Klimat och moral – essäer om ödesfrågan

Klimat och moral - essäer om ödesfrågan. Bild på boken Klimat och moral, red. Magnus Linton.

Klimatkrisen beskrivs ofta som vår tids ödesfråga. Under sommaren som gick kröp klimatförändringarna allt närmare, även för oss i våra privilegierade länder. Massiv värmebölja i Nordamerika och katastrofala översvämningar i Tyskland. Krisen är högst konkret. Men det är också en existentiell kris. Vi delar alla ansvar för vad som inträffar. Hur kan denna skuld hanteras och hur kan vi förstå vår roll som människor i dessa tider? I den pinfärska boken Klimat och moral skriver nio forskare var sin essä där klimatkrisens etiska och filosofiska dimensioner står i centrum.

De flesta forskarna bakom Klimat och moral är filosofer knutna till Institutet för framtidsstudier och dess program Klimatetik och framtida generationer. De medverkande har fått välja ett ämne inom klimatetik som de upplever outforskat och ännu inte tillräckligt uppmärksammat. Det blir intressanta och fördjupande nedslag. Går det att skilja klimatförändringarna från ojämlikheten? Kan det ses som en plikt att inte skaffa barn? Är demokrati det bästa styrelseskicket för att lösa vår tids problem? Kan det vara rätt att lösa kortsiktiga problem på bekostnad av att långsiktiga problem förvärras?

Något Greta Thunberg ofta upprepat är att vi behöver agera på klimatkrisen som på den kris det är. Utifrån detta ser jag det som uppmuntrande att en bok som Klimat och moral ges ut. Den tar krisen på fullt allvar och försöker besvara många av de djupare frågor som följer. I flera av essäerna lyfts kritik mot beskrivningen av att mänskligheten som helhet har orsakat klimatförändringarna. Det är trots allt bara 7% av planetens människor som orsakar 50% av alla koldioxidutsläpp. Och fyra av fem personer har aldrig suttit på ett flygplan. Kanske skulle begreppet antropocen, med människor som dominerande geologisk förändringskraft, behöva förändras. Ett förslag är oligo-antropocen. Epoken då en liten del av människorna gav sig själva rätten att förändra planetens sköra ekosystem. 

Själva bor vi som bekant i ett land med ett av världens högsta klimatavtryck per capita. Samtidigt är både våra individuella och hela nationens miljöpåverkan minimal i ett globalt perspektiv. Är det då inte poänglöst att dra ditt strå till stacken när de flesta lever på som vanligt? I en av de mest givande av bokens essäer lyfter Göran Duus-Otterström detta. Hans slutsats är att det till och med är vår plikt att dra vårt strå till den stack som andra försöker bygga. 

Duus-Otterström kopplar sitt ställningstagande till reciprocitetsteorin. Vårt klimatansvar är ett ömsesidigt givande och tagande. Som individer har vi skyldigheter att göra vår del av arbetet för att inte göra klimatet mera ostadigt. Detta därför att andra redan gör sin del – och att det vore orättvist av oss att åka snålskjuts på deras uppoffringar. Det handlar om att gengälda och ett parallellt exempel är att lämna blod. Det är ett frivilligt samarbetssystem men för dem som tack vare blodtransfusioner överlevt en olycka tycks det ändå längre fram finnas en plikt att donera blod. På liknande sätt, argumenterar författaren, finns många människor vars utsläpp aldrig varit höga nog för att ligga utanför de planetära gränserna. Dessutom finns människor som har sänkt sina utsläpp rejält. Emot dessa, som bidrar till att hålla klimatet någorlunda stabilt, har vi alltså en moralisk plikt att löna gott med gott. 

I fråga om klimatfrågor kopplas detta till att hålla sina utsläpp inom sin del av kolbudgeten, kompensera för tidigare övertrasseringar samt politiskt arbete för omvandling till en nollutsläppsvärld. 

Redaktören till Klimat och moral, Magnus Linton, önskar att läsningen av boken ska kunna leda till hopp. Inte som ”en andlig tröst för förnekare”. Nej, hopp som i språng. Snabb förflyttning av tankar och åtgärder. Det är för tidigt att säga ifall detta lyckas. Men blotta existensen av denna sorts bok tyder på en mognad för klimatfrågorna. Vår tids ödesfråga kräver förstås insatser från fler än biologer och ingenjörer. Filosofer, historiker och alla andra behövs i högsta grad också.  

Global etik

Global etik

Vi har ofta funderat på vad det är som gör att förändringar till ett mera hållbart samhälle går så långsamt. Varför tillåts vi att i snabb takt fortsätta släppa ut mängder av klimatpåverkande ämnen? Hur kan vi genom vår livsstil få hota vår egen och andras existens här på Jorden? I tidigare veckotips har vi bland annat berört dilemmat med avstånd som gör att vi lätt blundar för våra medmänniskors problem; speciellt om de befinner sig i mediaskugga och på andra sidan jorden. Denna vecka har jag (Peter) försökt komma vidare med hjälp av en psykolog och en filosof som också tänkt en hel del kring dessa frågor med global etik.

Fil dr i psykologi, Billy Larsson är en av initiativtagarna till uppropet Radikalisera klimatpolitiken och medverkade nyligen med ett kapitel om global etik i boken Att svära i kyrkan. Ett dilemma med människan som han ser det är att vi är egoistiska varelser styrda av kortsiktigt tänkande och problem åtgärdas först när de uppkommer. Något som skulle kunna bryta detta och övervinna vår egoism är vår moraliska sida. I en debattartikel från 2012 frågar sig Billy Larsson med flera på vilka grunder vi tar oss rätten att försämra livsförutsättningarna för vår världs fattiga och för kommande generationer av människor. Våra far- och morföräldrar kunde åtminstone med visst fog hävda att de inte visste att deras livsstil hotade deras barnbarn. Idag vet vi med all önskvärd tydlighet att människans framfart tangerar och ofta överskrider de planetära gränser för hållbarhet som finns. Det sätt vi lever på i Sverige påverkar i högsta grad framtida generationers förutsättningar till det sämre.

Billy Larsson tror inte att lösningen är mera av samma sak, i form av massiv information kring klimathotet. Istället hoppas han på människans moraliska sida – vår uppfattning om vad som är rätt och fel. Tar denna sida hos oss kommandot kan vi välja att bortse från sedvanliga kortsiktiga fördelar. Vi behöver inse att vårt moraliska ansvar inte bara sträcker sig till att göra gott mot personer i vår absoluta närhet, utan också inbegriper att inte leva på världens fattiga och kommande generationers bekostnad. Med en sådan förskjutning i rättighetstänkandet blir de praktiska konsekvenserna att vi var och en i livsstil och politisk påverkan strävar efter ett hållbart ekologiskt fotavtryck.

Professorn i praktisk filosofi, Bengt Brülde, står också bakom samma debattartikel som Billy Larsson samt medverkar i boken Att svära i kyrkan. Han diskuterar där vilken filosofiskt hållbar etik som kan vara rimlig att anamma för att möta klimathotet. Utifrån resonemang om vilken slags etik som kan få oss att äta mindre kött och flyga mindre ser han, kanske oväntat, att det utifrån moralteoretiskt håll inte riktigt går att förklara varför det är fel att flyga. Detta bland annat för att den enskilda individens beteende trots allt inte gör någon skillnad på helheten (flygen går även utan mig och med en överproduktion av kött i Europa slaktas lika många kor oavsett mitt avståndstagande). Ändåmenar han att vi bör undvika att flyga. Detta eftersom ”allt individuellt flygande ingår i ett kollektivt beteende som gör stor skada. Alla som flyger svärtar därför ned sig moraliskt, även om de kanske inte är klandervärda. Jag bör därför ta avstånd från denna skadliga praktik och sluta flyga, även om det inte har någon effekt.”

För vår egen del finns det knappast någon slags medveten global etik bakom varje vardagligt val. Däremot har det nog effekt att vi medvetet funderat på frågorna och använt vår empati för att leva oss in i den andres perspektiv när vi tagit del av exempelvis rapporter från produktionen av oekologiska bananer och gruvbrytning för att ta fram metaller till våra mobiltelefoner. Denna medvetenhet finns med i bakhuvudet som en grundinriktning och underlättar miljökloka beslut i vardagen. Vetskapen om att mitt val (även om det inte påverkar utvecklingen på ett mätbart sätt) ändå kan vara en del av en positiv förändring spelar roll. Mina livsval kan också bli en inspiration för fler – och plötsligt är utvecklingen ändå märkbart påverkad. Vi har även tidigare berört filosofiska resonemang kring hur många sandkorn tillsammans blir en strand och många droppar ett hav.

I läsningen av både Billy Larsson och Bengt Brülde har jag tyvärr svårt att se hur den efterfrågade moraliska medvetenheten verkligen ska väckas hos tillräckligt många. Eftersom vi i den rika delen av världen står för den största delen av miljöproblemens orsaker, medan de negativa konsekvenserna framförallt uppträder bortom vår horisont, håller jag med om att den moraliska kompassen definitivt behövs. Vi behöver ge upp delar av vår bekvämlighet för att rädda existensen av människor och natur långt borta. Att det saknas enkla svar på hur detta ska lösas kanske också ligger i sakens natur.

Jonathan Safran Foer (som bland annat skrivit boken Äta djur) beskriver i en intervju hur han tänker sig en nära framtid. Där har köttätande tappat dagens normgivande status och vi ser på köttätarna ungefär som på rökare idag; beteendet är lite skambelagt och ses på med misstro eftersom personerna inte bättre förmår ta hand om sig själva och sin närmiljö. Perspektivet känns intressant även om sociala stigman sällan är av godo. Kanske är det då bättre att allt mer verka för att höja upp de miljöhjältar som avstår animalier i sin kost, aldrig flyger, sparar i hållbara fonder etcetera. Genom att våga prata etik i fråga om vardagliga val och samtidigt boosta dem som tar steg i en mer hållbar riktning kanske vi trots allt kan se oss själva i ögonen och ge kommande generationer ett drägligt liv.

Fångarnas dilemma

Fangarnas dilemmaNär vi har försökt förstå psykologin bakom att det händer så lite på miljö- och klimatområdet har vi ibland kommit att tänka på ett filosofiskt tankeexperiment som brukar kallas fångarnas dilemma. Folke Tersman beskriver det så här i Fem filosofiska frågor: ”Tänk dig att du begått ett brott tillsammans med en kompis, och att ni förhörs på var sitt håll. Förhörsledarna ställer er inför valet mellan att erkänna eller att neka, och eftersom ni sitter i var sin cell så måste ni bestämma er utan att kunna prata med varandra. Ni får dessutom veta att om båda erkänner så döms var och en till tre års fängelse. Om bara en erkänner och den andre nekar, så belönas den som erkänner genom att dömas endast till ett år, medan den som nekar får fyra år. Om båda nekar kan man inte döma er för brottet. I så fall döms ni för vissa smärre förseelser (olaga vapeninnehav och liknande) till två års fängelse vardera.” När man går igenom de möjliga utfallen kommer man fram till att om ditt mål är att sitta så kort tid som möjligt i fängelse bör du erkänna oavsett vad din kompis gör. Om din kompis erkänner bör även du göra det eftersom du då får tre år i fängelse istället för fyra. Om din kompis nekar bör du erkänna även då, eftersom det leder till ett år i fängelse istället för två. Samtidigt är det så att om båda nekar behöver ni bara sitta två år i fängelse istället för de tre som blir fallet om båda erkänner. Det här är lite krångligt att förklara, men poängen är att även när alla inblandade personer handlar rationellt utifrån sitt egenintresse kan utfallet bli sämre – även för dem själva – än om de handlat på något annat sätt.

Tersman nämner flera miljörelaterade exempel på denna paradox. Han skriver: ”Den obetydliga mängd koldioxid som varje individ bär ansvaret för kommer varken att skada individen själv eller hans eller hennes närstående, varken på lång eller kort sikt. Därför kan det vara förnuftigt för var och en att avstå från att ändra sin livsföring, oavsett vad de andra gör. Men om ingen ändrar sin livsföring så kan konsekvenserna bli betydligt sämre för alla än om alla skulle göra det.” Här får man tänka sig att målet som motsvaras av att sitta så kort tid som möjligt i fängelse är t ex att leva ett så bekvämt liv som möjligt, eller att i så hög grad som möjligt kunna fortsätta leva som man brukat. I spåren av en klimatkatastrof blir livet varken bekvämt eller som vanligt. Utfiskning är ett annat miljörelaterat exempel. Utifrån varje fiskares egenintresse kan det vara rationellt att fiska så mycket som möjligt och varje fiskare kan hävda att det hen själv tar upp inte gör någon skillnad för helheten. Men om alla fiskar så tar fisken slut, vilket får mycket negativa konsekvenser inte minst för just den som har fiske som sitt levebröd.

Möjliga sätt att motverka negativa effekter av fångarnas dilemma är politiska beslut och moraliska resonemang. Ett sätt att tänka kan vara det man ofta säger till barn: ”Hur skulle det gå om alla gjorde så?”. I många fall som handlar om miljö spelar varje individs bidrag så liten roll att det är lätt att tänka att det är oväsentligt vad just jag gör. En filosofisk illustration till detta är ett tankeexperiment utformat av Derek Parfit. Anta att tusen personer törstar i en öken. Tusen andra personer i en närbelägen stad har varsin liter vatten över. Detta kan de välja att hälla i en tank som sedan körs ut till de törstande. Där delas vattnet lika. För varje liter som hälls i får alltså de törstande en extra milliliter. Om hundra personer hällt i sitt vatten får de törstande en deciliter vatten var. Men ingen märker skillnaden om de får en milliliter till. Det är förstås bäst för de törstande om alla skänker sitt vatten och mycket bättre att t ex hälften gör det än ingen. Men om hundra ger eller hundraen spelar ingen roll. Ett annat sätt att illustrera detta är att tänka sig en sandhög. Om man plockar bort ett sandkorn i taget så kommer den till slut att upphöra att vara en hög. Men det går inte att säga mellan vilka två sandkorn detta sker. Ett sandkorn hit eller dit spelar ingen roll. Det är lätt att uppleva sin världsförbättrande insats just så och det går att påstå att den rent faktiskt inte gör någon skillnad. Ändå är det så att vars och ens lilla påverkan har ställt oss inför en hotande katastrof och vars och ens till synes obetydliga insats är det som kan rädda oss. Det gäller bara att bli tillräckligt många. Då blir sandkornen en strand och dropparna ett hav.

Vi har kommit att tänka på fångarnas dilemma i samband med klimattoppmöten och även andra har nämnt det i just sådana sammanhang. Här kan man tänka sig att graden av tillit har betydelse, vilket fångarnas dilemma egentligen inte är tänkt att illustrera. Associationen är ändå inte så långsökt eftersom det handlar om en situation där allas rationella handlande utifrån egenintresse leder till sämre resultat för alla än om man haft någon annan utgångspunkt. Politikerna representerar nationer och kanske skulle många av dem kunna tänka sig att gå före i klimatfrågor om de kände sig säkra på att tillräckligt många andra skulle haka på. Då kan man framställa sig själv som världssamvete och hjälte. Den som däremot beslutar om drastiska åtgärder och andra länder inte följer efter måste inför väljarna i sitt eget land presentera impopulära åtgärder samtidigt som vinsterna går att likna vid att flytta några sandkorn (lite beroende på hur stor nation det handlar om). Man litar inte på att tillräckligt många är beredda att följa med och man vill inte riskera att förlora makten i sitt eget land och därför gör man – ingenting. Det är i en bemärkelse rationellt, men leder till katastrof.

Detta är oerhört frustrerande och svårt att komma runt. Om det krävs politiska beslut för att förmå medborgarna att handla för allas bästa istället för utifrån kortsiktigt egenintresse och politikerna styrs av samma paradoxer då sitter vi ju fast. I demokratier är det dessutom medborgarna som röstar fram politikerna och då faller ansvaret tillbaka på oss var och en. Att rösta är annars ett exempel på en handling de flesta, åtminstone i Sverige, uppfattar som betydelsefull trots att en enskild röst är som ett sandkorn.

Själv har jag (Sofia) väldigt svårt att förstå psykologin bakom att så många gör så lite för att minska sitt ekologiska fotavtryck. För mig ligger det närmare till hands att tänka vad som skulle hända om många, eller alla, gjorde ett visst val än att tänka att vad jag gör inte spelar någon roll. Till och med när jag tänker att det är helt kört för planeten vill jag dra mitt lilla strå till stacken. Handlar det kanske om värdighet? Att kunna säga att man åtminstone försökte. Men även jag ursäktar ibland ett sämre miljöval med att just detta lilla inte gör någon skillnad. Pröva, när den där förrädiska tanken dyker upp, att istället fråga ”Hur skulle det bli om alla gjorde så?”. Det kan gälla både i positiv bemärkelse; för att uppmuntra dig själv att ta ett litet, men positiv steg och i negativ; för att avstå från små ovanor som sammantagna med andras ovanor leder i helt fel riktning.