Mörkermanifestet – synliggörande av mörkrets värde

Mörkermanifestet – synliggörande av mörkrets värde. Bild på Johan Eklöfs bok Mörkermanifestet.

Det första som slår mig är vilken vacker bok det är. Nattens naturliga ljus från stjärnhimmel och måne lyser stämningsfullt upp siluetter av fladdermus, nattfjäril och älg. Perfekt inramning till en bok som väcker läsarens förundran över mörkrets värld. Biologen och fladdermusexperten Johan Eklöf har i intervjuer beskrivit en tidigare mörkerrädsla. Efter 20 års arbete med fladdermöss har han istället blivit fascinerad – och skrivit Mörkermanifestet

I början av läsningen kommer jag att tänka på en helt annan bok. Giulia Enders Charmen med tarmen, som populärvetskapligt öppnade mångas ögon för ekosystemet som finns i våra matsmältningsorgan. Med liknade lättillgänglighet och medryckande text öppnar Johan Eklöf dörrar till nattens okända värld. 

Även de djur och växter som inte är aktiva under natten är beroende av mörkret för återhämtning. Växter som utsätts för artificiellt ljus i en park åldras i förtid och det är inte bara människor som har svårt att sova i upplysta rum. Växlingen mellan ljus och mörker har funnits under jordens 4,5 miljarder år. Eklöf beskriver det som en uråldrig rytm. Allt levande (även vi själva) har anpassats efter detta. Och nu, på bara 100 år, har själva grundpremisserna förändrats. 

Vår allt mer belysta planet skapar allt tydligare problem för dess invånare. Vi skrev om detta i tidigare inlägg om att minimera ljusföroreningar. Mörkermanifestet tar upp ännu fler intrikata samband som störs av mänsklig belysningsiver. Nykläckta havssköldpaddor som kryper mot bebyggelse istället för havet, utebliven pollinering från nattaktiva fjärilar, korallrev som får svårt att reproducera sig, ålar som undviker upplysta vattendrag vid förflyttning. För att bara nämna några.      

Mörkermanifestet väcker verkligen förundran över den värld vi lever i. Vi får veta att dygnet långsamt blir längre eftersom jordens rotation långsamt avtar. Visserligen bara 2 millisekunder per sekel men detta innebär ändå att jordens första liv, för 3 miljarder år sedan, upplevde ett dygn hälften så långt som vårt. Fåglar som säsongsflyttar över hela jordklotet tar inte bara hjälp av magnetfält för att hitta, utan även specifika stjärnor. Fladdermöss kan bli över 40 år gamla och det ljus vi ser från Polstjärnan började sin resa till oss under 1600-talet. 

I takt med att allt färre platser är opåverkade av artificiellt ljus har olika former av mörkerturism blivit större. Människor som längtar efter naturlig natt och möjlighet till stjärnskådespel lockas till de mörka platser som finns kvar. På den danska ön Møn stoltserar de med att besökaren kan skåda 5000 stjärnor en klar natt. Att jämföra med bara 100 i Köpenhamn, som ligger en dryg timmes bilväg bort. I Møn finns också en strikt belysningsplan för att undvika mer än absolut nödvändigt ljus. 

Om fler förstår vad som håller på att går förlorat i en allt mer belyst värld kanske vi får fler mörkerreservat, likt det i Danmark. Men vi behöver framför allt en annan grundattityd och respekt nog att inte lysa upp natten för de varelser som är anpassade för ett liv i dess mörker. 

I slutet av Mörkermanifestet skriver författaren om att det på många sätt är relativt enkelt med miljöproblemen med ljusföroreningar. Åtminstone jämfört med klimatförändringar, spridning av plast, gifter och invasiva arter. Rent tekniskt kan vi släcka ner, använda timers, avgränsa belysningen, låta bli att rikta den uppåt med mera. Ljuset är borta när lamporna släcks. Det är inte som med koldioxid som finns kvar i atmosfären under tusentals år. 

Goda exempel på ansvarstagande belysning finns och det är viktigt att en förändring sker snabbt. Medan de arter som är hotade ännu finns kvar.