dagar vigas åt protest och en åt vila. I mitt fall har fredagens protestdag innehållit någon aktivitet på miljö- och klimattema. En insändare, ett medborgarförslag eller kanske bara ett inlägg i sociala medier som berör ämnet. Det blir en rytm och en kilometer i taget. Parallellt med egna val för lågt klimatavtryck inspireras förhoppningsvis fler.
De val vi gör idag har betydelse, inte bara för våra eventuella barn, utan för flera generationer efter dem. Även om vi kan känna oss som droppar i oceanen påverkar våra livsval, inte minst vi som lever i den rika delen av världen. Varje tiondel gör skillnad idag och i framtiden.
Ett område inom odling vi inte har kommit så långt med, men är intresserade av, är att ta egna fröer. Att göra det ökar graden av självförsörjning, men öppnar också möjligheten till fröbyte med andra odlare. Detta görs mycket enklare genom föreningen Sesam.
Vi gick med i föreningen för några år sedan och får sedan dess en diger frökatalog. De fröer som erbjuds där har inte odlats fram i kommersiellt syfte. Ofta har de odlats av privatpersoner som vi, som får ett litet överskott av vissa fröer. Tanken är att man byter fröer med varandra och får en ökad mångfald. I början hade vi själva ingenting att erbjuda, men ett stort antal frösorter kan man be att få ändå. Så småningom blev vi lite bättre på att ta egna fröer så att vi har något att erbjuda. Fokus är på mångfald och fröbyte så det behöver inte vara ovanliga eller gamla sorter. Men möjligheten att få tag på sådana sorter ökar påtagligt om man är med i föreningen och deltar i fröbyte. Någon gång har någon haft ett ärende till Vadstena och hämtat i butiken, men annars sker bytena via posten. Även sådant som sättpotatis och lökväxter finns.
Som medlem i föreningen får du även en inspirerande tidning om odling. Ofta finns det med initierade presentationer av extra odlingsvärda eller på annat vis intressanta sorter. Det kan också vara fördjupande reportage och inbjudan till kurser eller lokala träffar med fröbyten.
Föreningen Sesam har också en fröbank med ett fröregister. Där finns en skråorganisation med vad som kallas åldermän och gesäller. Varje växtslag motsvaras av ett skrå som leds av en ålderman. Gesällerna provodlar och förökar fröer som åldermannen i skrået valt ut. Det är alltså en mer kontrollerad och organiserad förökning och bevarande av fröer. Man behöver inte vara professionell för att bli gesäll, men det ingår ofta någon typ av prov. Så långt har vi inte kommit ännu. Kanske behöver man ha tillgång till lite mer mark än vi har.
Inte heller i fröbanken är det bara äldre sorter. Det är mångfalden som betraktas som det viktigaste. Däremot prioriteras äldre sorter i den organiserade förökningen eftersom det kanske bara är inom Sesam dessa sorter finns och man vill gärna bevara dem.
Självklart kan man byta fröer med vänner, kolonilottsgrannar, eller andra odlingsintresserade i närheten. Det ger ytterligare en dimension när man har ett ansikte på personen man fått fröerna från och kan tänka på dem när växten tittar fram ur jorden. Men det ena utesluter inte det andra och föreningen Sesam ger tillgång till ett mycket större urval fröer än de flesta har där de bor. Gå gärna med och börja byta du med!
Redan när George Monbiots bok Regenesis kom ut på engelska förra året väckte den en livlig debatt här i Sverige. Nu har den även kommit i svensk översättning, med titeln Ny jord. Efter läsningen går det verkligen att förstå de mångas debattlust. George Monbiot drar sig nämligen inte för att trampa både jordbruksindustri och gröna vågare – samt många däremellan – på tårna.
Men där boken tar sitt avstamp, i Monbiots egen fruktträdgård, är det främst förundran vi möter. Glädjen i utforskandet av allt liv och inbördes samband under jord påminner om både Stefan Edman och Dave Goulson. Millimeterlång viril drake som skulle passa i anime från studio Ghibli och gråsuggor som doftkamouflerar sig för att kunna snylta på myrornas mat.
Från denna fridsamma idyll lyfts blicken till vårt globala och multikomplexa livsmedelssystem. Ohållbart inte bara för dess utarmning av jorden utan också den sårbarhet komplexiteten innebär. Att 40% av världens befolkning är beroende av livsmedel från andra länder. Eller att vår globala standardkost lett till en förlust av 75% av basgrödornas genetiska mångfald jämfört med år 1900. Det borgar inte direkt för ett robust och resilient matsystem som klarar utmaningar likt pandemier och klimatkris.
Nedslag görs i djurindustriernas orimliga påverkan på hälsa och miljö. Läsaren får ta del av industrins bidrag till övergödning, gigantiskt resursanvändande, pådrivande av antibiotikaresistens med mera. Även om småskalig eller ekologisk djurhållning har fördelar tydliggörs att inte heller sådan är hållbar i ett större perspektiv.
George Monbiot vill utforska sätt ”att föda världen utan att sluka planeten”, som också är bokens undertitel. I en värld där mängden boskap ökar snabbare än mängden människor är vi långt från detta mål. Med England som exempel skriver Monbiot hur världen skulle behöva en extra planet av Merkurius i storleksordning för att alla skulle kunna ha engelsmännens markkrävande kostvanor.
Centralt i Ny jord är utforskandet hur vi nu och i framtiden ska föda alla världens människor inom planetens gränser. Att jordbruket fortsatt låter omkring hälften av det odlade gå till djuruppfödning ingår inte i Monbiots vision. Inte heller att elda upp grödor till biobränsle i sådan mängd att det skulle livnära hälften av planetens kroniskt undernärda. Ny jord går i sitt utforskande igenom en rad missförstånd eller medvetet spridd desinformation kring produktion av animaliska produkter. Däribland uppfattningen att vissa former av planlagt bete och holistisk skötsel av betande boskap kan lagra oerhörda mängder kol i jorden. Dessvärre visar en metastudie av 300 vetenskapliga artiklar om detta att kolinlagring i gräsmarker i bästa fall uppgår till 60% av de växthusgaser djuren själva släpper ut. Allt annat än en klimatvinst med andra ord.
I jakt på möjliga vägar för framtidens jordbruk söker George Monbiot upp flera odlare som med entusiasm och nyfikenhet tänker utanför boxen. På den boskapsfria och ekologiska gården sjuder det av liv. Jorden förbättras kontinuerligt istället för att sugas ut. Samtidigt som skördar tas ut på en nivå som motsvarar dem ifrån konstgödseldopade intensivjordbrukets.
Hos spannmålsbonden som inte plöjer sin jord är resiliensen påtaglig. När granngårdarnas mark är förödda efter lokala översvämningar och stormar är jorden fortfarande frisk och brukbar där det inte plöjts. Inga av dessa system är ändå utan problem. I det boskapsfria och ekologiska sättet att odla finns fortfarande beroende av resurser utanför gården. Och vid plöjningsfri odling används bekämpningsmedel.
Det kanske mest välkända från Ny jord är George Monbiots besök i Finland. Där han möter en genialisk man som kanske inte skulle klara Turingtestet. Pasi Vainikka har utvecklat en teknik som kan ändra vårt livsmedelssystem i grunden. Monbiot som är vegan sedan lång tid får här smaka en pannkaka gjord på torkade bakterier. Pannkakan är fyllig och mättande. Likt de han åt när han fortfarande åt ägg. Men det stannar inte vid en kulinarisk upplevelse. Han går så långt som att skriva ”Inlindad i denna tunna crêpe finns vårt främsta hopp om att kunna återskapa en levande planet”.
Inga små ord. Men till skillnad från många andra lovande tekniker är denna precisionsfermentering inte något som ligger i en okänd framtid. Den relativt enkla tekniken där vanliga jordbakterier förökas genom el, vatten samt koldioxid från luften finns redan utvecklad. Företaget Solar Foods planerar att ha en fullskalig fabrik för produktion igång första kvartalet 2024. Där tillverkas deras gyllengula mjöl med proteininnehåll på 60%. Möjlighet att starta upp lokal produktion i princip var som helst i världen finns och proteinmjölet som användes i Monbiots pannkaka går att anpassas till att likna de flesta av dagens animaliska produkter.
Det revolutionerande med detta skifte, som kan göra djurindustrier och resurskrävande jordbruk till något obsolet, är i Monbiots vision inte minst den mark som kan frigöras. Idag används det mesta av vår jordbruksmark i uppfödningen av proteinprodukter från de djur vi äter och använder råvaror ifrån. Kan vi på ett resurseffektivt sätt få våra behov av protein och fett från en fermenteringsprocess som är radikalt mindre resurskrävande i form av energi och markanvändande. Då kan vi på allvar föda världen utan att sluka planeten. Samtidigt som stora ytor av mark vi idag använder för intensivt jordbruk och betande av boskap kan ”lämnas tillbaka” för att återförvildas. Tas i besittning av undanträngda vilda djur och växter. I en sådan vision ökar planetens biologiska mångfald och kolinlagringen kan öka på allvar.
Det är en omvälvande upplevelse att ta del av Monbiots Ny jord. Många självklara sanningar problematiseras men det bjuds också på ett oväntat realistiskt hopp. En fullt möjlig och hållbar framtid ligger i liknade teknik som använts i tusentals år vid framställning av jästa produkter som bröd och öl. Nu i kombination med modern vetenskap.
