Author Archives: Peter Asthamn

Äta långt ner i näringskedjan

At langt ner i naringskedjanOm jag (Peter) någon gång skulle ge mig in i den lukrativa branschen kring olika dieter skulle nog min bok handla om att äta långt ner i näringskedjan.

Inom biologin brukar man beskriva omvandlingen och spridningen av näringsämnen mellan djur och växter inom ett ekosystem som en kedja. Ett exempel på en näringskedja i en svensk insjö kan starta med en alg (som skapar sin egen näring genom fotosyntesen). Algen äts av en sötvattensmärla som äts av en löja. Löjan äts upp av en abborre som blir mat åt en gädda. Slutligen blir gäddan uppäten av kedjans toppkonsument som i detta fall är en fiskgjuse. Denna bild är naturligtvis förenklad då varje art i själva verket ingår i en näringsväv av många näringskedjor men bilden illustrerar ändå transporten av näring inom ekosystemet.

Ett annat sätt att gestalta näringens vandring genom en näringskedja är att se på mängden biomassa som finns i kedjan. Utifrån detta kan vi se hur en ormvråk med en vikt på 1 kilo under ett år äter 3000 åkermöss med en gemensam vikt på 90 kilo. De 3000 åkermössen har i sin tur ätit omkring ett ton vegetabilier under året. Vid varje steg i kedjan ”förloras” omkring 90% av energi och näring eftersom djuren använder den mesta energin från maten till sin egen rörelse och andning; innan de själva blir uppätna. Mängden biomassa eller vikt av protein med mera får därför en pyramidform med få ormvråkar i toppen och stor mängd vegetabilier i botten.

Transporten av energi och näring uppåt i kedjan är alltså på sätt och vis inte speciellt effektivt utan har bara omkring 10% effekt. Något som däremot koncentreras längre upp i näringskedjorna och inte förloras i processen är många miljögifter. Ämnen som lagras i fettvävnaden och i proteinet hos exempelvis fisk stannar kvar också hos den rovfisk som äter den mindre fisken. Hos näringskedjans toppkonsument är därför koncentrationen av tungmetaller, DDT, PCB med mera allra högst.

En gädda eller ormvråk har begränsade möjligheter att välja vad de ska äta. Vi människor (inte minst i vår del av världen) har däremot goda möjligheter att aktivt välja eller välja bort produkter. För att minska vår utsatthet för ackumulerade miljögifter är det därför klokt att minska vårt intag av mat från djur som befinner sig högt upp i näringskedjan; rovfiskar som lax, torsk, svärdfisk etcetera. Tar vi istället vår mat från källor långt ner i näringspyramiden (vegetabilier, sill, musslor med mera) utsätts vi generellt sett för lägre halter av skadliga ämnen.

Långt ner i näringskedjorna är utrymmet större. Biomassan av alger eller sill är exempelvis många gånger större än den för lax och svärdfisk. Den intuitiva känslan är därmed att utrymmet för människan är större att nyttja sill som mat än torsk. Sambanden i de naturliga ekosystemen är samtidigt komplexa och ingen nivå i näringskedjorna tål ett allt för stort uttag av människan. Tydliga undantag finns också i form av exempelvis räkor som visserligen befinner sig långt ner i näringskedjan, men på grund av dagens mycket energikrävande och ofta oansvariga fiskemetoder inte kan ses som någon resurssmart mat.

När vi själva framställer vår mat genom odling blir det lättare att ge allmänna råd om att hämta sitt främsta tallriksinnehåll från näringskedjornas botten. Vi sparar här tydligt mängder av energi – och problem – för varje steg i näringskedjan vi kan undvika. Exempelvis är odling av musslor (som finns i botten av näringskedjan) främst en tillgång för det lokala ekosystemet genom dess renande effekt på vattnet. Musslorna behöver inte heller tillföras foder under odlingen. Detta jämfört med laxodling där varje kilo färdigodlad lax har krävt mångdubbel mängd vildfångad fisk. På liknande sätt är det mycket resurssnålt att äta de baljväxter som vi odlar direkt, istället för att låta dem gå en omväg genom grisar, kor och kycklingar. Vi har tidigare skrivit om att äta mindre kött och har sedan dess även allt mer minskat ner på övriga animaliska produkter. När det gäller val mellan olika animaliska produkter har vi tidigare inte reflekterat speciellt mycket över deras placering i näringskedjan. Istället har märkning som MSC och/eller KRAV varit vägledande. Vi har också strävat efter få steg från jord till bord med minimerande av produktionsled. Relativt ofta har detta handlingssätt omedvetet ändå lett till att majoriteten av vårt tallriksinnehåll kommer från näringskedjornas botten. Dessa val har vi gjort främst av etiska skäl, men vi märker även att det är en kost vi mår bra av. Dessutom är det en spännande värld av nya smakupplevelser att utforska.

Med en diet inriktad på botten av näringspyramiderna blir det mera rimligt att jorden kommer att kunna försörja oss alla 9,7 miljarder människor som förväntas leva på Tellus år 2050. Att vi med denna diet dessutom kommer må bättre tack vare mindre miljögifter i våra kroppar och få en bättre hälsa genom minskad andel animalier i vår mat; det får ses som ren bonus.

Mikroplaster

Mikroplaster

När jag (Peter) växte upp på 80-talet minns jag att det ibland talades om de plastband som höll ihop 6-pack med läsk- och ölburkar. Om banden slängdes i naturen kunde fåglar eller andra mindre djur fastna och i värsta fall kvävas i plastöglorna. Jag kommer att tänka på dessa sladdriga plastband när jag försöker greppa mikroplaster som är betydligt mindre visuellt uppenbara.

I höstas kunde vi på nyheterna ta del av Naturskyddsföreningens rapportering om de mikroplaster som finns i mångas badrumsskåp. Det handlar om olika tandkrämer, skrubbprodukter och raklödder med mera. För att ge hygienprodukterna nya egenskaper och ökad säljbarhet har producenterna tillsatt små, små plastbitar. För oss är plasten troligen inte speciellt farlig när vi använder produkten. Problemet är att de mikroskopiska plastbitarna efter vårt rakande och smörjande förs vidare till våra vattenreningsverk. Där saknas möjlighet att fånga upp mikroplasten och istället fortsätter den ut i naturen, främst till våra hav.

På tandkrämstuben eller raklöddret står det inte heller att produkten innehåller jättesmå plastbitar. Istället kan man påinnehållsförteckningen försöka hålla utkik efter benämningar som; polyeten (PE) och polymetylmetakrylat (PMMA). Konkreta exempel på skönhetsprodukter där mikroplast förekommer finns i denna undersökning (sidorna 18-19). Vi har själva under de senaste åren allt mer aktivt försökt minska ner vårt plastanvändande och även reducera antalet produkter i badrumsskåpet. Vi har också satsat på att ingredienserna i våra hygienprodukter ska bestå av så naturliga råvaror som möjligt. När jag i samband med denna veckas miljötips undersöker våra skåp och lådor i badrummet verkar det som att våra ambitioner burit frukt. Trots att vi tidigare inte fokuserat just på mikroplast verkar vi slippa medverka till sådana utsläpp från vårt badrum. Ett par osäkra kort finns fortfarande där vi inte sparat den ytterförpackning där innehållsförteckningen fanns. Om naturlig hud- och hårvård har vi skrivit här.

Då mikroplast som kommer ut i våra hav är lika liten som plankton äts den upp av bland annat fiskar och kommer in i näringskedjan. När vi tidigare skrivit om plast påtalade vi bland annat hur de plastbitar som successivt sönderdelas i vår natur ännu inte kunnat brytas ner helt under den tid vi människor använt plast (plast har masstillverkats i 70 år, men nedbrytningstiden är mycket längre än så). Större plastbitar som delas upp i många små bitar övergår efter en tid till det vi kallar mikroplast (beroende på definition ses mikroplast som bitar mindre är 5 eller 1 millimeter). Men bara för att vi inte ser bitarna med blotta ögat innebär det inte att problemen försvinner.

En av plastens egenskaper är att den har en svampartad förmåga att suga upp diverse miljögifter. När fiskar och andra vattenlevande djur får i sig större eller mindre plastbitar får de därför ofta också kraftigt förhöjda nivåer av giftiga ämnen i kroppen. Dessa lagras lätt i djurens fettvävnad och vandrar sedan upp genom näringskedjan; tillbaka till oss som tillverkade plasten och tillät den att komma ut i naturen. För att bättre förstå hur fiskar skadas av mikroplast och hur de tar upp miljögifter från plast som hamnat i havet har forskare gjort studier på just detta. Bland annat kunde de se att fiskar som fick i sig plast som legat i havet några månader hade betydligt högre halter av organiska miljögifter som motstår nedbrytning, så kallade persistent organic pollutant (POP). Detta i jämförelse med fiskar som fick äta fiskmat med inblandning av så kallad ny plast.

Problemen med mikroplast är med andra ord betydligt mer komplexa är barndomens plastöglor som hotade att snara små djur. Idag släpper vi ut mycket mer plast i naturen och lidandet det orsakar är mera mångfacetterat. Mikroplasten hotar också i högsta grad oss själva. Både mer inspiration och konkreta tips på hur vårt frenetiskt sågande av den gren vi sitter på kan avbrytas finner du här.

Eftersom många möjliga lösningar för att begränsa plastens negativa effekter ligger på politisk nivå var jag nyfiken på vilken inställning våra riksdagspartier har i frågan. Jag skickade därför en fråga om vad de har gjort och planerar att göra för att motverka problemen kring mikroplast. Tyvärr skickade jag frågan för bara en dryg vecka sedan och har ännu inte hunnit få något svar. Troligen kommer vi därför att återkomma till detta längre fram istället.

Bisfenol A

Bisfenol A

I samband med att jag (Peter) skrev om pappersanvändning och att avstå från kvitton blev jag också nyfiken på att lära mig mer om den plastingrediens som kallas Bisfenol A (ofta förkortat BPA).

BPA är ett hormonellt aktivt ämne med liknande egenskaper som östrogen. I vår vardag finns ämnet i mångahanda plastprodukter som; CD- och DVD-skivor, byggmaterial i fordons- och byggindustrin, i vissa plastflaskor och lådor för matförvaring, i skyddande ytbehandling på insidan av konservburkar och läskburkar. BPA finns även på ytan av utskriftspapper för termoskrivare; exempelvis i kassakvitton.

En positiv sak med ämnet är att det hos oss människor bryts ner snabbt i kroppen och inte ackumuleras som exempelvis tungmetaller. Det som är negativt är att BPA trots detta påträffats i nästan alla urin- och blodprover när man letat efter detta ämne. Närmare bestämt fanns det i 99% av mätningarna i studien som denna artikel hänvisar till. Forskarnas slutsats är att vi exponeras för BPA kontinuerligt, framför allt genom mat och dryck. Här är konservburkar av metall och aluminiumburkar med exempelvis läsk en stor källa – som effektivt kan undvikas genom att välja tetrapack (som dessutom är ett resurssnålare alternativ för miljön).

De mest utsatta för BPAs skadliga effekter är barn; från fosterstadiet och upp till ungefär tre års ålder. Riskerna är exempelvis framtida problem med reproduktionsförmågan och förändrade kropps- och organvikter. Med anledning av detta finns sedan 2011 ett förbud mot Bisfenol A i nappflaskor. Men ämnet finns kvar i många andra produkter och under 2013 har Naturskyddsföreningen drivit en uppmärksammad kampanj om giftfri förskola. Där pekas BPA ut som en av de vardagskemikalier som ingår i vår egen och våra barns cocktailblandning av tveksamma ämnen.

Utifrån ett skyddspespektiv för gravida och ammande föreslog Kemikalieinspektionen nyligen ett förbud mot kassakvitton med BPA. Detta bland annat för att kassapersonal inte kan skydda sig mot ämnet. Den BPA som finns på kvitton tas upp av huden och då alternativ finns (likt dessa) är det en onödig del av allas vår vardagsexponering.

Eftersom jag var nyfiken på hur vanligt det ännu är med giftiga kvitton skickade jag ut en förfrågan till tjugo större affärskedjor. Detta bara för att få någon uppfattning om intresset för frågan. Bland dem som tagit steget till giftfria kvitton hörde bland annat Coop, Hemköp, Myrorna och Systembolaget. Härifrån går det med andra ord bra att lämnakvitton till pappersåtervinning. Bland de aktivt ovetande och mindre engagerade som ännu har giftiga kvitton återfinns exempelvis McDonalds, Statoil och Hennes & Mauritz. Uppmuntrande var att den lokala matvarukedjan Östenssons efter min fråga bytte till BPA-fria kvitton.

Studier på kemikalier likt BPA är svåra då de inte följer samma logik som andra gifter vars dos kan ökas till dess att den blir farlig. Istället tycks tidpunkten när man utsätts och den så kallade cocktaileffekten vara av större betydelse. I Karolinska Institutets informativa artikel om Bisfenol A hänvisas i alla fall till studier där signifikanta samband konstaterats mellan halten av BPA i urinen och ökad risk för hjärt- och kärlsjukdomar och diabetes. Nyligen kom också en rapport som pekar på sambandet mellan BPA och prostatacancer.

Det finns alltså både direkt egoistiska och mer altruistiska skäl för oss att minimera BPA i vår vardag. Bra tips på hur vi gör detta finns hos Naturskyddsföreningen. Vi kan också skynda på utfasningen av exempelvis kassakvitton med BPA genom att efterfråga detta i våra butiker. Utifrån effekterna av BPA på människor finns naturligtvis också en befogad oro för vad detta hormonpåverkande ämne gör i naturen. Trots att det bryts ner snabbt är det ingen långsökt tanke att exempelvis reproduktionsförmågan störs hos de djur som utsätts.

Miljövänlig silverputs

Miljövänlig silverputs

Det miljökloka valet kan ibland vara betydligt enklare och billigare än motsvarande miljötärande alternativ. Silverputs är ett exempel på detta. Jag (Peter) har inte speciellt ofta anledning att putsa silver, även om vi brukar använda silverbestick vid festliga tillfällen. När det ändå funnits behov har jag tidigare alltid använt en skarpt luktande blandning som passande nog heter Häxan. Sofia har brukat använda en putsduk som kan tänkas vara impregnerad med ungefär samma medel. Sedan hörde jag talas om miljövänlig silverputs med hjälp av vanliga produkter som finns hemma i de flesta kök.

Nyfikenheten på hur detta skulle fungera väcktes och snart prövade jag på egen hand. Enkelheten och effektiviteten gjorde att rengöringen faktiskt kändes magisk. Kanske har du inför nyårsfirandet själv anledning att putsa upp några silverbestick eller liknande? Testa då nedanstående.

Plocka fram en gammal aluminiumkastrull eller lägg en bit aluminiumfolie i botten av en värmetålig bunke. Häll på lite bakpulver (det går lika bra med bikarbonat) i botten, lägg på de silverföremål som ska rengöras och häll på ytterligare lite bakpulver. Slå sedan på kokande vatten tills det täcker silvret. Nästan genast sker en reaktion i vattnet som gör att orenheterna på silvret släpper taget. Efter högst några minuter kan du hälla av vattnet. Skölj silvret, torka torrt och njut av den nya lystern.

Eftersom aluminiumfolie kräver mycket energi vid framställningen rekommenderas att använda en aluminiumkastrull eller en bit folie som redan är sliten och har använts till annat ett par gånger. Efter silverrengöringen lämnas folien till metallåtervinning. Återvunnen aluminiumfolie går för övrigt att få tag på även om den ännu inte är speciellt vanlig. Webbutiken Jordklok tillhör dem som har denna produkt i sitt sortiment.

Den som vill spara ytterligare moment lär istället kunna använda en klick ketchup på en trasa som sedan gnids mot silverföremålet, men detta har vi ännu inte prövat. Ifall du är nyfiken på kemin bakom dessa husmorstips kan följande pedagogiska sida rekommenderas.

Även om det silverputsmedel som köps i butiken inte tillhör någon absolut miljövärsting så är det något av en onödig produkt. Och eftersom flaskan med silverputs behöver lämnas som farligt avfall till närmaste återvinningsstation är det svårt att se produkten som heltoskyldig. Inget som jag själv i fortsättningen vill ha kvar några rester av på mitt silverhalsband eller våra silverbestick i alla fall.

Palmolja

Palmolja

Vi har tidigare skrivit om närhet och avstånd här på Bättre Värld. Människors engagemang är ofta beroende av att konsekvenserna av olika handlingsalternativ går att se i den närmaste omgivningen. När jag (Peter) började fundera kring palmolja påmindes jag om detta fenomen. Troligen har de flesta av oss hört eller läst om att palmolja inte är speciellt bra, men då odlingarna befinner sig tusentals mil bort kan vi ofta slå bort problemen som något mindre betydelsefullt.

För mig och Sofia kom uppmärksamheten kring palmolja att förstärkas genom en fotoutställning av Mattias Klum vi såg i början av året. Många av bilderna kom från Borneo och berörde de ödeläggande effekter landets storskaliga produktion av palmolja har på landets människor och regnskogens liv. Flera av bilderna och berättelserna finns med på Mattias Klums föreläsning om Borneo här.

Problemet med palmolja är inte produkten i sig. Den vegetabiliska olja som kommer från palmernas frukter har god kvalitet, är användbar till mycket och när raps eller solrosolja ska framställas krävs mångdubbel odlingsyta. I likhet med produktionen av sojabönor är problemet istället odlingens storskalighet; de monokulturer som ersätter ”oersättlig” regnskog, bekämpningsmedel som sprids och undanträngningen av människor och djur som tidigare levt i symbios med regnskogen. När regnskog eldas upp för att bereda plats åt stora plantager av palmoljeträd – eller för den delen sojabönor – förstörs tidigare effektiva koldioxidinsamlare och mängder av koldioxid som funnits lagrad i vegetationen släpps ut i atmosfären.

Ett problem med palmoljan i vardagen är att den är en ytterst anonym men vanlig följeslagare. I produkter som kakor, snabbmat, halvfabrikat, smink, hygienprodukter, glass, biodiesel med mera finns ofta tillsatser av palmolja. Eftersom palmolja har fått en dålig klang anges den ofta på innehållsförteckningar som vegetabilisk olja istället. I andra produkter kan den förvirrande nog döljas bakom diverse kemikalier, några exempel finns här.

Att undvika denna produkt med bismak av ödelagd regnskog kan alltså vara svårt. Bara att börja uppmärksamma vad våra vardagliga produkter innehåller är trots allt en god start. Som ett experiment försökte den inspirerande Karin på Karins miljöblogg att under en vecka skriva ner all den palmolja hon konsumerade. Projektet visade sig vara svårt men klart intressant. För vår del har vi under flera år använt allt mindre halvfabrikat och lagar det mesta av vår mat från grunden. Bland många andra fördelar med detta finns också att vi lättare kan undvika palmolja eftersom vi vet vilka ingredienser maten består av. Sofia har tidigare skrivit om fast tvål och kan konstatera att det finns sorter som inte bara tar bort en plastprodukt i vardagen utan även utesluter en vanlig palmoljekälla.

Själv har jag i olika sammanhang sett hur vanligt palmolja är i köpta småkakor och kex. Som ett vänligt sätt att motverka detta försöker jag se mig som en småkaksaktivist. Aktivismen består i att baka småkakor (med palmoljefria ingredienser) eller att uppmuntra andras bakande vid tillfällen när köpta kakor annars är vanliga. Godare fika blir det föga oväntat också. En av anledningarna till palmoljans popularitet i dessa livsmedel är oljans hållbarhet. Tillsammans med olika konserveringsämnen förklarar detta hur masstillverkat fikabröd kan få ett bäst före datum som sträcker sig åratal fram i tiden. Förutom att slippa palmoljan kan jag då även känna att det blir en fräschare känsla med livsmedel som åldras mer naturligt.

Det har på senare år kommit allt fler produkter med så kallad certifierad palmolja. Denna ska framställas på ett hållbart vis och vid odlingen ska exempelvis inte regnskog skövlas för att anlägga nya plantager. Även med dessa certifikat finns tyvärr problem. WWF förespråkar i dagsläget ingen allmän bojkott av palmolja utan rekommenderar istället användande av just certifierad palmolja. Detta för att produktionen som helhet ska bli mer hållbar. Även om certifierad palmolja är bättre än ocertiferad försöker vi själva undvika produkten helt när detta är möjligt. En anledning är att vi tycker det är svårt att veta säkert om just den palmolja vi stödjer med våra pengar är producerad på ett hållbart sätt. Dessutom tror vi inte det är hållbart med nuvarande höga (och eskalerande) produktion av palmolja. På liknande vis som med bomull, kött och fossila bränslen finns inte utrymme på vår enda planet att bära de stora mängder palmolja som vi konsumerar idag. Vi tror därför att det är en mer hållbar väg att stödja en bredare bas av fettkällor genom att exempelvis premiera rapsen eller solrosoljan, som dessutom är möjlig att framställa i Sverige.

Glädjande nog har en del positiva steg tagits för att minska palmoljeanvändningen. I England har högre krav lett till att minst hälften av dess importerade palmolja nu uppges komma från hållbar produktion. Den 13 december 2014 träder en ny EU-lag i kraft som innebär att palmolja tydligare ska utmärkas i innehållsförteckningen. Om lagen fungerar blir det lättare att göra aktiva val gällande palmolja. Det förekommer även att stora kedjor, som Scandic, redan nu helt väljer bort palmoljan i sin matlagning. Sådana steg snabbar onekligen på vägen mot en hållbar produktion av palmolja. Då palmolja används som ett billigt alternativ i många produkter kan det för oss alla definitivt vara effektivt att vara en ”besvärlig konsument”. Fråga producenten bakom din favoritglass och vardagstvål ifall produkten innehåller palmolja. Kontakta även politiker och andra makthavare om frågor som är viktiga. Tänk på att det inte bara är i media som mer än två personer upplevs som en folkstorm. Förstår de att deras väljare och kunder bryr sig om sådant som ansvarsfull odling av palmolja kan de snabbare fatta beslut som leder till bevarande av regnskog i bland annat Borneo och Malaysia.