Natur och kultur – musik

Förutom att vara namn på ett bokförlag är natur och kultur också ett begreppspar som ofta tydligt skiljs åt. Samtidigt finns paralleller och överlappningar och på sistone har jag tänkt att det vore fint om vi lät dem gå in i varandra än mer. I mina betraktelser på vårt evenemang Myllrande liv nämnde jag två exempel med kommentaren ”det är inte alltid så långt mellan natur och kultur”. Det ena var termiter som urholkar eukalyptusstammar i Australien. Av dessa görs instrumentet didjeridu. På detta instrument spelar aboriginerna i sin tur musik som härmar fåglar och andra djur. Det andra var upplevelsen av iskross invid strandkanten som klirrade mot varandra så att det lät som klockspel.

Naturen har förstås inspirerat till mängder av musik, lyrik och konst. När jag började skriva om mötet mellan natur och kultur kom jag först bara in på musik. Sedan kom så många funderingar att det blev för stort för ett inlägg. Därför får detta bli en liten serie där den här första delen handlar om musik.

En helg i oktober var jag på kreativ skrivarretreat på Långrådna Kultur utanför Valdemarsvik. Kajsa Norrby ledde oss i övningar som släppte lös lekfullhet och skaparglädje i skrivande av sångtexter och melodier. Jag har tidigare skrivit om att kreativitet är en viktig förmåga i vägen mot en hållbarare värld. Den här helgen var verkligen utvecklande på det området. En sak jag snuddat vid tidigare men inte gjort så mycket med var att spela in ljud och använda det till musik. Lite experiment hade jag gjort till Konstrundan 2019 med ljud av vatten och torka. Den där helgen gav verktyg att hitta musiken i ljuden och använda rörelse och kropp för att komponera. Nu har jag kommit en bit på väg med att skriva en sång om kastanjeträd som ackompanjeras av en rytm där jag omväxlande slår kastanjer mot varandra och drar den taggiga utsidan av två torra kastanjeskal mot varandra. Just kastanjer har ju också påtagligt kommit in i musikens värld i kastanjetter. Jag planerar att också skriva utifrån det svagt sprakande ljudet från frallor man just tagit ut ur ugnen och det dämpade klickandet när mamma stickar. Men det finns också många fler naturljud att utforska. Det allra mest uppenbara är kanske fågelsång.  

Ibland möts engagemang för naturen och engagemang för musiken tydligt i en person. Det tänkte jag när den oerhört skicklige gitarristen Mårten Falk slutade flyga och åkte på cykelturné för klimatet. Vi hjälpte till med arrangemanget kring hans konsert här i Vadstena. Han skickade en länk till ett klipp på youtube där han kommer cyklande genom en skog, stannar till, vänder på en låda han haft på släpet, tar fram gitarren och börjar spela klassisk musik. Som för fåglarna och träden. Ett underbart möte mellan natur och kultur.

Att låta natur och kultur mötas kan fördjupa relationen till båda. För någon kan naturen bli en väg in i kulturen och för någon annan kulturen en väg in i naturen. Egentligen tänker jag inte så instrumentellt på vare sig natur eller kultur. Den har ett egenvärde utan att behöva leda till något annat. Men eftersom jag allt oftare tänker att vi behöver en djupare förvandling av vår relation till naturen tycker jag att det är vackert när kultur kan bidra till det. 

När jag skriver om det här kommer jag att tänka på något jag hörde talas om för länge sedan och googlar fram det. Engelska astronomer lyckades 2003 fånga upp ett ljud från ett svart hål. Ljudet var en ton som de räknade ut var ett Bb, men 57 oktaver under ettstrukna C. En baston så djup att det mänskliga örat inte kan höra den utan hjälpmedel. Det fångade mig när jag hörde om det då och det gör det även nu. När det rapporterades om det här fyndet var det flera rubriker som handlade om att rymden sjunger. Fast det bara är en ton är det någon sådan känsla det ger mig. Att musik fanns långt före oss, finns långt bortom oss och kommer att finnas även när mänskligheten försvinner. För mig är det kanske något extra att det är just en baston. Jag har alltid varit förtjust i musik där de låga tonerna har en viktig plats, som kör- eller orkestermusik med en framträdande basstämma, eller orgelstycken med en intressant basgång. Kanske för att pappa sjunger bas. När jag nu tänker på rymdens baston inser jag att det förstås är forskarna som har satt in ett ljud i ett mänskligt system där det får ett namn. Det kan ju tyckas synd att tvinga in naturen i det. Men någonstans blir det för mig en bild av att kulturen kan ge naturen ett språk som ibland gör den lättare att relatera till. Och vi behöver kunna relatera till den för att vara beredda att värna den även när det kostar på.