När man följer ett recept går måttangivelserna ut på att ge ingredienserna dess rätta proportioner. Tar man för mycket av något kan det bli för sött, för salt, flyta ut för mycket eller jäsa för lite… I värsta fall blir det inte ens ätbart. Tänk dig t ex att ta en matsked cayennepeppar istället för ett kryddmått. Uttrycket ”nu är måttet rågat” betyder ungefär; nu får det vara nog. Det används oftast av en person som är på väg att bli riktigt arg. Ilskan är på väg att rinna över. Tyvärr är det många områden som berör miljö och klimat där vi inte tycks lägga märke till när måttet är fullt. Vi ser inte ens när det är rågat, utan låter det svämma över alla bräddar. Denna vecka funderar vi kring begreppet måttfullhet.

Det är en kardinaldygd att vara måttfull, men inte så trendigt. Måttfullhet är hälsosamt och ett bra sätt att hålla vikten, men det är som att vi inte längre klarar av så svävande begrepp. Det ska vara allt eller inget. Dieterna blir identiteter, liksom sätten att träna. Måttfullhet är också ekonomiskt hälsosamt, att hålla sig inom de ramar som sätts av hur mycket pengar man verkligen har. Det har både stater och individer svårt för nu för tiden. Även sakerna vi äger blir identiteter, liksom standarden på vår bostad, hur ofta och var vi reser och en mängd andra saker som kostar och tär på jordens resurser. Verkar det i en sådan tidsanda för präktigt och tråkigt att vara måttfull? Är det en identitet ingen vill ha, är det för svårt att sälja?

En förklaring till vår måttlöshet är väl helt enkelt att vi kan och har råd att vara det. Trots alla ekonomiska kriser har de flesta i västvärlden det gott ställt vid en historisk jämförelse. Den sortens frosseri som endast en privilegierad elit kunde ägna sig åt förr är möjligt för många fler nu. Även den som lever över sina tillgångar och lånar till konsumtion gör det för att man kan om än inte för att man har råd. Jordens resurser är dock lika begränsade som de alltid varit.

Enligt Nationalencyklopedin är måttfullhet något eller någon som håller sig inom rimliga gränser. Inom miljö- och klimatforskningen talar man om nio planetära gränser som berör luftpartiklar, kemiska gifter, växthuseffekter, havsförsurning, ozon, kväve och fosfor, sötvattenanvändning, förändrad markanvändning och biologisk mångfald. Gränserna sätts för att visa vad som kan ses som ett säkert handlingsutrymme för mänskligheten. Tyvärr ligger vi väldigt illa till när det gäller att hålla oss inom detta utrymme. Vi är inte måttfulla.

Ett exempel är köttkonsumtionen – ett område vi berört tidigare (framför allt här). Vi skulle kunna fortsätta äta kött om vi gjorde det med måtta. Om djur t ex föds upp på mark som inte är lämplig för annan odling och ingår i ett slutet kretslopp, då är det resurssnålt och miljöklokt att använda både mejeriprodukterna och köttet. Men idag sker endast en bråkdel av uppfödningen så och det finns inga möjligheter att på det sättet producera den mängd kött som idag konsumeras. Att kor rapar och fiser metan skulle inte vara ett problem om de inte blivit så extremt många. Den senaste siffran jag läste var att vi ökat vår köttkonsumtion med 70% (!) på 2000-talet. Detta från en redan alldeles för hög nivå för att vara måttfullt i förhållande till jordens resurser och klimatstörande utsläpp. I den frågan brukade jag (Sofia) tänka att jag skulle lägga mig på en nivå som vore hållbar om alla höll sig till den – en måttfull nivå. Men när konsumtionen bara ökar och dessutom i rasande takt, har jag till slut kommit fram till att några måste avstå helt. Sedan i somras äter jag inget annat kött än vilt, fisk och skaldjur och väldigt begränsat även av dessa.

Det gäller egentligen konsumtionen överlag att måttet blev rågat för ett bra tag sedan och vi ändå bara fortsätter fylla på. Vi närmar oss jul då handeln brukar slå nya rekord. Julklappar, som från början signalerade givmildhet och omtanke, har kommit att handla om något annat. När man pratar på fikarasterna verkar de flesta ha tröttnat och ändå fortsätter det på samma sätt. T o m barn tycks ofta ha svårt att komma på vad de ska önska sig – de har redan för mycket saker. I måttfull mängd tycker jag att julklappar är trivsamt, både att köpa och att få. Men dagens julhandel är fullständigt måttlös. Det är även konsumtionen av mat, både till jul och annars. Vi köper och kastar. Vi köper och frossar. Vi köper extra mycket av det som är billigast och i många fall sämst för miljön. Mark skulle behöva sparas. Vatten skulle behöva sparas. Vi borde ge djuren plats och låta grödorna växa i sin egen takt. Det vore måttfullt. Men vi är inte måttfulla.

Vad ska man då tänka om miljöengagemanget? Kan det bli måttlöst? Man skulle kunna tänka att det blir för mycket om man inte orkar upprätthålla det i längden, men sådana resonemang blir lätt till ursäkter. I ett nummer av Camino fick Alice Bah Kuhnke frågan om de höga krav hon ställer på sig själv och om hon inte ser någon risk med det. Hon svarade: Jag har ett helkaklat badrum med golvvärme, är proppmätt och tjänar massor av pengar. Ärligt talat, risken att jag skulle piska mig själv för hårt, den finns inte. Onödigt mycket kan man knappast göra i nuläget. När vi lever på en planet och använder resurser som om vi hade tre är få av oss i västvärlden ens i närheten av att uppoffra oss för mycket. När vi står inför det största hot mänskligheten mött är det svårt att tänka vad det skulle innebära att vara oproportionerligt engagerad i frågan. När man pratar med andra om sitt engagemang kan det samtidigt finnas poänger med att inte framstå som alltför extrem. De flesta blir inte inspirerade av någon de inte kan relatera till. Den balansen är väldigt svår. Måttfullhet är alltid i förhållande till en situation. Det beror på vad du ska baka vilka mått och ingredienser du ska använda. Miljöengagemang kan man ha i stora mått, liksom kärlek och egenodlade rotsaker. Dosera betydligt mindre av t ex konsumtion, bilkörning och flygresor.