Klimatsorg

klimatsorg. Bild på snöängel.

Jag minns hur jag brukade leta vårtecken i den bortsmältande snön. Snödroppar och vintergäck i skyddat läge. När jag var barn brukade vi plocka tussilago i en slänt ned mot en bilväg där de små solarna frodades. Vasen var ofta en äggkopp av märket Berså. Blåsippor och vitsippor åkte vi ibland till Notbodarna för att plocka stora fång av. Där fanns hur mycket som helst. Även som vuxen, faktiskt även sedan vi flyttade hit till Vadstena, har jag ivrigt letat vårtecken. Längtat och sökt. Nu bär jag istället på en klimatsorg.

Det var länge sedan jag kände den där ivern inför våren. Blommorna kommer alldeles för tidigt. Långt innan jag har hunnit börja längta. Långt innan det är dags i den årstidsrytm vår natur är anpassad för. Fortfarande är de vackra förstås, men jag har svårt att glädja mig åt dem. Deras tidiga ankomst blir en varning. De påminner mig om hur pass långt vi förskjutit allting. Hur pass ur led tiden är. När de första snödropparna kommer vänder jag bort blicken. Jag petar inte längre i jorden för att se om rabarbern är på väg upp, för det är den redan i januari. Detta är en del av min klimatsorg. Att inte kunna glädjas åt vårtecken.

En anledning till att jag aldrig riktigt trivdes i Göteborg var vintrarna. De var så grå och fyllda av hårt regn och blåst. Väldigt sällan av snö. Vår första vinter här i Vadstena var fantastisk. Många kalla, krispigt klara dagar. Snö och frost som lagt sig i lager på lager på grenarna vid sjön. Det var så ljust och sagolikt vackert. Vi förstod att just den vintern var speciell och att det kunde skifta mycket. Men hoppet om snö och is var ändå mycket större här. Det hoppet falnar alltmer. I år blev det aldrig vinter. När det var snö en morgon skyndade jag mig ut och gjorde en ängel. På eftermiddagen var snön borta. Ivrigt har jag försökt ta tillvara de korta stunder som har bjudits. Isformationer vid sjön, när frost dekorerat buskar och träd. Inte ens långt norrut kunde man räkna med snö. Tjejvasan kördes i regn. För människor och djur vars liv är helt anpassat efter snö och is blir förlusten katastrofal. Men även för oss som har ett slags själsligt behov är det en stor förlust om vintrarna dör. En klimatsorg. 

Självklart kan man också sörja korallrev, djurarter som dör ut och mänskligt lidande i spåren efter naturkatastrofer. Mycket av det jag sörjer över är svårt att sätta ord på men handlar kanske om egoismen, girigheten, konsumismen, cynismen. Kanske om hur vilsegångna vi är. 

Är det då någon poäng med att fundera över denna klimatsorg? Ska man alls känna efter? Ja, jag tror det. Att sörja en förlust, eller något som är på väg att gå förlorat, visar ett känslomässigt band till det man sörjer. Man kan till och med kalla det kärlek. Det man älskar värnar man. Jag tror att vi behöver förstå på ett djupare plan vad vi är på väg att förlora medan något ännu går att rädda. Ett sätt är att tillåta sig att känna klimatsorg och våga berätta om den. Vad väcker denna känsla hos dig? Använd gärna hashtag #klimatsorg på Instagram.