En betraktelse om jord från vårt evenemang Myllrande liv.

Av jord är du kommen. Liksom maskrosen, björken, humlan och älgen. Jord ska du åter varda. Liksom grässtrået, granen, myran och björnen. 

Det myllrar av liv i jorden. Ett enda gram jord kan innehålla flera hundra meter svamphyfer och över tio miljarder bakterier. Dessutom massor av småkryp, mikroskopiska maskar och encelliga varelser. Och något större djur men fortfarande pyttesmå som hoppstjärtar, kvalster, skalbaggar och tusenfotingar. Mykorrhizasvampar bildar symbios med träd och andra växter. De fångar upp vatten och mineraler och transporterar dem in i trädens rötter. I utbyte får svampen kolhydrater. Ett underjordiskt samarbete. I en skog kan det finnas hundratals arter svampar. En enda spade skogsjord innehåller fler arter av mikrober än det finns växt- och djurarter i den tropiska regnskogen. Det myllrar av liv i jorden. 

Vårt samarbete med jorden kan ta sig uttryck i odling. För det är vi beroende av samarbetet under jord. Beroende av maskarna t ex. I en liknelse säger Jesus ”Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.” Det handlar om de hungriga och törstiga, hemlösa och fängslade. Men jag tänker ibland på det där när jag lyfter på en sten, eller gräver ett hål att plantera något i. Alla dessa småkryp som stretar, gräver, äter, lever. När vi utarmar jordarna. Eller låter klimatförändringarna skena så att det blir torka, eller översvämningar. Vad har vi då gjort mot Guds minsta bröder? Vad har vi då gjort mot Gud? Och när vi bäddar in jorden i gräs och löv som maskarna kan äta. Eller sparar regnvatten till torrperioderna. Vad har vi då gjort för Gud? Vilka vill vi vara? Vilken relation vill vi ha till Guds skapelse? 

I tropikerna fyller termiter en liknande funktion som daggmaskar här. De lever nästan bara på trä. I Australien urholkar termiter eukalyptusstammar med sitt gnagande. Av dessa tillverkas musikinstrumentet didjeridu. Med didjeridun härmar aboriginerna ofta ljuden från fåglar och andra djur. Det är inte alltid så långt mellan natur och kultur. Att härma kan vara ett sätt att lära känna. Liksom att stillsamt betrakta och lyssna. Om vi känner de små krypen, eller fåglarna, hararna, igelkottarna, älgarna, bryr vi oss kanske mer om hur de mår.

Här på den bördiga östgötaslätten verkar jordens resurser outtömliga. Vi upplever kanske något annat än de som hackade sig fram i steniga Småland fast det är så nära. Det tänker jag på ibland när jag hör om utvandrarna. För Karl-Oskar och Kristina fanns bördig jord så mycket närmare än Amerika. Men den var inte deras. Här i västvärlden tror vi ju att vi kan äga jord. Vi sätter upp våra staket, drar gränser, gör något till innanför och något annat till utanför. Något till mitt och något annat till ditt. Mest mitt kanske. 

I Johannesevangeliet står det: ”Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd.”

Någon har konstaterat att vetekornet inte alls dör. Men jag tänker att det handlar om att låta sig falla. Att släppa taget om mitt eget och ingå i symbiosen. Med jorden och med den livgivande, skapande Guden som låter dej och mej växa och svamparna och skalbaggarna, maskarna, maskrosen, granen, myran och björnen. Detta myllrande liv. Det vi borde vörda och försvara. Pröva gärna att lyfta på en sten, gå ned på knä och titta noga. Vad är det för liv som pågår där? Under just den stenen.