Övningar i empati

Övningar i empati

Den långa pilgrimsvandring som startade i Vadstena i mitten av juli är nu framme i Glasgow och det stora klimattoppmötet har startat. Jag har tidigare skrivit om mitt sätt att anknyta till detta. Att en gång i veckan vandra en mil ”i någon annans skor”. Efter fjorton sådana mil vandrade jag idag en avslutande mil i mina egna skor för att samla mina intryck.

Innan jag gick iväg läste jag igenom mina anteckningar från tidigare vandringar. Fyra områden hade jag sedan tidigare ringat in som återkommande i flera av perspektiven. Dessa utgick jag från när jag började gå.

Det första handlar om empati. Flera av de människor och djur jag föreställde mig brydde sig mer om sina barn, eller ett syskon, eller en förälder än om sina egna liv. Medan när jag föreställde mig att vara en klimatförnekare blev just bristen på empati ett utmärkande drag. Hon hade barn men var mer orolig att de skulle misslyckas och skämma ut henne än att de skulle komma till skada. Självcentrering upplever jag tyvärr som ett drag som blivit starkare i vår tid och det är extra olyckligt just nu. För vi behöver inte bara den grundläggande omtanken om våra närmaste utan också förmågan att känna med och engagera oss för människor och djur i helt andra delar av världen. En utvidgad empati även med totala främlingar. Det är också något sådant jag övat mig själv i genom dessa vandringar.

Det andra handlar om förflyttade gränser. Mest konkret om trädgränsen som rör sig uppåt i fjällvärlden och hotar t ex fjällräven. Fast det inte brukar kallas så flyttar vi också trädgränsen genom att hugga ned väldiga mängder skog. Det blev påtagligt när jag föreställde mig att vara en urinvånare på Borneo. Men vi bygger också vägar, vill ha större hus och större tomt. Vidgar gränsen för vad vi ser som vårt. Tar alltmer plats. Inte bara för att vi blir fler utan också för att vi vill ha mer och för att vi kan. Nivån på våra förväntningar på livet har höjts och för vad vi tycker oss ha rätt till. Även när det sker på andras bekostnad.

Det tredje var något som egentligen bara dök upp två gånger. Båda gångerna hos klimatförnekare. Men som blev en viktig påminnelse för mig. De talar och tänker ofta arrogant, sarkastiskt, nedåt till andra för att de är så säkra på att de har rätt och har förstått allting bättre. Jag känner igen den tendensen hos mig själv fast oftare i tanke än i uttalade ord. Och det är varken vackert eller konstruktivt. Att kunna lyssna och förstå utan att bli undanglidande är något att öva på.

Det fjärde var att det flera människor och djur lärt av sina föräldrar, som i sin tur lärt av sina föräldrar, inte längre fungerar. Första gången hörde jag det i en podd jag lyssnade på inför en vandring som en flicka i Kenya. Där handlade det om odlingsmetoder och platser för bete när förutsättningarna helt förändrats av torka. Vi har mycket att lära av hur man levde förr. Men det här är samtidigt en helt ny situation som mänskligheten aldrig stått inför tidigare. Det kräver kreativitet och fantasi att hitta en ny väg.

Vid Strå kyrka satt jag en stund och bad en bön för klimattoppmötet och delegaterna där. Jag bad om empati, fantasi, lyssnande och mod för dem.

Om du söker upp mig på FB så finns texter om alla vandringarna offentligt där.

Fångarnas dilemma

Fangarnas dilemmaNär vi har försökt förstå psykologin bakom att det händer så lite på miljö- och klimatområdet har vi ibland kommit att tänka på ett filosofiskt tankeexperiment som brukar kallas fångarnas dilemma. Folke Tersman beskriver det så här i Fem filosofiska frågor: ”Tänk dig att du begått ett brott tillsammans med en kompis, och att ni förhörs på var sitt håll. Förhörsledarna ställer er inför valet mellan att erkänna eller att neka, och eftersom ni sitter i var sin cell så måste ni bestämma er utan att kunna prata med varandra. Ni får dessutom veta att om båda erkänner så döms var och en till tre års fängelse. Om bara en erkänner och den andre nekar, så belönas den som erkänner genom att dömas endast till ett år, medan den som nekar får fyra år. Om båda nekar kan man inte döma er för brottet. I så fall döms ni för vissa smärre förseelser (olaga vapeninnehav och liknande) till två års fängelse vardera.” När man går igenom de möjliga utfallen kommer man fram till att om ditt mål är att sitta så kort tid som möjligt i fängelse bör du erkänna oavsett vad din kompis gör. Om din kompis erkänner bör även du göra det eftersom du då får tre år i fängelse istället för fyra. Om din kompis nekar bör du erkänna även då, eftersom det leder till ett år i fängelse istället för två. Samtidigt är det så att om båda nekar behöver ni bara sitta två år i fängelse istället för de tre som blir fallet om båda erkänner. Det här är lite krångligt att förklara, men poängen är att även när alla inblandade personer handlar rationellt utifrån sitt egenintresse kan utfallet bli sämre – även för dem själva – än om de handlat på något annat sätt.

Tersman nämner flera miljörelaterade exempel på denna paradox. Han skriver: ”Den obetydliga mängd koldioxid som varje individ bär ansvaret för kommer varken att skada individen själv eller hans eller hennes närstående, varken på lång eller kort sikt. Därför kan det vara förnuftigt för var och en att avstå från att ändra sin livsföring, oavsett vad de andra gör. Men om ingen ändrar sin livsföring så kan konsekvenserna bli betydligt sämre för alla än om alla skulle göra det.” Här får man tänka sig att målet som motsvaras av att sitta så kort tid som möjligt i fängelse är t ex att leva ett så bekvämt liv som möjligt, eller att i så hög grad som möjligt kunna fortsätta leva som man brukat. I spåren av en klimatkatastrof blir livet varken bekvämt eller som vanligt. Utfiskning är ett annat miljörelaterat exempel. Utifrån varje fiskares egenintresse kan det vara rationellt att fiska så mycket som möjligt och varje fiskare kan hävda att det hen själv tar upp inte gör någon skillnad för helheten. Men om alla fiskar så tar fisken slut, vilket får mycket negativa konsekvenser inte minst för just den som har fiske som sitt levebröd.

Möjliga sätt att motverka negativa effekter av fångarnas dilemma är politiska beslut och moraliska resonemang. Ett sätt att tänka kan vara det man ofta säger till barn: ”Hur skulle det gå om alla gjorde så?”. I många fall som handlar om miljö spelar varje individs bidrag så liten roll att det är lätt att tänka att det är oväsentligt vad just jag gör. En filosofisk illustration till detta är ett tankeexperiment utformat av Derek Parfit. Anta att tusen personer törstar i en öken. Tusen andra personer i en närbelägen stad har varsin liter vatten över. Detta kan de välja att hälla i en tank som sedan körs ut till de törstande. Där delas vattnet lika. För varje liter som hälls i får alltså de törstande en extra milliliter. Om hundra personer hällt i sitt vatten får de törstande en deciliter vatten var. Men ingen märker skillnaden om de får en milliliter till. Det är förstås bäst för de törstande om alla skänker sitt vatten och mycket bättre att t ex hälften gör det än ingen. Men om hundra ger eller hundraen spelar ingen roll. Ett annat sätt att illustrera detta är att tänka sig en sandhög. Om man plockar bort ett sandkorn i taget så kommer den till slut att upphöra att vara en hög. Men det går inte att säga mellan vilka två sandkorn detta sker. Ett sandkorn hit eller dit spelar ingen roll. Det är lätt att uppleva sin världsförbättrande insats just så och det går att påstå att den rent faktiskt inte gör någon skillnad. Ändå är det så att vars och ens lilla påverkan har ställt oss inför en hotande katastrof och vars och ens till synes obetydliga insats är det som kan rädda oss. Det gäller bara att bli tillräckligt många. Då blir sandkornen en strand och dropparna ett hav.

Vi har kommit att tänka på fångarnas dilemma i samband med klimattoppmöten och även andra har nämnt det i just sådana sammanhang. Här kan man tänka sig att graden av tillit har betydelse, vilket fångarnas dilemma egentligen inte är tänkt att illustrera. Associationen är ändå inte så långsökt eftersom det handlar om en situation där allas rationella handlande utifrån egenintresse leder till sämre resultat för alla än om man haft någon annan utgångspunkt. Politikerna representerar nationer och kanske skulle många av dem kunna tänka sig att gå före i klimatfrågor om de kände sig säkra på att tillräckligt många andra skulle haka på. Då kan man framställa sig själv som världssamvete och hjälte. Den som däremot beslutar om drastiska åtgärder och andra länder inte följer efter måste inför väljarna i sitt eget land presentera impopulära åtgärder samtidigt som vinsterna går att likna vid att flytta några sandkorn (lite beroende på hur stor nation det handlar om). Man litar inte på att tillräckligt många är beredda att följa med och man vill inte riskera att förlora makten i sitt eget land och därför gör man – ingenting. Det är i en bemärkelse rationellt, men leder till katastrof.

Detta är oerhört frustrerande och svårt att komma runt. Om det krävs politiska beslut för att förmå medborgarna att handla för allas bästa istället för utifrån kortsiktigt egenintresse och politikerna styrs av samma paradoxer då sitter vi ju fast. I demokratier är det dessutom medborgarna som röstar fram politikerna och då faller ansvaret tillbaka på oss var och en. Att rösta är annars ett exempel på en handling de flesta, åtminstone i Sverige, uppfattar som betydelsefull trots att en enskild röst är som ett sandkorn.

Själv har jag (Sofia) väldigt svårt att förstå psykologin bakom att så många gör så lite för att minska sitt ekologiska fotavtryck. För mig ligger det närmare till hands att tänka vad som skulle hända om många, eller alla, gjorde ett visst val än att tänka att vad jag gör inte spelar någon roll. Till och med när jag tänker att det är helt kört för planeten vill jag dra mitt lilla strå till stacken. Handlar det kanske om värdighet? Att kunna säga att man åtminstone försökte. Men även jag ursäktar ibland ett sämre miljöval med att just detta lilla inte gör någon skillnad. Pröva, när den där förrädiska tanken dyker upp, att istället fråga ”Hur skulle det bli om alla gjorde så?”. Det kan gälla både i positiv bemärkelse; för att uppmuntra dig själv att ta ett litet, men positiv steg och i negativ; för att avstå från små ovanor som sammantagna med andras ovanor leder i helt fel riktning.