Tidigare har jag berättat om de vandringar i någon annans skor jag gjorde medan pilgrimer vandrade från Vadstena till klimattoppmötet i Glasgow. De gestalter och berättelser som växte fram under de vandringarna blev sedan tio monologer som jag framförde den 2 september tillsammans med gitarristen Mårten Falk. Publiken var inte stor, men många av de som kom verkar ha blivit djupt berörda. För mig blev vandringarna ett sätt att öva empati och med monologerna ville jag dela det med andra.

Nu har jag börjat vandra igen i nya skor. Fler gestalter och berättelser växer fram och jag känner att jag har hittat ett slags metod. I det här inlägget vill jag berätta mer om hur jag gör ifall någon annan skulle vilja pröva att vandra på det här sättet och själv öva empati.

Det jag har förberett i förväg är att välja en runda att gå. Mina har varit 1-1,4 mil och jag går alltid direkt från min egen dörr. Jag har också valt ett land, en stad, eller plats där något klimatrelaterat pågår och om jag är människa eller djur (och i så fall vilket djur). Om det är ett djur eller en plats jag vet väldigt lite om söker jag en del information, men det är inte den sortens fakta som är poängen med de här övningarna. Sedan börjar jag gå.

En stund låter jag det ta att komma in i vandringsrytmen och rensa tankarna genom att t ex lyssna på stegen och andetagen. Sedan börjar jag beskriva gestalten, ofta börjar jag med fötterna eller skorna och låter fantasin flöda. I de flesta fall väljer jag den bild som först dyker upp i tankarna. Hur ser den här gestaltens fötter ut? Har den skor och hur ser de i så fall ut? Är det en man, eller kvinna, hona, eller hane, barn, tonåring, vuxen, gammal? Hur ser huden ut? Håret/pälsen? Är gestalten stor, eller liten, kort, eller lång? Har den kläder och hur ser de i så fall ut? Vad har gestalten för kroppshållning, gester, gångstil?

Sedan beskriver jag platsen på liknande sätt. Stad eller landsbygd? Inomhus eller utomhus? Hur ser omgivningen ut? Det är inte viktigt att det blir en korrekt bild av en viss stad eller så. Att haka upp sig på det hejdar flödet. Våga fantisera och ”var där” så mycket som möjligt! Pröva att få med fler sinnen. Hur doftar det, hur känns luften mot huden, hörs några ljud?

Börja sedan skapa en situation gestalten befinner sig i. Är det svår torka som skapar svält? Kommer det ett skyfall som översvämmar platsen? Blir det orkan? Smälter isen? Befinner sig gestalten i en skogsbrand? Jag har också vandrat som klimatförnekare och personer som skjuter ifrån sig problemet. Vad jobbar de med? Har de familj? Vilka bryr de sig om?

Du har nu skapat en scen och en gestalt. Pröva att låta något börja utspela sig där. Vad händer på scenen? Och hur känns det att vara den här gestalten när detta händer? Vad vill denne berätta? Vad väcker det för tankar?

För mig brukar det ofta bli några punkter som bränner till extra. Just dessa funderar jag vidare kring ”som mig själv”. Då kan jag också börja sätta det i relation till andra saker. Större perspektiv, eller mer personliga. Senast prövade jag det ganska speciella perspektivet att vara korallen Död mans hand. Då växte flera bilder fram av vad gemenskap och sammanhang betyder även för oss människor i ett utsatt läge. Att vara i symbios och att skälva tillsammans.

Senast någon dag efter brukar jag skriva ned ganska mycket av vad jag upplevt och tänkt under vandringen. På det sättet kan man gå tillbaka och hitta mönster – eller använda det till att skriva monologer!