Nu i slutet av året kan det vara välgörande med tidsperspektiv. På ett oväntat vis fick jag detta genom läsningen av Naturskyddsföreningens senaste årsbok. Martin Emtenäs utmärkta Tusen och 1 art. Emtenäs påminner oss gång på gång om människans relativt korta tid på jorden. Den visa människan, Homo sapiens, har vandrat omkring under 200 000 år. I jämförelse med våra söta igelkottsvänner – där tidiga versioner nosat efter småkryp under femtio miljoner år.
Ett tidsperspektiv på 200 000 år är även spännande utifrån vårt pågående användande av kärnkraft. Detta riskabla energislag där resterna från användningen behöver förvaras säkert i åtminstone 100 000 år. Alltså hälften av tiden vi människor funnits till och betydligt längre än de äldsta kommunikativa spåren från våra förfäder, i form av grottmålningar, 45 500 år gamla. Att på allvar tro på en säker lösning för vårt kärnavfall ser jag inte bara som naivt. Snarare liknar det en psykiatrisk sjukdom med en förvrängd verklighetsuppfattning.
Längs med evolutionens vindlingar hände mycket intressant för omkring 66 miljoner år sedan. Det var vid tiden för jordens förra stora massutdöende. Den gången troligen till följd av meteoritnedslag som ledde till att de dominerande dinosaurierna försvann från världens scen. (Även om de indirekt lever kvar i gråsparvar och andra fåglar.) Detta gav ekosystemen många tomma nischer. Plats som de små råttliknade däggdjuren kunde fylla. Däggdjuren tog för sig och specialiserades till igelkottar, valar, fjällrävar och även människor.
Idag står vi ännu en gång inför ett massutrotande av arter. Uppskattningen är att en miljon av världens 8 miljoner arter riskerar utplåning i närtid. Arter som ofta funnits många miljoner år längre än människan. Utvecklats och under svindlande tidsperspektiv blivit experter på överlevnad i den miljö de lever i.
Som fladdermusen. Denna fantastiska specialist inom sin nisch. För 65-70 miljoner år sedan började deras utveckling mot att jaga flygande insekter i mörker. Och efter en tid fick de superhjälteförmågan att ”se” i mörkret genom ekopejling. Detta har fungerat fantastiskt fram till det senaste århundradets ljusföroreningar. Föroreningar som ökat genom mänskliga modenycker och billiga LED-lampor. Fladdermusen blir plötsligt som Stålmannen utsatt för krytonit. 75 miljoner år av förfinad livsanpassning raseras av några decenniers ideal av att kyrkor och broar ska vara belysta hela nätterna.
Som den naturkraft människan har blivit i antropocen påverkar vi livet för arter som funnits och utvecklats tiotals miljoner år före oss själva. Utrotas tumlaren, den vitryggiga hackspetten, och vita noshörningen. Då klipps deras långa utvecklingslinje av. Andra arter tar ibland deras utrymme men mångfalden minskar. Det blir tråkigare, mer sårbart och med många högst oklara konsekvenser.
Alldeles bortsett från det omoraliska i att leva med ekologiska avtryck som hotar andra arter går vi ut på allt tunnare is när vi kapar av slumpvisa trådar i livets väv. Eller uttryckt i en haiku.
Bara funnits till
200 000 år. Knappt
igelkottsblinkning.
