Vi har ofta funderat på vad det är som gör att förändringar till ett mera hållbart samhälle går så långsamt. Varför tillåts vi att i snabb takt fortsätta släppa ut mängder av klimatpåverkande ämnen? Hur kan vi genom vår livsstil få hota vår egen och andras existens här på Jorden? I tidigare veckotips har vi bland annat berört dilemmat med avstånd som gör att vi lätt blundar för våra medmänniskors problem; speciellt om de befinner sig i mediaskugga och på andra sidan jorden. Denna vecka har jag (Peter) försökt komma vidare med hjälp av en psykolog och en filosof som också tänkt en hel del kring dessa frågor med global etik.

Fil dr i psykologi, Billy Larsson är en av initiativtagarna till uppropet Radikalisera klimatpolitiken och medverkade nyligen med ett kapitel om global etik i boken Att svära i kyrkan. Ett dilemma med människan som han ser det är att vi är egoistiska varelser styrda av kortsiktigt tänkande och problem åtgärdas först när de uppkommer. Något som skulle kunna bryta detta och övervinna vår egoism är vår moraliska sida. I en debattartikel från 2012 frågar sig Billy Larsson med flera på vilka grunder vi tar oss rätten att försämra livsförutsättningarna för vår världs fattiga och för kommande generationer av människor. Våra far- och morföräldrar kunde åtminstone med visst fog hävda att de inte visste att deras livsstil hotade deras barnbarn. Idag vet vi med all önskvärd tydlighet att människans framfart tangerar och ofta överskrider de planetära gränser för hållbarhet som finns. Det sätt vi lever på i Sverige påverkar i högsta grad framtida generationers förutsättningar till det sämre.

Billy Larsson tror inte att lösningen är mera av samma sak, i form av massiv information kring klimathotet. Istället hoppas han på människans moraliska sida – vår uppfattning om vad som är rätt och fel. Tar denna sida hos oss kommandot kan vi välja att bortse från sedvanliga kortsiktiga fördelar. Vi behöver inse att vårt moraliska ansvar inte bara sträcker sig till att göra gott mot personer i vår absoluta närhet, utan också inbegriper att inte leva på världens fattiga och kommande generationers bekostnad. Med en sådan förskjutning i rättighetstänkandet blir de praktiska konsekvenserna att vi var och en i livsstil och politisk påverkan strävar efter ett hållbart ekologiskt fotavtryck.

Professorn i praktisk filosofi, Bengt Brülde, står också bakom samma debattartikel som Billy Larsson samt medverkar i boken Att svära i kyrkan. Han diskuterar där vilken filosofiskt hållbar etik som kan vara rimlig att anamma för att möta klimathotet. Utifrån resonemang om vilken slags etik som kan få oss att äta mindre kött och flyga mindre ser han, kanske oväntat, att det utifrån moralteoretiskt håll inte riktigt går att förklara varför det är fel att flyga. Detta bland annat för att den enskilda individens beteende trots allt inte gör någon skillnad på helheten (flygen går även utan mig och med en överproduktion av kött i Europa slaktas lika många kor oavsett mitt avståndstagande). Ändåmenar han att vi bör undvika att flyga. Detta eftersom ”allt individuellt flygande ingår i ett kollektivt beteende som gör stor skada. Alla som flyger svärtar därför ned sig moraliskt, även om de kanske inte är klandervärda. Jag bör därför ta avstånd från denna skadliga praktik och sluta flyga, även om det inte har någon effekt.”

För vår egen del finns det knappast någon slags medveten global etik bakom varje vardagligt val. Däremot har det nog effekt att vi medvetet funderat på frågorna och använt vår empati för att leva oss in i den andres perspektiv när vi tagit del av exempelvis rapporter från produktionen av oekologiska bananer och gruvbrytning för att ta fram metaller till våra mobiltelefoner. Denna medvetenhet finns med i bakhuvudet som en grundinriktning och underlättar miljökloka beslut i vardagen. Vetskapen om att mitt val (även om det inte påverkar utvecklingen på ett mätbart sätt) ändå kan vara en del av en positiv förändring spelar roll. Mina livsval kan också bli en inspiration för fler – och plötsligt är utvecklingen ändå märkbart påverkad. Vi har även tidigare berört filosofiska resonemang kring hur många sandkorn tillsammans blir en strand och många droppar ett hav.

I läsningen av både Billy Larsson och Bengt Brülde har jag tyvärr svårt att se hur den efterfrågade moraliska medvetenheten verkligen ska väckas hos tillräckligt många. Eftersom vi i den rika delen av världen står för den största delen av miljöproblemens orsaker, medan de negativa konsekvenserna framförallt uppträder bortom vår horisont, håller jag med om att den moraliska kompassen definitivt behövs. Vi behöver ge upp delar av vår bekvämlighet för att rädda existensen av människor och natur långt borta. Att det saknas enkla svar på hur detta ska lösas kanske också ligger i sakens natur.

Jonathan Safran Foer (som bland annat skrivit boken Äta djur) beskriver i en intervju hur han tänker sig en nära framtid. Där har köttätande tappat dagens normgivande status och vi ser på köttätarna ungefär som på rökare idag; beteendet är lite skambelagt och ses på med misstro eftersom personerna inte bättre förmår ta hand om sig själva och sin närmiljö. Perspektivet känns intressant även om sociala stigman sällan är av godo. Kanske är det då bättre att allt mer verka för att höja upp de miljöhjältar som avstår animalier i sin kost, aldrig flyger, sparar i hållbara fonder etcetera. Genom att våga prata etik i fråga om vardagliga val och samtidigt boosta dem som tar steg i en mer hållbar riktning kanske vi trots allt kan se oss själva i ögonen och ge kommande generationer ett drägligt liv.