Author Archives: Sofia Asthamn

Strategisk okunskap

För några månader sedan stötte jag på uttrycket ”strategisk okunskap” och blev nyfiken. Nu plockade jag upp den tråden igen och sökte mer information. I det här inlägget funderar jag kring vad det fenomenet kan ha att göra med hur vi förhåller oss till klimatkrisen.

I ett nummer av Biblioteksbladet från 2020 skriver Nick Johnson-Jones om ”effektiv okunskap”. En variant på uttrycket som beskriver samma fenomen. Det handlar om att hålla fast vid okunskap, att låta bli att skaffa sig kunskap, eller mer eller mindre aktivt vända bort blicken från egentligen uppenbara sanningar. För att det är bekvämt, eller gynnar en själv på något sätt. Han skriver om ojämlikhet och hur tydligt den visar sig på folkbibliotek. Jag har själv arbetat i den miljön och vet hur sant det är. Ett exempel är att många fortfarande saknar egen dator och kompetens att sköta bankärenden, kolla busstider, eller ansöka om bidrag digitalt. Samtidigt blir de i dagens samhälle ofta så illa tvungna och då är det till biblioteken de går för att få hjälp. Johnson-Jones skriver att det är ”väldigt svårt att se hur den utveckling som pågår och hur många av de beslut som fattas kan bidra till ett mer jämlikt samhälle.” Istället blir okunskap, förnekelse och osynliggörande strategier för att slippa hantera komplexa problem. Beslutsfattandet blir enklare, men besluten som fattas naturligtvis sämre.

Johnson-Jones nämner också organisationsforskarna Mats Alvessons och André Spicers artikel A Stupidity-Based Theory of Organizations. De skriver om det de kallar ”funktionell dumhet” inom organisationer. Avsaknad av reflektion är en aspekt och att man undviker att förklara resonemangen bakom olika beslut. Här främjas ja-sägare och enkla svar medan man undertrycker ifrågasättanden, tvivel och komplexitet. Även detta ett slags strategisk okunskap.

Podden Klimatgranskarna pratade nyligen om olika trafikslag. De tog upp sådana aspekter som energieffektivitet, kapacitet, hur platskrävande de är och naturligtvis utsläpp. Bäst i deras genomgång blev tveklöst cykeln. Tåg och spårvagn är bättre än buss. Kollektivtrafik (även buss) är bättre än bil. Undantaget när det gäller kollektivtrafik är förstås flyget, som är sämst på egentligen allt detta. Det rimliga vore då att satsa på cykelvägar, rusta upp och bygga ut järnväg och spårväg och göra det billigare att åka kollektivt. Trots att detta inte alls är någon raketforskning gör man – tvärtom. Avsnittet heter ”Sluta va dum i huvudet”. Johnson-Jones skriver: ” Beslutsfattande blir oerhört mycket enklare för den som inte förhåller sig till komplexitet, olikheter i erfarenheter och positioner, eller beslutets konsekvenser. Beslutsfattaren blir snabbare och säkrare i sina beslut om dialog med dem som drabbas av konsekvenser uteblir”. Och de som drabbas i det här fallet är inte bilisten vid pump utan den vars hem sköljs bort i en översvämning, förstörs i en storm, vars skörd torkar bort, vars brunn sinar…

Eller vi kan ta när Livsmedelsverket rekommenderar att skolbarn serveras baljväxter varje dag, men högst 125g rött kött i veckan. Deras rekommendationer bygger på omfattande genomgångar av forskningsstudier och grundtanken är att skolmaten ska vara hälsosam. Barn som äter enligt dessa rekommendationer minskar påtagligt risken för att längre fram få sådant som hjärt- kärlsjukdomar och cancer. Att det också är mycket bättre för klimatet att gå över till mer växtbaserad kost råder det inget tvivel om. Ändå är landsbygdsminister Peter Kullgrens svar att det bör serveras något animaliskt varje dag. ”Vi gillar inte utvecklingen där det blir mer och mer tvångsvegetariska luncher i skolan”, säger han. Ett tydligt exempel på att man kan få kunskapen serverad och ändå agera som om man inte har tillgång till den.  

Så här gör inte bara politiker eller chefer. Det är ett enormt utbrett beteende tror jag. Jag kommer att tänka på någon som i en intervju nämnde att hon just skulle börja läsa Lina Gustafssons bok Rapport från ett slakteri. Personen sade att hon hade tänkt läsa den länge, men dragit sig för det, för att hon förstod att den kunde få henne att känna att hon måste ändra något drastiskt i sitt liv. Det var beundransvärt uppriktigt att säga det så, men framför allt modigt att till slut ändå läsa. Att hejda impulsen att fortsätta leva i strategisk okunskap. För mig är det här begreppet en pusselbit till något jag tycker är oerhört svårt att förstå. Detta att vi vet så mycket och gör så lite. Eller egentligen agerar i motsats till det vi vet. Det är bekvämare att inte läsa på, att inte se dokumentärerna, att inte sätta sig in i, leva sig in i. Inte så mycket för att det i sig är svårt utan för att vi i bakhuvudet vet att det skulle kräva något av oss.

Beredskap som grannsämja

Det talas mycket om beredskap nuförtiden. Jag vill egentligen satsa krutet på att minska risken för katastrof. När det gäller klimatet har vi inte ens på allvar försökt hejda den kris stora delar av världen redan drabbats av. Det är för mig konstigt att hoppa över det direkt till beredskap för att skydda oss själva. Nu har det ändå gått så långt att även jag börjar tänka på beredskap. Men även den diskussionen halkar ofta snett. I det här inlägget fokuserar vi på betydelsen av grannsämja.

Nyligen fick vi en ganska obehaglig påminnelse om detta när en i grannskapet blev utsatt för ett bedrägeri. Att hen fick låna min telefon visade sig vara en björntjänst då de som sade sig hjälpa till att bli av med ”viruset” bara fortsatte bedrägeriet. Ändå kändes det bra att vår bekant kände att hen kunde fråga oss. Och att min beredskap att låna ut något sådant som min egen telefon inte bara handlade om vem jag vill vara utan också om vad jag gjorde i verkligheten. Peter var senare den som insåg att det var ett bedrägeri och fick stopp på det.

En annan gång kan krisen gälla oss, eller hela grannskapet, Vadstena, eller Sverige. Nyligen drog stormen Dave fram över oss. Innan det tog i som värst gjorde vi en liten cykelutflykt till ett vackert promenadstråk vid vattnet där det växer mycket blåsippor. Så långt var vinden bara härligt uppfriskande. Men på hemväg var det motvind. Rejäl motvind. Bitvis var det lättare att gå än att cykla, men när jag ledde cykeln somnade ena armen. Försökte jag cykla blev låren stumma. Fast det här annars är en lagom liten tur fick jag nästan panik över hur långt det var kvar hem. Jag var helt slut och hade svimningskänslor när vi till slut klev över tröskeln. Detta var naturligtvis mer ett tecken på min dåliga kondition än en verklig kris, men det påminde om naturens krafter och gav en glimt av vad en riktig storm kan orsaka. I spåren av oväder kan komma strömavbrott, översvämning, träd som fallit över vägar och skador på både byggnader och människor. Blir det riktig naturkatastrof är det risk att många blir allvarligt skadade och dör. Oavsett vilket är det en stor fördel att ha en god relation till sina grannar. Och med andra som det går att få kontakt med till fots. Det är knappast antalet avlägsna FB-vänner som avgör utgången här.

Vi är några vänner som har ett matlag. En gång varannan vecka turas vi om med att bjuda på kvällsmat. Efter maten tar vi en kopp te och går varvet runt så att var och en får tillfälle att berätta hur tiden sedan sist har varit. Eller dela något man går och funderar över. Vi kom vid något tillfälle in på värdet av att ha torkad mat och tillgång till stormkök. Och en vevradio eller liknande. Snart konstaterade vi att vi inte alla behöver ha allt. Vet vi att någon av oss har en vevradio kan vi troligtvis komma dit. Jag har en butik full av torkade baljväxter och spannmål, som räcker till fler än oss.

Återkommande har jag tänkt på den psykologiska beredskapen som något av det viktigaste. Att undvika panik, att orka och stå ut, att vara konstruktiv. Allt detta går mycket lättare med vänner och goda relationer till sina grannar. Sedan är ju detta att ha goda vänner inte något man alltid kan välja. Ofrivillig ensamhet är ett utbrett problem i Sverige. Själv är jag introvert och har ett behov av att ofta få vara ifred. Men i hög grad upplever jag att detta handlar mer om att vara vänlig, lyhörd och generös än om att vara social. Det är en beredskap värd att öva på.