En årsföresats för 2024 är att skriva en motsvarande C-uppsats i filosofi om empati. På universitetet tyckte jag att det var väldigt spännande att skriva uppsats och insåg nu att jag kan bestämma mig för att göra det på egen hand. Då kan jag dessutom välja bort de mindre roliga delarna som att peta med fotnoter och de seminarier där man opponerar på varandra. Filosofi var det ämne jag fastnade allra mest för när jag studerade, men som jag aldrig skrev uppsats i. Empati är ett begrepp och ett fenomen jag gång på gång återkommer till i tankarna. Det hade blivit dags att förena dessa två och borra djupare i något jag tror är viktig.

Vi har kommit in på empati i flera tidigare inlägg. Bl a har jag skrivit hur mina vandringar i någon annans skor blev övningar i empati. En anledning till att empati är viktigt i relation till klimatkrisen är att om vi kan leva oss in i hur det är att vara någon som drabbas redan idag, kan vi reagera och agera snabbare än om vi sätter igång först när faran står på vår egen tröskel. Detta kräver samtidigt att vi kan vidga cirklarna för vilka vi känner empati med. Att vi kan skapa ett ”större vi”.

I början av 1900-talet upptäcktes det som kom att kallas spegelneuroner av forskare vid universitetet i Parma, Italien. De studerade makaker och hade kopplat elektroder till deras hjärnor för att se vad som aktiveras vid en viss handling. När en av forskarna sträckte sig efter en banan – för att han var sugen på en – lystes samma neuronmönster upp i makakens hjärna som om den själv sträckt sig efter en frukt. Först trodde man att det var ett mätfel, men det visade sig att det finns funktioner i både våra och apornas hjärnor som speglar en handling någon annan gör, nästan som om vi gjorde den själva.

För mig är det extra intressant att upptäckten visar att även apor har denna förmåga och att de inte bara speglar andra av samma art. Just möjligheten till artöverskridande empati är något av det jag vill utforska detta år. Spegling kräver närhet och att de signaler vi får från den andre är igenkännbara för oss. Det handlar om sådant som att få tårar i ögonen när vi ser någon gråta, att skratt och gäspningar smittar, eller att det kan göra ont i oss när vi ser någon annan bli skadad. Men det är inte bara detta vi brukar mena med empati. Ofta sägs t ex att läsning av skönlitteratur tränar upp empatin. Spegelneuronerna finns säkert med där, men jag tänker att det också handlar om att föreställa oss sådant vi aldrig mött i verkligheten. Ja, t o m sådant som inte finns i verkligheten.

Spegelneuronerna är utvecklade för samspel med en liten grupp av personer vi har i vår närhet. Och för att lättare avgöra om en främling är vänligt sinnad eller ej. Tidigare under evolutionens gång har vi inte behövt förhålla oss till människor på andra sidan jordklotet. Nu är både problemen och lösningarna globala. Det skulle betyda så mycket om vi kunde känna med både andra kulturer, personligheter och arter. För nu vet vi att våra vardagsval har den sortens räckvidd. Därför vore det värdefullt att öva upp empatin så att även den når längre än till vår närmaste krets. Skönlitteratur och teater ger oss möjlighet att möta fler perspektiv än vi har tillgång till annars. Att ibland prata med någon som har helt andra intressen, eller helt annan bakgrund, är också ett sätt att vidga empatins cirklar. Framför allt när det görs med en uppriktig vilja att förstå.

Jag har inte bestämt ännu vad den mer avgränsade frågeställningen ska vara i min uppsats, men en tanke är att utforska hur empati mellan människa och bläckfisk skulle gestalta sej. En art som lever under den vattenyta som ofta blir en gräns för vår förståelse. Och en art som på alla möjliga sätt ser ut och fungerar olikt oss. Samtidigt som den har hög intelligens och det går att föreställa sej ett rikt inre liv. I detta ämne lär jag återkomma!