Åfallet skogsträdgård

Åfallet skogsträdgård. Bild från permakulturodlingen.

I slutet av augusti gjorde vi en utflykt till Åfallet skogsträdgård. Vårt motto på denna hemsida är ju ”var den förändring du vill se”. Då är det uppmuntrande att besöka platser och ta del av berättelser där detta praktiseras. Och Åfallet skogsträdgård är definitivt en plats som gör skillnad. 

Det är Elin och Viktor Säfve som driver skogsträdgården. Elin är främst pedagog och Viktor naturvårdare – även om rollerna säkert går in i varandra. I Hjortkvarn, fem mil söder om Örebro, har de på fåtal år byggt upp en mångfald av ätliga växter och stor biologisk rikedom. Vid vårt besök gick vi en välbesökt guidning av trädgården med Viktor. När de började anlägga skogsträdgården för 4-5 år sedan var det en monokultur av granplantage på platsen. Nu genomsyras området istället av en mångfald och maximering av fler nyttor än tidigare strikt ekonomiska.

Av deras fem hektar används omkring tre till skogsträdgården. Uppbyggnaden består av ett större antal lundar med skilda karaktärer. I vissa dominerar uppväxta björkar. Dessa ger relativt mycket skugga och passar till de skuggtåliga ätbara perenner som planterats in där. I något de kallar natur-kulturmetod ger inhemska uppväxta träd en stöttande och skyddande funktion. Något som möjliggör att etablera mer ovanliga och, för växtzonen, mer krävande arter. Det är bland annat äkta kastanj, valnöt och minikivi. 

Först på vår guidning kom vi till en lund som kallas villaträdgården. På en yta mindre än många villaträdgårdar vill de visa på att det snabbt går att etablera ett perent och högproduktivt system av växter. De olika arterna kompletterar varandra och samverkar yteffektivt i olika skikt. Från marktäckare till buskar, klättrande växter och träd. Genom att imitera hur växterna lever i skogens ekosystem har de skapat en trädgård som kräver väldigt lite skötsel. Samtidigt ger den mycket mat, lagrar in kol och bidrar till biologisk mångfald. 

Inspirerande vid besöket på Åfallet skogsträdgård var inte minst det helhetstänk som finns. Energin kommer från solceller och de använder inga animalier. I flera delar av den uppbyggda skogsträdgården ska ingen näring behöva tillföras. Men i vissa odlingar, som till de ettåriga växter som ändå finns, används täckodling, kvävefixerande växter samt näring från deras egna toaletter. Mer detaljer om detta, Viktors syn på svensk skogspolitik och mycket annat, finns att lyssna på i podden Odlarna som i våras intervjuade Viktor.  

Fokus i verksamheten vid Åfallet skogsträdgård ligger i att ge inspiration och visa på odlingsmöjligheter. De anordnar kurser, festivaler, har guidade visningar, säljer ett överskott genom sin lilla plantskola, har självplock vissa tider samt ett mindre café. Själva fick vi med oss både flerårig kål och ett par buskar blåbärstry. Samtidigt kändes det sympatiskt och genuint med responsen då en fråga kring självplock kom upp under guidningen. Viktor såg inte denna del som något det var rimligt att utöka. Detta eftersom deras verksamhet ligger långt ut i skogen och de flesta färdas till Åfallet skogsträdgård med bil. 

Trots att det behövdes en bilresa vill vi ändå tipsa den odlingsintresserade att göra ett besök till Åfallet skogsträdgård. I samband med besöket finns även ett vackert naturreservat på promenadavstånd. Hjärtsjöns skärgård som har både kort och längre vandringsled. På skogsträdgårdens hemsida finns information om öppettider, kurser med mera. Följ också gärna Viktor Säfves Youtubekanal om skogsträdgårdar.        

Att uppleva naturen

FjallutsiktNär vi bodde i Göteborg tänkte jag (Sofia) ibland på att man en vanlig dag bara såg ting och miljöer som skapats av människor; byggnader, vägar, bilar… Även grönskan är planterad och iordningställd av människohand i form av parker och rabatter. Jag tänkte att det är lätt att få hybris i städer och tro att vi har kontroll över allting. När det regnar ser man inte heller vilken funktion detta har. Naturens krafter är mest i vägen. Man får sällan tillfälle att verkligen uppleva naturen och det är en brist.

Den stora kontrasten upplevde jag när vi åkte till Åre och vandrade i fjällen. Där kan man gå i timmar och det enda man ser av mänsklig inblandning är grånade ledpinnar av trä. Som människa är man väldigt liten där, men del av något stort. Man kan förbereda sig, men inser tydligt att man inte kontrollerar miljön. Det kan komma störtskurar av iskallt regn, hård blåst, snö mitt i sommaren – och förstås strålande solsken när man minst väntar det.

Vadstena, där vi bor nu, är kanske mer kulturhistoria än natur, men präglas också av Vättern. Den stora sjön är ofta en påtaglig påminnelse om naturens mäktiga krafter. Jordbrukslandskapet staden omges av upplever man gärna som mer naturligt än staden, men är förstås egentligen också en mänsklig konstruktion.

Vi har makt att utrota djurarter, förgifta jord och vatten, påverka klimatet och mycket annat, men vi kan inte i en handvändning avstyra effekterna när naturen slår tillbaka. Vi kan inte välja att fortsätta som nu och tro att naturen tiger still. Det är hög tid att hejda sig och börja leva på naturens villkor, acceptera att den sätter gränser som vi inte ens borde försöka ta oss över. För de flesta av oss kräver detta drastiska livsstilsförändringar. Jag tror det är betydelsefullt att lära känna naturen bl a genom att vistas i den, för att förstå vad det är vi är på väg att förlora och vad vi borde göra. Om man har barn eller arbetar med barn tror jag att det spelar roll för deras framtida engagemang att de får uppleva naturen på nära håll.

Min morfar jobbade bl a i skogen och var mycket intresserad av jakt. Jag har ett barndomsminne av att gå med honom i skogen och han pratade om träd, spår och spillning, hur man ser skillnad och vad djuren och växterna heter. Tyvärr har jag glömt mycket av kunskaperna han försökte ge mig, men känslan för naturens betydelse förmedlade han. Det är inte alltid viktigt att veta vad saker heter, men tanken slog mig nyligen att när man känner människor vet man vad de heter. Att lära sig namn kan vara ett sätt att lära känna naturen och när man har en relation till växterna och djuren är det lättare att komma ihåg vad de heter. Jag har t ex inte svårt att minnas vad växterna på vår koloni heter, de vi har odlat själva. Vad heter träden du passerar på väg till jobbet? Vilka fåglar ser man ofta där du bor? Fisken vi äter är ofta anonym. Där vet man vad den heter, men inte hur den såg ut när den levde. Att ta reda på det kan vara ett sätt att öka respekten för hållbart fiske. I somras besökte vi Vätternakvariet och såg en del av de fiskar som lever i vår närmaste sjö.

För några år sedan besökte vi Tännforsen i Jämtland som är en turistattraktion. Det ger en viss prägel att många besöker den och omgivningen har delvis anpassats efter det. Men själva vattnet, det mäktigt forsande, är orört. På en skylt om platsens historia stod att det i flera omgångar diskuterats att bygga ut vattenkraft där. Att se vattnets fria flöde och ana hur annorlunda det hade kunnat bli gav en helt annan känsla för vikten av att låta de kvarvarande älvarna vara, än att bara läsa om det.

De flesta av oss har långt till vildmark, men nationalparker och naturreservat finns spridda över hela Sverige. Det är också sätt att uppleva naturen. Ofta finns det skog, sjöar eller andra naturtyper även i närheten av bostadsområden och annars kan även parker och grönområden i städer ge en aning om vad det handlar om. Vistas där. Njut, men våga också känna efter hur det skulle vara om dessa områden förstördes.