Meny för skördetid

Meny för skördetid. Bild på brödpudding med täcke av egenodlade tomater.

När man odlar mycket ätbart är september en rik skördetid. Smakerna och dofterna är många och det är också mycket att ta vara på. Det här receptet är inspirerat av en italiensk rätt som Bo Hagström kallar tomatbrödsoppa i sin bok Från mormor till Medelhavet. I vegansk version och utifrån vad vi har hemma har det blivit en återkommande favorit. Ett bra sätt att använda torra brödkanter är det också.

Brödpudding i skördetid

1 liter bröd i bitar
1/2 dl olivolja
1 dl havregrädde
4 dl strimlad fänkål
1 1/2 tsk salt
svartpeppar
1 dl valfria bönor (vi använde egenodlade borlotti)

Vintersquash (eller vanlig squash om du inte odlar själv)
Tomater
1/2 dl olivolja
1/2 tsk salt
svartpeppar

Skiva brödet i grova bitar. Blanda med olivolja, havregrädde, fänkål, salt, svartpeppar och bönor. Häll blandningen i en ugnsfast form. Skär tunna skivor av vintersquash och täck puddingen med dessa. Skär sedan tomater i skivor och täck ytan med dessa. Ringla över olivolja och strö över salt och lite svartpeppar. Grädda i 225° ca 30 minuter.

Äpple- och päronpaj

Här kommer inspirationen från Karolina Tegelaars bok Vegansk bakning som är den bästa vi känner till i genren. Äpplen har vi i trädgården och gråpäron får vi plocka hos vänner i skördetid.

Äpplen och päron, ca hälften av varje, som täcker botten på en form 24 cm/diameter (Vi tog 2 medelstora äpplen och 5 små gråpäron).
1 msk majsstärkelse
1 msk brunt farinsocker (inte farinströ)
1 tsk kanel

2 dl havregryn
2 dl vetemjöl
3/4 dl socker
1 msk brunt farinsocker
100 g mjölkfritt margarin (t ex Naturli)
2-3 msk vatten

Kärna ur äpplen och päron och skär i klyftor eller bitar. De behöver inte skalas. Blanda med majsstärkelse, farinsocker och kanel i pajformen och sprid ut dem. Blanda de torra ingredienserna till smuldegen. Tärna i margarinet och börja med en skvätt vatten. Tryck sönder margarinet med fingrarna och blanda med övriga ingredienser till dess det blir en smulig, men inte alltför torr blandning. Ta mer vatten om det behövs. Sprid ut över frukten och tryck ned det lite med fingrarna. Grädda i 200° ca 25 minuter.

Vispa 2,5 dl havregrädde (t ex Oatly vispbar iMat) med 1 msk florsocker och 1/2 tsk vaniljpulver och servera till.

Åfallet skogsträdgård

Åfallet skogsträdgård. Bild från permakulturodlingen.

I slutet av augusti gjorde vi en utflykt till Åfallet skogsträdgård. Vårt motto på denna hemsida är ju ”var den förändring du vill se”. Då är det uppmuntrande att besöka platser och ta del av berättelser där detta praktiseras. Och Åfallet skogsträdgård är definitivt en plats som gör skillnad. 

Det är Elin och Viktor Säfve som driver skogsträdgården. Elin är främst pedagog och Viktor naturvårdare – även om rollerna säkert går in i varandra. I Hjortkvarn, fem mil söder om Örebro, har de på fåtal år byggt upp en mångfald av ätliga växter och stor biologisk rikedom. Vid vårt besök gick vi en välbesökt guidning av trädgården med Viktor. När de började anlägga skogsträdgården för 4-5 år sedan var det en monokultur av granplantage på platsen. Nu genomsyras området istället av en mångfald och maximering av fler nyttor än tidigare strikt ekonomiska.

Av deras fem hektar används omkring tre till skogsträdgården. Uppbyggnaden består av ett större antal lundar med skilda karaktärer. I vissa dominerar uppväxta björkar. Dessa ger relativt mycket skugga och passar till de skuggtåliga ätbara perenner som planterats in där. I något de kallar natur-kulturmetod ger inhemska uppväxta träd en stöttande och skyddande funktion. Något som möjliggör att etablera mer ovanliga och, för växtzonen, mer krävande arter. Det är bland annat äkta kastanj, valnöt och minikivi. 

Först på vår guidning kom vi till en lund som kallas villaträdgården. På en yta mindre än många villaträdgårdar vill de visa på att det snabbt går att etablera ett perent och högproduktivt system av växter. De olika arterna kompletterar varandra och samverkar yteffektivt i olika skikt. Från marktäckare till buskar, klättrande växter och träd. Genom att imitera hur växterna lever i skogens ekosystem har de skapat en trädgård som kräver väldigt lite skötsel. Samtidigt ger den mycket mat, lagrar in kol och bidrar till biologisk mångfald. 

Inspirerande vid besöket på Åfallet skogsträdgård var inte minst det helhetstänk som finns. Energin kommer från solceller och de använder inga animalier. I flera delar av den uppbyggda skogsträdgården ska ingen näring behöva tillföras. Men i vissa odlingar, som till de ettåriga växter som ändå finns, används täckodling, kvävefixerande växter samt näring från deras egna toaletter. Mer detaljer om detta, Viktors syn på svensk skogspolitik och mycket annat, finns att lyssna på i podden Odlarna som i våras intervjuade Viktor.  

Fokus i verksamheten vid Åfallet skogsträdgård ligger i att ge inspiration och visa på odlingsmöjligheter. De anordnar kurser, festivaler, har guidade visningar, säljer ett överskott genom sin lilla plantskola, har självplock vissa tider samt ett mindre café. Själva fick vi med oss både flerårig kål och ett par buskar blåbärstry. Samtidigt kändes det sympatiskt och genuint med responsen då en fråga kring självplock kom upp under guidningen. Viktor såg inte denna del som något det var rimligt att utöka. Detta eftersom deras verksamhet ligger långt ut i skogen och de flesta färdas till Åfallet skogsträdgård med bil. 

Trots att det behövdes en bilresa vill vi ändå tipsa den odlingsintresserade att göra ett besök till Åfallet skogsträdgård. I samband med besöket finns även ett vackert naturreservat på promenadavstånd. Hjärtsjöns skärgård som har både kort och längre vandringsled. På skogsträdgårdens hemsida finns information om öppettider, kurser med mera. Följ också gärna Viktor Säfves Youtubekanal om skogsträdgårdar.        

En mil i någon annans skor

En mil i någon annans skor

För ett tag sedan skrev jag om mitt projekt att gå en mil i veckan ”i någon annans skor”. Det knyter an till den stora vandringen Pilgrim’s walk for future som startade i Vadstena i mitten av juli och är på väg till klimattoppmötet i Glasgow. Nu har jag gått sex mil i andras skor och tänkte att det kunde vara dags att dela något av vad jag upplevt. 

För det första har det varit ett mycket givande sätt att reflektera, öka min förståelse och fördjupa mitt engagemang. Det verkar också som att de tankar jag delat på Facebook efter varje vandring har berört flera. Rent praktiskt har jag sett ut en runda på kartan som är 10-13 km. De första fem rundorna var det olika varje gång. Alla är direkt från vår egen dörr. Jag tar med vattenflaska, karta och telefon för att kunna fotografera, men på flygplansläge för att inte bli störd. Jag börjar med att lyssna på stegen och skvalpet från vattenflaskan för att komma in i ett slags rytm och sedan beskriver jag skorna för mej själv.

Vems skor jag går i har jag bestämt i förväg och har försökt få en mångfald i perspektiv. Ibland tar jag reda på lite bakgrund, men jag gör inte någon mer omfattande research för att få en faktabaserad bild. Här handlar det mer om att använda fantasi och inlevelseförmåga för att låta en berättelse växa fram. 

Första milen var jag en ung kanadensisk man under den extrema värmeböljan. Han oroade sej mycket för sina småsyskon och för sin sjukliga mor. Här fanns också bilder av välbeställda människor som åkte från sina luftkonditionerade hem i sina luftkonditionerade bilar. Andra milen var jag någon som egentligen inte har skor, nämligen en isbjörnshona med ungar. Det mest berörande blev att närma sej upplevelsen att isen brister under fötterna. Att det som brukar vara fast mark inte längre är det. Den tredje milen gick jag i handsydda italienska läderskor och prövade att vara en rik man som har mycket att förlora på omställning. En sådan som kör sin luftkonditionerade bil från sitt luftkonditionerade hem. En som äger mycket och har svårt att förstå vem han skulle vara utan det. Det blev en man som ändå oroar sej för hur klimatförändringarna ska påverka hans barn, men som tror att han kan skydda dem med sådant som pengar kan köpa. 

Den fjärde milen gick jag tillsammans med Jesus istället för i någons skor. En sammanbiten Jesus först som var upprörd över hur mycket död yta vi skapat och hur lite plats vi lämnar åt den vilda naturen. Men sedan också en lekfull bild av en Gud som tillsammans med evolutionen fantiserar fram en massa myllrande liv och ivrigt sträcker fram det till oss som gåva. Min känsla inför det knöt an till något jag tänkte under den första vandringen då jag kom till ett ödetorp. Att vi slagit sönder vårt eget hem och bara fortsätter slå. Vi slår också sönder den vackra gåva Gud räckt oss.

Den femte milen gick jag i slitna, hemmagjorda sandaler, som en fjortonårig flicka i Kenya. Inspirationen till henne fick jag i den här podden när jag hade googlat på ”klimatflykting”. Hon går med familjens få överlevande getter norrut för att söka bättre bete. Men när hon kommer fram har andra kommit före och kör bort henne. Hon värnar allra mest om sin lillebror men kan egentligen inte göra något för honom heller. Det blir en mycket smärtsam berättelse. Men också tydligt att det är vårt ansvar att ändra riktning, inte hennes. 

Så den sjätte milen var jag åter en varelse utan skor. En som aldrig skulle få för sej att gå en mil, men däremot färdas mycket längre sträckor än så genom luften. Jag prövade att vara en svartvit flugsnappare. Här fanns en parallell till den kenyanska flickan. I podden säger någon att det som fungerade att göra för att överleva för föräldrar och farföräldrar inte längre fungerar.  Det har blivit så mycket varmare och torrare. Den svartvita flugsnapparen flyger till Sverige vid samma tid på året som föräldrar och farföräldrar gjort. Men nu har talgoxar redan etablerat sej på boplatserna och insekterna, som följer temperaturen istället för ljuset, räcker inte för att föda ungarna. 

En sak som blivit tydligare för mej efter dessa mil i någon annans skor är att klimatförändringarna inte är ett framtidsproblem utan en pågående katastrof. Den känns alltmer brännande akut. Den etiska dimensionen växer också. Vi har helt enkelt inte rätt att göra så här. På varje vandring går jag någon del av sträckan på förhållandevis trafikerad väg. Det har blivit en grej att varje gång ta en selfie där man ser en bil i bakgrunden. I det lilla är det en manifestation mot bilnormen.

Undvik rekyleffekt i miljöarbetet

Undvik rekyleffekt i miljöarbetet. Bild på häftpistol som ger en rekyleffekt.

För inte så länge sedan hörde jag om hur en mångårig trend med allt bränslesnålare bilar nu brutits. Den successiva tekniska utvecklingen mot mindre bränsleåtgång i bilarna hade ätits upp av svenskarnas ökande lust till stora, tunga – och bränsletörstiga – stadsjeepar/SUVar. Den välbehövliga positiva utvecklingen råkade ut för ett bakslag som ibland kallas rekyleffekt. 

I boken Kllimatpsykologi påminns vi om hur mycket i vårt mänskliga beteende som är allt annat än rationellt. Jag läste nyligen om boken och där beskriver de rekyleffekt som: när något som ska göra saker bättre eller mer effektiva får motsatt effekt. Visst släktskap finns med en annan tankefälla vi skrivit om här på hemsidan. Nämligen negativ spillover, men det finns också skillnader.

Begreppet rekyleffekt har ofta använts inom transportsektorn. Bland annat när bränslesnålare bilar inte leder till mindre total bränsleförbrukning. Detta eftersom bilisterna börjar köra längre sträckor och oftare när bilen ändå inte drar så mycket. Graden av rekyleffekt kan vara olika stor. Ibland överskrider den förbättringens effekt helt och andra gånger kan den påverka mera marginellt. 

Oavsett vilket är det väsentligt att ta med rekyleffekter i beräkningen när effektiviseringar och miljöförbättringar ska bedömas. Mest påtaglig är nog rekyleffekten i exemplet här ovan där bränslesnålare bil kan leda till mera körning. Det kallas direkt rekyleffekt. Men en rekyleffekt kan också vara indirekt. Sparar vi bensinpengarna istället och använder dem för en flygresa till Grekland, har plötsligt den bränslesnålare bilen lett till markant ökade koldioxidutsläpp. 

Christer Sanne har på uppdrag av Naturvårdsverket skrivit rapporten Rekyleffekten och effektivitetsfällan. Han visar på fler svårberäknade situationer. När det skapas tids- och miljövinster tack vare arbete hemifrån eller kanske cykelpendling förbi bilköerna. Vad används då den sparade tiden till? Utfallet för klimatet blir helt olika ifall personen väljer att åka mera bil på fritiden än om hen läser fler böcker. 

I det större perspektivet tar Sanne upp den effektivisering som skett i arbetslivet. Den ökade produktiviteten har för industriarbetaren lett till en niodubbling av lönen under 1900-talet. Men arbetstiden har bara minskat med en tredjedel. Denna inlösning till pengar snarare än tid speglas också i en tredubblad konsumtion åren 1950 till 2000. Med välkända konsekvenser i form av kraftigt ökad energiförbrukning och koldioxidutsläpp. 

Det känns ganska dystert att se hur effektivisering och miljöförbättring riskerar att helt ätas upp eller kraftigt naggas i kanten av rekyleffekter. För egen del tänker jag att pengar som sparas in för dig som privatperson (tack vare växtbaserad kost, fossilfria transporter, second hand-köp etcetera) kan samlas i hållbara fonder. Planera sedan för uttag i samband med större egna projekt – som solceller hemma på hustaket eller andelar i ett vindkraftverk. Som vi ofta återkommer till är vi också många fler som skulle kunna välja att arbeta mindre än heltid.

För att undvika rekyleffekter i större sammanhang har Christer Sanne en handfull förslag på balanserande åtgärder. Dessa minskar risken att effektiviseringar i ena änden leder till ökad miljöbelastning någon annanstans. Förslagen handlar främst om politiska beslut; men kan delvis tillämpas av oss alla.

Exempelvis skatter på bilkörande som fördelas om till kollektivtrafik. Omfördelning av resurser genom bistånd och välgörenhet. Inrättande av naturreservat och andra skyddsområden för känsliga naturområden. Satsning på ökad fritid istället för ökande löner. Forskning på det sistnämnda visar nämligen trots allt att detta främst leder till ökade sociala kontakter, vilket ofta har låg klimatpåverkan. 

Att helt undvika rekyleffekter i miljöarbetet låter sig nog inte göras. Men bara genom att känna till fenomenet rekyleffekt kan vi minska dess skadeverkningar och snabbare minska trycket på planetens gränser. Detta blir också en påminnelse om att vi i omställningen inte kan förlita oss endast på teknik eller politiska beslut. Dessa behövs och brådskar. Samtidigt behöver vi även arbeta på en förändring av människors attityder och beteenden.