I filmen Gudfadern säger Don Corleone att han håller sina vänner nära och sina fiender ännu närmare. Kanske kan vi tänka på ett liknade sätt i våra odlingar. Det är lätt att distansera sig till de växter som växer upp utan vår avsikt, men bara för att det finns en slags fiendskap behöver vi inte alltid hålla avstånd. Och vad finns det för större närhet till en växt än att äta upp den? Genom att allt oftare använda ogräs som mat – växter som vi traditionellt ser på med missunnsamhet – minskar också risken för att de helt tar över vår odlingsplätt.

Den senaste tiden har jag (Peter) tyckt mig märka hur tips på att äta vilda växter och så kallat ogräs dyker upp i allt fler sammanhang. Det vi ser som ogräs växer ju vanligtvis även i den icke uppodlade naturen. Nyligen kom den inspirerande boken Det vilda köket där en kock och en örtspecialist tipsar om ätbara delikatesser att hämta från naturen året om. Den fick oss att komma vidare från vår tidigare mycket blygsamma användning av vilda växter i mat. När jag lyssnat på radioprogrammet Meny den senaste tiden har ogrässallad och pasta med blandat grönt från trädgårdens mer vilda del hyllats lyriskt. I TVs Trädgårdsmåndag och i diverse tidningsartiklar är det på liknande vis; vi uppmuntras att äta mer än bara vad vi själva odlat.

Man kan förhålla sig till ogräs på olika sätt. Många verkar tänka att det ska utrotas. En del frestas att använda mindre miljövänliga bekämpningsmedel. För oss är det viktiga att hålla undan ogräset så att det inte stör det vi odlar. Vi har en god vän med både trädgård och kolonilott som talar lyriskt om hur många sorter det finns och tycks kunna bli upprymd av att hitta en ny. Närmar man sig sina odlingar – och naturen i stort – med större uppmärksamhet och nyfikenhet väcks förhoppningsvis förundran. Det kan motivera till att lära sig mer om hur man kan använda det man hittar. Själva har vi tidigare skrivit om både nässlor och maskrosor vilka vi gärna använder i matlagning, bakning eller – för nässlornas del – som näringsrikt vatten till odlingarna. Under våren har vårt bruk av kirskål ökat och vi har lärt oss känna igen och använda älgört. Späda blad har vi haft i sallad, men mest har vi använt dem mixade i soppor och stuvningar, eller hackade och förvällda, blandat med äggstanning i paj. Ibland har vi blandat med egenodlad spenat, som vi använder på liknande sätt. Älgört har en uppfriskande ”mintig” smak, men ska inte överdoseras.

Något vi lärt oss från tidigare år är att skynda långsamt när det gäller nya vildväxande växter i maten. Det finns onekligen mängder av ätbart att skörda, men för att det verkligen ska bli av och man ska känna sig säker på att inte plocka något som är direkt olämpligt, har målsättningen blivit att introducera någon, eller ett par, nya sorter per säsong. Sedan blev vi ändå så inspirerade av Det vilda köket att vi utöver kirskål och älgört testade späda björklöv och almfrön i sallad och tyckte det var riktigt gott. Vår erfarenhet är också att det är lättare att utgå från det man hittar i sin omgivning och ta reda på om något av det är användbart, snarare än att utgå från vad man tycker låter gott i en bok och sedan försöka hitta just det.

Genom att inse att kirskålen och maskrosorna gör sig bra i många ätbara sammanhang ser man dem med en annan blick, de kommer närmare och mödan att få undan dem från de medvetet odlade växterna blir mindre jobbig. För den som vill inspireras att äta mer vilda växter kan en utflykt till bibliotekets hylla vid Qca eller kanske Uf rekommenderas. På följande sida ges några handfasta råd om växter att starta med och där finns också möjlighet till fördjupning genom en veckoprenumeration på vilda växter i säsong.