Hetta av Izabella Rosengren

Hetta av Izabella Rosengren. Bild på boken Hetta liggande på torrt gräs.

Min läsning av Izabella Rosengrens Hetta inleddes passande nog under midsommarhelgens värmebölja. Med en temperatur på närmare 30 grader påverkades allmäntillståndet på en rad negativa sätt. Inlevelseförmåga saknades alltså inte när boken beskrev situationen för dem som genomlider mycket farligare temperaturer än vi i Sverige. Hetta på både 40 och upp mot 50 grader.

Izabella Rosengren påpekar att hon med Hetta inte ville skriva ännu en bok om klimatkrisen. Utan en bok om de mest kännbara och direkta effekterna av den. Hur extrem värme påverkar oss fysiskt och psykiskt. Klimatförändringarna vi lever i finns samtidigt med som en självklar bakgrund. Världen blir successivt varmare på grund av mänsklig påverkan. Men i Hetta kommer vi främst nära den verklighet vi alla behöver förhålla oss till. En vardag med ett allt svårare klimat.

Vi får följa med på mänsklighetens resa från de första trevande stegen från en skuggande skog och ut på savannen i östra Afrika. Vår art utvecklade en god förmåga att svettas. Detta blev en evolutionär framgång som än idag utmärker oss bland jordens djur. Och vår anpassningsförmåga idag att kunna leva på platser med allt från minus 45 grader till plus 45 grader är faktiskt anmärkningsvärt.

Kanske finns ett visst hopp för vår art i denna anpassningsförmåga. För behov av anpassning behövs även i framtiden. Rosengren går sakligt igenom konsekvenserna av en värld med allt fler dagar av hetta. I korthet handlar det om ett ökat lidande för många. Globalt har antalet dagar med extrem hetta (över 35 grader) ökat sedan mitten av 1900-talet. Idag är det omkring 30% av människorna som utsätts för detta minst 20 dagar per år. År 2100 kommer detta istället gälla för hälften av jordens befolkning. Och detta bygger på att vi kraftigt minskar våra utsläpp av växthusgaser. Gör vi inte det kommer både temperaturen och antalet dagar vara ännu högre. Om jag själv får leva länge och om 50 år befinner mig i slutet av livet kommer jag då leva på en planet där en till tre miljarder människor (beroende på hur mycket temperaturen stiger) är bosatta på platser med extrem hetta året om.

Izabella Rosengren beskriver utifrån sina egna erfarenheter, som besökare i flera av världens varmaste platser, upplevelsen av extrem värme. Värmen formar vardagen med en siesta då solen står som högst. För dem som har råd levs större delen av livet inomhus i byggnader med luftkonditionering. Luftkonditionering som ironiskt nog driver på klimatförändringarna på grund av sin höga energiåtgång. I mindre skala används både gammal och ny energisnål teknologi som skyddar mot värmen. Men totalt sett är energislukande luftkonditionering dominerande. Rosengren tar upp byggnader med vindtorn som fanns i Mellanöstern redan för 3000 år sedan. När tekniken används i modern tid har temperaturen gått att sänka med omkring 15 grader. I Aten där staden utsett en ”värmechef” med ansvar för värmeböljor arbetas bland annat med ökat antal träd, minskad trafik och vitmålade tak. Allt sådant som minskar hettan.

Författaren beskriver sig själv som en person med stor aversion mot värme och svett. Något som drivit henne att förstå mer om ämnet. Hon beskriver situationer där hon bokstavligen varit nära att avlida på grund av värmeslag och andra tillfällen, som under 50 minuters bastuchock, med skenande hjärta och ”brinnande” huvud. Det ger en både initierad och medryckande läsning. Samtalen med människorna i Iran och Aten får också en annan aktualitet då vi vet att vår egen vardag allt fler dagar om året riskerar att likna deras.

Läsningen av Hetta blir både en förberedelse och varning. Förhoppningsvis fungerar den också som en väckarklocka till dem som ännu inte tar klimatkrisen på det stora allvar som krävs. Dessutom får vi med oss det praktiska tipset att få i oss extra mycket c-vitamin i samband med kommande värmeböljor. Detta för att lättare undvika värmeslag.    

Oceankänslan av Isabella Lövin

Oceankänslan av Isabella Lövin. Bild på boken Oceankänslan med Vättern i bakgrunden.

Isabella Lövin kom år 2007 med boken Tyst hav. En bok som på allvar belyste situationen för våra hav och hur bristande politiskt kurage krattat manegen för omfattande utfiskning. Boken gav årets stora journalistpris och guldspaden. Den ledde även till erbjudande om att representera Miljöpartiet. Först genom mångårigt arbete som EU-parlamentariker, sedan som minister i Sveriges regering och språkrör för Miljöpartiet. Lövin lämnade politiken i början av 2021 och nu kommer boken Oceankänslan.

Återkommande genom Oceankänslan ställs samma fråga vi och många andra miljöengagerade ställer sig. Hur kan det förändras så lite när vi vet så mycket. Om klimatförändring, artutrotning och andra problem för mänskligheten. Isabella Lövin ger inga enkla svar och många orsaker som lyfts fram känns igen. Ekonomisk makt och effektiva desinformationskampanjer, politisk ovilja, psykologiska och historiska förklaringar.

Kanske är det för att hon själv rört sig främst i de tunga politiska sammanhangen. Men jag uppfattar i hennes analys att det största ansvaret ändå faller på politikerna. Makthavare och beslutsfattare som hon med viss framgång kunde påverka med idogt arbete inom EU, inte minst med dess fiskeripolitik. I boken tas dessutom mer näraliggande exempel på förändringar som bara varit möjliga genom politiska beslut. Som de stora kliv svensk industri tar för att tillverka stål utan kol och klimatlagen, en lag som trots sina brister gör stor skillnad.

Bokens otaliga ögonblicksbilder bakom kulisserna på klimattoppmöten, politiska förhandlingar inom EU och i Sveriges riksdag är genuint spännande. Och det är också här läsaren kan förfasas över feghet och kortsiktiga beslut som förhindrar eller kraftigt försenar beslut som världen desperat behöver. Underhållande och hoppfullt blir det istället när det beskrivs hur den ikoniska bilden på undertecknandet av klimatlagen kom till.

Samtidigt väcker Oceankänslan starkast känslor, hos åtminstone mig själv, när mötet med Greta Thunberg från toppmötet i Polen 2018 skildras. Kontrasten mellan toppolitikernas treårstrotsiga motstånd till att acceptera verkligheten och Thunbergs klara och skoningslösa kritik mot ansvarslösheten hos dem som har fått makt att bestämma. Men även det enkla och omtänksamma samtalet mellan henne och Lövin.

Och bokens titel, Oceankänslan. Den kommer ur vad nobelpristagaren och författaren Romain Rolland 1927 kallade en oceanisk känsla, ”som ett vatten som forsar under barken”. En svindlande känsla av att ens egna gränser luckras upp i mötet med naturen eller när vi glömmer oss själva i den gemensamma strävan efter något större. En känsla som inte behöver vara religiös eller påverka det kritiska tänkandet.

I förundran och omsorg för vår enda planet kan något bättre och mer hållbart växa fram. Det är i berättelsen om detta liv inom planetens gränser vi som mänsklighet kan växa mot en framtid värd att längta efter. Är det möjligt med ett sådant samarbete och ett förenande arbete mot äkta hållbarhet. Det vet vi inte. Men läsningen av Oceankänslan gör det lättare att tro.