Återförvildning

Återförvildning. Bild på broderi där det står "Vildvuxen".

Ett ämne jag kommit att fundera mycket kring på sistone är återförvildning – ofta kallat rewilding. Utgångspunkten är att vi människor och våra aktiviteter har tagit över alltmer av jordens yta och trängt undan den vilda naturen. Detta är en stor anledning till artutrotningen och det bidrar starkt till klimatkrisen. Vi behöver låta den vilda naturen återta plats.

Ofta när det talas om återförvildning handlar det om att människan försöker återskapa en typ av natur som funnits på en viss plats tidigare. Att t ex återställa våtmarker eller återutsätta gräsätande djur som en gång betat marken. Det jag är allra mest intresserad av är egentligen idén om att dra oss tillbaka och låta naturen återta sin plats på sitt eget sätt. Då är det inte säkert att det blir samma sorts natur, men den blir vild och den biologiska mångfalden kommer att öka.

Ett sätt att beskriva hur pass mycket plats vi faktiskt tar är att av jordens däggdjur räknat i vikt är 4% vilda, 60% tama och 36% människor. Det är lätt att tro att man läser fel, men så illa är det. Städernas utbredning är långt ifrån det enda problemet. Boskapsuppfödning är faktiskt det som tar mest mark i anspråk.

Nyligen läste jag för andra gången den fina boken Med alla levande varelser av Fredrik Ivarsson och Annika Spalde. Där nämns ordet tsimtsum i den judiska traditionen. Tanken är att Gud behöver dra sig tillbaka för att ge plats till något annat än sig själv och att det var så skapelsen gick till. Att Gud gav plats åt livet. Så skulle vi människor också kunna skapa genom att dra oss tillbaka och ge plats åt allt annat liv. Det är en vacker tanke tycker jag.

I de här funderingarna kom jag också in på vad en återförvildad människa skulle kunna vara. I vårt språk är det som att det vilda har en barbarisk och aggressiv klang. Att vara vildsint, en vildbasse. En vildvuxen trädgård är ovårdad liksom någon som ser ut som en vilde. I naturen finns gorillahannar som vrålar och slår sig för bröstet. Men också koltrastar som är nästan osynliga när de sitter stilla och som man mest lägger märke till när de sjunger som vackrast. Eller masken som gör ett så oerhört viktigt arbete i det tysta. Gorillahannen är väl dessutom fridsam större delen av tiden. En återförvildad människa skulle kunna vara en som ödmjukt intar sin plats. Att vara vildsint skulle kunna vara att ha ett sinne för det vilda – en känsla för naturen.

I mina funderingar kom jag också in på människans behov av att synas och höras. Det är som om törsten efter bekräftelse aldrig släcks. I djurvärlden är det vanligt med hannar som försöker imponera på honor. Inte minst bland fåglarna finns fantastiska exempel på pråliga fjäderdräkter, gnistrande färger, utstuderade danser och läten. Viljan att synas och höras finns alltså inte bara hos oss människor. Men i djurvärlden har den en tydlig plats och funktion. Hannen ska locka till sig en hona för att de ska kunna fortplanta sig och föra arten vidare. Det är säkert grunden för det mänskliga bekräftelsebehovet också. Men hos oss är det som att det har frikopplats och fått ett eget liv. Och på egen hand har det blivit gränslöst. Än mer uppblåst av sociala medier.

Man ska inte romantisera den ”ädle vilden” eller idyllisera naturen, som ju i mångt och mycket är en kamp på liv och död. Liksom man inte ska romantisera hur det var ”förr” och tro att det är dit vi ska tillbaka. Jag tänker mer att jag vill spåna kring vad en människas plats skulle kunna vara i en återförvildad värld. Eftersom jag tror att återförvildning är en nyckel i kampen för klimat och biologisk mångfald. Jag tänker också att vi faktiskt inte har moralisk rätt att ta så här mycket plats på andras bekostnad.

För att återförvilda världen skulle vi behöva dra oss tillbaka som samhälle. Men var och en kan minska sin egen utbredning och bereda väg för en större förändring. Med tanke på att boskapsuppfödningen tar så mycket mark i anspråk är ett viktigt steg att äta växtbaserat. Eftersom all produktion tar plats och använder av jordens resurser är ett annat att undvika all onödig konsumtion. På samma sätt är det med elproduktion och produktion av både bränsle och bilar. Alltså är ytterligare ett steg att använda så lite el som möjligt och helst vara utan bil. Har du trädgård, eller ännu mer mark, är det bra att lämna en ängsliknande yta och släppa prydlighetskravet. Samt förstås – plantera träd.  

Vad skulle en vildvuxen människa kunna vara? En vild vuxen?

Att uppleva naturen

FjallutsiktNär vi bodde i Göteborg tänkte jag (Sofia) ibland på att man en vanlig dag bara såg ting och miljöer som skapats av människor; byggnader, vägar, bilar… Även grönskan är planterad och iordningställd av människohand i form av parker och rabatter. Jag tänkte att det är lätt att få hybris i städer och tro att vi har kontroll över allting. När det regnar ser man inte heller vilken funktion detta har. Naturens krafter är mest i vägen. Man får sällan tillfälle att verkligen uppleva naturen och det är en brist.

Den stora kontrasten upplevde jag när vi åkte till Åre och vandrade i fjällen. Där kan man gå i timmar och det enda man ser av mänsklig inblandning är grånade ledpinnar av trä. Som människa är man väldigt liten där, men del av något stort. Man kan förbereda sig, men inser tydligt att man inte kontrollerar miljön. Det kan komma störtskurar av iskallt regn, hård blåst, snö mitt i sommaren – och förstås strålande solsken när man minst väntar det.

Vadstena, där vi bor nu, är kanske mer kulturhistoria än natur, men präglas också av Vättern. Den stora sjön är ofta en påtaglig påminnelse om naturens mäktiga krafter. Jordbrukslandskapet staden omges av upplever man gärna som mer naturligt än staden, men är förstås egentligen också en mänsklig konstruktion.

Vi har makt att utrota djurarter, förgifta jord och vatten, påverka klimatet och mycket annat, men vi kan inte i en handvändning avstyra effekterna när naturen slår tillbaka. Vi kan inte välja att fortsätta som nu och tro att naturen tiger still. Det är hög tid att hejda sig och börja leva på naturens villkor, acceptera att den sätter gränser som vi inte ens borde försöka ta oss över. För de flesta av oss kräver detta drastiska livsstilsförändringar. Jag tror det är betydelsefullt att lära känna naturen bl a genom att vistas i den, för att förstå vad det är vi är på väg att förlora och vad vi borde göra. Om man har barn eller arbetar med barn tror jag att det spelar roll för deras framtida engagemang att de får uppleva naturen på nära håll.

Min morfar jobbade bl a i skogen och var mycket intresserad av jakt. Jag har ett barndomsminne av att gå med honom i skogen och han pratade om träd, spår och spillning, hur man ser skillnad och vad djuren och växterna heter. Tyvärr har jag glömt mycket av kunskaperna han försökte ge mig, men känslan för naturens betydelse förmedlade han. Det är inte alltid viktigt att veta vad saker heter, men tanken slog mig nyligen att när man känner människor vet man vad de heter. Att lära sig namn kan vara ett sätt att lära känna naturen och när man har en relation till växterna och djuren är det lättare att komma ihåg vad de heter. Jag har t ex inte svårt att minnas vad växterna på vår koloni heter, de vi har odlat själva. Vad heter träden du passerar på väg till jobbet? Vilka fåglar ser man ofta där du bor? Fisken vi äter är ofta anonym. Där vet man vad den heter, men inte hur den såg ut när den levde. Att ta reda på det kan vara ett sätt att öka respekten för hållbart fiske. I somras besökte vi Vätternakvariet och såg en del av de fiskar som lever i vår närmaste sjö.

För några år sedan besökte vi Tännforsen i Jämtland som är en turistattraktion. Det ger en viss prägel att många besöker den och omgivningen har delvis anpassats efter det. Men själva vattnet, det mäktigt forsande, är orört. På en skylt om platsens historia stod att det i flera omgångar diskuterats att bygga ut vattenkraft där. Att se vattnets fria flöde och ana hur annorlunda det hade kunnat bli gav en helt annan känsla för vikten av att låta de kvarvarande älvarna vara, än att bara läsa om det.

De flesta av oss har långt till vildmark, men nationalparker och naturreservat finns spridda över hela Sverige. Det är också sätt att uppleva naturen. Ofta finns det skog, sjöar eller andra naturtyper även i närheten av bostadsområden och annars kan även parker och grönområden i städer ge en aning om vad det handlar om. Vistas där. Njut, men våga också känna efter hur det skulle vara om dessa områden förstördes.