Klimatkompensation – eller klimatfinansiering?

Klimatkompensation - eller klimatfinansiering. Bild på solpaneler.

När det gäller klimatkompensation går ofta debattens vågor höga. Nu senast såg jag att klimatkompensation var med bland de nominerade till Jordens vänners, föga hedrande, Greenwashing-pris. Själv känner jag mig kluven. Trots problem och fallgropar ser jag också vinster. 

Tanken med klimatkompensation är att den som orsakar utsläpp ska kunna betala för att motsvarande mängd utsläpp minskar någon annanstans. Det har exempelvis varit vanligt att flygresenärer betalar en extra avgift som gått till att plantera träd i, vanligen, afrikanska länder. Ett problem med detta är att projekten ofta inte fungerar i praktiken. Träden behöver få växa under lång tid för att effektivt lagra koldioxid men att lämna någon garanti för att träden inte avverkas (och släpper ut koldioxid på nytt) redan efter 10 eller 25 år är svårt.

Den koldioxid som flygresan orsakar försvinner alltså inte i samma ögonblick som du klimatkompenserar för den. Vanligen betalar du istället för att det under ett antal år framöver successivt sugs upp av träd – träd som sedan kanske fälls i förtid utan att bestående lagra dina utsläpp. 

Bortsett från dessa och andra invändningar mot hur effektiva klimatkompenserande åtgärder egentligen är finns andra problem. Det största är i mitt tycke om klimatkompensationen blir som ett slags avlatsbrev. Ett sätt att köpa sig fri från sina klimatsynder för att sedan fortsätta på samma sätt som tidigare. 

För att undvika de värsta effekterna av den pågående klimatkrisen behöver alla utsläpp av växthusgaser kraftigt minska nu – inte i en obestämd framtid. Vaggas vi till ro från vår klimatångest och fortsätter som förut – men med klimatkompensation – då fortsätter i bästa fall utsläppen i samma takt som tidigare. Istället för att radikalt minska. 

I boken Klimatpsykologi beskriver de problemet när vi försöker kvitta en bilresa mot trädplantering eller flygresa mot solcellsinvestering. ”Kruxet är att vi just nu inte behöver göra det ena eller andra – utan både och på en och samma gång. Ett mer korrekt ord för klimatkompensation är klimatfinansiering. Pengarna vi betalar till tjänsterna bidrar till en gemensam finansiering av planteringar och förnybara industrier, vilket i sig är väldigt viktigt för att minska utsläppen. Men det tar fortfarande inte bort de utsläpp vårt eget leverne levererar. Det går inte att kompensera sig ur klimatkrisen.”

Så. Om vi landar i att det inte går att kompensera sig ur klimatkrisen och på allvar minskar vårt klimatavtryck (börja ex. med de fem B:na). Då tror jag klimatkompensering, eller om vi väljer att kalla det klimatfinansiering, kan fylla en bra och kompletterande funktion. Liksom dina pengar i fonder eller sparande genom exempelvis Trine kan skynda på en hållbar omställning så kan ditt bidrag genom klimatfinansiering göra detta. 

Då alla aktörer inte är lika seriösa kan en start vara den checklista Naturskyddsföreningen har gällande klimatkompensering. Själva har vi helt nyligen börjat stödja GoClimat och deras projekt. Upplägget är att du först gör en enklare ”invägning” utav ditt årliga koldioxidutsläpp. Utifrån detta placeras du i en betalningskategori beroende på utsläppens storlek. Bl.a. av tidigare nämnda skäl har GoClimat valt bort trädplantering från sina projekt. Istället väljer de insatser där pågående utsläpp från växthusgaser reduceras och förnyelsebar energi möjliggörs. Det kan vara byggande av solcellsparker i Indien eller infångande av metangas från soptippar i Brasilien. För att höra mer om just detta företag kan också en poddintervju med en av deras grundare rekommenderas.

Klimatkompensation kan alltså i värsta fall få individer, företag och stater att behålla ett ohållbart status quo för växthusgaser. Använt på ett klokt sätt kan det däremot bli ett verktyg ibland flera för att skynda på omställningen till ett liv inom planetens gränser.  

Ät mindre kött

At mindre kottNär jag (Peter) för dryga tre år sedan slutade äta kött (fisk och skaldjur undantagna) var det mycket för att pröva hur lätt eller svårt det skulle vara. Den inledande fastan på 40 dagar visade sig vara tillräckligt hanterbar och försöket permanentades. Nyttan för min egen hälsa och den gynnsamma påverkan mitt beslut hade på miljön i stort var i detta skede främst något jag hade en magkänsla [sic!] för. Genom att jag redan tagit ett betydande steg i form av att sluta äta de flesta sorters djur blev det även lättare att ta till sig information om de positiva effekter mitt beslut hade. Informationen som tidigare mer eller mindre glidit av mig kunde nu, kanske paradoxalt nog, få bättre fäste när jag hade viss distans till köttätandet. Och som så ofta handlar det inte om att information saknas. Uppmaningar från olika utgångspunkter till ”ät mindre kött” är klart vanliga. Däremot kan jag uppriktigt förvånas över att så få tar denna information på allvar och låter den få återverkningar i sina egna liv.

Det finns onekligen många aspekter på köttätandet och för att göra vårt veckotips mera överskådligt tänkte jag dela in problematiken i fyra huvudområden; miljöskäl, hälsoskäl, djurrättsskäl och rättviseskäl. Från att inledningsvis främst tänkt på miljö- och rättviseskälen i djurätandet börjar jag nu se det som att alla delar hänger ihop i en helhet.

Vi börjar med miljöskälen till att minska vår köttkonsumtion. I samtal kring miljö fokuseras ofta på klimatförändringarna och det går då att se på olika produkters utsläpp av växthusgaser. För djuruppfödningens del handlar det inte bara om koldioxid från exempelvis transporter utan även om de mera kraftfulla växthusgaserna metan (från nötdjur och fårs magar samt gödselstackar) och lustgas (från gödslad mark). Räknar vi om detta till motsvarande mängd koldioxid ger nötkött 26 kilo koldioxid per kilo kött, kyckling cirka 3 kilo, spannmål och baljväxter omkring 0,5 kilo per kilo tillagad produkt. Utifrån vår nuvarande situation i Sverige där vi de senaste 20 åren ökat vår köttkonsumtion med 40% till dagens 85 kilo (inklusive ben) kött per person och år är det inte svårt att se matvalens betydelse. Tre forskare från Chalmers konstaterar i denna artikel att den enskilt mest kraftfulla åtgärden vi som privatpersoner kan göra för att få ner våra koldioxidutsläpp till hållbara nivåer är att äta mindre nötkött. Ytterligare exempel på stora miljöproblem kopplat till dagens storskaligt industriella köttproduktion är avskogning för att bereda plats åt betesmark och odling av foder till djuren. Odling där ofta både energikrävande konstgödsel och, för den bilogiska mångfalden utarmande, bekämpningsmedel används.

Förflyttar vi oss för en stund från de kanske abstrakta klimathoten kan vi istället gå till oss själva och våra kroppar. Internationella cancerforskningsfonden WCRF rekommenderar då – baserat på de vetenskapliga belägg som finns – att människor ska begränsa sin konsumtion av rött kött till ett halvt kilo i veckan och helt undvika charkuteriprodukter. Vi skulle alltså behöva mer än halvera vår nuvarande köttkonsumtion. Förutom ökad risk för cancer finns även studier som tyder på ökad risk för exempelvis stroke och hjärtinfarkt för personer som äter mycket kött. Som vi skrivit om tidigare finns inte heller något egentligt behov av att våra proteiner kommer just från djur. Goda och hälsosamma proteiner finns även i spannmål, baljväxter, grönsaker etcetera.

Även om jag tycker om djur har detta med djurrättsskäl inte varit något jag lagt speciellt stor vikt vid tidigare, men under de senaste åren har en omsvängning skett. Flera böcker och filmer har haft betydelse för detta men starkast var vårens läsning av Jonathan Safran Foers Äta djur. Han beskriver där utifrån flera års efterforskningar vårt industriella maskineri som producerar användarvänligt kött från ett ständigt växande antal djur. Boken utgår från välunderbyggda källor och tar upp vårt köttätande från många olika aspekter med en stor berättarskicklighet. I miljöer, mycket främmande från idyllens familjelantgårdar, får läsaren stiga in i riktigt otäcka skräckfilmer där grisar skållas levande och kor får sina bakben avklippta innan de avlidit. Hur ofta eller sällan det sker är svårt att få någon statistik över, men att otillräcklig bedövning används på grund av stress eller oskicklighet även vid svenska slakterier tror jag inte vi behöver tvivla på. Safran Foer baxnar själv inför offentliga uppgifter som finns ifrån föranmälda inspektioner på slakterier. Vid hela 32% av slakterierna upptäcktes ”regelbundet förekommande avsiktlig grymhet”. Men även utan avsiktlig grymhet från frustrerade fabriksanställda är det svårt att tänka sig något speciellt bra liv för exempelvis våra vanligaste fjäderfän som extremt snabbväxande och genetiskt modifierade växer upp till att varken kunna gå normalt eller para sig.

När jag började intressera mig för dilemmat med att äta djur fastnade jag mycket för den globala orättvisan som medelsvenskens 85 årliga kilo kött bygger på. Omkring 70% av världens odlade jordbruksmark används som betesmark eller till odling av mat till de djur som ger oss kött. Denna mark skulle istället kunna användas till att effektivt mätta jordens växande befolkning och samtidigt räcka för att spara icke odlade områden där rika ekosystem får breda ut sig. Att låta grödor – som ofta kan ätas direkt av människan – istället ta en omväg via djurens magar är inte bara ineffektivt utan rent utsagt moraliskt förkastligt i en värld där vi blir allt fler att dela på begränsade resurser.

För egen del har jag bestämt mig för att utesluta de flesta djur från min mattallrik. Undantagen kommer från haven där jag blivit allt mer restriktiv och försöker följa riktlinjer likt dessa från Naturskyddsföreningen. Även deras app till telefonen, som bland annat innehåller Do’s & Don’ts gällande fisk och skaldjur, är för övrigt riktigt användbar.

Sofia äter fortfarande kött, men i mycket begränsad omfattning – på sin höjd en gång i veckan. När det gäller det som tillagas hemma väljer hon bara svenskt KRAV-kött och vilt utöver tidigare nämnda djur från haven. Det innebär att hon väljer bort kyckling då det inte går att få tag på KRAV där vi bor. Än så länge är vi inte så bekväma med att vara ”besvärliga kunder” på restaurang, men även Sofia väljer allt oftare fisk i de sammanhang där man inte vet var annat kött kommer från. Det är möjligt att producera en viss mängd kött på ett resurseffektivt och hållbart sätt t ex genom att låta djur beta på mark som inte är lämplig för odling, eller att djuren ingår i ett relativt lokalt kretslopp där gödseln används på odlingar i närområdet och fodret odlas på gården där djuren lever. Det kan därför finnas fördelar med att gynna den produktion som är förhållandevis bra. Viltkött är inte behäftat med samma problematik som annat kött, men tillgången ökar inte även om efterfrågan skulle göra det. Utifrån tankar om vad som vore hållbart om alla gjorde, kan man alltså komma fram till att en liten mängd kött är rimligt att äta. Även Sofia funderar dock på att bli ännu mer restriktiv. Den som vill minska på sitt köttätande och funderar, utifrån ett hållbarhetstänkande, på vilket kött man bör välja i första hand har nytta av kottguiden.se