Att lära känna ett träd

Att lära känna ett träd. Bild på pilträd.

Strax före jul flyttade vi till en lägenhet i ett hus omgivet av en stor trädgård. Den är lummig och än så länge ganska vildvuxen. Där finns flera stora björkar, några äppleträd, mycket barrväxter, ett stort pilträd och en hel del annat. Jag bestämde mig för att lära känna ett träd.

Återkommande strosar jag runt i trädgården och håller utkik efter växter som kommer upp ur jorden nu på våren och grenar som börjar knoppas. Lite extra studerar jag det stora pilträdet. Det har en kraftig, skrovlig stram som delar sig i tre och snirklar sig upp mot himmelen. Som det vanliga är med pilträd omges den av draperier av långa, tunna grenar. Någon har satt upp en fågelholk i det. Jag har inte sett om någon flyttat in där, men fåglar besöker gärna trädet. Ett tag var det ett populärt tillhåll för Nötväcka som lämnade tomma hasselnötsskal i grenklykorna. Jag vet att det finns flera sorters pil. Vilken detta är har jag ännu inte lärt mig, men när lövsprickningen kommit lite längre ska vi bjuda in en vän som är biolog och naturvetenskapslärare. Han ska få hjälpa oss identifiera alla träd och buskar i trädgården.

Vad är det då för mening med att lära känna ett träd? Jag återkommer allt oftare till att det krävs en djup förändring av hur vi människor ser på oss själva och vår plats på jorden. Annars kommer vi inte att klara av de kriser vi står inför.  Vi behöver inse att vi är en del av naturen och fullständigt beroende av att även övriga delar av den fungerar. Ett sätt att odla en sådan förändring inom sig själv är att på ett nyfiket och inkännande sätt vistas i naturen. Gå närmare, rör dig långsammare, böj dig ned och se detaljerna. Det finns så mycket att förundras över! Du kanske väljer att lära känna en fågel som återkommande besöker din trädgård, de insekter som besöker en viss växt i din örtagård, en buske du passerar på väg till jobbet, en igelkott eller något annat. Den här gången valde jag att lära känna ett träd.

Du lär inte känna en människa genom att ses en gång. Att lära känna ett träd tänker jag också ska få ta tid. Nu anar man ansats till löv på de tunna, nedhängande grenarna. De kommer snart att skifta i grönt och växa sig större. Kanske är det andra fåglar och andra smådjur som besöker trädet under sommaren. Framåt hösten skiftar löven färg, men vilken nyans de får vet jag inte än. Senare fälls löven igen. Man kan se på gräsmattan nu att det är stora mängder löv. Ett träd genomgår många förändringar under ett år och mycket annat liv besöker det eller bor i det. Följer man det länge kommer det långsamt att bli större. Jag vill både veta vad just den här sortens pil heter och lära känna den här individen på just den här platsen. 

Kanske kan odling av de här sidorna inom oss själva lära oss något om hur vi kan möta andra människor och inspirera till förändring. Kanske kan det också stärka vår egen motivation att kämpa vidare även när det känns som att väldigt lite talar för att en förändring är på väg.   

Förnöjsamhet – Var nöjd med allt som livet ger

Förnöjsamhet

Då jag (Peter) började fundera kring förnöjsamhet som veckans miljötips fick jag snart björnen Baloos sång i huvudet. Ni vet Disneys dumma gamla björn som visar Mowgli allt han kan i Djungelboken. Kanske är han inget föredöme gällande allt här i livet men genom att nyfiket och intuitivt leva i nuet och av det som finns i hans närhet tycks han uppnå ett stort mått av just förnöjsamhet.

Själva ordet förnöjsamhet var det annars författaren och biologen Stefan Edman som lyfte fram för vår del. Han låter sina läsare eller åhörare på ett medryckande vis dela hans förundran för det stora i det lilla. Genom den sju gram lätta lövsångarens förmåga att med osviklig säkerhet navigera de 800 milen från Tanzania eller lövens mikroskopiska fotosyntesfabriker. Han skriver också att ”Förnöjsamhet handlar om att plötsligt inse att det man tagit för givet inte alls är så självklart”. Jag tänker på lättnaden och tjusningen att andas obehindrat efter period av förkylning eller allergi. Jag tänker även på en vän som efter en operation nu slipper tidigare smärta och kan gå allt längre promenader. Hon uttrycker stor glädje över allt som tidigare varit en del av vardagen; att gå på utflykt i den närmaste omgivningen och se med nya ögon hur storslaget också detta är.

Förhoppningsvis behöver det inte inträffa dramatiska händelser som olyckor eller operationer för att vi ska kunna känna förundran över vardagens storslagenhet. En inspirerande övning till att öppna sinnet för detta och kanske även föda egen förnöjsamhet har vi hämtat från Martin Lönnebos andliga träningsbok Väven. Han föreslår där att dagligen skriva ner något som glatt dig under dagen. Övningen hjälper ögonen att se det goda som livet ger. Detta är en av få övningar som jag fortsatt med och ögondropparna av små tack har faktiskt ofta gett ögonen ljus. Efter en tid går det även att bläddra bakåt i skrivboken med tack. Intressant att se har då varit hur en majoritet av de nedskrivna tacken handlar om relationer och högst vardagliga händelser som sällan kan köpas för pengar. Detta tydliggör på något vis även vad som kan vara värt att fokusera på.

Hur det nära och enkla ofta sätter djupare spår än våra mer högtflygande statusprojekt fick vi höra exempel på i samband med en kulinarisk tur till Väderstad centralkrog tidigare i sommar. Vid bordet intill satt ett äldre sällskap som talade semesterminnen. De gav intryck av att vara relativt vittberesta men när de summerade många års semestrande var det inte de exotiska resmålen som satt djupast spår. Istället var det vackra morgonpromenader i skärgården med hunden och fina grillkvällar i den svenska sommarkvällen som etsat sig fast. Kan det vara så för många av oss; att våra djupast sittande och käraste minnen inte kommer från resande många hundratals flygmil bort?

Med en mer förnöjsam inställning till tillvaron behöver en regnig sommarvecka inte leda till panikköp av en flygresa till solen, utan snarare till pussel, bakning och läsning av god litteratur. När ”alla andra” har en nyare dator och mobil, eller modet svänger så att förra årets kläder redan känns gamla behöver det inte spela någon roll. Du kan se skönheten i det använda och vet att de verkligt värdefulla relationerna inte hänger på om du hänger med. Miljön och vi själva skulle må mycket bättre om vi kunde lära oss det.