Ett bra pris

Ett bra pris. Bild på väska av återbrukat tyg.

Nu har jag haft Butik Bättre Värld i några månader. Ofta har jag haft dörren mot gatan öppen. Det har jag för att det ska kännas välkomnande, men det gör också att jag hör vad förbipasserande säger. Soliga dagar ställer de intilliggande butikerna ut mycket varor på gatan. Ett uttryck jag hör i olika varianter flera gånger om dagen är ”ett bra pris”.

Det man menar är på sätt och vis ”prisvärt”, men kanske framför allt billigt. ”De här har vi för ett bra pris nu” betyder aldrig att man har höjt kvaliteten men behållit samma pris. Eller att man givit de som odlar bomullen högre lön så att priset nu är mer rättvist. Det betyder alltid någon form av rea. Frågan om vad varor kostar hör jag hur många gånger som helst. Däremot inte hur något är producerat. Hur mycket vatten, mark, energi eller kemikalier som gick åt eller hur arbetsvillkoren sett ut.

Samtidigt är butikerna i min närhet inte slit och släng där det allra billigaste prioriteras. Jag skulle tro att deras varor håller god kvalitet. Därför finns det även de som inte tycker att det är ett bra pris. ”Ska du verkligen betala 200 för en T-shirt?” ”100 spänn för lite te!” ”Här är det så mycket småbutiker och då är ju priserna därefter.” Eller någon som upprört utbrister något om turistpriser. Fenomenet med turistpriser finns säkert. Det drabbar väl egentligen allra mest de som är bofasta. Men här har jag aldrig uppfattat det som att butikerna höjer priserna inför turistsäsong. Så, det här handlar inte så mycket om handlarnas inställning till priser som om folk i allmänhet.

En övning jag har gjort ibland är att sitta t ex med en kopp kaffe och tänka på alla som har bidragit till att den finns i min hand. Jag vet inte mycket om hur man tillverkar porslin, men det måste vara en process i flera steg. Material som utvinns, en design som ritas, att den formas, bränns, glaseras. Mycket av detta görs industriellt, men det är ändå människor med i varje steg. Dricker du ur en keramikmugg är det lättare att föreställa sig hantverket bakom. Kaffet odlas i ett helt annat klimat än vårt. För mig är det självklart att välja ekologiskt, annars kan de som arbetar i odlingarna utsättas för mycket tveksamma kemikalier. Bönorna skördas, torkas, transporteras, rostas, förpackas. Jag försöker föreställa mig människorna i varje steg och tänka på dem alla med omsorg och förhoppningar om deras välgång. Utifrån detta perspektiv – vad är ett bra pris för en kopp kaffe?

Sedan kan det här verka elitistiskt. För en del handlar ett bra pris om vad de har råd med. Men själv har jag i många år prioriterat tid och meningsfullhet framför pengar. Och haft betydligt lägre inkomster än de flesta i Sverige. Ändå håller jag med den som sade att om du inte har råd med ekologisk choklad – då har du inte råd med choklad. Den som utsätts för gifterna i en konventionell odling är i en mycket mer utsatt position även än den som t ex lever på socialbidrag i Sverige. Detsamma gäller den som arbetar i en konventionell bomullsodling. De som talar om bra priser på affärsgatan här behöver inte en billig skjorta för att de annars inte skulle ha kläder på kroppen. Mycket av det som köps är sådant ingen egentligen behöver, men ändå ska det vara billigt. För vem är det ett bra pris? Vilka prioriteringar är rimliga att göra?

De här tankarna dyker också upp när människor blir upprörda över elpriset eller priset på bensin. Detta handlar ju om sådant som vi drastiskt borde minska på. Då kanske det faktiskt är ett bra pris när det är dyrt? Om vi verkligen skulle ta klimatkrisen på allvar vore det till och med läge för ransonering. På sistone har jag också hört många reagera över att maten blivit dyr. Det påminde mig om något jag hörde för ett antal år sedan om att vi lägger en historiskt liten andel av våra inkomster på mat. Jag googlade och kom till diagrammet som finns i den här länken. Den andel av hushållens utgifter som bestod av livsmedel var 25 % år 1963. År 2018 var den 12 %. Som man ser i diagrammet lägger svenskarna ungefär lika mycket på transport och fordon som på mat. Och nästan lika mycket på rekreation, kultur, varor och tjänster. Jag återkommer också till att om du tjänar 15000 kr i månaden eller mer tillhör du de rikaste 10% i världen. Mat måste få kosta om den ska kunna produceras på ett hållbart sätt för alla inblandade. Om det innebär att du inte har råd att köra bil lika ofta (eller ens ha egen bil), konsumera lika mycket, eller resa utomlands på semester – då är det fortfarande helt rimligt! Kanske t o m ett bra pris.

För den som vill läsa mer om hur samhällsförändringar speglas i vad vi lägger pengar på är den här artikeln från SCB intressant.

Mobiltelefoner och etik

Mobiltelefoner och etik

Jag (Sofia) minns när de första i min bekantskapskrets skaffade sig en telefon utöver den fasta hemtelefonen. Av de flesta andra i min omgivning sågs det som ett helt onödigt köp. Det var en sk biltelefon; inte en så nätt sak att man bar den i fickan, men den behövde inte heller vara kopplad till husets telefonjack och kunde därför monteras i bilen. I min familj tror jag att det var pappa som hade den första mobiltelefonen. Trots att det var en sådan man kunde bära med sig hade även den sin huvudsakliga placering i bilen. Han arbetade som lantbrevbärare och hade mobilen som en möjlighet att ringa efter hjälp om något hände med honom, eller bilen, på de slingriga småvägarna i skogen. Ytterst få hade numret till den telefonen, för det var inte alls tanken att sitta och prata i den. Det gjorde man ju i hemtelefonen. Biltelefonerna lanserades stort på 80-talet. Därefter har utvecklingen gått rasande fort (och även ”behovet” att ofta byta mobil). Det är svårt att förstå hur det egentligen gick till när mobiltelefonen blev en produkt i var mans (och kvinnas, flickas, pojkes) ficka. Dessutom har den blivit mer lik datorn än hemtelefonen. Den här veckan reflekterar vi kring mobiltelefoner och etik.

Själv är jag 40 år och inne på min tredje mobil. Den är en iPhone jag tog över efter Peter när han köpte en ny. Vi lämnade då in den för att byta batteri, något man inte kan göra själv på den sortens telefoner. I mobilsammanhang är det ett ganska asketiskt köpmönster. Peter har haft ett större intresse för den sortens prylar, men även han har nu tänkt behålla sin telefon ett bra tag framöver. Han är också inne på att försöka hitta begagnat nästa gång han vill köpa. Flera i bekantskapskretsen har fortfarande den gamla sortens mobiler och har inte tänkt byta förrän de går sönder. Men känslan är onekligen att många otroligt snabbt upplever sin telefon som gammaldags och köper en ny och att man ser det som självklart att alla i familjen har varsin, även barnen. Så är det också ungefär 1000 000 000 (en miljard) mobiltelefoner som säljs i världen per år. På sistone har jag dessutom hört från ett par olika källor att den genomsnittlige smartphoneanvändaren kollar, eller gör någonting på telefonen 150 gånger om dagen. För mig låter det helt bisarrt!

Även om mobilanvändningen stundtals verkar gå att likna vid ett missbruk, uppstår de allra värsta problemen långt bort från den vanlige konsumenten. Det här är verkligen ett sådant område där avståndet till missförhållandena skapar många blinda fläckar. Elektronikprodukter består av ett mycket stort antal olika små delar och materialet till dessa är exempelvis flera sällsynta metaller och mineraler som utvinns ur gruvor. Där är undermåliga arbetsförhållanden och barnarbete vanligt. Eftersom tillgången är begränsad och möjlig att tjäna stora pengar på bidrar utvinningen ofta till våldsamma konflikter i fattiga länder t ex i Kongo. Även där elektronikprodukterna sätts samman, oftast i Asien, råder arbetsförhållanden som ingen i Sverige skulle acceptera. Det handlar om extremt långa arbetsdagar och monotona arbetsuppgifter. Stora mängder kemikalier används också t ex flamskyddsmedel. Detta är förstås en förklaring till att de kan göras så billiga att de har blivit en vardagsprodukt, i vissa fall t o m en förbrukningsvara.

Nästa problem är när produkterna tas ur bruk. Inom EU är det lag på att elektronik ska återvinnas och elektronikavfall får inte exporteras till länder där man inte kan kontrollera hur det tas omhand. Ändå sker detta i stor omfattning och hanteringen orsakar stora skador på både människor och miljö. 20-50 miljoner ton elektroniskt avfall slängs om året i världen. I Europa slängs i genomsnitt 15 kilo per person och år. Endast 10% av de mobiltelefoner som kasseras återvinns på ett bra sätt. Nästan hälften blir liggande i en byrålåda eller så när de inte längre är i bruk. Det sistnämnda kan verka oskyldigt, men innebär bl a att nya metaller och mineraler måste brytas i gruvorna istället för att återvinna materialet från gamla telefoner. Ghana är ett av de länder som tar emot stora mängder elektroniskt avfall från västvärlden. Täckmanteln för exporten är ofta att produkterna är tänkta att säljas second hand, men egentligen fungerar de inte. Helt utan skyddsutrustning plockar människor, även barn, isär produkterna och bränner delar över öppen eld för att få loss metallerna. I röken finns bl a tungmetaller som bly. Lönen är usel, men för de fattigaste handlar det om överlevnad för stunden. (Den här filmen kan man bli riktigt gråtfärdig av. På Youtube finns många fler både om produktionen av elektronik och avfallshanteringen.) När man talar om grön IT och med det bara menar att produkten drar mindre el, är det alltså att sila mygg och svälja kameler.

Försök görs att tillverka smarta mobiler på ett etiskt och miljömässigt hållbart sätt, men eftersom det ingår så extremt många led och delar i produktionen har det än så länge inte varit möjligt att genomföra fullt ut. Att aktivt leta efter en så juste tillverkad telefon som möjligt är bra om man absolut tycker sig behöva en ny. Ännu bättre är att leta efter en begagnad. Utbudet är större än man kan tro även av relativt nya produkter just eftersom många byter så ofta. Detta kommer vi att hålla utkik efter när våra nuvarande inte längre fungerar. När man vill kassera en gammal mobil är det också viktigt att se till att den återvinns på rätt sätt. Om den är fullt fungerande kan ett första steg vara att försöka sälja den. Om den inte fungerar eller inte går att sälja ska den antingen lämnas till butiken som sålde den eller till en återvinningsstation.

Men det vi framför allt vill uppmuntra till är att tänka efter riktigt noga på just den där frågan om man verkligen behöver en ny. Ett första steg kanske kan vara att se över sin användning av mobilen. Som en del av fastan har Peter och jag tänkt begränsa oss till att kolla våra telefoner en gång om dagen fram till påsk. Ingen av oss är i närheten av 150 gånger, men kan ändå känna att vi periodvis blir splittrade och fastnar för ofta. Att minska sin känsla av beroende av mobilen kan vara viktigt. Om den inte längre är din förlängda arm behöver den kanske inte heller ha alla de senaste finesserna. Om den fungerar fortfarande borde det räcka. Att ”alla andra har en” kanske inte heller borde vara ett tillräckligt argument för att ens barn hur tidigt som helst ska ha en egen mobil. Särskilt inte om du funderar en stund över andra barn; som de i gruvorna, eller de som andas in blyångor. Behovet är skapat. Detta var inte en produkt man saknade innan den fanns. Den kan användas till mycket positivt, men hur många behöver vi – egentligen?