Att skänka tionde

Att skänka tionde. Bild på tiondels apelsin.

Att skänka tionde är en gammal kyrklig tradition. Historiskt var det ett slags skatt som kyrkan uppbar från jordbrukarna och betalades in natura med en tiondel av gårdens produktion. Detta betalade bl a prästens lön. Nu är ingen längre tvungen att betala tionde. Men som frivillig gåva har det många poänger och vi har praktiserat det sedan många år.

Tanken är alltså att ge bort en tiondel av de inkomster man får in varje månad. Tjänar man mycket blir det en stor summa medan den som har lite ger i proportion till sin inkomst. Vi fick idén från den amerikanske, kristne författaren Shane Claiborne som levde tillsammans med hemlösa i en storstad i USA inom en rörelse som kallas ”The simple way”. Han gör på ett väldigt ovanligt sätt allvar av Jesu uppmaning att sälja allt man har och ge till de fattiga. När han föreslår att skänka tionde är han tydlig med att det ska tillfalla just de fattiga. Därför ger han inte till kyrkan där han uppfattar att det blir för stor andel löner och intern verksamhet. När vi började prata om det här var vi engagerade i en stor innerstadsförsamling i Göteborg med många välbärgade medlemmar. Därför började vi istället ge till organisationer vi uppfattar gör gott för fattiga och utsatta människor i världen på olika sätt. Även till organisationer som verkar för djur och natur och mot klimatförändringarna. Vi tänker att pengarna även där går till de mest utsatta i Guds skapelse.

Gör man på detta sätt behöver att skänka tionde inte vara kopplat till kyrkligt engagemang eller till en kristen tro. Det finns många religiöst obundna organisationer som gör gott. Poängen med att skänka pengar är tudelad. Att organisationer som verkar för att hjälpa människor, djur och natur får mer resurser är förstås det ena. För oss blev den andra poängen snart tydlig. Det handlar om det perspektiv man får på hur mycket pengar man själv faktiskt har. Nu har vi med svenska mått mätt väldigt låga inkomster. Men även nu skänker vi nästan två tusen kronor i månaden. Och vi klarar oss utmärkt på det vi har kvar. Gång på gång har vi upptäckt att vi behöver mindre pengar än vi trodde. Detta har varit sammantvinnat med en rörelse bort från konsumtion och till mer odling, återbruk, lappa och laga och låna. I hög grad har vi gjort de valen för miljö och klimat. Men då också upptäckt att vi behöver ännu mindre pengar. Känslan är inte uppoffring och torftighet utan mening, närvaro och gemenskap. En del av det är att prioritera tid framför pengar. Att inte behöva ägna så stor del av sitt liv till att dra in pengar för att upprätthålla en viss levnadsstandard ger en känsla av frihet. Att skänka tionde blir också en rörelse bort från ”mitt och ditt” och ”vi och de”.

Alltid när man skriver om sådant här behöver man vara noga med att inte idyllisera fattigdom. När det verkligen inte går ihop och man får vända på slantarna är det inte konstigt om man längtar efter mer. Det går också att förstå det som kallas relativ fattigdom. När man egentligen har det man behöver men mycket mindre än de som bor i ens bostadsområde eller de barnen går i skolan med. Särskilt svårt är det säkert just med barn när de inte kan följa med på aktiviteter med sina vänner för att det kostar för mycket, eller blir mobbade för att de inte har det senaste. Men samtidigt måste det gå att säga att de allra flesta i Sverige snarare har för mycket.

Flera gånger har jag så här i juletid hört om barn som inte vet vad de ska önska sig för de har redan för mycket grejer. Jag har sett högar av julklappar kring barn som inte riktigt orkar bli glada för ännu mer. Vi är i full färd med att flytta till en lägenhet som är 24 kvadrat mindre. En hel del behöver rensas ut och vi försöker sälja eller skänka bort allt som någon kan tänkas ha användning för. Men när vi vänder oss till second hand-butiker har de ofta fullt. Den ena efter den andra vill inte längre ta emot böcker. Second hand kan vara en del av en hållbar, mer cirkulär ekonomi. Men då måste det enorma inflödet av nya grejer hejdas. Som det är nu finns så mycket prylar i omlopp att mycket inte ens går att skänka bort. Om fler kunde tänka sig att skänka tionde skulle konsumtionen minska. Många av dessa skulle efterhand inse att de inte behöver jobba heltid. Om man går ner i arbetstid och lön och fortsätter att skänka tionde minskar konsumtionen ännu mer. Många skulle liksom vi upptäcka att livet inte blir fattigare utan rikt på annat än pengar.

Recension av Klimatpsykologi

Recension av boken Klimatpsykologi, Författare: Kali Andersson, Frida Hylander och Kata Kylén.

En fråga vi ofta återkommer till är hur det går att påverka fler till att göra hållbara miljöval. När vi själva allt mer förstod problemen med klimatförändringarna och hoten mot biologisk mångfald ville vi göra det vi kunde för att minska våra egna ekologiska avtryck. Men efter att påtagligt ha sänkt dessa (mätt ex. genom Klimatkontot) insåg vi att det inte skulle göra så stor skillnad att ytterligare fila på sopsorteringen eller att gå från omkring 90 till 100% växtbaserad kost. Det skulle göra större skillnad att få med fler. En av grundtankarna i den efterlängtade boken Klimatpsykologi är att vi behöver arbeta tillsammans för att på allvar göra skillnad. Och vi ges i boken en verktygslåda att använda i arbetet med att påverka individer och samhällen till den verkliga förändring miljön behöver. Författare är de tre psykologerna Kali Andersson, Frida Hylander och Kata Nylén. 

Redan för ett par veckor sedan skrev jag utifrån boken om det intressanta fenomenet med negative spillover. Alltså hur små insatser för klimatet paradoxalt nog riskerar att ligga i vägen för de stora förändringar vi så desperat behöver. När det gäller individens ansvar har diskussionen i vår konsumtionsdrivna kultur ofta handlat om något slags grön konsumtion. Men det har uppenbarligen inte fungerat. Trots en ökad oro för klimatet och att allt fler gör miljövänliga val i vardagen så ökar stadigt svenskars och övriga världens utsläpp av växthusgaser. 

En anledning till oförmågan att förändra de stora utsläppen genom våra små vardagliga val handlar om effektglappet. Vi människor har generellt en förmåga att överskatta betydelsen av de goda saker vi gör för klimatet – och underskatta de dåliga. I boken ges exempel från en studie där så kallade gröna konsumenter jämfördes med bruna konsumenter. Den första gruppen var sådana som varje månad gjorde flera saker för miljön. Andra gruppen gjorde i princip inga sådana medvetna val. Problemet när de verkliga ekologiska avtrycken mättes var att båda grupperna hade närmast identiska utsläpp. Det visade sig att den gröna gruppens positiva val åts upp av negativa val då de föll dit för frestelser inom konsumtion, resande med mera. I den andra gruppen fanns inte lika stor medvetenhet men det saknades samtidigt ekonomiska möjligheter till lika klimatbelastande val. En faktor som alltså vägde lika tung som den första gruppens insikt och vilja. Och det konkreta resultatet för klimatet blev samma.

Nu menar inte författarna till Klimatpsykologi att vi ska sluta upp med miljövänliga vardagsval. Men på grund av individens bristande förmåga att objektivt uppskatta effekten av sina miljövänliga handlingar tycker de inte att den största energin ska läggas här. De menar att det helt enkelt är svårt som vanlig medelsvensson att hela tiden se helheten och avstå från varje felsteg.    

Boken Klimatpsykologi innehåller en verktygslåda med tio olika verktyg för hjälp till verklig förändring. Gällande nämnda effektglappet presenteras en påverkanspil. Vi får där öva på att se hur hög eller låg påverkan en insats verkligen har. Och i vilken grad insatsen ger förändring på kortare eller längre sikt. Hög påverkan och långsiktig effekt ger exempelvis arbete i en grupp som försöker ändra lagarna gällande utvinning av olja, kol och fossilgas. 

Ett annat av verktygen handlar om normförändringar och socialt tryck. Vanligt är att främst lyfta fram det dåliga med nuvarande beteenden. Flygandet som har ökat och ännu ett konsumtionsrekord i julhandeln. Risken är att denna form av kommunikation förstärker bilden av ett miljöskadligt beteende som det normala. Det vi vill efterlikna för att passa in i gruppen. Bättre kan då i viss kommunikation vara att inte alls nämna ”f-ordet” utan fokusera på berättelser om fördelarna med transporter med tåg och buss. 

Klimatpsykologi bjuder på en hel del ögonöppnare. Människans beteende kan ofta vara förvånande och det finns inga enkla sätt att påverka alla. De olika verktyg och exempel boken ger blir ändå nycklar till förändring. Att mildra effekten av klimatförändringarna och förmå människan sluta såga på den gren hon sitter på är något vi måste arbeta tillsammans med. Klimatpsykologi bidrar definitivt som inspiration och navigering i detta arbete. Jag känner mig själv sugen både på snar omläsning av boken och inte minst att praktisera dess verktyg.  

Vegansk mjuk pepparkaka

Vegansk mjuk pepparkaka.

Kanske bjuder du hem några vänner så här i adventstid eller vill njuta i stillhet vid ett tänt ljus. Traditionens saffransbullar och pepparkakor är förstås svårslagna. Men då vi här gärna delar klimatsmarta recept utan animalier blev jag inspirerad att pröva nytt. Det blev en vegansk mjuk pepparkaka med extra lyx i form av apelsinglasyr.

Vegansk mjuk pepparkaka

3,5 dl socker
5 dl vetemjöl
1 tsk bikarbonat
1 tsk bakpulver
1 tsk vaniljpulver
1 msk kardemumma
2 msk kanel
2 tsk ingefära
2 tsk malen nejlika
1 krm salt
1 msk äppelcidervinäger
1,5 dl rapsolja
3,5 dl vatten

Sätt ugnen på 175°. Smörj en form med olja och bröa den. Jag använde en sockerkaksform. Blanda alla torra ingredienser. Fyll på med vinäger, olja och vatten och vispa samman smeten. Häll smeten i formen och grädda mitt i ugnen ca 55 minuter. Pröva med sticka så att den inte är för kladdig inuti. Låt svalna och vänd sedan upp den på ett fat.

Glasyr

Rör ihop 1 1/2 dl florsocker med 1 1/2 msk apelsinsaft och zest från en apelsin. Apelsiner är i säsong så här kring jul. Välj självklart ekologiska! Ringla glasyren över kakan.

Njut!

Faran med små förändringar: negative spillover

Faran med små förändringar: negative spillover. Bild på fjäder och träningshantel.

En av Amerikas största flygplatser har sedan en tid förbjudit försäljning av vatten på plastflaska. Talespersonen för flygplatsen låter uppriktigt stolt när han berättar om vilken skillnad de gör och hur de hoppas att andra flygplatser följer efter i deras miljöarbete. Att som affärsidé erbjuda sina kunder bland det sämsta de kan göra för klimatet – och samtidigt minska på onödig plastanvändning. Det kan positivt tolkat ändå ses som ett steg i rätt riktning. Mer krasst är det cynisk greenwashing och dessutom en situation där vi kan tala om negative spillover. 

Jag hörde talas om negative spillover första gången i den utmärkta Klimatpsykologipodden. Nu har jag även börjat läsa den bok som samma personer gett ut. Klimatpsykologi. En hel recension av boken kommer i senare inlägg men idag tänkte jag begränsa mig till negative spillover. Eller oavsiktlig biverkning som de kallar fenomenet på svenska.

Som bekant är vi människor inte alltid rationella i vårt handlande. En förväntat positiv effekt av en handling kan utebli eller till och med bli negativ. I boken Klimatpsykologi förklaras hur det finns en positiv spillover effekt, en generalisering. Denna brukar för de flesta personer fungera vid liknande handlingar. Börjar någon sopsortera papper är sannolikheten stor att personen också tar med sig glas till återvinningsstationen. Stänger du av vattnet under tandborstningen gör du det troligen även vid schamponering av håret. Däremot visar forskningen faktiskt inte på att dessa ”små frön av förändring” leder till förändring på andra områden. 

För majoriteten är det ovanligt med beteendeförändringar gällande små handlingar som successivt utökas till allt fler och större. Tyvärr finns det istället en påtaglig risk för motsatsen. Medvetet eller omedvetet förhandlar vi med oss själva och unnar oss att ”synda” på miljöområdet ifall vi gjort något som är bra. Här finns också ett effektglapp som gör att klimatpåverkan av små handlingar likställs med stora. Flygresandet skaver mindre då flygplatsen inte säljer vatten på flaska. Efter att du blivit vegan kan du unna dig minst en årlig flygresa till solen. Ost och nötkött bärs hem från butiken i en medhavd tygkasse. 

Det är förstås bra att ta bort plastflaskor, att bli vegan och att ha med en egen kasse till butiken. Men orsakar vårt goda handlande oavsiktliga bieffekter, negative spillover, sker det med ökad mängd koldioxidutsläpp totalt sett. Och i den brådska vi har för att minska klimatförändringarna finns inte tiden för små steg. Speciellt inte om dessa är kontraproduktiva. 

Istället bör vi som privatpersoner ta reda på var våra klimatavtryck är störst. Genom Klimatkontot eller liknande tjänst. Fokusera först på att förändra det eller de områden där du idag orsakar störst miljöpåverkan. Samma sak behöver gälla i större perspektiv. I haven uppskattas 46% av allt plastskräp komma från gamla fiskenät. Och en absolut majoritet av all så kallad mikroplast som kommer från land men hamnar i haven kommer ifrån trafiken (slitage av däck och vägbanor). Att då ägna kraft år förbud mot engångssugrör och plast i smink kan tyckas missriktat. Inte för att dessa nedskräpningskällor saknar betydelse utan för att kraften behövs i arbetet mot de mycket större utsläppskällorna. 

Risken med att fokusera på ”många bäckar små” tycks alltså vara större än att förändringarna stannar vid små rännilar. Bestäm dig istället för att lägga störst kraft på att förändra där du gör störst skillnad. I ditt eget liv och i din omgivnings. Detta ska dock inte tolkas som att det är fritt fram att ursäkta sig med att något annat är värre. Inte heller som att vi kan göra en stor förändring och strunta i resten. Gör allt du kan – men börja i rätt ände.