För ett tag sedan skrev jag om mitt projekt att gå en mil i veckan ”i någon annans skor”. Det knyter an till den stora vandringen Pilgrim’s walk for future som startade i Vadstena i mitten av juli och är på väg till klimattoppmötet i Glasgow. Nu har jag gått sex mil i andras skor och tänkte att det kunde vara dags att dela något av vad jag upplevt. 

För det första har det varit ett mycket givande sätt att reflektera, öka min förståelse och fördjupa mitt engagemang. Det verkar också som att de tankar jag delat på Facebook efter varje vandring har berört flera. Rent praktiskt har jag sett ut en runda på kartan som är 10-13 km. De första fem rundorna var det olika varje gång. Alla är direkt från vår egen dörr. Jag tar med vattenflaska, karta och telefon för att kunna fotografera, men på flygplansläge för att inte bli störd. Jag börjar med att lyssna på stegen och skvalpet från vattenflaskan för att komma in i ett slags rytm och sedan beskriver jag skorna för mej själv.

Vems skor jag går i har jag bestämt i förväg och har försökt få en mångfald i perspektiv. Ibland tar jag reda på lite bakgrund, men jag gör inte någon mer omfattande research för att få en faktabaserad bild. Här handlar det mer om att använda fantasi och inlevelseförmåga för att låta en berättelse växa fram. 

Första milen var jag en ung kanadensisk man under den extrema värmeböljan. Han oroade sej mycket för sina småsyskon och för sin sjukliga mor. Här fanns också bilder av välbeställda människor som åkte från sina luftkonditionerade hem i sina luftkonditionerade bilar. Andra milen var jag någon som egentligen inte har skor, nämligen en isbjörnshona med ungar. Det mest berörande blev att närma sej upplevelsen att isen brister under fötterna. Att det som brukar vara fast mark inte längre är det. Den tredje milen gick jag i handsydda italienska läderskor och prövade att vara en rik man som har mycket att förlora på omställning. En sådan som kör sin luftkonditionerade bil från sitt luftkonditionerade hem. En som äger mycket och har svårt att förstå vem han skulle vara utan det. Det blev en man som ändå oroar sej för hur klimatförändringarna ska påverka hans barn, men som tror att han kan skydda dem med sådant som pengar kan köpa. 

Den fjärde milen gick jag tillsammans med Jesus istället för i någons skor. En sammanbiten Jesus först som var upprörd över hur mycket död yta vi skapat och hur lite plats vi lämnar åt den vilda naturen. Men sedan också en lekfull bild av en Gud som tillsammans med evolutionen fantiserar fram en massa myllrande liv och ivrigt sträcker fram det till oss som gåva. Min känsla inför det knöt an till något jag tänkte under den första vandringen då jag kom till ett ödetorp. Att vi slagit sönder vårt eget hem och bara fortsätter slå. Vi slår också sönder den vackra gåva Gud räckt oss.

Den femte milen gick jag i slitna, hemmagjorda sandaler, som en fjortonårig flicka i Kenya. Inspirationen till henne fick jag i den här podden när jag hade googlat på ”klimatflykting”. Hon går med familjens få överlevande getter norrut för att söka bättre bete. Men när hon kommer fram har andra kommit före och kör bort henne. Hon värnar allra mest om sin lillebror men kan egentligen inte göra något för honom heller. Det blir en mycket smärtsam berättelse. Men också tydligt att det är vårt ansvar att ändra riktning, inte hennes. 

Så den sjätte milen var jag åter en varelse utan skor. En som aldrig skulle få för sej att gå en mil, men däremot färdas mycket längre sträckor än så genom luften. Jag prövade att vara en svartvit flugsnappare. Här fanns en parallell till den kenyanska flickan. I podden säger någon att det som fungerade att göra för att överleva för föräldrar och farföräldrar inte längre fungerar.  Det har blivit så mycket varmare och torrare. Den svartvita flugsnapparen flyger till Sverige vid samma tid på året som föräldrar och farföräldrar gjort. Men nu har talgoxar redan etablerat sej på boplatserna och insekterna, som följer temperaturen istället för ljuset, räcker inte för att föda ungarna. 

En sak som blivit tydligare för mej efter dessa mil i någon annans skor är att klimatförändringarna inte är ett framtidsproblem utan en pågående katastrof. Den känns alltmer brännande akut. Den etiska dimensionen växer också. Vi har helt enkelt inte rätt att göra så här. På varje vandring går jag någon del av sträckan på förhållandevis trafikerad väg. Det har blivit en grej att varje gång ta en selfie där man ser en bil i bakgrunden. I det lilla är det en manifestation mot bilnormen.