Plastpåseskatten

Plastpåseskatten. Bild på plastpåse slängd på marken.

Som miljöengagerad kan det ofta vara smärtsamt att läsa om vilka politiska satsningar som görs. Många svenska skattemiljarder går till subventioner av fossildrivna bilar, olönsamma flygplatser, elintensiva hushåll och så vidare. Ett i sammanhanget mindre bakslag, som jag ändå hakade upp mig på, var slopandet av plastpåseskatten. Inspirerande nog var det inte alla som fogade sig i denna förändring. Vissa butiker valde att inte sänka priset på plastpåsar trots att skatten togs bort. Mest sympatiskt var förstås de butiker som lät mellanskillnaden gå till välgörande ändamål.

När plastpåseskatten avskaffades 1 november 2024, av partierna inom Tidösamarbetet, försvann över en halv miljard årliga kronor från statskassan. En kort bakgrund till den omtalade skatten är att den hade sitt frö i Liberalernas budgetmotion från 2019 och ett år senare infördes reformen av regeringen med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Den stöddes även av Liberalerna, Centerpartiet, Vänsterpartiet och Kristdemokraterna.

Oavsett de bitvis höga tongångarna i debatten så blev plastpåseskatten en formidabel succé. Åtminstone om vi ska se till effekten att få svenskarna att använda färre plastpåsar. Vi minskade den årliga användningen av plastpåsar per person från 55-80 stycken till mellan 14 och 17 stycken.

Detta också helt i linje med EU:s mål om maximalt 40 plastpåsar per person och år senast 2025. Skulle vår platspåsekonsumtion på nytt öka genom billiga plastpåsar kan det förutom ökad nedskräpning, spridning av mikroplast och större fossila utsläpp alltså även leda till dryga EU-böter.

Ett företag som navigerat ovanligt smart genom de populärpolitiska vindarna är Apoteket Hjärtat. De har beslutat sig för att behålla samma pris som tidigare på sina plastpåsar. Och skänka mellanskillnaden till välgörande ändamål. Det är inte troligt att våra nuvarande makthavare i riksdagen återinför plastpåseskatten men däremot kan vi medborgare påverka våra butiker att följa i Apoteket Hjärtats fotspår.

Kontakta gärna de butiker där det finns plastpåsar och uppmuntra dem att behålla tidigare pris på dessa och att skänka överskottet till något välgörande. Kanske en miljöorganisation som arbetar mot klimatförändringar och för biologisk mångfald. Eller mer nischat: till forskning om hur mikroplaster påverkar barn.

Men utan plastpåsar från butikerna – hur löser vi då frågan om soppåsar i våra hem? Detta kan se olika ut i olika hushåll men hemma hos oss är plastpåsar nästan rödlistade. Vid besök i butiker har vanan att ta med sig en eller ett par tygkassar blivit tämligen självklar. Plastpåsarnas andra liv som soppåsar klarar vi oss utan genom att i köket använda en begagnad brödpåse i papper. Nästan allt avfall sorteras ändå till återvinningen eller bokashi-kompost så övrigt avfall blir just väldigt lite. På toaletten har vi en mindre papperskorg med lock. Där passar plasten som omger toalettpappersrullarna perfekt som soppåse.

Vi konsumenter har redan vant oss vid att ta med egen påse till butiken men med onödigt billiga plastpåsar finns betydande risk att många slarvar och börjar använda fler plastpåsar igen. Hjälp alltså butikskedjorna att fatta ett klokare beslut än de politiska makthavarna.

Gåvan att ge

Gåvan att ge. Bild på maskinen som användes vid stamcellstransplantationen.

Under sommaren fick min äldsta syster diagnosen leukemi. Det var en omskakande och orolig tid. Ganska snart läste jag om hur det, efter att behandlingen med cellgifter avslutats, var vanligt med stamcellstransplantation. Som donator var det störst chans till matchning mellan syskon. Jag kände nästan genast efter att jag läst om denna behandling att jag om möjligt ville bli stamcellsdonator. Detta som ett sätt att hjälpa min syster. Som en motståndshandling mot cancern. Men längs vägen till donation förstod jag även något om gåvan att ge.

När detta skrivs är vår stamcellstransplantation redan genomförd och även om min systerns behandlingar fortgår så går de enligt den mediciniska planen och möjligheterna till ett helt tillfrisknande är mycket goda. Att ges möjlighet att så här konkret hjälpa någon är i viss bemärkelse mycket ovanligt. Situationen uppstår lyckligtvis sällan. Sedan behöver matchning mellan vävnadstyper finnas, vilket även mellan helsyskon endast är 25% chans. Det ger ett slags utvaldhet vilket förstärker gåvan att ge. Även om gåvan är från ett överflöd av stamceller. Det djupt meningsfulla i att genom donationen göra påtaglig skillnad för min syster och i kampen mot cancer stärker också mig som donator.

Under resans gång har jag samtidigt reflekterat kring att denna gåva att ge finns i många andra livssituationer. I princip alla av oss lever med olika slags överflöd. Blod till blodgivning, stamceller för donation, pengar till välgörenhet, tid till engagemang, kunskap att dela med dig av, bekvämlighet som kan väljas bort för mer hållbara val. Listan kan göras lång.

Gåvan att ge ger dessutom ofta goda ringar på vattnet. Andra kan påminnas om denna möjlighet att i smått eller stort göra skillnad. Gärningar som sprider ljus och motstånd istället för mörkt missmod och likgiltighet. Vilket överflöd kan du själv dela med dig av idag?