Betraktelse om vatten

Betraktelse om vatten

Den här texten om vatten är den tredje av fyra betraktelser som fanns med på den friluftsandakt vid Vätterns strand som ingick i vårt evenemang Myllrande liv. Tidigare har vi delat dem om jord och luft.

Min barndoms sjöar hette Glan och Mårn. Kanske en halvtimmes promenad var det genom skogen till en liten klippa ut i Glan som var min bästa plats att sitta och tänka på. Eller ha eftertänksamma samtal med pappa som känner den där skogen och den där sjön kanske lika väl som vi känner varandra. Mårn var badplatsen, en cykeltur bort. Med strand och camping. Där jag växte upp fanns också Motala Ström, som vi helt enkelt kallade strömmen. Vi var omgivna av vatten fast jag inte tänkte på det så mycket då. Min bror tyckte mycket om att fiska. För mig var och är vatten allra mest att blicka ut över. Helst så att blicken försvinner iväg mot horisonten utan att fastna på någonting. Så som man ser havet från Gotland. Det är allra mest så jag relaterar också till Vättern.

Men jag tycker också mycket om att sitta på stenmuren och dingla med benen och titta rakt ner i vattnet för att försöka få syn på fiskyngel eller skräddare. Dessa fascinerande små insekter som kan gå på vattnet. Det som för lärjungarna var ett mirakel Jesus utförde är så de vanligtvis tar sig fram. När Petrus försökte gå på vattnet sjönk han när tappade tilliten och blev rädd. Jag undrar om skräddare är bra på tillit. Guds minsta finns även här i vattnet och på vattnet. När vi fyller havet med plast och släpper ut så mycket att vattnen blir försurade vad har vi då gjort mot dessa Guds minsta bröder och systrar? Om vi plockar upp även det skräp någon annan kastat och väljer miljömärkt i mataffären. Vad har vi då gjort för Gud? 

Ofta lägger jag också märke till vattnets ljud. Nu fryser inte sjön så ofta längre, men när den gör det blir det tyst. En generalpaus. Och sedan ibland ett dån vid islossning. Vågornas ljud när det blåser hårt och vatten som landar i smattrande kaskader på strandpromenaden. Eller det stilla kluckandet vid stiltje. En gång hade mängder av krossad is samlats i det låga vattnet nära land och klirrade mot varandra som ett klockspel. Det är inte alltid så långt mellan natur och kultur.

Anna Froster skriver i boken Vatten;

Om vi kunde röra oss fritt genom vajande undervattensskogar skulle vi ha lättare att förstå hur många liv som utspelar sig därnere. Egentligen vet vi ju. Att det finns fiskar i alla glittrande färger och former och att en enda vattendroppe rymmer tio miljoner mikroorganismer. Sådant får man höra ibland. Men det är en annan sak att verkligen förstå hur många som andas in det vatten som vi släpper ut, och hur många som har fått sina hem brutalt ommöblerade. 

Vatten kan vara livgivande regn som fyller växter med livskraft och får den gulnade gräsmattan att bli grön. Den törstande flocken i öknen som finner ett vattenhål. Vatten som ger svalka och släcker bränder. Utan vatten inget liv. Men det kan också falla för mycket regn, som blir till översvämningar. Nu stiger också havsvattennivån på ett sätt som både människor och djur får svårt att anpassa sig efter. Det där som vi har kommit att betrakta som en konstant att mäta höjd utifrån. Vattnet expanderar i varmare klimat och de stora isarna smälter. Vi bygger högre vallar. Högst vallar för de rikaste. 

Min bror som fiskar vet att fiskar känner. Det är därför de kämpar för sina liv när man får dem på kroken. Hur tror vi att fiskarna skulle önska att det var i havet? Eller i Vättern? Eller i Glan? Det myllrande livet i vattnet som vi så sällan lyssnar till.

Pröva gärna att sitta stilla och blicka ned i något vattendrag. Vad är det för liv som pågår just där? Eller kanske när du tar ett dopp i en sjö eller i havet. Blunda och pröva tanken hur det skulle vara att leva sitt liv där. Att vara en vattenlevande organism.

Förnöjsamhet – Var nöjd med allt som livet ger

Förnöjsamhet

Då jag (Peter) började fundera kring förnöjsamhet som veckans miljötips fick jag snart björnen Baloos sång i huvudet. Ni vet Disneys dumma gamla björn som visar Mowgli allt han kan i Djungelboken. Kanske är han inget föredöme gällande allt här i livet men genom att nyfiket och intuitivt leva i nuet och av det som finns i hans närhet tycks han uppnå ett stort mått av just förnöjsamhet.

Själva ordet förnöjsamhet var det annars författaren och biologen Stefan Edman som lyfte fram för vår del. Han låter sina läsare eller åhörare på ett medryckande vis dela hans förundran för det stora i det lilla. Genom den sju gram lätta lövsångarens förmåga att med osviklig säkerhet navigera de 800 milen från Tanzania eller lövens mikroskopiska fotosyntesfabriker. Han skriver också att ”Förnöjsamhet handlar om att plötsligt inse att det man tagit för givet inte alls är så självklart”. Jag tänker på lättnaden och tjusningen att andas obehindrat efter period av förkylning eller allergi. Jag tänker även på en vän som efter en operation nu slipper tidigare smärta och kan gå allt längre promenader. Hon uttrycker stor glädje över allt som tidigare varit en del av vardagen; att gå på utflykt i den närmaste omgivningen och se med nya ögon hur storslaget också detta är.

Förhoppningsvis behöver det inte inträffa dramatiska händelser som olyckor eller operationer för att vi ska kunna känna förundran över vardagens storslagenhet. En inspirerande övning till att öppna sinnet för detta och kanske även föda egen förnöjsamhet har vi hämtat från Martin Lönnebos andliga träningsbok Väven. Han föreslår där att dagligen skriva ner något som glatt dig under dagen. Övningen hjälper ögonen att se det goda som livet ger. Detta är en av få övningar som jag fortsatt med och ögondropparna av små tack har faktiskt ofta gett ögonen ljus. Efter en tid går det även att bläddra bakåt i skrivboken med tack. Intressant att se har då varit hur en majoritet av de nedskrivna tacken handlar om relationer och högst vardagliga händelser som sällan kan köpas för pengar. Detta tydliggör på något vis även vad som kan vara värt att fokusera på.

Hur det nära och enkla ofta sätter djupare spår än våra mer högtflygande statusprojekt fick vi höra exempel på i samband med en kulinarisk tur till Väderstad centralkrog tidigare i sommar. Vid bordet intill satt ett äldre sällskap som talade semesterminnen. De gav intryck av att vara relativt vittberesta men när de summerade många års semestrande var det inte de exotiska resmålen som satt djupast spår. Istället var det vackra morgonpromenader i skärgården med hunden och fina grillkvällar i den svenska sommarkvällen som etsat sig fast. Kan det vara så för många av oss; att våra djupast sittande och käraste minnen inte kommer från resande många hundratals flygmil bort?

Med en mer förnöjsam inställning till tillvaron behöver en regnig sommarvecka inte leda till panikköp av en flygresa till solen, utan snarare till pussel, bakning och läsning av god litteratur. När ”alla andra” har en nyare dator och mobil, eller modet svänger så att förra årets kläder redan känns gamla behöver det inte spela någon roll. Du kan se skönheten i det använda och vet att de verkligt värdefulla relationerna inte hänger på om du hänger med. Miljön och vi själva skulle må mycket bättre om vi kunde lära oss det.