Vi har tidigare skrivit om Mattias Eliassons bok Myroch fick nu ett recensionsexemplar av hans nya bok Milsvida möten. Det är en helt annan sorts bok, men de delar en smittsam förundran inför det lilla och enkla.

Här åker författaren omkring på småvägar på landsbygden, stannar till, fotograferar och byter några ord med människor han möter. Boken består mer av bilder än text och bilderna visar helt vanliga människor i sin vardag, gamla hus, slingrande grusvägar, föremål, fordon och skyltar. Allt skildrat med ömsint blick. Jag fastnar allra mest för två bilder som följer efter varandra. Två äldre män utomhus i keps. På den första singlar snö genom luften och den ene, som håller en krycka i händerna, lyfter ansiktet som i förundran. Texten är ”Aprilsnön, väcker nyligen insomnade minnen. Ett par minuter bara, sedan tar tiden vid igen.” Den andra föreställer samma män, men här ser man att de sitter vid en brasa. Detta får mig först att tro att det är gnistor man ser i luften och jag tänker att det är spännande att heta gnistor kan likna kall snö så mycket. Efterhand förstår jag att bilderna är tagna vid samma tillfälle och att det är snö jag ser även i den andra bilden. Men tankar kring mötet mellan det kalla och det varma dröjer sig kvar.

Texterna är, liksom den citerade, korta och lite underfundiga. Ett slags poesi. När omslagsbilden dyker upp inuti boken följs den av texten: ”Det är nog koltrasten som valt att bygga sitt bo, uppe på holkens tak. Jag tror det. Träd och fåglar gör ju som de vill.” Följt av en bild på nämnda fågelbo ovanpå holkens tak. Det är fint att påminnas om att fåglar och andra djur har sina egna idéer om hur de vill leva sina liv. Och att vi kan ha vänligheten att låta dem göra som de vill.

Det här är en bok jag vill läsa igen. Ta mig mer tid att fundera över bilderna och texterna. Jag tror att jag läste den för snabbt och bara fick en glimt. Det är som att den skildrar en långsammare lunk än det uppskruvade tempo vi så lätt dras in i. Och då ska man nog också närma sig själva boken långsamt. Möten behöver inte vara storslagna, himlastormande, långa eller röra sig om djupt tänkta idéer för att beröra. Möten behöver verkligen inte heller vara strategiska, med personer och platser som samhället betraktar som viktiga eller som kan hjälpa mig klättra. Det här är en bok som påminner om att det stora finns i det lilla.