Övningar i empati

Övningar i empati

Den långa pilgrimsvandring som startade i Vadstena i mitten av juli är nu framme i Glasgow och det stora klimattoppmötet har startat. Jag har tidigare skrivit om mitt sätt att anknyta till detta. Att en gång i veckan vandra en mil ”i någon annans skor”. Efter fjorton sådana mil vandrade jag idag en avslutande mil i mina egna skor för att samla mina intryck.

Innan jag gick iväg läste jag igenom mina anteckningar från tidigare vandringar. Fyra områden hade jag sedan tidigare ringat in som återkommande i flera av perspektiven. Dessa utgick jag från när jag började gå.

Det första handlar om empati. Flera av de människor och djur jag föreställde mig brydde sig mer om sina barn, eller ett syskon, eller en förälder än om sina egna liv. Medan när jag föreställde mig att vara en klimatförnekare blev just bristen på empati ett utmärkande drag. Hon hade barn men var mer orolig att de skulle misslyckas och skämma ut henne än att de skulle komma till skada. Självcentrering upplever jag tyvärr som ett drag som blivit starkare i vår tid och det är extra olyckligt just nu. För vi behöver inte bara den grundläggande omtanken om våra närmaste utan också förmågan att känna med och engagera oss för människor och djur i helt andra delar av världen. En utvidgad empati även med totala främlingar. Det är också något sådant jag övat mig själv i genom dessa vandringar.

Det andra handlar om förflyttade gränser. Mest konkret om trädgränsen som rör sig uppåt i fjällvärlden och hotar t ex fjällräven. Fast det inte brukar kallas så flyttar vi också trädgränsen genom att hugga ned väldiga mängder skog. Det blev påtagligt när jag föreställde mig att vara en urinvånare på Borneo. Men vi bygger också vägar, vill ha större hus och större tomt. Vidgar gränsen för vad vi ser som vårt. Tar alltmer plats. Inte bara för att vi blir fler utan också för att vi vill ha mer och för att vi kan. Nivån på våra förväntningar på livet har höjts och för vad vi tycker oss ha rätt till. Även när det sker på andras bekostnad.

Det tredje var något som egentligen bara dök upp två gånger. Båda gångerna hos klimatförnekare. Men som blev en viktig påminnelse för mig. De talar och tänker ofta arrogant, sarkastiskt, nedåt till andra för att de är så säkra på att de har rätt och har förstått allting bättre. Jag känner igen den tendensen hos mig själv fast oftare i tanke än i uttalade ord. Och det är varken vackert eller konstruktivt. Att kunna lyssna och förstå utan att bli undanglidande är något att öva på.

Det fjärde var att det flera människor och djur lärt av sina föräldrar, som i sin tur lärt av sina föräldrar, inte längre fungerar. Första gången hörde jag det i en podd jag lyssnade på inför en vandring som en flicka i Kenya. Där handlade det om odlingsmetoder och platser för bete när förutsättningarna helt förändrats av torka. Vi har mycket att lära av hur man levde förr. Men det här är samtidigt en helt ny situation som mänskligheten aldrig stått inför tidigare. Det kräver kreativitet och fantasi att hitta en ny väg.

Vid Strå kyrka satt jag en stund och bad en bön för klimattoppmötet och delegaterna där. Jag bad om empati, fantasi, lyssnande och mod för dem.

Om du söker upp mig på FB så finns texter om alla vandringarna offentligt där.

Att flyga mindre

Flyga mindre

Vissa saker har förändrats väldigt mycket på kort tid och ändå uppfattas det nuvarande som om det vore en självklar rättighet, kanske t o m ett mänskligt behov. Denna vecka funderar vi på detta med att minska resandet, framför allt genom att flyga mindre. När jag (Sofia) var barn var det ovanligt att resa utomlands, eller åtminstone utanför Norden. Om någon berättade att de hade flugit till ett land långt borta var detta något exklusivt och speciellt man kunde prata om länge. Själva åkte vi varannan semester till Gotland och varannan till fjällen, någon gång till Norge och någon gång till Finland. Jag tyckte att det var tillräckligt spännande att vi hade varit längre norrut i Sverige än de flesta brukade åka. Det var inte alls något ovanligt eller konstigt i min klass att ha rest så pass lite.

Nu hör jag då och då från vänner med barn i skolåldern att man kan bli retad för att aldrig ha flugit. För många har det blivit norm att göra en längre utlandsresa åtminstone en gång om året. Att göra det flera gånger om året uppfattas inte som konstigt och många nämner resande som ett stort intresse och som något de skulle göra oftare om de hade mer pengar eller tid. Det måste vara ett av de absolut vanligaste svaren på frågan vad man skulle göra om man vann en miljon. Samtidigt måste man göra en alltmer speciell resa för att det ska bli något att berätta om när man kommer hem. En vanlig utlandsresa kan avhandlas med några meningar som huvudsakligen handlar om vädret. Även i övrigt mycket miljöengagerade människor är ofta intresserade av resor. De talar gärna om vad man kan lära sig av att se saker i verkligheten, vilket det förstås ligger någonting i.

Men ändå. Alla vet att flyg genererar stora utsläpp. Det är t o m så att en enda längre flygresa orsakar mer koldioxidutsläpp än t ex Naturskyddsföreningen anser är den nivå vi behöver komma ner till per person och år. Om utsläppsmöjligheterna var rättvist ransonerade skulle man alltså inte kunna göra en sådan resa så ofta som en gång om året ens om man inte orsakade några andra koldioxidutsläpp alls. Detta kommer väldigt sällan upp vid en vanlig fikarastkonversation. Vem vill vara en glädjedödare när någon berättar om en planerad resa? Även vi har lite dragit oss för att skriva om det här och tänkt att det nog inte är ett så populärt tips.

Dessutom är det här ett sådant område där man kan tänka att det inte spelar någon roll vad jag gör. Planet går ju oavsett om jag åker med eller ej. Men om tillräckligt många väljer att inte flyga så kommer inte lika många turer att gå. Detta är ju verksamheter som drivs av vinstintresse. Det är nästan alltid de snabbaste färdmedlen som är sämst för miljön. Eftersom många nuförtiden väljer att resa väldigt långt blir det ändå det man väljer. Även snabbfärjor ger t ex mer utsläpp än de mer långsamtgående.

Eftersom jag själv inte har någon längtan efter att resa har jag svårt att relatera till det behov av att komma iväg många verkar uppleva. Det finns säkert något annat jag på motsvarande sätt har svårt att släppa fast jag vet att jag borde. Jag har aldrig flugit och har varit utanför Norden fem gånger tror jag. Utanför Europa har jag aldrig varit. Peter har flugit några gånger (därav bilden), men även han mycket begränsat och han kommer kanske ännu oftare än jag att tänka på de här frågorna när resor kommer på tal. Mitt intresse för andra länder och kulturer och mitt engagemang för människor i andra delar av världen yttrar sig inte i en vilja att själv vara där. Därför är detta inte alls någon uppoffring för mig. Du som istället har en stark drivkraft ut i världen kan kanske fundera på att resa mindre ofta, men stanna borta längre. Tänk inte bara på bekvämlighet och pris när det gäller själva resan utan också på miljöpåverkan. Fundera på om det kan finnas saker att upptäcka på närmare håll. Påminn dig om att det för inte alls särskilt länge sedan var mycket mer ovanligt att resa långt. Vad fyller dagens resande för behov? Går det att fylla på något annat sätt?

Här i Vadstena finns något som kallas Pilgrimscentrum. Pilgrimsvandringar har varit populära ett antal år nu. En del vandrar riktigt långt som till Santiago de Compostela. En del förflyttar sig inte alls särskilt långt i det fysiska rummet, men vandrar i tanken. Det är en slags hyllning till den långsamma rörelsen där en upplevelse kan finnas i varje steg man tar och även om man rör sig mot ett heligt mål är det inte det viktigaste. Vandringen, resan, är inte bara en transportsträcka. Väldigt klimatsmart är det förstås också. Just att pilgrimsvandra passar inte alla, men själva inställningen kan vara värd att inspireras av.