Betraktelse om eld

Betraktelse om eld. Bild på flammande låga.

Här kommer den fjärde och avslutande betraktelsen från arrangemanget Myllande liv som var tidigare i sommar. Denna gång handlar det om eld. 

När Gud uppenbarade sig för Mose gör han det i en brinnande buske, ”busken stod i låga utan att brinna upp”. Det tillhör det gudomliga att ibland ställa sig över grundläggande fysikaliska lagar. Som att låta en buske brinna utan att brinna upp. När vi människor eldar upp kolhaltigt material som trä, olja eller gas omvandlas energin i det som eldas. En del stiger upp i atmosfären som koldioxid. Redan i slutet av 1800-talet började vi förstå konsekvenserna av detta i form av klimatförändringar. 

Elden återkommer för de första kristna när pingstens ande ges som tungor av eld. Elden, Anden, kan rena dem från det gamla som inte längre fungerade. Bibeln talar om guldet som renas i eld. Vad som håller i längden behöver sorteras fram, ges utrymme i våra liv. I naturen bränner elden till aska men ur askan kan något annat växa. Vid skogsbränder vaknar fröer som befunnit sig i dvala under decennier plötsligt till liv. Nu finns förutsättningarna till att just denna växt ska komma till liv. Tillsammans med de stora träd som klarat branden kan något nytt växa vidare. 

Liv som kommer ur död. Det är återkommande tema i naturens kretslopp där höstens löv ger kraft till vårens blommor. Det är även centralt i Jesus liv på jorden där han gick från död till uppståndelse. 

Men på senare tid har något i balansen rubbats. Det är naturligt med återkommande skogsbränder och de behövs för vissa arter. Men omfattningen och tätheten är numera ett av flera tecken på att vi lever i en klimatkris. I ett varmare klimat avdunstar mera vatten och skogarna blir torrare. När det allt oftare brinner frigörs dessutom ännu mera koldioxid vilket ytterligare förstärker klimatförändringarna. 

Men kanske finns det ännu tid för oss människor att återuppstå till något nytt och till en ny, mera ödmjuk relation inför skapelsen. Som en del utav den snarare än som dess härskare. Goda exempel på detta finns om vi låter oss inspireras av de naturfolk som lever med minimala klimatavtryck och i respekt för allt levande omkring sig. 

En övning vi var och en kan göra är att sätta oss och njuta av solens strålar under en timme. Begrunda samtidigt att om vi kunde omvandla all denna energi solen strålar in till oss under denna timme skulle jordens nuvarande elanvändning för ett helt år täckas. 

Vi kan också blicka bakåt ett par hundra år. Då ansågs barn, kvinnor och människor med annan hudfärg än vår egen vara mindre värda. Blickar vi framåt skulle vi ha en helt annan värld ifall även ekosystem, berg, floder, sjöar, djur och växter gavs samma grundläggande rättigheter att få finnas till som vi ger andra människor. Liksom slaveriet på 1800-talet sågs som något omöjligt att förändra ser många idag tankarna på att ge naturen grundläggande rättigheter som något främmande och otänkbart. Men det otänkbara har hänt förr. Både i form av brinnande buskar och avskaffande av mänskligt förtryck. 

Betraktelse om vatten

Betraktelse om vatten

Den här texten om vatten är den tredje av fyra betraktelser som fanns med på den friluftsandakt vid Vätterns strand som ingick i vårt evenemang Myllrande liv. Tidigare har vi delat dem om jord och luft.

Min barndoms sjöar hette Glan och Mårn. Kanske en halvtimmes promenad var det genom skogen till en liten klippa ut i Glan som var min bästa plats att sitta och tänka på. Eller ha eftertänksamma samtal med pappa som känner den där skogen och den där sjön kanske lika väl som vi känner varandra. Mårn var badplatsen, en cykeltur bort. Med strand och camping. Där jag växte upp fanns också Motala Ström, som vi helt enkelt kallade strömmen. Vi var omgivna av vatten fast jag inte tänkte på det så mycket då. Min bror tyckte mycket om att fiska. För mig var och är vatten allra mest att blicka ut över. Helst så att blicken försvinner iväg mot horisonten utan att fastna på någonting. Så som man ser havet från Gotland. Det är allra mest så jag relaterar också till Vättern.

Men jag tycker också mycket om att sitta på stenmuren och dingla med benen och titta rakt ner i vattnet för att försöka få syn på fiskyngel eller skräddare. Dessa fascinerande små insekter som kan gå på vattnet. Det som för lärjungarna var ett mirakel Jesus utförde är så de vanligtvis tar sig fram. När Petrus försökte gå på vattnet sjönk han när tappade tilliten och blev rädd. Jag undrar om skräddare är bra på tillit. Guds minsta finns även här i vattnet och på vattnet. När vi fyller havet med plast och släpper ut så mycket att vattnen blir försurade vad har vi då gjort mot dessa Guds minsta bröder och systrar? Om vi plockar upp även det skräp någon annan kastat och väljer miljömärkt i mataffären. Vad har vi då gjort för Gud? 

Ofta lägger jag också märke till vattnets ljud. Nu fryser inte sjön så ofta längre, men när den gör det blir det tyst. En generalpaus. Och sedan ibland ett dån vid islossning. Vågornas ljud när det blåser hårt och vatten som landar i smattrande kaskader på strandpromenaden. Eller det stilla kluckandet vid stiltje. En gång hade mängder av krossad is samlats i det låga vattnet nära land och klirrade mot varandra som ett klockspel. Det är inte alltid så långt mellan natur och kultur.

Anna Froster skriver i boken Vatten;

Om vi kunde röra oss fritt genom vajande undervattensskogar skulle vi ha lättare att förstå hur många liv som utspelar sig därnere. Egentligen vet vi ju. Att det finns fiskar i alla glittrande färger och former och att en enda vattendroppe rymmer tio miljoner mikroorganismer. Sådant får man höra ibland. Men det är en annan sak att verkligen förstå hur många som andas in det vatten som vi släpper ut, och hur många som har fått sina hem brutalt ommöblerade. 

Vatten kan vara livgivande regn som fyller växter med livskraft och får den gulnade gräsmattan att bli grön. Den törstande flocken i öknen som finner ett vattenhål. Vatten som ger svalka och släcker bränder. Utan vatten inget liv. Men det kan också falla för mycket regn, som blir till översvämningar. Nu stiger också havsvattennivån på ett sätt som både människor och djur får svårt att anpassa sig efter. Det där som vi har kommit att betrakta som en konstant att mäta höjd utifrån. Vattnet expanderar i varmare klimat och de stora isarna smälter. Vi bygger högre vallar. Högst vallar för de rikaste. 

Min bror som fiskar vet att fiskar känner. Det är därför de kämpar för sina liv när man får dem på kroken. Hur tror vi att fiskarna skulle önska att det var i havet? Eller i Vättern? Eller i Glan? Det myllrande livet i vattnet som vi så sällan lyssnar till.

Pröva gärna att sitta stilla och blicka ned i något vattendrag. Vad är det för liv som pågår just där? Eller kanske när du tar ett dopp i en sjö eller i havet. Blunda och pröva tanken hur det skulle vara att leva sitt liv där. Att vara en vattenlevande organism.