Här i Sverige är det lätt att få för sig att vi har hur mycket mark som helst. Vi har både skog, åkrar och städer och mycket plats för boende och rekreation. En förklaring är förstås att vi lever i ett glesbefolkat land, men också att vi indirekt har markanvändning i andra länder där vi lättare kan blunda för hur det påverkar den lokala och globala miljön. Vi lär använda mark motsvarande tre Sverige för att producera vår mat. Om alla levde som vi skulle det gå åt tre jordklot. Det innebär också att många i vår värld har tillgång till mycket mindre mark än de skulle behöva. Dessutom växer jordens befolkning.

Detta med markanvändning är en mycket komplex fråga och det vore självklart förmätet att påstå sig kunna reda ut den i en sådan här text. Vi förstår dessutom endast en bråkdel av alla de aspekter man skulle behöva räkna med. Men en bit på väg kan man komma och ett första steg är att faktiskt acceptera att det är detta enda jordklot vi har och att vi inte har mer rätt till dess resurser än någon annan i världen. Börja gärna fundera över vad som är värt att prioritera i ett sådant perspektiv. Detta är några av våra funderingar i ämnet.

För den biologiska mångfalden, som kan ha större betydelse för vår överlevnad än vi idag förstår, är det viktigt att markytor som idag är relativt orörda får förbli så. Bra vore om naturen till och med fick återta en del mark som vi har exploaterat. När det gäller regnskog är det enormt viktigt även för klimatet att den inte fortsätter huggas ned. Det man ersätter naturen med är ofta så kallade monokulturer, alltså stora – ibland gigantiska – ytor där man odlar en enda gröda. Man skulle kunna kalla det motsatsen till biologisk mångfald. Den typen av odlingar är känsligare för skadedjursangrepp och växtsjukdomar och kräver därför kraftiga bekämpningsmedel. När man odlar är det klokare att i någon mening efterlikna naturen där det finns ett samspel mellan olika arter som växer intill varandra. Det här kan man tänka på både i stor och liten skala. I liten skala är en gräsmatta i stort sett en monokultur. Även om det kommer in ogräs där är det en mycket artfattig miljö. Den är inte så intressant för de viktiga insekterna och bidrar inte heller med något man kan skörda och använda, mer än om man använder gräsklipp som jordtäckare. Att så igen landen med gräs och ta ned fruktträden är alltså ingen särskilt klok användning av en trädgård. Det bidrar bara till den egna bekvämligheten på kort sikt. Bättre är att använda åtminstone en del av ytan till att odla något ätbart, eller blommor som drar till sig pollinerare.

I det större perspektivet arbetar det så kallade moderna jordbruket i väldigt hög grad med stora monokulturer. Ett par grödor som ofta odlas på sätt som får alarmerande följder är sojabönor och palmolja. Här är det ofta regnskog som ersätts med enormt stora och extremt hårt besprutade plantager. Palmoljan kommer vi att skriva mer om så småningom. När det gäller sojabönor tänker kanske många att det mest är vegetarianer som äter det. I själva verket används så mycket som 90% av den soja som importeras till Sverige som djurfoder. Det skulle inte vara en produkt att skövla regnskog för om det inte fanns efterfrågan i den storskaliga köttindustrin. Den största insatsen på det här området gör man därför genom att konsekvent välja KRAV eller vilt när/om man äter kött. Vi brukar utöver det välja ekologiskt producerade sojaprodukter. Bönan i sig är utmärkt människoföda och en mycket bra källa till protein. Vad som också kan vara bra att vara medveten om är att soja ingår som tillsats i många produkter. Sojalecitin är t ex vanligt som antioxidations- eller emulgeringsmedel i bl a godis. Ännu ett skäl att välja ekologisk choklad.

Detta med djurfoder är ett intressant område i förhållande till markanvändning. Det som fick mig att på allvar börja förstå problemet med nutidens stora köttkonsumtion var ett par bilder i en bok om självhushållning. Författaren, John Seymour, är för att man har djur på en gård och vi ser inte heller idealet som att alla blir veganer. Men det som blir tydligt i hans skisser över tänkbar fördelning av markytan på en mindre gård är att det går åt väldigt mycket mer mark till att föda upp djur än till att odla motsvarande mängd vegetabilisk föda. Detta blir tydligt eftersom man på en sådan självhushållande gård odlar fodret på plats. I konventionell kött- och mejeriproduktion importeras en stor mängd foder och det syns inte på samma sätt här hur mycket mark som faktiskt går åt till det. I Sverige används hela 80% av åkerarealen till att odla foder och ändå räcker det inte alls. Vår höga konsumtion av animaliska produkter är alltså en starkt bidragande orsak till att det går åt tre Sverige.

En annan starkt bidragande orsak är matsvinnet. Med tanke på att så mycket som 27% av maten vi köper hamnar i soppåsen skulle man kunna uttrycka det som att det går åt nästan ett Sverige för att producera den mat vi kastar! Väldigt mycket mark skulle sparas om vi bara behövde producera det vi faktiskt äter.

Biobränsle är en komplex fråga som vi ännu inte satt oss in i så mycket. Klart är dock att det ofta används mark till att odla energigrödor, som istället skulle kunna användas för att producera mat. Oavsett hur olika bränslen förhåller sig till varandra gällande miljöpåverkan kan det därför vara värt att fundera över våra prioriteringar. När vi nu har denna begränsade yta – är det då viktigare att kunna köra bil hur mycket som helst än att människor har mat?

En annan aspekt på bilåkande och markanvändning är den stora yta som tas i anspråk av vägar. När vi bodde i Göteborg och jag (Sofia) vissa dagar pendlade med buss till Borås tänkte jag ofta på hur enormt mycket plats vägarna tar kring staden. I de allra flesta bilarna i de långa köerna satt en ensam person. ”Vad håller vi på med?” var en uppgiven fråga som dök upp flera gånger. Är lösningen på trafikstockningarna mer asfalt och fler vägar eller kan vi någon gång lära oss att bilar inte ska användas så oreflekterat som nu?