Klimat och moral – essäer om ödesfrågan

Klimat och moral - essäer om ödesfrågan. Bild på boken Klimat och moral, red. Magnus Linton.

Klimatkrisen beskrivs ofta som vår tids ödesfråga. Under sommaren som gick kröp klimatförändringarna allt närmare, även för oss i våra privilegierade länder. Massiv värmebölja i Nordamerika och katastrofala översvämningar i Tyskland. Krisen är högst konkret. Men det är också en existentiell kris. Vi delar alla ansvar för vad som inträffar. Hur kan denna skuld hanteras och hur kan vi förstå vår roll som människor i dessa tider? I den pinfärska boken Klimat och moral skriver nio forskare var sin essä där klimatkrisens etiska och filosofiska dimensioner står i centrum.

De flesta forskarna bakom Klimat och moral är filosofer knutna till Institutet för framtidsstudier och dess program Klimatetik och framtida generationer. De medverkande har fått välja ett ämne inom klimatetik som de upplever outforskat och ännu inte tillräckligt uppmärksammat. Det blir intressanta och fördjupande nedslag. Går det att skilja klimatförändringarna från ojämlikheten? Kan det ses som en plikt att inte skaffa barn? Är demokrati det bästa styrelseskicket för att lösa vår tids problem? Kan det vara rätt att lösa kortsiktiga problem på bekostnad av att långsiktiga problem förvärras?

Något Greta Thunberg ofta upprepat är att vi behöver agera på klimatkrisen som på den kris det är. Utifrån detta ser jag det som uppmuntrande att en bok som Klimat och moral ges ut. Den tar krisen på fullt allvar och försöker besvara många av de djupare frågor som följer. I flera av essäerna lyfts kritik mot beskrivningen av att mänskligheten som helhet har orsakat klimatförändringarna. Det är trots allt bara 7% av planetens människor som orsakar 50% av alla koldioxidutsläpp. Och fyra av fem personer har aldrig suttit på ett flygplan. Kanske skulle begreppet antropocen, med människor som dominerande geologisk förändringskraft, behöva förändras. Ett förslag är oligo-antropocen. Epoken då en liten del av människorna gav sig själva rätten att förändra planetens sköra ekosystem. 

Själva bor vi som bekant i ett land med ett av världens högsta klimatavtryck per capita. Samtidigt är både våra individuella och hela nationens miljöpåverkan minimal i ett globalt perspektiv. Är det då inte poänglöst att dra ditt strå till stacken när de flesta lever på som vanligt? I en av de mest givande av bokens essäer lyfter Göran Duus-Otterström detta. Hans slutsats är att det till och med är vår plikt att dra vårt strå till den stack som andra försöker bygga. 

Duus-Otterström kopplar sitt ställningstagande till reciprocitetsteorin. Vårt klimatansvar är ett ömsesidigt givande och tagande. Som individer har vi skyldigheter att göra vår del av arbetet för att inte göra klimatet mera ostadigt. Detta därför att andra redan gör sin del – och att det vore orättvist av oss att åka snålskjuts på deras uppoffringar. Det handlar om att gengälda och ett parallellt exempel är att lämna blod. Det är ett frivilligt samarbetssystem men för dem som tack vare blodtransfusioner överlevt en olycka tycks det ändå längre fram finnas en plikt att donera blod. På liknande sätt, argumenterar författaren, finns många människor vars utsläpp aldrig varit höga nog för att ligga utanför de planetära gränserna. Dessutom finns människor som har sänkt sina utsläpp rejält. Emot dessa, som bidrar till att hålla klimatet någorlunda stabilt, har vi alltså en moralisk plikt att löna gott med gott. 

I fråga om klimatfrågor kopplas detta till att hålla sina utsläpp inom sin del av kolbudgeten, kompensera för tidigare övertrasseringar samt politiskt arbete för omvandling till en nollutsläppsvärld. 

Redaktören till Klimat och moral, Magnus Linton, önskar att läsningen av boken ska kunna leda till hopp. Inte som ”en andlig tröst för förnekare”. Nej, hopp som i språng. Snabb förflyttning av tankar och åtgärder. Det är för tidigt att säga ifall detta lyckas. Men blotta existensen av denna sorts bok tyder på en mognad för klimatfrågorna. Vår tids ödesfråga kräver förstås insatser från fler än biologer och ingenjörer. Filosofer, historiker och alla andra behövs i högsta grad också.  

Fångarnas dilemma

Fangarnas dilemmaNär vi har försökt förstå psykologin bakom att det händer så lite på miljö- och klimatområdet har vi ibland kommit att tänka på ett filosofiskt tankeexperiment som brukar kallas fångarnas dilemma. Folke Tersman beskriver det så här i Fem filosofiska frågor: ”Tänk dig att du begått ett brott tillsammans med en kompis, och att ni förhörs på var sitt håll. Förhörsledarna ställer er inför valet mellan att erkänna eller att neka, och eftersom ni sitter i var sin cell så måste ni bestämma er utan att kunna prata med varandra. Ni får dessutom veta att om båda erkänner så döms var och en till tre års fängelse. Om bara en erkänner och den andre nekar, så belönas den som erkänner genom att dömas endast till ett år, medan den som nekar får fyra år. Om båda nekar kan man inte döma er för brottet. I så fall döms ni för vissa smärre förseelser (olaga vapeninnehav och liknande) till två års fängelse vardera.” När man går igenom de möjliga utfallen kommer man fram till att om ditt mål är att sitta så kort tid som möjligt i fängelse bör du erkänna oavsett vad din kompis gör. Om din kompis erkänner bör även du göra det eftersom du då får tre år i fängelse istället för fyra. Om din kompis nekar bör du erkänna även då, eftersom det leder till ett år i fängelse istället för två. Samtidigt är det så att om båda nekar behöver ni bara sitta två år i fängelse istället för de tre som blir fallet om båda erkänner. Det här är lite krångligt att förklara, men poängen är att även när alla inblandade personer handlar rationellt utifrån sitt egenintresse kan utfallet bli sämre – även för dem själva – än om de handlat på något annat sätt.

Tersman nämner flera miljörelaterade exempel på denna paradox. Han skriver: ”Den obetydliga mängd koldioxid som varje individ bär ansvaret för kommer varken att skada individen själv eller hans eller hennes närstående, varken på lång eller kort sikt. Därför kan det vara förnuftigt för var och en att avstå från att ändra sin livsföring, oavsett vad de andra gör. Men om ingen ändrar sin livsföring så kan konsekvenserna bli betydligt sämre för alla än om alla skulle göra det.” Här får man tänka sig att målet som motsvaras av att sitta så kort tid som möjligt i fängelse är t ex att leva ett så bekvämt liv som möjligt, eller att i så hög grad som möjligt kunna fortsätta leva som man brukat. I spåren av en klimatkatastrof blir livet varken bekvämt eller som vanligt. Utfiskning är ett annat miljörelaterat exempel. Utifrån varje fiskares egenintresse kan det vara rationellt att fiska så mycket som möjligt och varje fiskare kan hävda att det hen själv tar upp inte gör någon skillnad för helheten. Men om alla fiskar så tar fisken slut, vilket får mycket negativa konsekvenser inte minst för just den som har fiske som sitt levebröd.

Möjliga sätt att motverka negativa effekter av fångarnas dilemma är politiska beslut och moraliska resonemang. Ett sätt att tänka kan vara det man ofta säger till barn: ”Hur skulle det gå om alla gjorde så?”. I många fall som handlar om miljö spelar varje individs bidrag så liten roll att det är lätt att tänka att det är oväsentligt vad just jag gör. En filosofisk illustration till detta är ett tankeexperiment utformat av Derek Parfit. Anta att tusen personer törstar i en öken. Tusen andra personer i en närbelägen stad har varsin liter vatten över. Detta kan de välja att hälla i en tank som sedan körs ut till de törstande. Där delas vattnet lika. För varje liter som hälls i får alltså de törstande en extra milliliter. Om hundra personer hällt i sitt vatten får de törstande en deciliter vatten var. Men ingen märker skillnaden om de får en milliliter till. Det är förstås bäst för de törstande om alla skänker sitt vatten och mycket bättre att t ex hälften gör det än ingen. Men om hundra ger eller hundraen spelar ingen roll. Ett annat sätt att illustrera detta är att tänka sig en sandhög. Om man plockar bort ett sandkorn i taget så kommer den till slut att upphöra att vara en hög. Men det går inte att säga mellan vilka två sandkorn detta sker. Ett sandkorn hit eller dit spelar ingen roll. Det är lätt att uppleva sin världsförbättrande insats just så och det går att påstå att den rent faktiskt inte gör någon skillnad. Ändå är det så att vars och ens lilla påverkan har ställt oss inför en hotande katastrof och vars och ens till synes obetydliga insats är det som kan rädda oss. Det gäller bara att bli tillräckligt många. Då blir sandkornen en strand och dropparna ett hav.

Vi har kommit att tänka på fångarnas dilemma i samband med klimattoppmöten och även andra har nämnt det i just sådana sammanhang. Här kan man tänka sig att graden av tillit har betydelse, vilket fångarnas dilemma egentligen inte är tänkt att illustrera. Associationen är ändå inte så långsökt eftersom det handlar om en situation där allas rationella handlande utifrån egenintresse leder till sämre resultat för alla än om man haft någon annan utgångspunkt. Politikerna representerar nationer och kanske skulle många av dem kunna tänka sig att gå före i klimatfrågor om de kände sig säkra på att tillräckligt många andra skulle haka på. Då kan man framställa sig själv som världssamvete och hjälte. Den som däremot beslutar om drastiska åtgärder och andra länder inte följer efter måste inför väljarna i sitt eget land presentera impopulära åtgärder samtidigt som vinsterna går att likna vid att flytta några sandkorn (lite beroende på hur stor nation det handlar om). Man litar inte på att tillräckligt många är beredda att följa med och man vill inte riskera att förlora makten i sitt eget land och därför gör man – ingenting. Det är i en bemärkelse rationellt, men leder till katastrof.

Detta är oerhört frustrerande och svårt att komma runt. Om det krävs politiska beslut för att förmå medborgarna att handla för allas bästa istället för utifrån kortsiktigt egenintresse och politikerna styrs av samma paradoxer då sitter vi ju fast. I demokratier är det dessutom medborgarna som röstar fram politikerna och då faller ansvaret tillbaka på oss var och en. Att rösta är annars ett exempel på en handling de flesta, åtminstone i Sverige, uppfattar som betydelsefull trots att en enskild röst är som ett sandkorn.

Själv har jag (Sofia) väldigt svårt att förstå psykologin bakom att så många gör så lite för att minska sitt ekologiska fotavtryck. För mig ligger det närmare till hands att tänka vad som skulle hända om många, eller alla, gjorde ett visst val än att tänka att vad jag gör inte spelar någon roll. Till och med när jag tänker att det är helt kört för planeten vill jag dra mitt lilla strå till stacken. Handlar det kanske om värdighet? Att kunna säga att man åtminstone försökte. Men även jag ursäktar ibland ett sämre miljöval med att just detta lilla inte gör någon skillnad. Pröva, när den där förrädiska tanken dyker upp, att istället fråga ”Hur skulle det bli om alla gjorde så?”. Det kan gälla både i positiv bemärkelse; för att uppmuntra dig själv att ta ett litet, men positiv steg och i negativ; för att avstå från små ovanor som sammantagna med andras ovanor leder i helt fel riktning.