Pilgrimsvandring för klimatet

Pilgrimsvandring för klimatet

Sedan i våras arbetar jag på Pilgrimscentrum i Vadstena i lite olika omfattning olika delar av året. Pilgrimscentrum är medarrangörer till en stor klimatmanifestation vars ”huvudnummer” är en pilgrimsvandring från Vadstena till toppmötet i Glasgow. Pilgrims walk for future kallas det vilket anknyter till Fridays for future. Annika Spalde, som ska leda vandringen i Sverige och gå hela vägen, har blivit min kollega. Med tiden också en fin vän. 

Själv arbetar jag som mest när denna stora vandring går iväg den 19 juli. Detta att vandra länge i grupp är inte heller min grej. Men det finns flera andra sätt att knyta an till manifestationen. Efter samtal och egna funderingar har jag hittat mitt sätt att göra detta på. Först kommer jag och en vän att bjuda på veganska snacks när vandringen går iväg. Detta knyter i sin tur an till den kristna vegetariska föreningen Vildåsnan, som Annika var med och startade. Tanken är att det ska finnas både till de som vandrar och till andra som vinkar av, eller bara blir nyfikna. Om denna stora pilgrimsvandring passerar där du bor kan det vara ett sätt att uppmuntra och uppmärksamma.

Det andra är att jag planerar att vandra en mil i veckan, direkt från min egen dörr och tillbaka hem. Jag kom att tänka på uttrycket att gå en mil i någon annans skor och vill göra det till ett slags fördjupningsövning. Vid varje pilgrimsvandring kommer jag att ha med mig ett visst perspektiv att försöka leva mig in i – ”någons skor” att gå i. Det kan vara någon som lever där skörden torkar bort och temperaturerna närmar sig 50 grader. Någon vars land är på väg att hamna under vatten för att havsnivån stiger. En flyttfågel som inte hittar mat till sina ungar för att ankomsten inte längre är synkad. Men också någon som har mycket att förlora på omställningen. T ex någon som byggt sin identitet på sitt stora hus och sina dyra bilar. Och någon som är som folk i Sverige är mest – som egentligen vet men inte förändrar någonting. Förhoppningsvis väcker detta tankar som jag kan dela här och kanske på andra sätt. 

På den långa vandringen kommer man att ha följebil. Som trygghet ifall något händer och för att det ska bli mindre att bära. Jag förstår att det kan behövas när man är borta så länge. Men för mig är vandring en protest mot bilismen. Därför kommer jag inte bara att välja vackra stigar utan också gå på vägar där nästan alla kör bil. På hemsidan för Pilgrims walk for future kan man anmäla hur många steg man gått för klimatet i den här typen av anslutande vandringar. Alla dessa steg räknas samman. Man kan också arrangera en vandring och bjuda in fler via ett evenemang på Facebook. Antalet personer som kan gå med på den långa vandringen är begränsat för att man ska kunna hålla avstånd där man övernattar. Om du bor i närheten av där den passerar kan du ändå ansluta för en dagsetapp.

Jag tycker inte att man ska vara naiv i de här sammanhangen. Det är inte sannolikt att denna manifestation påverkar besluten under toppmötet. Egentligen har jag inte heller några större förhoppningar på att något avgörande kommer att ske genom sådana toppmöten alls. Men viktiga samtal kan växa fram när man vandrar tillsammans och viktiga insikter när man vandrar ensam. Möten längs vägen, att frågan uppmärksammas på ett synligt sätt. Det kan ge förnyad kraft åt den underifrån kommande rörelsen. Den som egentligen är viktigast tror jag. En del av det budskap Pilgrims walk for future står bakom är; att under sin vandring rannsaka sitt liv, staka ut en personlig färdplan och sätta sig själv i rörelse mot ett mer hållbart liv. Jag har varit i rörelse i många år nu, men om vi blir många fler, då gör det faktiskt skillnad. Var med och stöd den förändringen även du, på ditt sätt, där du är!

Fångarnas dilemma

Fangarnas dilemmaNär vi har försökt förstå psykologin bakom att det händer så lite på miljö- och klimatområdet har vi ibland kommit att tänka på ett filosofiskt tankeexperiment som brukar kallas fångarnas dilemma. Folke Tersman beskriver det så här i Fem filosofiska frågor: “Tänk dig att du begått ett brott tillsammans med en kompis, och att ni förhörs på var sitt håll. Förhörsledarna ställer er inför valet mellan att erkänna eller att neka, och eftersom ni sitter i var sin cell så måste ni bestämma er utan att kunna prata med varandra. Ni får dessutom veta att om båda erkänner så döms var och en till tre års fängelse. Om bara en erkänner och den andre nekar, så belönas den som erkänner genom att dömas endast till ett år, medan den som nekar får fyra år. Om båda nekar kan man inte döma er för brottet. I så fall döms ni för vissa smärre förseelser (olaga vapeninnehav och liknande) till två års fängelse vardera.” När man går igenom de möjliga utfallen kommer man fram till att om ditt mål är att sitta så kort tid som möjligt i fängelse bör du erkänna oavsett vad din kompis gör. Om din kompis erkänner bör även du göra det eftersom du då får tre år i fängelse istället för fyra. Om din kompis nekar bör du erkänna även då, eftersom det leder till ett år i fängelse istället för två. Samtidigt är det så att om båda nekar behöver ni bara sitta två år i fängelse istället för de tre som blir fallet om båda erkänner. Det här är lite krångligt att förklara, men poängen är att även när alla inblandade personer handlar rationellt utifrån sitt egenintresse kan utfallet bli sämre – även för dem själva – än om de handlat på något annat sätt.

Tersman nämner flera miljörelaterade exempel på denna paradox. Han skriver: “Den obetydliga mängd koldioxid som varje individ bär ansvaret för kommer varken att skada individen själv eller hans eller hennes närstående, varken på lång eller kort sikt. Därför kan det vara förnuftigt för var och en att avstå från att ändra sin livsföring, oavsett vad de andra gör. Men om ingen ändrar sin livsföring så kan konsekvenserna bli betydligt sämre för alla än om alla skulle göra det.” Här får man tänka sig att målet som motsvaras av att sitta så kort tid som möjligt i fängelse är t ex att leva ett så bekvämt liv som möjligt, eller att i så hög grad som möjligt kunna fortsätta leva som man brukat. I spåren av en klimatkatastrof blir livet varken bekvämt eller som vanligt. Utfiskning är ett annat miljörelaterat exempel. Utifrån varje fiskares egenintresse kan det vara rationellt att fiska så mycket som möjligt och varje fiskare kan hävda att det hen själv tar upp inte gör någon skillnad för helheten. Men om alla fiskar så tar fisken slut, vilket får mycket negativa konsekvenser inte minst för just den som har fiske som sitt levebröd.

Möjliga sätt att motverka negativa effekter av fångarnas dilemma är politiska beslut och moraliska resonemang. Ett sätt att tänka kan vara det man ofta säger till barn: “Hur skulle det gå om alla gjorde så?”. I många fall som handlar om miljö spelar varje individs bidrag så liten roll att det är lätt att tänka att det är oväsentligt vad just jag gör. En filosofisk illustration till detta är ett tankeexperiment utformat av Derek Parfit. Anta att tusen personer törstar i en öken. Tusen andra personer i en närbelägen stad har varsin liter vatten över. Detta kan de välja att hälla i en tank som sedan körs ut till de törstande. Där delas vattnet lika. För varje liter som hälls i får alltså de törstande en extra milliliter. Om hundra personer hällt i sitt vatten får de törstande en deciliter vatten var. Men ingen märker skillnaden om de får en milliliter till. Det är förstås bäst för de törstande om alla skänker sitt vatten och mycket bättre att t ex hälften gör det än ingen. Men om hundra ger eller hundraen spelar ingen roll. Ett annat sätt att illustrera detta är att tänka sig en sandhög. Om man plockar bort ett sandkorn i taget så kommer den till slut att upphöra att vara en hög. Men det går inte att säga mellan vilka två sandkorn detta sker. Ett sandkorn hit eller dit spelar ingen roll. Det är lätt att uppleva sin världsförbättrande insats just så och det går att påstå att den rent faktiskt inte gör någon skillnad. Ändå är det så att vars och ens lilla påverkan har ställt oss inför en hotande katastrof och vars och ens till synes obetydliga insats är det som kan rädda oss. Det gäller bara att bli tillräckligt många. Då blir sandkornen en strand och dropparna ett hav.

Vi har kommit att tänka på fångarnas dilemma i samband med klimattoppmöten och även andra har nämnt det i just sådana sammanhang. Här kan man tänka sig att graden av tillit har betydelse, vilket fångarnas dilemma egentligen inte är tänkt att illustrera. Associationen är ändå inte så långsökt eftersom det handlar om en situation där allas rationella handlande utifrån egenintresse leder till sämre resultat för alla än om man haft någon annan utgångspunkt. Politikerna representerar nationer och kanske skulle många av dem kunna tänka sig att gå före i klimatfrågor om de kände sig säkra på att tillräckligt många andra skulle haka på. Då kan man framställa sig själv som världssamvete och hjälte. Den som däremot beslutar om drastiska åtgärder och andra länder inte följer efter måste inför väljarna i sitt eget land presentera impopulära åtgärder samtidigt som vinsterna går att likna vid att flytta några sandkorn (lite beroende på hur stor nation det handlar om). Man litar inte på att tillräckligt många är beredda att följa med och man vill inte riskera att förlora makten i sitt eget land och därför gör man – ingenting. Det är i en bemärkelse rationellt, men leder till katastrof.

Detta är oerhört frustrerande och svårt att komma runt. Om det krävs politiska beslut för att förmå medborgarna att handla för allas bästa istället för utifrån kortsiktigt egenintresse och politikerna styrs av samma paradoxer då sitter vi ju fast. I demokratier är det dessutom medborgarna som röstar fram politikerna och då faller ansvaret tillbaka på oss var och en. Att rösta är annars ett exempel på en handling de flesta, åtminstone i Sverige, uppfattar som betydelsefull trots att en enskild röst är som ett sandkorn.

Själv har jag (Sofia) väldigt svårt att förstå psykologin bakom att så många gör så lite för att minska sitt ekologiska fotavtryck. För mig ligger det närmare till hands att tänka vad som skulle hända om många, eller alla, gjorde ett visst val än att tänka att vad jag gör inte spelar någon roll. Till och med när jag tänker att det är helt kört för planeten vill jag dra mitt lilla strå till stacken. Handlar det kanske om värdighet? Att kunna säga att man åtminstone försökte. Men även jag ursäktar ibland ett sämre miljöval med att just detta lilla inte gör någon skillnad. Pröva, när den där förrädiska tanken dyker upp, att istället fråga “Hur skulle det bli om alla gjorde så?”. Det kan gälla både i positiv bemärkelse; för att uppmuntra dig själv att ta ett litet, men positiv steg och i negativ; för att avstå från små ovanor som sammantagna med andras ovanor leder i helt fel riktning.