Mot kollapsens hjärta

Mot kollapsens hjärta. Bild på Jonathan Jeppssons bok Mot kollapsens hjärta.

Vi var många som blev berörda av Jonathan Jeppssons förra bok, Åtta steg mot avgrunden. Nu har hans nya bok Mot kollapsens hjärta kommit ut. I den förra stod klimatkrisen i fokus och själv tog jag till mig råden att (försöka) sluta släppa ut koldioxid och att låta skog växa. Praktiserat bland annat genom upprepade köp av gammelskog genom Naturarvet. Jeppssons senaste bok kanske kan ses som ett syskon till den förra. Klimatkrisen är högst närvarande men främst är det tillväxten som nu är i centrum.

Lite av en slump råkar författaren på en artikel om en uppdaterad studie utifrån den klassiska Tillväxtens gränser från 1972. Vad händer om dagens siffror stoppas in i denna modell? Vi har själva skrivit om denna modell från Romklubben där det varnas för en oändlig tillväxt på en ändlig planet. Tillväxtens gränser fick mycket uppmärksamhet och även en del kritik när den kom. Och intressant är att den i efterhand visat sig vara osedvanligt träffsäker i förutsägelserna kring exempelvis befolkningstillväxt och naturtillgångar. Med vad vi nu vet om resursanvändande och planetära gränser pekar dagens uppföljande studie på att någon form av sammanbrott inträffar redan omkring år 2040.

Tidigare civilisationer, likt Maya och romarriket, har kollapsat i situationer där det funnits en kombination av ekologiska katastrofer och en stor ojämlikhet inom samhället. I boken lyfts det upp som förutsättningar för kollaps och är onekligen något vi lever i idag. Dessutom finns en sårbarhet i våra allt mer komplexa samhällen. Inte minst tydligt med vår matproduktion där mindre störningar längs distributionskedjan kan ge förödande globala konsekvenser. Något även George Monbiot (som för övrigt intervjuas i boken) skriver mycket om.

När matproduktionen påverkas av mindre förutsägbart klimat, minskande mängd hjälpmedel som konstgödsel och drivmedel, samtidigt som jordarna eroderas och utarmas, riskerar mängden producerad mat att backa till en nivå vi hade i början av 1900-talet. Och en befolkning som år 2040 kommit att bli 10 miljarder kan då snabbt minska ner till en halv miljard.

En mjukare inbromsning är möjlig, men risken för en hård smäll före seklets mitt är alltför stor och välunderbyggd för att ignorera. Att denna risk väcker så lite panik bland beslutsfattare och allmänhet väcker förundran. Lite som över havsutterns skinnficka för sin verktygssten och bins förmåga att dansa fram en vägbeskrivning. Men en mer oroande förundran naturligtvis.    

Jonathan Jeppsson skriver fram boken på ett effektivt och snabbt journalistspråk. Samtidigt bjuds vi även i denna bok in i ett pågående familjedrama. Nu är det faderns insjuknande i alzheimer som beskrivs. Fadern porträtteras med ömhet och tacksamhet. Försök att förstå den skrämmande sjukdomen görs. Det beskrivs hur våra minnen lagras i hjärnans nervceller, som alla via synapser har kontakt med runt 10 000 andra nervceller. Och hur detta oerhört komplexa system steg för steg slutar att fungera med alzheimer. Där finns även en analogi till det olycksbådande flimmer av rubbningar som allt mer drabbar vår civilisation.

Vi löper en reell risk att redan om 15 till 20 år möta någon form av global kollaps. Att påtagligt mildra detta blir dessutom allt svårare ju längre vi prokrastinerar en kraftfull omställning av samhället. Med en hänvisning till Albert Camus roman Pesten pekar Jeppsson mot slutet av boken på motståndet som ett sätt att upprätthålla vår mänskliga värdighet. Motstånd som kan se olika ut. Mot kollapsens hjärta blir kanske till slut själv ett slags motstånd och försök att väcka fler. Eller med en kraftfull bild från boken: Ett desperat rusande med ett skrik mot en samling uppretade ungtjurar som kommer springande mot ditt barn.