Klimatsorg

klimatsorg. Bild på snöängel.

Jag minns hur jag brukade leta vårtecken i den bortsmältande snön. Snödroppar och vintergäck i skyddat läge. När jag var barn brukade vi plocka tussilago i en slänt ned mot en bilväg där de små solarna frodades. Vasen var ofta en äggkopp av märket Berså. Blåsippor och vitsippor åkte vi ibland till Notbodarna för att plocka stora fång av. Där fanns hur mycket som helst. Även som vuxen, faktiskt även sedan vi flyttade hit till Vadstena, har jag ivrigt letat vårtecken. Längtat och sökt. Nu bär jag istället på en klimatsorg.

Det var länge sedan jag kände den där ivern inför våren. Blommorna kommer alldeles för tidigt. Långt innan jag har hunnit börja längta. Långt innan det är dags i den årstidsrytm vår natur är anpassad för. Fortfarande är de vackra förstås, men jag har svårt att glädja mig åt dem. Deras tidiga ankomst blir en varning. De påminner mig om hur pass långt vi förskjutit allting. Hur pass ur led tiden är. När de första snödropparna kommer vänder jag bort blicken. Jag petar inte längre i jorden för att se om rabarbern är på väg upp, för det är den redan i januari. Detta är en del av min klimatsorg. Att inte kunna glädjas åt vårtecken.

En anledning till att jag aldrig riktigt trivdes i Göteborg var vintrarna. De var så grå och fyllda av hårt regn och blåst. Väldigt sällan av snö. Vår första vinter här i Vadstena var fantastisk. Många kalla, krispigt klara dagar. Snö och frost som lagt sig i lager på lager på grenarna vid sjön. Det var så ljust och sagolikt vackert. Vi förstod att just den vintern var speciell och att det kunde skifta mycket. Men hoppet om snö och is var ändå mycket större här. Det hoppet falnar alltmer. I år blev det aldrig vinter. När det var snö en morgon skyndade jag mig ut och gjorde en ängel. På eftermiddagen var snön borta. Ivrigt har jag försökt ta tillvara de korta stunder som har bjudits. Isformationer vid sjön, när frost dekorerat buskar och träd. Inte ens långt norrut kunde man räkna med snö. Tjejvasan kördes i regn. För människor och djur vars liv är helt anpassat efter snö och is blir förlusten katastrofal. Men även för oss som har ett slags själsligt behov är det en stor förlust om vintrarna dör. En klimatsorg. 

Självklart kan man också sörja korallrev, djurarter som dör ut och mänskligt lidande i spåren efter naturkatastrofer. Mycket av det jag sörjer över är svårt att sätta ord på men handlar kanske om egoismen, girigheten, konsumismen, cynismen. Kanske om hur vilsegångna vi är. 

Är det då någon poäng med att fundera över denna klimatsorg? Ska man alls känna efter? Ja, jag tror det. Att sörja en förlust, eller något som är på väg att gå förlorat, visar ett känslomässigt band till det man sörjer. Man kan till och med kalla det kärlek. Det man älskar värnar man. Jag tror att vi behöver förstå på ett djupare plan vad vi är på väg att förlora medan något ännu går att rädda. Ett sätt är att tillåta sig att känna klimatsorg och våga berätta om den. Vad väcker denna känsla hos dig? Använd gärna hashtag #klimatsorg på Instagram.

Att lära känna ett träd

Att lära känna ett träd. Bild på pilträd.

Strax före jul flyttade vi till en lägenhet i ett hus omgivet av en stor trädgård. Den är lummig och än så länge ganska vildvuxen. Där finns flera stora björkar, några äppleträd, mycket barrväxter, ett stort pilträd och en hel del annat. Jag bestämde mig för att lära känna ett träd.

Återkommande strosar jag runt i trädgården och håller utkik efter växter som kommer upp ur jorden nu på våren och grenar som börjar knoppas. Lite extra studerar jag det stora pilträdet. Det har en kraftig, skrovlig stram som delar sig i tre och snirklar sig upp mot himmelen. Som det vanliga är med pilträd omges den av draperier av långa, tunna grenar. Någon har satt upp en fågelholk i det. Jag har inte sett om någon flyttat in där, men fåglar besöker gärna trädet. Ett tag var det ett populärt tillhåll för Nötväcka som lämnade tomma hasselnötsskal i grenklykorna. Jag vet att det finns flera sorters pil. Vilken detta är har jag ännu inte lärt mig, men när lövsprickningen kommit lite längre ska vi bjuda in en vän som är biolog och naturvetenskapslärare. Han ska få hjälpa oss identifiera alla träd och buskar i trädgården.

Vad är det då för mening med att lära känna ett träd? Jag återkommer allt oftare till att det krävs en djup förändring av hur vi människor ser på oss själva och vår plats på jorden. Annars kommer vi inte att klara av de kriser vi står inför.  Vi behöver inse att vi är en del av naturen och fullständigt beroende av att även övriga delar av den fungerar. Ett sätt att odla en sådan förändring inom sig själv är att på ett nyfiket och inkännande sätt vistas i naturen. Gå närmare, rör dig långsammare, böj dig ned och se detaljerna. Det finns så mycket att förundras över! Du kanske väljer att lära känna en fågel som återkommande besöker din trädgård, de insekter som besöker en viss växt i din örtagård, en buske du passerar på väg till jobbet, en igelkott eller något annat. Den här gången valde jag att lära känna ett träd.

Du lär inte känna en människa genom att ses en gång. Att lära känna ett träd tänker jag också ska få ta tid. Nu anar man ansats till löv på de tunna, nedhängande grenarna. De kommer snart att skifta i grönt och växa sig större. Kanske är det andra fåglar och andra smådjur som besöker trädet under sommaren. Framåt hösten skiftar löven färg, men vilken nyans de får vet jag inte än. Senare fälls löven igen. Man kan se på gräsmattan nu att det är stora mängder löv. Ett träd genomgår många förändringar under ett år och mycket annat liv besöker det eller bor i det. Följer man det länge kommer det långsamt att bli större. Jag vill både veta vad just den här sortens pil heter och lära känna den här individen på just den här platsen. 

Kanske kan odling av de här sidorna inom oss själva lära oss något om hur vi kan möta andra människor och inspirera till förändring. Kanske kan det också stärka vår egen motivation att kämpa vidare även när det känns som att väldigt lite talar för att en förändring är på väg.