Isabella Lövin kom år 2007 med boken Tyst hav. En bok som på allvar belyste situationen för våra hav och hur bristande politiskt kurage krattat manegen för omfattande utfiskning. Boken gav årets stora journalistpris och guldspaden. Den ledde även till erbjudande om att representera Miljöpartiet. Först genom mångårigt arbete som EU-parlamentariker, sedan som minister i Sveriges regering och språkrör för Miljöpartiet. Lövin lämnade politiken i början av 2021 och nu kommer boken Oceankänslan.

Återkommande genom Oceankänslan ställs samma fråga vi och många andra miljöengagerade ställer sig. Hur kan det förändras så lite när vi vet så mycket. Om klimatförändring, artutrotning och andra problem för mänskligheten. Isabella Lövin ger inga enkla svar och många orsaker som lyfts fram känns igen. Ekonomisk makt och effektiva desinformationskampanjer, politisk ovilja, psykologiska och historiska förklaringar.

Kanske är det för att hon själv rört sig främst i de tunga politiska sammanhangen. Men jag uppfattar i hennes analys att det största ansvaret ändå faller på politikerna. Makthavare och beslutsfattare som hon med viss framgång kunde påverka med idogt arbete inom EU, inte minst med dess fiskeripolitik. I boken tas dessutom mer näraliggande exempel på förändringar som bara varit möjliga genom politiska beslut. Som de stora kliv svensk industri tar för att tillverka stål utan kol och klimatlagen, en lag som trots sina brister gör stor skillnad.

Bokens otaliga ögonblicksbilder bakom kulisserna på klimattoppmöten, politiska förhandlingar inom EU och i Sveriges riksdag är genuint spännande. Och det är också här läsaren kan förfasas över feghet och kortsiktiga beslut som förhindrar eller kraftigt försenar beslut som världen desperat behöver. Underhållande och hoppfullt blir det istället när det beskrivs hur den ikoniska bilden på undertecknandet av klimatlagen kom till.

Samtidigt väcker Oceankänslan starkast känslor, hos åtminstone mig själv, när mötet med Greta Thunberg från toppmötet i Polen 2018 skildras. Kontrasten mellan toppolitikernas treårstrotsiga motstånd till att acceptera verkligheten och Thunbergs klara och skoningslösa kritik mot ansvarslösheten hos dem som har fått makt att bestämma. Men även det enkla och omtänksamma samtalet mellan henne och Lövin.

Och bokens titel, Oceankänslan. Den kommer ur vad nobelpristagaren och författaren Romain Rolland 1927 kallade en oceanisk känsla, ”som ett vatten som forsar under barken”. En svindlande känsla av att ens egna gränser luckras upp i mötet med naturen eller när vi glömmer oss själva i den gemensamma strävan efter något större. En känsla som inte behöver vara religiös eller påverka det kritiska tänkandet.

I förundran och omsorg för vår enda planet kan något bättre och mer hållbart växa fram. Det är i berättelsen om detta liv inom planetens gränser vi som mänsklighet kan växa mot en framtid värd att längta efter. Är det möjligt med ett sådant samarbete och ett förenande arbete mot äkta hållbarhet. Det vet vi inte. Men läsningen av Oceankänslan gör det lättare att tro.