Att lära känna ett träd

Att lära känna ett träd. Bild på pilträd.

Strax före jul flyttade vi till en lägenhet i ett hus omgivet av en stor trädgård. Den är lummig och än så länge ganska vildvuxen. Där finns flera stora björkar, några äppleträd, mycket barrväxter, ett stort pilträd och en hel del annat. Jag bestämde mig för att lära känna ett träd.

Återkommande strosar jag runt i trädgården och håller utkik efter växter som kommer upp ur jorden nu på våren och grenar som börjar knoppas. Lite extra studerar jag det stora pilträdet. Det har en kraftig, skrovlig stram som delar sig i tre och snirklar sig upp mot himmelen. Som det vanliga är med pilträd omges den av draperier av långa, tunna grenar. Någon har satt upp en fågelholk i det. Jag har inte sett om någon flyttat in där, men fåglar besöker gärna trädet. Ett tag var det ett populärt tillhåll för Nötväcka som lämnade tomma hasselnötsskal i grenklykorna. Jag vet att det finns flera sorters pil. Vilken detta är har jag ännu inte lärt mig, men när lövsprickningen kommit lite längre ska vi bjuda in en vän som är biolog och naturvetenskapslärare. Han ska få hjälpa oss identifiera alla träd och buskar i trädgården.

Vad är det då för mening med att lära känna ett träd? Jag återkommer allt oftare till att det krävs en djup förändring av hur vi människor ser på oss själva och vår plats på jorden. Annars kommer vi inte att klara av de kriser vi står inför.  Vi behöver inse att vi är en del av naturen och fullständigt beroende av att även övriga delar av den fungerar. Ett sätt att odla en sådan förändring inom sig själv är att på ett nyfiket och inkännande sätt vistas i naturen. Gå närmare, rör dig långsammare, böj dig ned och se detaljerna. Det finns så mycket att förundras över! Du kanske väljer att lära känna en fågel som återkommande besöker din trädgård, de insekter som besöker en viss växt i din örtagård, en buske du passerar på väg till jobbet, en igelkott eller något annat. Den här gången valde jag att lära känna ett träd.

Du lär inte känna en människa genom att ses en gång. Att lära känna ett träd tänker jag också ska få ta tid. Nu anar man ansats till löv på de tunna, nedhängande grenarna. De kommer snart att skifta i grönt och växa sig större. Kanske är det andra fåglar och andra smådjur som besöker trädet under sommaren. Framåt hösten skiftar löven färg, men vilken nyans de får vet jag inte än. Senare fälls löven igen. Man kan se på gräsmattan nu att det är stora mängder löv. Ett träd genomgår många förändringar under ett år och mycket annat liv besöker det eller bor i det. Följer man det länge kommer det långsamt att bli större. Jag vill både veta vad just den här sortens pil heter och lära känna den här individen på just den här platsen. 

Kanske kan odling av de här sidorna inom oss själva lära oss något om hur vi kan möta andra människor och inspirera till förändring. Kanske kan det också stärka vår egen motivation att kämpa vidare även när det känns som att väldigt lite talar för att en förändring är på väg.   

Att uppleva naturen

FjallutsiktNär vi bodde i Göteborg tänkte jag (Sofia) ibland på att man en vanlig dag bara såg ting och miljöer som skapats av människor; byggnader, vägar, bilar… Även grönskan är planterad och iordningställd av människohand i form av parker och rabatter. Jag tänkte att det är lätt att få hybris i städer och tro att vi har kontroll över allting. När det regnar ser man inte heller vilken funktion detta har. Naturens krafter är mest i vägen. Man får sällan tillfälle att verkligen uppleva naturen och det är en brist.

Den stora kontrasten upplevde jag när vi åkte till Åre och vandrade i fjällen. Där kan man gå i timmar och det enda man ser av mänsklig inblandning är grånade ledpinnar av trä. Som människa är man väldigt liten där, men del av något stort. Man kan förbereda sig, men inser tydligt att man inte kontrollerar miljön. Det kan komma störtskurar av iskallt regn, hård blåst, snö mitt i sommaren – och förstås strålande solsken när man minst väntar det.

Vadstena, där vi bor nu, är kanske mer kulturhistoria än natur, men präglas också av Vättern. Den stora sjön är ofta en påtaglig påminnelse om naturens mäktiga krafter. Jordbrukslandskapet staden omges av upplever man gärna som mer naturligt än staden, men är förstås egentligen också en mänsklig konstruktion.

Vi har makt att utrota djurarter, förgifta jord och vatten, påverka klimatet och mycket annat, men vi kan inte i en handvändning avstyra effekterna när naturen slår tillbaka. Vi kan inte välja att fortsätta som nu och tro att naturen tiger still. Det är hög tid att hejda sig och börja leva på naturens villkor, acceptera att den sätter gränser som vi inte ens borde försöka ta oss över. För de flesta av oss kräver detta drastiska livsstilsförändringar. Jag tror det är betydelsefullt att lära känna naturen bl a genom att vistas i den, för att förstå vad det är vi är på väg att förlora och vad vi borde göra. Om man har barn eller arbetar med barn tror jag att det spelar roll för deras framtida engagemang att de får uppleva naturen på nära håll.

Min morfar jobbade bl a i skogen och var mycket intresserad av jakt. Jag har ett barndomsminne av att gå med honom i skogen och han pratade om träd, spår och spillning, hur man ser skillnad och vad djuren och växterna heter. Tyvärr har jag glömt mycket av kunskaperna han försökte ge mig, men känslan för naturens betydelse förmedlade han. Det är inte alltid viktigt att veta vad saker heter, men tanken slog mig nyligen att när man känner människor vet man vad de heter. Att lära sig namn kan vara ett sätt att lära känna naturen och när man har en relation till växterna och djuren är det lättare att komma ihåg vad de heter. Jag har t ex inte svårt att minnas vad växterna på vår koloni heter, de vi har odlat själva. Vad heter träden du passerar på väg till jobbet? Vilka fåglar ser man ofta där du bor? Fisken vi äter är ofta anonym. Där vet man vad den heter, men inte hur den såg ut när den levde. Att ta reda på det kan vara ett sätt att öka respekten för hållbart fiske. I somras besökte vi Vätternakvariet och såg en del av de fiskar som lever i vår närmaste sjö.

För några år sedan besökte vi Tännforsen i Jämtland som är en turistattraktion. Det ger en viss prägel att många besöker den och omgivningen har delvis anpassats efter det. Men själva vattnet, det mäktigt forsande, är orört. På en skylt om platsens historia stod att det i flera omgångar diskuterats att bygga ut vattenkraft där. Att se vattnets fria flöde och ana hur annorlunda det hade kunnat bli gav en helt annan känsla för vikten av att låta de kvarvarande älvarna vara, än att bara läsa om det.

De flesta av oss har långt till vildmark, men nationalparker och naturreservat finns spridda över hela Sverige. Det är också sätt att uppleva naturen. Ofta finns det skog, sjöar eller andra naturtyper även i närheten av bostadsområden och annars kan även parker och grönområden i städer ge en aning om vad det handlar om. Vistas där. Njut, men våga också känna efter hur det skulle vara om dessa områden förstördes.