Earth overshoot day

Earth overshoot day. Bild på kalender där 21 april är inringad.

Vi närmar oss den 21 april. Det är det datum då Sverige beräknas ha använt så mycket av jordens resurser att dessa inte skulle hinna fyllas på om alla levde som vi. Earth overshoot day beräknas och presenteras av forskningsnätverket Global footprint network. I beräkningen ingår ekologiska fotavtryck i form av mark, vatten och andra resurser som finns i begränsad mängd. Även koldioxidutsläpp och annan klimatpåverkan finns med. Till beräkningarna används statistik från FN som tas fram av Footprint Data Foundation i samarbete med York University i Toronto.

Alla länder har inte en overshoot day. Huvudsakligen fattiga länder använder så lite av jordens resurser att de skulle hinna fyllas på om alla levde så. Bland dem finns Afghanistan, Kenya, Indien och Honduras. Det land som beräknas ha den tidigaste overshoot day är Qatar som överskrider jordens kapacitet redan den 11 februari. Det land som ligger närmast att inte ha någon overshoot day, av dem som ändå har en, är Kyrgyzstan vars datum är 30 december. Med detta sätt att beskriva det på blir det tydligt både att vi lever över våra tillgångar och att resurserna fördelas väldigt orättvist. Här kan du se de datum som beräknats fram för olika länder.

Att Sverige är så väldigt långt från målet kan kännas nedslående men är viktigt att vara medveten om. Dessutom skriver organisationen bakom overshoot day mycket om möjligheter och lösningar. I städer kan det handla om energieffektiva bostäder, kollektivtrafik och stadsplanering för att minska biltrafik. Förslag om mer cirkulärt tänkande, minskad konsumtion och förnyelsebar energi finns också. Ibland tycker jag inte att förslagen är tillräckligt radikala. De skriver t ex oväntat lite om växtbaserad kost trots att det sparar så mycket mark, vatten och energi och dessutom minskar klimatpåverkan. Ett förslag om mer vegetarisk mat i skolor finns i alla fall. Själva tanken är god med initiativet och hashtagen #movethedate. Alltså flytta datumet. Eftersom stora delar av våra ekologiska fotavtryck är konsumtionsbaserade eller handlar om hur vi reser och transporterar oss, kan var och en av oss bidra. Tillsammans kan vi knuffa fram datumet.

Vi skulle kunna börja med att bli mer som Paraguay, som överskrider jordens resurser först 23 juni. Och sedan kanske Peru vars datum är 3 september, Jamaica på 12 november. Fortsätta till Kyrgyzstan och vidare till ett Sverige inom planetens gränser.

Empati i vidare cirklar

Empati i vidare cirklar. Bild på blickar som möts i spegel som illustration av spegelneuron.

En årsföresats för 2024 är att skriva en motsvarande C-uppsats i filosofi om empati. På universitetet tyckte jag att det var väldigt spännande att skriva uppsats och insåg nu att jag kan bestämma mig för att göra det på egen hand. Då kan jag dessutom välja bort de mindre roliga delarna som att peta med fotnoter och de seminarier där man opponerar på varandra. Filosofi var det ämne jag fastnade allra mest för när jag studerade, men som jag aldrig skrev uppsats i. Empati är ett begrepp och ett fenomen jag gång på gång återkommer till i tankarna. Det hade blivit dags att förena dessa två och borra djupare i något jag tror är viktig.

Vi har kommit in på empati i flera tidigare inlägg. Bl a har jag skrivit hur mina vandringar i någon annans skor blev övningar i empati. En anledning till att empati är viktigt i relation till klimatkrisen är att om vi kan leva oss in i hur det är att vara någon som drabbas redan idag, kan vi reagera och agera snabbare än om vi sätter igång först när faran står på vår egen tröskel. Detta kräver samtidigt att vi kan vidga cirklarna för vilka vi känner empati med. Att vi kan skapa ett ”större vi”.

I början av 1900-talet upptäcktes det som kom att kallas spegelneuroner av forskare vid universitetet i Parma, Italien. De studerade makaker och hade kopplat elektroder till deras hjärnor för att se vad som aktiveras vid en viss handling. När en av forskarna sträckte sig efter en banan – för att han var sugen på en – lystes samma neuronmönster upp i makakens hjärna som om den själv sträckt sig efter en frukt. Först trodde man att det var ett mätfel, men det visade sig att det finns funktioner i både våra och apornas hjärnor som speglar en handling någon annan gör, nästan som om vi gjorde den själva.

För mig är det extra intressant att upptäckten visar att även apor har denna förmåga och att de inte bara speglar andra av samma art. Just möjligheten till artöverskridande empati är något av det jag vill utforska detta år. Spegling kräver närhet och att de signaler vi får från den andre är igenkännbara för oss. Det handlar om sådant som att få tårar i ögonen när vi ser någon gråta, att skratt och gäspningar smittar, eller att det kan göra ont i oss när vi ser någon annan bli skadad. Men det är inte bara detta vi brukar mena med empati. Ofta sägs t ex att läsning av skönlitteratur tränar upp empatin. Spegelneuronerna finns säkert med där, men jag tänker att det också handlar om att föreställa oss sådant vi aldrig mött i verkligheten. Ja, t o m sådant som inte finns i verkligheten.

Spegelneuronerna är utvecklade för samspel med en liten grupp av personer vi har i vår närhet. Och för att lättare avgöra om en främling är vänligt sinnad eller ej. Tidigare under evolutionens gång har vi inte behövt förhålla oss till människor på andra sidan jordklotet. Nu är både problemen och lösningarna globala. Det skulle betyda så mycket om vi kunde känna med både andra kulturer, personligheter och arter. För nu vet vi att våra vardagsval har den sortens räckvidd. Därför vore det värdefullt att öva upp empatin så att även den når längre än till vår närmaste krets. Skönlitteratur och teater ger oss möjlighet att möta fler perspektiv än vi har tillgång till annars. Att ibland prata med någon som har helt andra intressen, eller helt annan bakgrund, är också ett sätt att vidga empatins cirklar. Framför allt när det görs med en uppriktig vilja att förstå.

Jag har inte bestämt ännu vad den mer avgränsade frågeställningen ska vara i min uppsats, men en tanke är att utforska hur empati mellan människa och bläckfisk skulle gestalta sej. En art som lever under den vattenyta som ofta blir en gräns för vår förståelse. Och en art som på alla möjliga sätt ser ut och fungerar olikt oss. Samtidigt som den har hög intelligens och det går att föreställa sej ett rikt inre liv. I detta ämne lär jag återkomma!

Veganska matmuffins

Veganska matmuffins. Bild på vegansk muffins.

I ett tidigare inlägg nämnde jag att jag blev inspirerad att baka bröd, som blir en hel maträtt, genom boken Dagligbrödet av Tomas Einarsson. Detta kommer jag att återkomma till fler gånger, men redan nu vill jag dela ett recept på veganska matmuffins. De blev riktigt goda tycker jag och passar perfekt att ta med på utflykt eller till lunch på jobbet. I min butik har jag ingen möjlighet att värma mat och dessa fungerar lika bra kalla.

2,5 dl torkade bondbönor (blir ungefär 6 dl kokta)
4 dl vetemjöl
3 dl krossade tomater
1 dl olivolja
2 tsk bikarbonat
1 tsk vinäger (jag tog äppelcider)
2 tsk salt
2 tsk oregano
15 oliver (jag blandade svarta och gröna)

Lägg bondbönorna i blöt minst en timme. Koka dem sedan mjuka ca 30 minuter. Låt svalna.

Blanda de torra ingredienserna och halvera oliverna. Vispa ihop allt utom oliverna med elvisp så att det blir en någorlunda slät smet. Mycket av bondbönorna mosas sönder, men det gör ingenting om några är hela. Rör ned oliverna i smeten. Häll upp i muffinsformar ca 2 msk i varje. Grädda i 175° ca 20 minuter.

Ät och njut!

Tre vise män

Tre vise män. Bild på de tre vise männen från Vadstena Klosterkyrkas julkrubba.

I skrivande stund närmar sig trettondedagen. I kyrkan uppmärksammas de österländska stjärntydare som ofta kallas de tre vise männen. I Bibeln står varken antal eller att de är visa, men det är så berättelsen har kommit att traderas. För mig har det blivit tradition att under denna helg läsa någon vishetslitteratur österifrån. Oftast har det blivit några dikter ur Persiska antologin (tolkningar av Eric Hermelin). Nu tänkte jag skriva om tre vise män, eller kanske snarare tre kloka citat.

I den persiska antologin har jag fastnat extra mycket för en dikt, eller kort berättelse, av Shaikh Sa’di (ca 1210-1292). Den heter Torkan i Damaskus. Här finns en drabbande beskrivning av torka och missväxt. Något som blir allt vanligare nu i klimatkrisens tid. ”En sådan regnlöshet inträffade ett år i Damaskus, att de älskande förgåto kärleken. En sådan girigbuk blef himmelen mot jorden, att den utsådda säden och palmerna ej fuktade sina läppar. De urgamla källsprången förtorkades; Vattnet försvann utom vattnet i de faderlöses ögon.”

Diktens berättarjag möter en vän han vet är rik. Vännen är utmärglad med gulnad hy och berättarjaget frågar vad som har hänt. Eftersom en så rik man borde ha kunnat få tag på mat även i denna situation. Vännen, som nu beskrivs som en vis man svarar; ”Ehuru en menniska har sitt på det torra, känner hon vid åsynen af drunknande vänner ingen frid.” Och fortsätter förklara hur en vis människa inte kan må väl när andra lider. Det där har jag tänkt mycket på och tror är viktigt. Självklart måste man få skratta och glädjas och göra sådant man tycker är roligt även när världen ser ut som den gör. Annars orkar man inte. Men heller aldrig släppa blicken på de utsatta och fortsatt sträva efter att hjälpa dem.  

En mycket fin bok jag nyligen läst ut är Dagligbrödet av Tomas Einarsson. Den handlar om ökenfäderna- och mödrarna och deras förhållningssätt till växtbaserad kost. Oväntat nog gav den inspiration till att baka bröd med baljväxter och grönsaker så att det blir en hel måltid. Detta kan jag återkomma till. Här finns så mycket klokt om måttfullhet, enkelhet och vänskap med vilda djur. Det är svårt att välja en vis man eller ett citat. Men det får bli Isak Syriern som på frågan om vad ett rent hjärta är svarar; ”Det är, kort sagt, att ha ett hjärta som brinner för hela skapelsen.” Sådana brinnande hjärtan behöver vi många fler av!

Jag vet inte om jag egentligen skulle kalla Wittgenstein för vis. Han verkar ha varit en svår person att komma överens med och för mig ingår ett slags vänlighet i ordet vishet. Men genial var han och när jag bara möter honom i hans texter så räcker det långt. Hans Filosofiska Undersökningar är full av slagkraftiga formuleringar som skulle kunna vara ordspråk. En favorit är ”Om ett lejon kunde tala, så skulle vi inte förstå det.” Som språkfilosof tror jag att poängen för honom är att referensramar spelar så stor roll när vi samtalar att det kan vara viktigare än själva språket. Eftersom jag har kommit att tänka mycket kring vår relation till djur handlar citatet för mig också om det. Jag tänker att det både är så att vi ibland tror att vi förstår vad djur menar, särskilt tamdjur, när vi egentligen gör grova misstolkningar. Vi disneyfierar eller förmänskligar. Och så att djur ibland är mycket mer lika oss än vi tror. Och att de kan lära oss oerhört viktiga sanningar om vi försöker ana lite mer av vad de skulle säga om de kunde tala.

Inspireras gärna av dessa tre vise män, eller fundera över vilka du skulle välja. Självklart kan de lika gärna vara kvinnor!

Boktips om djurrätt

Boktips om djurrätt. Bild på böckerna Kärlekens väg och Varje varelse ett Guds ord.

Nyligen skrev jag om hur min känsla för djur förändrats och fördjupats. Jag nämnde då att jag skulle återkomma med ett inlägg om litteratur som inspirerat mig när det gäller etik i förhållande till djur. Här kommer därför ett gäng boktips om djurrätt.

En klassiker i sammanhanget är Djurens frigörelse av den australiensiske filosofen Peter Singer. Den gavs ut första gången 1975. När jag läste Praktisk Filosofi på universitetet ingick ett utdrag från den i kurslitteraturen till någon delkurs. Jag minns att jag sade till en kurskompis att det var väldigt svårt att hitta några motargument. Ändå blev jag av någon anledning inte vegetarian förrän långt senare. Detta var i mitten av 90-talet och jag har inte läst den sedan dess, men vill man ha stringent argumentation så är den ett tips.

En annan inflytelserik filosof i djurrättssammanhang är amerikanen Tom Regan. Honom kände jag inte till innan jag själv började intressera mig för de här frågorna men läste under året hans bok Tomma burar. En poäng som märks redan i titeln är att det finns avgörande skillnader mellan strävan efter djurvälfärd inom systemet och djurrätt som ett radikalt annorlunda förhållningssätt. Han vill alltså inte se större burar eller bättre inredda, utan tomma – dvs inga djur i bur över huvudtaget.

Jonathan Saffran Foer är en amerikansk skönlitterär författare. Att han är bra på att skriva romaner märks också när han skriver fackböcker som; Äta djur. Det är medryckande, personligt och välformulerat om hans egna tankar och erfarenheter. Lite senare skrev han även Det är vi som är klimatet där han lyfter fram veganismen som det bästa en individ kan göra för att bidra till mildrad klimatkris.

Ytterligare ett boktips om djurrätt är Varför vi älskar hundar, äter grisar och klär oss i kor av Melanie Joy. Den läste jag för inte så långe sedan. Just denna frågeställning har jag faktiskt grubblat över längre än jag varit vegetarian. Läsningen gav mig inget klart svar på frågan, men intressant och motiverande var den på andra sätt. Bland annat om de ifrågasättanden man ofta möts av som vegan och möjliga svar eller motargument.

I mitt tidigare inlägg nämnde jag våra vänner Annika Spalde och Pelle Strindlund. Om man har en kristen utgångspunkt, eller är nyfiken på hur ett sådant resonemang kan se ut är deras böcker väldigt fina; Varje varelse ett Guds ord och Kärlekens väg. Tomas Einarsson skriver också mycket fint om djurrätt hämtad från den kristna traditionen. Den bok av honom jag har läst heter Paradiset åter. I skapelseberättelsen ges människan fröbärande örter och frukter med frön att äta. Flera texter i Bibeln pekar fram mot en vision där detta fridsamma tillstånd återupprättas. Jag ser fram emot att läsa hans nya bok Dagligbrödet som handlar om ökenfäder- och mödrar och deras relation till mat och till djuren i öknen.

Pelle Strindlund har skrivit flera mycket intressanta böcker om djurrätt utifrån olika perspektiv. Den mest kända heter Jordens herrar och jämför hur man tidigare argumenterade för slaveri med dagens försvar av fortsatt utnyttjande av djur. I Alla mot djuren är utgångspunkten ett antal politiska ideologier. Både hur företrädare för dessa talar om frågor relaterade till djurrätt och hur de skulle kunna finna stöd för djurrätt inom sina egna ideologier (men sällan verkar göra det).

En mycket drabbande bok är Rapport från ett slakteri av Nina Gustafsson. Hon är veterinär och arbetade en period på ett stort slakteri där veterinärer har ett slags kontrollfunktion. Med utgångspunkt från denna erfarenhet inifrån en värld få av oss besökt skriver hon på ett sätt som verkligen känns. Beskrivningen av när hon tittar ned i det schakt där grisar sänks ned i koldioxid för att bedövas är bland det mest smärtsamma jag läst. Kanske för att det är så rakt och naket.