Att flyga mindre

Flyga mindre

Vissa saker har förändrats väldigt mycket på kort tid och ändå uppfattas det nuvarande som om det vore en självklar rättighet, kanske t o m ett mänskligt behov. Denna vecka funderar vi på detta med att minska resandet, framför allt genom att flyga mindre. När jag (Sofia) var barn var det ovanligt att resa utomlands, eller åtminstone utanför Norden. Om någon berättade att de hade flugit till ett land långt borta var detta något exklusivt och speciellt man kunde prata om länge. Själva åkte vi varannan semester till Gotland och varannan till fjällen, någon gång till Norge och någon gång till Finland. Jag tyckte att det var tillräckligt spännande att vi hade varit längre norrut i Sverige än de flesta brukade åka. Det var inte alls något ovanligt eller konstigt i min klass att ha rest så pass lite.

Nu hör jag då och då från vänner med barn i skolåldern att man kan bli retad för att aldrig ha flugit. För många har det blivit norm att göra en längre utlandsresa åtminstone en gång om året. Att göra det flera gånger om året uppfattas inte som konstigt och många nämner resande som ett stort intresse och som något de skulle göra oftare om de hade mer pengar eller tid. Det måste vara ett av de absolut vanligaste svaren på frågan vad man skulle göra om man vann en miljon. Samtidigt måste man göra en alltmer speciell resa för att det ska bli något att berätta om när man kommer hem. En vanlig utlandsresa kan avhandlas med några meningar som huvudsakligen handlar om vädret. Även i övrigt mycket miljöengagerade människor är ofta intresserade av resor. De talar gärna om vad man kan lära sig av att se saker i verkligheten, vilket det förstås ligger någonting i.

Men ändå. Alla vet att flyg genererar stora utsläpp. Det är t o m så att en enda längre flygresa orsakar mer koldioxidutsläpp än t ex Naturskyddsföreningen anser är den nivå vi behöver komma ner till per person och år. Om utsläppsmöjligheterna var rättvist ransonerade skulle man alltså inte kunna göra en sådan resa så ofta som en gång om året ens om man inte orsakade några andra koldioxidutsläpp alls. Detta kommer väldigt sällan upp vid en vanlig fikarastkonversation. Vem vill vara en glädjedödare när någon berättar om en planerad resa? Även vi har lite dragit oss för att skriva om det här och tänkt att det nog inte är ett så populärt tips.

Dessutom är det här ett sådant område där man kan tänka att det inte spelar någon roll vad jag gör. Planet går ju oavsett om jag åker med eller ej. Men om tillräckligt många väljer att inte flyga så kommer inte lika många turer att gå. Detta är ju verksamheter som drivs av vinstintresse. Det är nästan alltid de snabbaste färdmedlen som är sämst för miljön. Eftersom många nuförtiden väljer att resa väldigt långt blir det ändå det man väljer. Även snabbfärjor ger t ex mer utsläpp än de mer långsamtgående.

Eftersom jag själv inte har någon längtan efter att resa har jag svårt att relatera till det behov av att komma iväg många verkar uppleva. Det finns säkert något annat jag på motsvarande sätt har svårt att släppa fast jag vet att jag borde. Jag har aldrig flugit och har varit utanför Norden fem gånger tror jag. Utanför Europa har jag aldrig varit. Peter har flugit några gånger (därav bilden), men även han mycket begränsat och han kommer kanske ännu oftare än jag att tänka på de här frågorna när resor kommer på tal. Mitt intresse för andra länder och kulturer och mitt engagemang för människor i andra delar av världen yttrar sig inte i en vilja att själv vara där. Därför är detta inte alls någon uppoffring för mig. Du som istället har en stark drivkraft ut i världen kan kanske fundera på att resa mindre ofta, men stanna borta längre. Tänk inte bara på bekvämlighet och pris när det gäller själva resan utan också på miljöpåverkan. Fundera på om det kan finnas saker att upptäcka på närmare håll. Påminn dig om att det för inte alls särskilt länge sedan var mycket mer ovanligt att resa långt. Vad fyller dagens resande för behov? Går det att fylla på något annat sätt?

Här i Vadstena finns något som kallas Pilgrimscentrum. Pilgrimsvandringar har varit populära ett antal år nu. En del vandrar riktigt långt som till Santiago de Compostela. En del förflyttar sig inte alls särskilt långt i det fysiska rummet, men vandrar i tanken. Det är en slags hyllning till den långsamma rörelsen där en upplevelse kan finnas i varje steg man tar och även om man rör sig mot ett heligt mål är det inte det viktigaste. Vandringen, resan, är inte bara en transportsträcka. Väldigt klimatsmart är det förstås också. Just att pilgrimsvandra passar inte alla, men själva inställningen kan vara värd att inspireras av.

En gammal handduk – återbruka tyg

En gammal handduk - återbruka tyg

Denna vecka har jag (Peter) prövat att återbruka tyg och skrubbat badkaret med ett minne från högstadiet. Jag hade på den tiden ett par veckors praktik på en byggarbetsplats och fick som tack bland annat en handduk med företagets logotyp på. Efter drygt tjugo års idogt användande var handduken märkbart sliten men istället för att kasta den klippte jag ut en rektangel i passande trasstorlek. Med den lite ruggliga ytan passade den ovanligt bra för skurande av kakel runt badkaret och rengöring av badkaret i sig.

Inte heller för mig är detta någon favoritsysselsättning men jag har kommit på att det blir roligare med ljudeffekter. Ljudeffekterna kommer av att jag pudrar ut bikarbonat eller bakpulver på den mest ingrodda smutsen. Sedan använder jag en blomspruta med ättikslösning som sprutas på. Parallellt med det skönt sprakande ljudet löses smutsen upp och det blir lättare att torka rent med handdukstrasan. På detta vis slipper jag dessutom att släppa ut en massa tveksamma kemikalier i avloppet.

Denna gång tog jag mig till och med för med rengöring under badkaret, vilket nästan kändes som om det gjordes senast omkring tiden för min högstadiepraktik. Det var i alla fall skönt att kunna kosta på sig att kasta den nu väl använda delen från handduken sedan. I fråga om mindre skräckfilmsbetonad städanvändning går givetvis trasan från en gammal handduk att använda många gånger. För att undvika små trådar som efter ett tag lossnar under rengöringen kan det till och med vara värt att fålla de kanter som du klippt.

För badrumsrengöring är det troligen mer vanligt att använda syntetiska svampar i något plastmaterial där ena sidan har en mer skrubbande effekt. Förutom att de är av plast och därmed oljebaserade har svamparna också problemet att de efter en tids användning släpper ifrån sig små plastpartiklar. Dessa ställer till med svåröverskådlig skada i form av så kallad mikroplast. För att motverka bakterietillväxt i den syntetiska tvättsvampen förekommer att den är impregnerad med antibakteriella ämnen som triklosan (det finns också en tradition av ännu värre ämnen). Dessa bakteriedödande ämnen är direkt livsfarliga för många organismer när det efter ett tag kommer ut i naturen. Att istället för den vanliga Scotch-Brite återanvända en utsliten handduk får alltså mångdubbla vinster.

Källkritik

Källkritik

Om du vill bygga en livsstilsförändring på den kunskap som idag finns på ett visst område, t ex hur man lever mer miljövänligt, måste du söka information. Du måste också kunna använda källkritik, alltså reflektera över hur pass tillförlitlig den information du finner är, för att inte fatta beslut på felaktiga grunder.

I arkivsammanhang använder man gärna uttrycket ”gå till källorna” och menar med det originaldokumenten. På det sättet kan man försäkra sig om att ingenting förvanskats på vägen t ex i en slarvig avskrift eller bristande översättning. Men självklart kan även original innehålla faktafel eller presentera en syn på ett ämne som inte stämmer med dagens etablerade forskning. När man skriver uppsats på universitet eller högskola uppmanas man att helst använda primärkällor som referenser. Det behöver inte vara unika originaldokument som i ett arkiv, men om man hänvisar till en forskares teorier är det bättre att referera till en text denne själv har skrivit än till någon annans tolkning av den. I tolkningar kan det nämligen uppstå missförstånd kring vad forskaren egentligen menade eller vad forskningsresultaten egentligen kunde visa. Den ovan avfotograferade boken är utifrån detta inte att betrakta som den bästa källan att hänvisa till om man är intresserad av ”Jesu werkliga dödssätt”. Där står: Troget efter femte upplagan af den tyska öfwersättningen från originalmanuskriptets latinska afskrift.

Även i ett traditionellt bibliotek samsas många olika teorier och åsikter i hyllorna. Böcker genomgår oftast någon form av faktagranskning och förlagen gör urval. Detta urval görs långt ifrån alltid utifrån vem man tror vet mest om ett ämne, eller vem som har mest rätt, men det är ändock inte vad som helst som publiceras var som helst. Vilket förlag som har givit ut en bok kan ge en fingervisning om vilka kriterier man har utgått från vid urvalet och vilken kvalitet förlaget har krävt av författaren. Det i sin tur kan säga något om hur stor tilltro man kan sätta till texten. Vem författaren är spelar förstås också roll. Kan den här personen förväntas vara insatt i det här ämnet? Har den här personen något egenintresse i att en viss syn på frågan sprids? Kan det finnas kommersiella intressen bakom? Forskare har inte alltid rätt och i vissa frågar är de oeniga, men man bör kunna förvänta sig att de vet mer om sitt ämne än en glad amatör. Inom ett annat ämne kan forskaren förstås vara en glad amatör. De flesta som säljer varor ljuger inte om sina produkter och många är väl insatta i ämnen som har med produkten att göra. Men om en rapport visar att ost har kraftig klimatpåverkan är det kanske inte en ostproducent man ska fråga om detta stämmer.

På nätet blir det ännu svårare. Där finns gedigna forskningsrapporter i fulltext sida vid sida med amatörtyckare som inte skulle bli publicerade om de skickade sina texter till förlag. Vem som hamnar överst på träfflistorna har ingenting med tillförlitligheten att göra. I vissa omdebatterade frågor finns det högljudda grupper som skriver mycket, både på egna bloggar och i kommentarsfält. Ibland är de konspirationsteoretiska och upplever sig tystade av det så kallade etablissemanget. Då skriver de gärna ännu mer, medan de som står för vad de flesta etablerade forskare tror i frågan inte har samma behov av att hävda sig, eller inte diskuterar i lika allmänna forum. Det kan ge intrycket att en avvikande åsikt är mer allmänt spridd än den egentligen är. Att de flesta träffarna man får på ett ämnesord hävdar en viss ståndpunkt behöver därför inte alls betyda att det är vad de tror som är mest insatta i ämnet.

Dagstidningar åtnjuter hos många stort förtroende, men det beror mycket på vad de skriver om hur stor tilltro man bör ha till det. De har också oftast en politisk inriktning som märks tydligast på ledarplats, men också kan färga av sig på artiklar. Vi har reagerat flera gånger när vår morgontidning rapporterat om aktuell forskning. Dels överförenklar man kraftigt och dels vinklar man ofta så hårt att den bild man får av forskningens resultat faktiskt blir helt falsk. Man fick det t ex att låta som om det aktuella forskningsläget är att LCHF är det mest hälsosamma för alla att äta när en rapport från SBU (Statens beredning för medicinsk utvärdering) presenterades. Rubriken löd något i stil med ”Glöm allt du trodde dig veta om hälsosam mat!”. Med tanke på att rapporten studerat effekter på kraftigt överviktiga, visat att det på sex månaders sikt är effektivare med lågkolhydratkost än lågfettkost, men att det därefter inte är någon skillnad i viktminskning, att den länge hyllade medelhavskosten verkligen skyddar mot hjärt- och kärlsjukdom och att det inte finns forskningsunderlag nog för att säga varken bu eller bä om den så bespottade potatisen, undrar man om tidningen ens hade läst den enkelt tillgängliga sammanfattningen av rapporten. Många vanliga läsare trodde kanske att rapporten var svår att få tag på eller omöjligt svår att läsa, men i det här fallet är SBU:s egen sammanfattning inte svårare att förstå än tidningarnas artiklar, men betydligt mer återhållsamt skriven. Ett tydligt exempel på när det gör skillnad att gå till primärkällan.

Kolla gärna flera olika källor. Ofta är primärkällorna mer lättillgängliga än man tror. De kan finnas i fulltext på nätet och inleds ofta med en överskådlig sammanfattning. Fundera över vem avsändaren är, både utifrån vilka kunskaper personen kan tänkas besitta och vilka egenintressen personen kan tänkas ha i frågan. Är man riktigt intresserad av ett visst forskningsresultat är det bra att försöka ta reda på hur studien är gjord. Har man ställt rätt frågor? Går resultatet att tolka på något annat sätt? Det sistnämnda kanske är överkurs om man är ovan vid att läsa forskningsrapporter, men kan vara värt att ha med sig. När någon bombsäkert påstår något i tidningen, i en blogg, eller vid fikabordet på jobbet, kan det vara värt att ställa sig frågan var denna information kommer från? Det är lätt att bli överrumplad när någon låter väldigt säker, men många självsäkra människor har helt fel och de flesta seriösa forskare uttrycker sig tvärtom mycket försiktigt. När en stor mängd seriösa forskare säger att något är mer än 90% säkert – som att klimatförändringarna beror på mänsklig påverkan – då ska man verkligen lyssna. Men om personer med koppling till köttindustrin påstår att vi behöver äta ännu mer protein, eller att sojabönor inte är hälsosamma för människor att äta, då kan man ta det med en nypa salt. Bra källor när det gäller miljö och klimat är Naturskyddsföreningen och WWF. När IPCC uttalar sig är de också tillförlitliga, men deras rapporter tillhör inte det mer lättlästa. Ni får förstås själva avgöra om Bättre Värld är en bra källa till kunskap!

Global etik

Global etik

Vi har ofta funderat på vad det är som gör att förändringar till ett mera hållbart samhälle går så långsamt. Varför tillåts vi att i snabb takt fortsätta släppa ut mängder av klimatpåverkande ämnen? Hur kan vi genom vår livsstil få hota vår egen och andras existens här på Jorden? I tidigare veckotips har vi bland annat berört dilemmat med avstånd som gör att vi lätt blundar för våra medmänniskors problem; speciellt om de befinner sig i mediaskugga och på andra sidan jorden. Denna vecka har jag (Peter) försökt komma vidare med hjälp av en psykolog och en filosof som också tänkt en hel del kring dessa frågor med global etik.

Fil dr i psykologi, Billy Larsson är en av initiativtagarna till uppropet Radikalisera klimatpolitiken och medverkade nyligen med ett kapitel om global etik i boken Att svära i kyrkan. Ett dilemma med människan som han ser det är att vi är egoistiska varelser styrda av kortsiktigt tänkande och problem åtgärdas först när de uppkommer. Något som skulle kunna bryta detta och övervinna vår egoism är vår moraliska sida. I en debattartikel från 2012 frågar sig Billy Larsson med flera på vilka grunder vi tar oss rätten att försämra livsförutsättningarna för vår världs fattiga och för kommande generationer av människor. Våra far- och morföräldrar kunde åtminstone med visst fog hävda att de inte visste att deras livsstil hotade deras barnbarn. Idag vet vi med all önskvärd tydlighet att människans framfart tangerar och ofta överskrider de planetära gränser för hållbarhet som finns. Det sätt vi lever på i Sverige påverkar i högsta grad framtida generationers förutsättningar till det sämre.

Billy Larsson tror inte att lösningen är mera av samma sak, i form av massiv information kring klimathotet. Istället hoppas han på människans moraliska sida – vår uppfattning om vad som är rätt och fel. Tar denna sida hos oss kommandot kan vi välja att bortse från sedvanliga kortsiktiga fördelar. Vi behöver inse att vårt moraliska ansvar inte bara sträcker sig till att göra gott mot personer i vår absoluta närhet, utan också inbegriper att inte leva på världens fattiga och kommande generationers bekostnad. Med en sådan förskjutning i rättighetstänkandet blir de praktiska konsekvenserna att vi var och en i livsstil och politisk påverkan strävar efter ett hållbart ekologiskt fotavtryck.

Professorn i praktisk filosofi, Bengt Brülde, står också bakom samma debattartikel som Billy Larsson samt medverkar i boken Att svära i kyrkan. Han diskuterar där vilken filosofiskt hållbar etik som kan vara rimlig att anamma för att möta klimathotet. Utifrån resonemang om vilken slags etik som kan få oss att äta mindre kött och flyga mindre ser han, kanske oväntat, att det utifrån moralteoretiskt håll inte riktigt går att förklara varför det är fel att flyga. Detta bland annat för att den enskilda individens beteende trots allt inte gör någon skillnad på helheten (flygen går även utan mig och med en överproduktion av kött i Europa slaktas lika många kor oavsett mitt avståndstagande). Ändåmenar han att vi bör undvika att flyga. Detta eftersom ”allt individuellt flygande ingår i ett kollektivt beteende som gör stor skada. Alla som flyger svärtar därför ned sig moraliskt, även om de kanske inte är klandervärda. Jag bör därför ta avstånd från denna skadliga praktik och sluta flyga, även om det inte har någon effekt.”

För vår egen del finns det knappast någon slags medveten global etik bakom varje vardagligt val. Däremot har det nog effekt att vi medvetet funderat på frågorna och använt vår empati för att leva oss in i den andres perspektiv när vi tagit del av exempelvis rapporter från produktionen av oekologiska bananer och gruvbrytning för att ta fram metaller till våra mobiltelefoner. Denna medvetenhet finns med i bakhuvudet som en grundinriktning och underlättar miljökloka beslut i vardagen. Vetskapen om att mitt val (även om det inte påverkar utvecklingen på ett mätbart sätt) ändå kan vara en del av en positiv förändring spelar roll. Mina livsval kan också bli en inspiration för fler – och plötsligt är utvecklingen ändå märkbart påverkad. Vi har även tidigare berört filosofiska resonemang kring hur många sandkorn tillsammans blir en strand och många droppar ett hav.

I läsningen av både Billy Larsson och Bengt Brülde har jag tyvärr svårt att se hur den efterfrågade moraliska medvetenheten verkligen ska väckas hos tillräckligt många. Eftersom vi i den rika delen av världen står för den största delen av miljöproblemens orsaker, medan de negativa konsekvenserna framförallt uppträder bortom vår horisont, håller jag med om att den moraliska kompassen definitivt behövs. Vi behöver ge upp delar av vår bekvämlighet för att rädda existensen av människor och natur långt borta. Att det saknas enkla svar på hur detta ska lösas kanske också ligger i sakens natur.

Jonathan Safran Foer (som bland annat skrivit boken Äta djur) beskriver i en intervju hur han tänker sig en nära framtid. Där har köttätande tappat dagens normgivande status och vi ser på köttätarna ungefär som på rökare idag; beteendet är lite skambelagt och ses på med misstro eftersom personerna inte bättre förmår ta hand om sig själva och sin närmiljö. Perspektivet känns intressant även om sociala stigman sällan är av godo. Kanske är det då bättre att allt mer verka för att höja upp de miljöhjältar som avstår animalier i sin kost, aldrig flyger, sparar i hållbara fonder etcetera. Genom att våga prata etik i fråga om vardagliga val och samtidigt boosta dem som tar steg i en mer hållbar riktning kanske vi trots allt kan se oss själva i ögonen och ge kommande generationer ett drägligt liv.

Mobiltelefoner och etik

Mobiltelefoner och etik

Jag (Sofia) minns när de första i min bekantskapskrets skaffade sig en telefon utöver den fasta hemtelefonen. Av de flesta andra i min omgivning sågs det som ett helt onödigt köp. Det var en sk biltelefon; inte en så nätt sak att man bar den i fickan, men den behövde inte heller vara kopplad till husets telefonjack och kunde därför monteras i bilen. I min familj tror jag att det var pappa som hade den första mobiltelefonen. Trots att det var en sådan man kunde bära med sig hade även den sin huvudsakliga placering i bilen. Han arbetade som lantbrevbärare och hade mobilen som en möjlighet att ringa efter hjälp om något hände med honom, eller bilen, på de slingriga småvägarna i skogen. Ytterst få hade numret till den telefonen, för det var inte alls tanken att sitta och prata i den. Det gjorde man ju i hemtelefonen. Biltelefonerna lanserades stort på 80-talet. Därefter har utvecklingen gått rasande fort (och även ”behovet” att ofta byta mobil). Det är svårt att förstå hur det egentligen gick till när mobiltelefonen blev en produkt i var mans (och kvinnas, flickas, pojkes) ficka. Dessutom har den blivit mer lik datorn än hemtelefonen. Den här veckan reflekterar vi kring mobiltelefoner och etik.

Själv är jag 40 år och inne på min tredje mobil. Den är en iPhone jag tog över efter Peter när han köpte en ny. Vi lämnade då in den för att byta batteri, något man inte kan göra själv på den sortens telefoner. I mobilsammanhang är det ett ganska asketiskt köpmönster. Peter har haft ett större intresse för den sortens prylar, men även han har nu tänkt behålla sin telefon ett bra tag framöver. Han är också inne på att försöka hitta begagnat nästa gång han vill köpa. Flera i bekantskapskretsen har fortfarande den gamla sortens mobiler och har inte tänkt byta förrän de går sönder. Men känslan är onekligen att många otroligt snabbt upplever sin telefon som gammaldags och köper en ny och att man ser det som självklart att alla i familjen har varsin, även barnen. Så är det också ungefär 1000 000 000 (en miljard) mobiltelefoner som säljs i världen per år. På sistone har jag dessutom hört från ett par olika källor att den genomsnittlige smartphoneanvändaren kollar, eller gör någonting på telefonen 150 gånger om dagen. För mig låter det helt bisarrt!

Även om mobilanvändningen stundtals verkar gå att likna vid ett missbruk, uppstår de allra värsta problemen långt bort från den vanlige konsumenten. Det här är verkligen ett sådant område där avståndet till missförhållandena skapar många blinda fläckar. Elektronikprodukter består av ett mycket stort antal olika små delar och materialet till dessa är exempelvis flera sällsynta metaller och mineraler som utvinns ur gruvor. Där är undermåliga arbetsförhållanden och barnarbete vanligt. Eftersom tillgången är begränsad och möjlig att tjäna stora pengar på bidrar utvinningen ofta till våldsamma konflikter i fattiga länder t ex i Kongo. Även där elektronikprodukterna sätts samman, oftast i Asien, råder arbetsförhållanden som ingen i Sverige skulle acceptera. Det handlar om extremt långa arbetsdagar och monotona arbetsuppgifter. Stora mängder kemikalier används också t ex flamskyddsmedel. Detta är förstås en förklaring till att de kan göras så billiga att de har blivit en vardagsprodukt, i vissa fall t o m en förbrukningsvara.

Nästa problem är när produkterna tas ur bruk. Inom EU är det lag på att elektronik ska återvinnas och elektronikavfall får inte exporteras till länder där man inte kan kontrollera hur det tas omhand. Ändå sker detta i stor omfattning och hanteringen orsakar stora skador på både människor och miljö. 20-50 miljoner ton elektroniskt avfall slängs om året i världen. I Europa slängs i genomsnitt 15 kilo per person och år. Endast 10% av de mobiltelefoner som kasseras återvinns på ett bra sätt. Nästan hälften blir liggande i en byrålåda eller så när de inte längre är i bruk. Det sistnämnda kan verka oskyldigt, men innebär bl a att nya metaller och mineraler måste brytas i gruvorna istället för att återvinna materialet från gamla telefoner. Ghana är ett av de länder som tar emot stora mängder elektroniskt avfall från västvärlden. Täckmanteln för exporten är ofta att produkterna är tänkta att säljas second hand, men egentligen fungerar de inte. Helt utan skyddsutrustning plockar människor, även barn, isär produkterna och bränner delar över öppen eld för att få loss metallerna. I röken finns bl a tungmetaller som bly. Lönen är usel, men för de fattigaste handlar det om överlevnad för stunden. (Den här filmen kan man bli riktigt gråtfärdig av. På Youtube finns många fler både om produktionen av elektronik och avfallshanteringen.) När man talar om grön IT och med det bara menar att produkten drar mindre el, är det alltså att sila mygg och svälja kameler.

Försök görs att tillverka smarta mobiler på ett etiskt och miljömässigt hållbart sätt, men eftersom det ingår så extremt många led och delar i produktionen har det än så länge inte varit möjligt att genomföra fullt ut. Att aktivt leta efter en så juste tillverkad telefon som möjligt är bra om man absolut tycker sig behöva en ny. Ännu bättre är att leta efter en begagnad. Utbudet är större än man kan tro även av relativt nya produkter just eftersom många byter så ofta. Detta kommer vi att hålla utkik efter när våra nuvarande inte längre fungerar. När man vill kassera en gammal mobil är det också viktigt att se till att den återvinns på rätt sätt. Om den är fullt fungerande kan ett första steg vara att försöka sälja den. Om den inte fungerar eller inte går att sälja ska den antingen lämnas till butiken som sålde den eller till en återvinningsstation.

Men det vi framför allt vill uppmuntra till är att tänka efter riktigt noga på just den där frågan om man verkligen behöver en ny. Ett första steg kanske kan vara att se över sin användning av mobilen. Som en del av fastan har Peter och jag tänkt begränsa oss till att kolla våra telefoner en gång om dagen fram till påsk. Ingen av oss är i närheten av 150 gånger, men kan ändå känna att vi periodvis blir splittrade och fastnar för ofta. Att minska sin känsla av beroende av mobilen kan vara viktigt. Om den inte längre är din förlängda arm behöver den kanske inte heller ha alla de senaste finesserna. Om den fungerar fortfarande borde det räcka. Att ”alla andra har en” kanske inte heller borde vara ett tillräckligt argument för att ens barn hur tidigt som helst ska ha en egen mobil. Särskilt inte om du funderar en stund över andra barn; som de i gruvorna, eller de som andas in blyångor. Behovet är skapat. Detta var inte en produkt man saknade innan den fanns. Den kan användas till mycket positivt, men hur många behöver vi – egentligen?