I detta inlägg tänkte jag närma mig ett komplext ämne som jag ofta återkommer till och tror är oerhört viktigt. Nämligen idén om ständig tillväxt och hur orimlig den är.
För att hålla oss inom planetens gränser och begränsa klimatförändringarna måste vi konsumera mindre, producera mindre, använda mindre bränsle och drivmedel, resa mindre, transportera mindre osv. Allt detta missgynnar tillväxten. Jag tror att många med oss började sitt miljöengagemang med att välja bättre producerade varor. Ekologiskt och miljömärkt. För att sedan inse att inte heller grön konsumtion är hållbar om den är på samma nivå som tidigare konsumtion. All produktion använder av jordens resurser och orsakar utsläpp.
Vad är då alternativet till ständig tillväxt? En mycket bra bok i ämnet är Välfärd utan tillväxt av Tim Jackson. Det var nu rätt många år sedan jag läste den, men den återkommer ofta i tankar och samtal. Han har i år kommit ut med en ny bok som heter Post growth, men den har jag ännu inte läst. Tim Jackson är nationalekonom och har ägnat en stor del av sin karriär åt ekonomins koppling till hållbarhetsfrågor. Det goda samhälle han målar upp i boken mäter välfärd på andra sätt än med ständig tillväxt. Där lever vi närmare varandra, samarbetar och delar mer. Lokalsamhället får större betydelse och sådant som gemensamma odlingar och ideellt arbete.
Ett begrepp som nämns ibland är kontrollerad nedväxt. I samband med corona har det blivit tydligt för mig att det är något sådant vi behöver planera för. När länder plötsligt stänger ned på det här sättet går småföretag omkull, människor blir arbetslösa i samhällen där allt bygger på lönearbete och de redan mest utsatta drabbas hårdast. Globalt sett har nedstängningarna blivit katastrofala för fattiga människor som lever ur hand i mun och plötsligt inte längre har någon inkomst alls. Sveriges trygghetssystem är ju inte norm i världen. Det är inte önskvärt att ekonomin kollapsar på det sättet utan den behöver krympas parallellt med att man hittar andra sätt för människor att leva och samhällen att fungera. T ex kan idén om medborgarlön finnas med i sådana planer. Liksom en betydligt högre grad av självförsörjning och samarbete.
En som tänkt mycket kring hur vi kan krympa ekonomin så att den får plats inom planetens gränser och samtidigt bekämpa fattigdom är Kate Raworth som skrivit boken Donutekonomi. Den har jag än så länge bara läst några kapitel i, men den verkar mycket lovande och jag kommer säkert att skriva mer om den senare. Vi behöver tänka annorlunda kring vad syftet med ekonomin är och rita nya bilder av vad vi vill att den ska sträva mot. Hennes förslag är en liten ring inuti en större så att det ser ut som bakverket doughnut (eller flottyrmunk). Den inre ringen illustrerar golvet, som ingen ska behöva hamna under. Den yttre illustrerar taket eller planetens gränser som vi inte får överskrida.
Någon gång kom Peter och jag att prata om ordet nedväxt och hur man gör sig en bild av det. Finns det något i naturen som växer nedåt? Det är kanske lätt att se framför sig något som vissnar och dör. Men Peters svar var – rötter. Jag har fått det beskrivet för mig att ett träds rotsystem är lika stort som dess krona. Vi glömmer ofta allt det värdefulla som finns under jord. Rötterna ger stadga åt trädets höjd och vidd. Det måste finnas en balans mellan styrkan i rötterna och trädets storlek för att det inte ska välta. Kanske kan man koppla det till något biskop emeritus Martin Lönnebo skrev, att med större makt kommer större ansvar. När vi nu har makten att rubba klimatet och kollapsa vår egen civilisation då borde vi satsa på att fördjupa våra ansvarsrötter. För just nu vinglar det betänkligt. Sådana här bilder vill jag gärna utforska vidare. Bilder av goda alternativ till den orimliga idén om ständig tillväxt.
