Att gräva djupare

Att gräva djupare. Bild på grävande i gräsmatta med stor spade.

Inför årets fasta kom tanken att jag ville gräva djupare till dess jag kommer till ett källflöde där vatten väller fram. För mig handlade det om ett sökande efter vishet. Mitt namn Sofia betyder just vishet och filosofi som jag älskade att studera på universitetet betyder kärlek till vishet. Jag bestämde mig för att avstå från att läsa deckare under fastan fram till påsk. Det som annars är min avkopplingsläsning. Självklart kan man behöva koppla av ibland, men jag kände att jag fastnade för mycket i det och att det hindrade mer fördjupad läsning. 

Utifrån sådant jag läst tidigare och ville återvända till, sådant jag var nyfiken på och sådant andra tipsade mig om valde jag ett antal böcker att läsa under fastan. Dessa var; Ut ur Kalahari av Lasse Berg, Myten om framsteget av Georg Henrik von Wright, Den som finner sin plats tar ingen annans av Tomas Sjödin, Van Goghs stol av Martin Lönnebo, Auschwitz och det moderna samhället av Zygmunt Bauman, The Complete works of Chuang Tzu och Gandhi av Arne Naess. Jag valde också två fotoböcker; Fotografier av Jean Hermanson och On this earth, A shadow falls av Nick Brandt. Från början hade jag tänkt bjuda hem flera personer till fördjupande samtal. Det blev bara ett sådant möte med vår vän Pia. Men vi kom å andra sidan fram till att vi ville läsa någon filosofisk text och ses igen för att försöka förstå mer av den tillsammans.

Det blev också en utflykt till Stockholm under denna tid med två utställningar som passade mycket väl in i idén att gräva djupare. På Nordiska Muséet var det en mycket tänkvärd utställning om Arktis och på Fotografiska en fantasieggande och både roande och oroande utställning med Erik Johansson. Hans bilder är närmast surrealistiska idébyggen samtidigt som de berättar något om verkligheten. 

Under fastan kom Covid 19 och tankarna blev splittrade. Personlig ekonomisk oro och oro för världen i stort. Jag kan inte säga att jag ännu hittat källflödet. Samtidigt blev det en mer genomgripande fasta än de sätt jag prövat tidigare. Ännu bättre hade det nog blivit att kombinera med mer skärmfrihet. De författare och böcker jag valt var olika på flera sätt men möttes också på viktiga punkter. Läsning av en bok ledde vidare till lust att läsa en annan. Jag har läst ett par deckare efter påsk men också fortsatt läsa fördjupande facklitteratur av olika slag och även börjat läsa om Dostojevskijs Idioten. Den filosof Pia och jag ska prata vidare om är John Rawls som jag påmindes om vid läsningen av Martin Lönnebo.

Ett gemensamt drag jag tyckte mig se var ödmjukhet utan undfallenhet. Det här är resonemang och personer som vrider och vänder på komplexa frågor och förstår att andra kan komma till andra slutsatser eller ha andra utgångspunkter. De är inte arroganta och ser inte ner på oliktänkande. Men de protesterar med kraft mot orättvisor och förtryck. Det kanske tydligaste uttrycket för det är Gandhi som vägrade använda våld och hade inställningen att man inte heller skulle tänka aggressivt om sin motståndare. Men han var inte alls passiv utan sökte upp konflikter och försökte lösa dem med icke våldsamma metoder. En efterföljare som jag kom att läsa om lite efter påsk var Martin Luther King. 

Varför ska man då gräva djupare? Och har detta något med miljö och klimat att göra? Att bara gräva i sitt eget inre är nog inte så konstruktivt. Jag insåg rätt snart att ett annat gemensamt drag hos dem jag läste var att de var samhällsengagerade. Texterna handlar mycket mer om medmänsklighet och rättvisa än om självförverkligande. Men att ta sig an svårare texter, mer komplexa resonemang ibland och försöka förstå större sammanhang. Det kan vara ett sätt att hitta vägar i sitt eget engagemang. Det inåtblickande som söker de förmågor just jag har och hur de kan komma i bruk för en bättre värld är också meningsfullt. Vishet kommer att behövas om vi ska kunna bygga en värld som är hållbar på riktigt. Att höja blicken och kanske höja nivån på diskussionen kan vara att bidra till en klokare väg framåt. 

Global etik

Global etik

Vi har ofta funderat på vad det är som gör att förändringar till ett mera hållbart samhälle går så långsamt. Varför tillåts vi att i snabb takt fortsätta släppa ut mängder av klimatpåverkande ämnen? Hur kan vi genom vår livsstil få hota vår egen och andras existens här på Jorden? I tidigare veckotips har vi bland annat berört dilemmat med avstånd som gör att vi lätt blundar för våra medmänniskors problem; speciellt om de befinner sig i mediaskugga och på andra sidan jorden. Denna vecka har jag (Peter) försökt komma vidare med hjälp av en psykolog och en filosof som också tänkt en hel del kring dessa frågor med global etik.

Fil dr i psykologi, Billy Larsson är en av initiativtagarna till uppropet Radikalisera klimatpolitiken och medverkade nyligen med ett kapitel om global etik i boken Att svära i kyrkan. Ett dilemma med människan som han ser det är att vi är egoistiska varelser styrda av kortsiktigt tänkande och problem åtgärdas först när de uppkommer. Något som skulle kunna bryta detta och övervinna vår egoism är vår moraliska sida. I en debattartikel från 2012 frågar sig Billy Larsson med flera på vilka grunder vi tar oss rätten att försämra livsförutsättningarna för vår världs fattiga och för kommande generationer av människor. Våra far- och morföräldrar kunde åtminstone med visst fog hävda att de inte visste att deras livsstil hotade deras barnbarn. Idag vet vi med all önskvärd tydlighet att människans framfart tangerar och ofta överskrider de planetära gränser för hållbarhet som finns. Det sätt vi lever på i Sverige påverkar i högsta grad framtida generationers förutsättningar till det sämre.

Billy Larsson tror inte att lösningen är mera av samma sak, i form av massiv information kring klimathotet. Istället hoppas han på människans moraliska sida – vår uppfattning om vad som är rätt och fel. Tar denna sida hos oss kommandot kan vi välja att bortse från sedvanliga kortsiktiga fördelar. Vi behöver inse att vårt moraliska ansvar inte bara sträcker sig till att göra gott mot personer i vår absoluta närhet, utan också inbegriper att inte leva på världens fattiga och kommande generationers bekostnad. Med en sådan förskjutning i rättighetstänkandet blir de praktiska konsekvenserna att vi var och en i livsstil och politisk påverkan strävar efter ett hållbart ekologiskt fotavtryck.

Professorn i praktisk filosofi, Bengt Brülde, står också bakom samma debattartikel som Billy Larsson samt medverkar i boken Att svära i kyrkan. Han diskuterar där vilken filosofiskt hållbar etik som kan vara rimlig att anamma för att möta klimathotet. Utifrån resonemang om vilken slags etik som kan få oss att äta mindre kött och flyga mindre ser han, kanske oväntat, att det utifrån moralteoretiskt håll inte riktigt går att förklara varför det är fel att flyga. Detta bland annat för att den enskilda individens beteende trots allt inte gör någon skillnad på helheten (flygen går även utan mig och med en överproduktion av kött i Europa slaktas lika många kor oavsett mitt avståndstagande). Ändåmenar han att vi bör undvika att flyga. Detta eftersom ”allt individuellt flygande ingår i ett kollektivt beteende som gör stor skada. Alla som flyger svärtar därför ned sig moraliskt, även om de kanske inte är klandervärda. Jag bör därför ta avstånd från denna skadliga praktik och sluta flyga, även om det inte har någon effekt.”

För vår egen del finns det knappast någon slags medveten global etik bakom varje vardagligt val. Däremot har det nog effekt att vi medvetet funderat på frågorna och använt vår empati för att leva oss in i den andres perspektiv när vi tagit del av exempelvis rapporter från produktionen av oekologiska bananer och gruvbrytning för att ta fram metaller till våra mobiltelefoner. Denna medvetenhet finns med i bakhuvudet som en grundinriktning och underlättar miljökloka beslut i vardagen. Vetskapen om att mitt val (även om det inte påverkar utvecklingen på ett mätbart sätt) ändå kan vara en del av en positiv förändring spelar roll. Mina livsval kan också bli en inspiration för fler – och plötsligt är utvecklingen ändå märkbart påverkad. Vi har även tidigare berört filosofiska resonemang kring hur många sandkorn tillsammans blir en strand och många droppar ett hav.

I läsningen av både Billy Larsson och Bengt Brülde har jag tyvärr svårt att se hur den efterfrågade moraliska medvetenheten verkligen ska väckas hos tillräckligt många. Eftersom vi i den rika delen av världen står för den största delen av miljöproblemens orsaker, medan de negativa konsekvenserna framförallt uppträder bortom vår horisont, håller jag med om att den moraliska kompassen definitivt behövs. Vi behöver ge upp delar av vår bekvämlighet för att rädda existensen av människor och natur långt borta. Att det saknas enkla svar på hur detta ska lösas kanske också ligger i sakens natur.

Jonathan Safran Foer (som bland annat skrivit boken Äta djur) beskriver i en intervju hur han tänker sig en nära framtid. Där har köttätande tappat dagens normgivande status och vi ser på köttätarna ungefär som på rökare idag; beteendet är lite skambelagt och ses på med misstro eftersom personerna inte bättre förmår ta hand om sig själva och sin närmiljö. Perspektivet känns intressant även om sociala stigman sällan är av godo. Kanske är det då bättre att allt mer verka för att höja upp de miljöhjältar som avstår animalier i sin kost, aldrig flyger, sparar i hållbara fonder etcetera. Genom att våga prata etik i fråga om vardagliga val och samtidigt boosta dem som tar steg i en mer hållbar riktning kanske vi trots allt kan se oss själva i ögonen och ge kommande generationer ett drägligt liv.

Fångarnas dilemma

Fangarnas dilemmaNär vi har försökt förstå psykologin bakom att det händer så lite på miljö- och klimatområdet har vi ibland kommit att tänka på ett filosofiskt tankeexperiment som brukar kallas fångarnas dilemma. Folke Tersman beskriver det så här i Fem filosofiska frågor: ”Tänk dig att du begått ett brott tillsammans med en kompis, och att ni förhörs på var sitt håll. Förhörsledarna ställer er inför valet mellan att erkänna eller att neka, och eftersom ni sitter i var sin cell så måste ni bestämma er utan att kunna prata med varandra. Ni får dessutom veta att om båda erkänner så döms var och en till tre års fängelse. Om bara en erkänner och den andre nekar, så belönas den som erkänner genom att dömas endast till ett år, medan den som nekar får fyra år. Om båda nekar kan man inte döma er för brottet. I så fall döms ni för vissa smärre förseelser (olaga vapeninnehav och liknande) till två års fängelse vardera.” När man går igenom de möjliga utfallen kommer man fram till att om ditt mål är att sitta så kort tid som möjligt i fängelse bör du erkänna oavsett vad din kompis gör. Om din kompis erkänner bör även du göra det eftersom du då får tre år i fängelse istället för fyra. Om din kompis nekar bör du erkänna även då, eftersom det leder till ett år i fängelse istället för två. Samtidigt är det så att om båda nekar behöver ni bara sitta två år i fängelse istället för de tre som blir fallet om båda erkänner. Det här är lite krångligt att förklara, men poängen är att även när alla inblandade personer handlar rationellt utifrån sitt egenintresse kan utfallet bli sämre – även för dem själva – än om de handlat på något annat sätt.

Tersman nämner flera miljörelaterade exempel på denna paradox. Han skriver: ”Den obetydliga mängd koldioxid som varje individ bär ansvaret för kommer varken att skada individen själv eller hans eller hennes närstående, varken på lång eller kort sikt. Därför kan det vara förnuftigt för var och en att avstå från att ändra sin livsföring, oavsett vad de andra gör. Men om ingen ändrar sin livsföring så kan konsekvenserna bli betydligt sämre för alla än om alla skulle göra det.” Här får man tänka sig att målet som motsvaras av att sitta så kort tid som möjligt i fängelse är t ex att leva ett så bekvämt liv som möjligt, eller att i så hög grad som möjligt kunna fortsätta leva som man brukat. I spåren av en klimatkatastrof blir livet varken bekvämt eller som vanligt. Utfiskning är ett annat miljörelaterat exempel. Utifrån varje fiskares egenintresse kan det vara rationellt att fiska så mycket som möjligt och varje fiskare kan hävda att det hen själv tar upp inte gör någon skillnad för helheten. Men om alla fiskar så tar fisken slut, vilket får mycket negativa konsekvenser inte minst för just den som har fiske som sitt levebröd.

Möjliga sätt att motverka negativa effekter av fångarnas dilemma är politiska beslut och moraliska resonemang. Ett sätt att tänka kan vara det man ofta säger till barn: ”Hur skulle det gå om alla gjorde så?”. I många fall som handlar om miljö spelar varje individs bidrag så liten roll att det är lätt att tänka att det är oväsentligt vad just jag gör. En filosofisk illustration till detta är ett tankeexperiment utformat av Derek Parfit. Anta att tusen personer törstar i en öken. Tusen andra personer i en närbelägen stad har varsin liter vatten över. Detta kan de välja att hälla i en tank som sedan körs ut till de törstande. Där delas vattnet lika. För varje liter som hälls i får alltså de törstande en extra milliliter. Om hundra personer hällt i sitt vatten får de törstande en deciliter vatten var. Men ingen märker skillnaden om de får en milliliter till. Det är förstås bäst för de törstande om alla skänker sitt vatten och mycket bättre att t ex hälften gör det än ingen. Men om hundra ger eller hundraen spelar ingen roll. Ett annat sätt att illustrera detta är att tänka sig en sandhög. Om man plockar bort ett sandkorn i taget så kommer den till slut att upphöra att vara en hög. Men det går inte att säga mellan vilka två sandkorn detta sker. Ett sandkorn hit eller dit spelar ingen roll. Det är lätt att uppleva sin världsförbättrande insats just så och det går att påstå att den rent faktiskt inte gör någon skillnad. Ändå är det så att vars och ens lilla påverkan har ställt oss inför en hotande katastrof och vars och ens till synes obetydliga insats är det som kan rädda oss. Det gäller bara att bli tillräckligt många. Då blir sandkornen en strand och dropparna ett hav.

Vi har kommit att tänka på fångarnas dilemma i samband med klimattoppmöten och även andra har nämnt det i just sådana sammanhang. Här kan man tänka sig att graden av tillit har betydelse, vilket fångarnas dilemma egentligen inte är tänkt att illustrera. Associationen är ändå inte så långsökt eftersom det handlar om en situation där allas rationella handlande utifrån egenintresse leder till sämre resultat för alla än om man haft någon annan utgångspunkt. Politikerna representerar nationer och kanske skulle många av dem kunna tänka sig att gå före i klimatfrågor om de kände sig säkra på att tillräckligt många andra skulle haka på. Då kan man framställa sig själv som världssamvete och hjälte. Den som däremot beslutar om drastiska åtgärder och andra länder inte följer efter måste inför väljarna i sitt eget land presentera impopulära åtgärder samtidigt som vinsterna går att likna vid att flytta några sandkorn (lite beroende på hur stor nation det handlar om). Man litar inte på att tillräckligt många är beredda att följa med och man vill inte riskera att förlora makten i sitt eget land och därför gör man – ingenting. Det är i en bemärkelse rationellt, men leder till katastrof.

Detta är oerhört frustrerande och svårt att komma runt. Om det krävs politiska beslut för att förmå medborgarna att handla för allas bästa istället för utifrån kortsiktigt egenintresse och politikerna styrs av samma paradoxer då sitter vi ju fast. I demokratier är det dessutom medborgarna som röstar fram politikerna och då faller ansvaret tillbaka på oss var och en. Att rösta är annars ett exempel på en handling de flesta, åtminstone i Sverige, uppfattar som betydelsefull trots att en enskild röst är som ett sandkorn.

Själv har jag (Sofia) väldigt svårt att förstå psykologin bakom att så många gör så lite för att minska sitt ekologiska fotavtryck. För mig ligger det närmare till hands att tänka vad som skulle hända om många, eller alla, gjorde ett visst val än att tänka att vad jag gör inte spelar någon roll. Till och med när jag tänker att det är helt kört för planeten vill jag dra mitt lilla strå till stacken. Handlar det kanske om värdighet? Att kunna säga att man åtminstone försökte. Men även jag ursäktar ibland ett sämre miljöval med att just detta lilla inte gör någon skillnad. Pröva, när den där förrädiska tanken dyker upp, att istället fråga ”Hur skulle det bli om alla gjorde så?”. Det kan gälla både i positiv bemärkelse; för att uppmuntra dig själv att ta ett litet, men positiv steg och i negativ; för att avstå från små ovanor som sammantagna med andras ovanor leder i helt fel riktning.