Tag Archives: odling
Ät dina fiender – ogräs som mat
Ökad självförsörjning
Vi har länge känt oss inspirerade av tanken på självförsörjning, men också varit medvetna om svårigheterna och hur långt ifrån vi själva är.I likhet med de flesta har vi en hyra att betala och avbetalningar på studielån. Lite pengar måste man ha om man inte är beredd att bo i skogen under bar himmel. Avlägset för de flesta är väl också sådant som att odla lin, bereda det till garn, väva det till tyg och sedan sy kläder av det. Att verkligen vara självförsörjande är minst ett heltidsarbete, men så länge man behöver pengar måste man samtidigt arbeta med något annat. Ja, ni förstår… att komma hela vägen fram är inte riktigt rimligt.
Men varför haka upp sig på svårigheterna när det finns så mycket man kan göra? Det handlar om att ta vara på sina egna kunskaper och förmågor och de resurser man har naturligt omkring sig. Att börja ställa sig frågor som; kan jag göra det här själv? Går det här att byta ut mot något jag kan göra själv? Vem känner jag som kan det här? Vad kan man göra av det här materialet? Går den här att göra om till något mer användbart? I Underbara Claras del av programserien De obekväma, uppmanade hon flera gånger till att ställa sig frågan: ”Hur lite skulle jag kunna vara nöjd med?” Istället för: ”Hur mycket kan jag få?”. Det är klokt tänkt. Den själviska roffarmentaliteten och det ständiga kravet på tillväxt är mer än planeten tål. Att sträva mot ökad självförsörjning behöver inte alls vara ett individualistiskt projekt med fokus på SJÄLV. Delat ägande av t ex bil och gräsklippare, att samarbeta om större odlingar, eller hjälpa varandra med sådant som annars skulle ha kostat pengar kan mycket väl vara viktiga delar.
Vi kommer att återkomma till och fördjupa oss i flera områden inom detta tema, men nämner nu kortfattat några möjliga infallsvinklar.
Det man kanske först kommer att tänka på är odling. Vi har sedan några år tillbaka en kolonilott på 100 kvm. Den gör oss självförsörjande på grönsaker under kanske 4-5 månader om året och på bär under längre tid än så. Det händer att vi unnar oss något vi blir sugna på som vi inte själva odlat även under skördetid, men det behövs inte för näring eller mättnad. Pickles, chutney, syrade, inlagda, frysta och torkade grönsaker har vi haft kvar till helt nyligen och kunnat använda som tillbehör till maten. Enligt Bella Lindes inspirerande bokRätt ur jorden kan en familj på fyra personer bli självförsörjande på grönsaker om man har 500 kvm mark. En genomsnittlig svensk villatomt är på 1900 kvm. Det kräver möjlighet till lagring, men är en hoppingivande tanke. Vi har i år dubblerat vårt odlingsutrymme med en lott till och får då se till att utveckla fler sätt att ta hand om skörden.
Att fråga bekanta om de har mer frukt än de kan ta hand om, kolla om det finns offentliga träd man får plocka från, plocka bär och svamp i skogen, lära sig använda ogräs och vilda växter i maten och att dra ned på sådana livsmedel man inte kan, eller är villig att, producera själv är några fler sätt.
Idén om självförsörjning gäller inte bara mat. Att lappa, laga och låna oftare är några enkla andra saker man kan ha i åtanke. Jag (Sofia) har på senare år börjat sy ganska mycket. Så länge man köper nytt tyg till det är det inte säkert att det blir vare sig billigare eller så mycket mer resurssnålt. Men det utvecklar kunskaper och ger en känsla av självständighet. Det senaste året har jag gått vidare till att använda begagnat tyg som man kan hitta väldigt billigt. Ofta finns det stuvbitar i second handbutiker, men man kan också använda t ex gardiner och sy något helt annat av tyget. När jag på allvar började botanisera upptäckte jag att det fanns mycket mer än jag trodde innan. Enklare än att sy själv från grunden är att sy om kläder man tröttnat på.
På senare tid har jag kommit igång med att virka och mamma är mycket bra på att sticka. Inte heller det blir med nödvändighet billigare, men man har större frihet att välja bra material och konstruera saker så som man vill ha dem. Det är också bra att kunskaperna bevaras och utvecklas. Pappa är händig, bra på att snickra och på att hitta kluriga lösningar till konstruktionsproblem. Tillsammans har vi snickrat både en specialutformad kompostlåda och en måttanpassad redskapslåda med sittplats och utdragbart bord. Men vi har inte huggit ned träd och klyvt till brädor. Peter bakar allt vårt matbröd och maler en del av mjölet, men vi odlar inte säd och vi köper de flesta av ingredienserna. Man får hitta sin nivå. Men gärna också utmana sig själv att gå vidare från den. I en krissituation kan det krävas av oss, men även nu är det ett sätt att spara på jordens resurser.
Lite av en klassiker på området är boken Självhushållning av John Seymour, utgiven på svenska 1979. Här finns information om det mesta. Odling förstås, men också skogsbruk, jakt, vindkraft, hur man spinner ull och lin, korgflätning, smide och mycket mer. Inspirerade av den och av sina egna försök att vara självförsörjande gav Marie och Gustav Mandelmann ut boken Självhushållning på Djupadal 2013. Det är en härligt illustrerad bok som är uppdelad efter säsongerna. Båda dessa böcker är skrivna av personer som driver självhushållningstanken mycket längre än vi själva gör, men som går bra att inspireras av även om man bara har en balkong eller fönsterbräda. Tidigare nämnda Rätt ur jorden ligger närmare en nivå som är rimlig för gemene man och är fokuserad på ätbara vegetabilier, framför allt på odling.
Humlor och bin
I Sverige finns omkring 300 arter av bin som lever vilt i naturen. 40 av dessa arter är humlor – som alltså är ett slags bi. Tillsammans med tambin är dessa flygande gratisarbetare vårt lands viktigaste pollinatörer. Utan humlor och bin; knappt några blåbär, äpplen, jordgubbar, körsbär eller för den delen några i överflöd blommande sommarängar. Problematiskt nog har vårt humlebestånd minskat till cirka en femtedel jämfört med för bara femtio år sedan.
Detta och mycket annat lärde jag (Peter) mig när jag för ett tag sedan läste en av Naturskyddsföreningens årsböcker, Vem ska bort?. Efter detta har jag funderat kring hur vi konkret kan gynna dessa små ulliga charmtroll. Ytterligare inspiration till detta fick jag vid läsning av ännu en av Naturskyddsföreningens böcker, Vilda grannar. Där ges handfasta tips för ökad mångfald av djur inpå knuten. Uppmuntrad av läsningen gjorde jag med hjälp av en gammal lerkruka ett bo i marken där jag hoppas en humledrottning inom kort ska flytta in. Beskrivning av bobygget finns här.
Tanken på att, som det beskrivs där, använda material som bär lukt av skogs- eller zooaffärsmus tog dock emot en del – eftersom vi inte ville riskera att locka möss istället för humlor. Det alternativa lockbetet blev istället ytterligare en bit av en gammal handduk som dränktes in i lönnsirap. Boet placerades på vår kolonilott; i närheten av lavendel, timjan och många andra örter som kommer ge mycket mat till humlorna under sommaren.
När jag ändå var i bobyggartagen satte jag upp ett bo för bin också. Till detta sågade jag en bunt ihåliga bambupinnar i decimeterlånga bitar. De buntades ihop tillsammans med några gamla hallongrenar. Baksidan av boet täcktes med en bit tyg så det inte går att flyga rakt igenom. Sedan hängdes boet upp, med hålen åt söder, på ena sidan av vår kompost. Om det inte flyttar in några bin kommer det säkert andra nyttiga insekter som får nytta av boplatsen.
I vår tätbefolkade värld är det alltså inte bara studenter i populära universitetsstäder som har bostadsproblem. Även framtidshoppen i form av pollinatörer behöver lite hjälp på traven. Förutom tryggheten av en bostad behövs mat under hela säsongen. På vår koloni har vi redan från början haft en liten örtagård bland annat för att locka till oss mycket fjärilar. Till viss del attraherar dessa växter också humlor och bin. Förslag på växter som humlor och bin tycker om finns till exempel här.
Ett vanligt problem för pollinatörer är brist på mat i början av säsongen. Till stor hjälp för dessa insekter är därför sälgen vars tidiga blomning blir en startmotor för mängder av arter. Vår plan är att under våren försöka få ett par sälgar att slå rot på vår koloni och detta blir något att återkomma till här på hemsidan.
För personer som saknar odlingsmöjlighet eller plats för humle- eller bibon finns andra sätt att gynna dessa arter. Rent generellt påverkas de positivt av giftfritt jordbruk med den biologiska mångfald det leder till. Detta blir du enkelt en del av när du väljer ekologisk, gärna KRAV-märkt, mat. Genom att använda mer honung kan du också påtagligt gynna biodlarnas arbete med att hålla liv i stora bisamhällen. Som med all annan oekologisk framställning finns betydande risker med honung som inte är KRAV-märkt. Här ges en översikt över vad du betalar för när du väljer ”rätt” honung i butiken.
Avslutningsvis: För en fascinerande och oroande skildring av situationen för våra livsviktiga pollinatörer rekommenderas dokumentären Inte bara honung från förra året. Den går att låna/fjärrlåna på ett bibliotek nära dig.
Äta långt ner i näringskedjan
Om jag (Peter) någon gång skulle ge mig in i den lukrativa branschen kring olika dieter skulle nog min bok handla om att äta långt ner i näringskedjan.
Inom biologin brukar man beskriva omvandlingen och spridningen av näringsämnen mellan djur och växter inom ett ekosystem som en kedja. Ett exempel på en näringskedja i en svensk insjö kan starta med en alg (som skapar sin egen näring genom fotosyntesen). Algen äts av en sötvattensmärla som äts av en löja. Löjan äts upp av en abborre som blir mat åt en gädda. Slutligen blir gäddan uppäten av kedjans toppkonsument som i detta fall är en fiskgjuse. Denna bild är naturligtvis förenklad då varje art i själva verket ingår i en näringsväv av många näringskedjor men bilden illustrerar ändå transporten av näring inom ekosystemet.
Ett annat sätt att gestalta näringens vandring genom en näringskedja är att se på mängden biomassa som finns i kedjan. Utifrån detta kan vi se hur en ormvråk med en vikt på 1 kilo under ett år äter 3000 åkermöss med en gemensam vikt på 90 kilo. De 3000 åkermössen har i sin tur ätit omkring ett ton vegetabilier under året. Vid varje steg i kedjan ”förloras” omkring 90% av energi och näring eftersom djuren använder den mesta energin från maten till sin egen rörelse och andning; innan de själva blir uppätna. Mängden biomassa eller vikt av protein med mera får därför en pyramidform med få ormvråkar i toppen och stor mängd vegetabilier i botten.
Transporten av energi och näring uppåt i kedjan är alltså på sätt och vis inte speciellt effektivt utan har bara omkring 10% effekt. Något som däremot koncentreras längre upp i näringskedjorna och inte förloras i processen är många miljögifter. Ämnen som lagras i fettvävnaden och i proteinet hos exempelvis fisk stannar kvar också hos den rovfisk som äter den mindre fisken. Hos näringskedjans toppkonsument är därför koncentrationen av tungmetaller, DDT, PCB med mera allra högst.
En gädda eller ormvråk har begränsade möjligheter att välja vad de ska äta. Vi människor (inte minst i vår del av världen) har däremot goda möjligheter att aktivt välja eller välja bort produkter. För att minska vår utsatthet för ackumulerade miljögifter är det därför klokt att minska vårt intag av mat från djur som befinner sig högt upp i näringskedjan; rovfiskar som lax, torsk, svärdfisk etcetera. Tar vi istället vår mat från källor långt ner i näringspyramiden (vegetabilier, sill, musslor med mera) utsätts vi generellt sett för lägre halter av skadliga ämnen.
Långt ner i näringskedjorna är utrymmet större. Biomassan av alger eller sill är exempelvis många gånger större än den för lax och svärdfisk. Den intuitiva känslan är därmed att utrymmet för människan är större att nyttja sill som mat än torsk. Sambanden i de naturliga ekosystemen är samtidigt komplexa och ingen nivå i näringskedjorna tål ett allt för stort uttag av människan. Tydliga undantag finns också i form av exempelvis räkor som visserligen befinner sig långt ner i näringskedjan, men på grund av dagens mycket energikrävande och ofta oansvariga fiskemetoder inte kan ses som någon resurssmart mat.
När vi själva framställer vår mat genom odling blir det lättare att ge allmänna råd om att hämta sitt främsta tallriksinnehåll från näringskedjornas botten. Vi sparar här tydligt mängder av energi – och problem – för varje steg i näringskedjan vi kan undvika. Exempelvis är odling av musslor (som finns i botten av näringskedjan) främst en tillgång för det lokala ekosystemet genom dess renande effekt på vattnet. Musslorna behöver inte heller tillföras foder under odlingen. Detta jämfört med laxodling där varje kilo färdigodlad lax har krävt mångdubbel mängd vildfångad fisk. På liknande sätt är det mycket resurssnålt att äta de baljväxter som vi odlar direkt, istället för att låta dem gå en omväg genom grisar, kor och kycklingar. Vi har tidigare skrivit om att äta mindre kött och har sedan dess även allt mer minskat ner på övriga animaliska produkter. När det gäller val mellan olika animaliska produkter har vi tidigare inte reflekterat speciellt mycket över deras placering i näringskedjan. Istället har märkning som MSC och/eller KRAV varit vägledande. Vi har också strävat efter få steg från jord till bord med minimerande av produktionsled. Relativt ofta har detta handlingssätt omedvetet ändå lett till att majoriteten av vårt tallriksinnehåll kommer från näringskedjornas botten. Dessa val har vi gjort främst av etiska skäl, men vi märker även att det är en kost vi mår bra av. Dessutom är det en spännande värld av nya smakupplevelser att utforska.
Med en diet inriktad på botten av näringspyramiderna blir det mera rimligt att jorden kommer att kunna försörja oss alla 9,7 miljarder människor som förväntas leva på Tellus år 2050. Att vi med denna diet dessutom kommer må bättre tack vare mindre miljögifter i våra kroppar och få en bättre hälsa genom minskad andel animalier i vår mat; det får ses som ren bonus.