Author Archives: Sofia Asthamn

Hållbarhet och kvalitet

Hållbarhet och kvalitet

När jag (Sofia) skrev D-uppsats i Biblioteks- och informationsvetenskap valde jag att skriva om ordet kvalitetslitteratur. I biblioteksvärlden har man ett mycket komplicerat förhållande till detta ord. Den diskussionen har ingen given koppling till miljöfrågor, men det har däremot frågor om kvalitet i allmänhet. Här på Bättre Värld har vi tidigare skrivit om kvalitet på kläder och skor. I detta tips kommer vi fokusera på hållbarhet och kvalitet.

Att fokusera på kvalitet motverkar slit och släng. Det kan gälla möbler, köksattiraljer, krukväxter, cyklar, elektronik, trädgårdsredskap, verktyg – ja egentligen det mesta man kan köpa som inte är förbrukningsvaror. Grundregeln är att man får vad man betalar för även om det dyraste inte alltid är bäst. Det avskräcker ofta den sparsamme. Många tycks ha blivit vana att jaga det billigaste. Ändå är kvalitetsmedvetenhet ofta en ekonomisk besparing i längden. Att välja med omsorg och vänta till dess man hittar något man tror sig kunna trivas med under lång tid gör att man inte behöver köpa nytt lika ofta. Vissa saker håller ett helt vuxenliv eller t o m i generationer. Att tänka igenom vilka saker man verkligen har användning för, eller som tillför något väsentligt, kan också hindra onödiga inköp och göra att man har råd med kvalitet när man väl köper något. Att ha färre saker, men saker av god kvalitet är att rekommendera. Utöver miljöaspekterna sparar det faktiskt både tid och pengar genom att medvetet satsa på hållbarhet och kvalitet.

När det gäller mat finns gourmettrender parallellt med frosseri. Ställen där man äter en exklusiv pralin till en liten kopp espresso på färskmalda, ursprungsmärkta och specialrostade bönor frodas samtidigt som normalstorleken på både kaffebröd, godispåsar och lattemuggar växer. Min enda riktiga drömresa gick till Rom. Filosofin bakom italiensk matlagning beskrivs ibland som få ingredienser, men av mycket god kvalitet. Ofta äter de dessutom sådant vi skulle ha på samma tallrik i separata rätter. Pasta med vitlök och olivolja kan t ex vara en rätt medan kött eller fisk ingår i nästa ”piatti”. Det ställer ännu högre krav på att varje råvara är riktigt god när man inte blandar ihop smakerna så mycket. Att strö kanel eller kakao på cappuccinon tolkas av många som ett tecken på att själva kaffet inte är tillräckligt gott. Glassen vi åt där gjorde oss tveksamma till om vi någonsin skulle kunna tycka att glass i Sverige var gott igen. Den består endast av rena, naturliga råvaror och görs på plats. Andra trender har förstås kommit även till Italien, men traditionen lever.

Med det moderna, industrialiserade jordbruket kan det ibland kännas svårt att hitta sådana råvaror. Grödorna tappar både smak och näringsvärde. Att odla själv är ett sätt att ge det som växer tid och omsorg nog att utveckla hela paletten. Har man inte sådana möjligheter är KRAV ett bra alternativ. I de allra flesta fall ger den ekologiska produktionen också bättre kvalitet. Man skulle även kunna tänka sig miljöhänsyn som ett kriterium på kvalitet. Vet man om att djur far illa, eller att det kan finnas si eller så många bekämpningsmedel i maten, kan man lätt få en bitter eftersmak. Gourmetmat serveras ofta i små, vackert upplagda portioner. Själv motiveras jag att äta långsammare och märker då ofta att jag blir mätt på mindre än jag först trodde. På sådana restauranger äter vi bara när vi firar något extra, men med enkla medel kan man få vardagsmaten hemma att se elegantare ut. Det kan räcka med lite extra omsorg om dukningen. Ät långsamt och ta dig tid att känna alla smaker. Ett kinesiskt hälsoråd jag hört är att äta sig 3/4 mätt. Modern forskning pekar också i den riktningen att de flesta av oss västerlänningar helt enkelt äter för mycket. För både hälsan och miljön är det bra att äta mindre mängder, men då mat med högt näringsvärde och god kvalitet.

Att sällan eller aldrig äta sådant som saknar näringsvärde är bra för hälsan och sparar samtidigt på jordens resurser, men känns ganska tråkigt. Jag äter nästan aldrig godis och dricker aldrig läsk, men är förtjust i fikabröd och efterrätter. Min hållning har blivit att bara äta sådant när det verkligen är extra gott. Peters saffransbullar och mina egna hembakade pepparkakor är sådant så här till jul. Köpepepparkakor i stora plastbyttor är det däremot inte. Än mindre sedan man läst innehållsförteckningen.

Det finns dyr gourmetmat som inte alls är bra ur t ex djurrättssynpunkt. Gåslever är ett sådant exempel. Den sortens kräsenhet som tar sig uttryck i att man väljer bort frukt och grönsaker i butiken så fort det finns minsta skavank, är inte heller bra. Egentligen det enda tillfälle vi brukar välja extrapriser är när butiken säljer varor med kort datum billigt, för att motverka matsvinn. Det verkar som att många stirrar sig blinda på det yttre; ett perfekt skal och att man inte ens är i närheten av bäst föredatum. Bättre är att odla den sortens kvalitetsmedvetenhet som bygger på att man doftar och känner. Även när det gäller kläder och saker är det bra att utveckla kunskaper om vad det är man ska titta och känna efter. Vilka material är hållbara både när det gäller kvalitet och miljö? Hur ska en välgjord söm se ut? När det gäller t ex många köksattiraljer och verktyg är andelen plast en ledtråd. Det blir billigare att tillverka med stor andel plast, men det är oftast de delarna som först går sönder.

Kvalitetslitteratur går att låna gratis på biblioteket. Och de morötter man odlar själv till nästan ingen kostnad alls har en mer mångfacetterad smak än de man får betala mer för. Det handlar mer om ett sätt att tänka än om något man måste vara rik för att kunna välja.

Paketinslagning – snyggt och miljöklokt

Paketinslagning - snyggt och miljöklokt

Att fundera ut kreativa sätt för paketinslagning är en stor del av nöjet med att ge bort presenter tycker jag (Sofia). Hur mycket energi som har funnits till detta när julen närmar sig har dock varierat. Om mottagaren är någon jag tror uppskattar ansträngningen spelar in, liksom antalet paket. Är det många kan det kännas som för mycket jobb. Att satsa på färre, men omsorgsfullt valda, presenter är även miljömässigt en bra idé. Detta med julklappar skrev vi om även förra året.

Vare sig paketinslagningen är ett småavancerat pyssel (i Japan är det snarare en konstform), eller bara ett sätt att dölja innehållet, kan man välja material och metod med miljön i åtanke. Papper som är återvinningsbart, eller kanske t o m tillverkat av återvunnet material, är ett bra val. Brunt, oblekt omslagspapper använder jag ofta och dekorerar ibland med något färgglatt, eller låter det vara naturligt och rustikt. På sistone har jag börjat spara färgat silkespapper när jag fått något som varit inslaget i det och använt det som presentpapper. De ljusare varianterna är ofta lite för genomskinliga, men även det kan fungera om man tar flera lager. Begagnat presentpapper ser för det mesta för slitet ut tycker jag, men silkespapper kan få vara lite skrynkligt. Någon gång har jag också använt en svartvit reklambroschyr till ett par mindre paket. Överblivna tygrester kan också användas. Tidningspapper kan funka, men nackdelen är att det svärtar av sig så det passar inte i alla sammanhang.

Tejp är i de flesta fall onödigt har jag upptäckt. En omsorgsfullt gjord paketinslagning håller ihop utan problem med hjälp av presentsnöret. Det är svårt att få paket fina utan snören om man inte kan vika papperet så konstfullt som i Japan, men det behöver inte vara de plastiga, glansiga snörena. Jag använder ofta hampa, som är mycket bättre för miljön. Håller man utkik kan man hitta färgade varianter. På bilden har jag använt ett tvåfärgat hampasnöre.

Dekorera gärna med sådant du kan hitta i naturen, eller sådant du ändå har hemma som kanske annars skulle ha kastats. Torkade rönnbär eller nypon är vackert röda. Knyt eller sy gärna fast dem istället för att limma. På bilden har jag trätt sytråd genom ett par nypon innan de torkade (de blir gärna för hårda sedan), knutit en knut i änden på hampasnöret och sedan sytt fast nyponet i knuten. Man kan också sy fast några nypon t ex där snöret bildar ett kryss. Så länge rönnbären är på kvist kan de knytas fast eller bara stickas in under snöret.

När jag var barn fick jag lära mig att vika papperstranor av en japansk pastor på besök i min barndoms församling. Jag minns fascinationen och kan fortfarande vika papperstranor. Senare läste jag mig till hur man viker många andra figurer, men kan ingen annan utantill. Nu tycker jag att det är roligt med servettvikning och gör ibland vikta dekorationer av papper. Ett miljövänligt och ofta vackert sätt att göra det på är att använda blad från t ex kataloger. Vi tackar nej till så mycket reklam som möjligt, men får ändå en del sådant. Det går också bra med illustrerade tidskrifter eller liknande. Viktigt i de flesta vikningar är att se till att man klipper ut en så jämn kvadrat som möjligt. Det blir mycket lättare om man är noga från början. Stjärnor kan man vika på många olika sätt. Jag föredrar sådana där man bara använder ett papper. Undvik sådana som behöver limmas ihop. De på bilden är gjorda efter den här beskrivningen. Man kan också vika hjärtan, eller något som passar ihop med personen eller presenten. På nätet, bl a Youtube, finns hur många varianter som helst och det finns också böcker om origami att låna på biblioteket om man vill fördjupa sig mer.

Avslutningsvis passar vi på att tipsa om Naturskyddsföreningens 10 bästa knep för en grön jul.

Att vara planetskötare

Att vara planetskotareFör en tid sedan använde Christian Azar ordet planetskötarkultur i en krönika i DN. Ordet fastnade mer än det övriga innehållet i texten. Men just det har jag (Sofia) burit med mig sedan dess och funderat en hel del på. Vad skulle hända om vi såg oss själva som planetskötare? Om vi såg det som vår uppgift att pyssla om planeten och se till att den mår bra.

Vissa yrkestitlar som har skötare i sig är snarare tämjare som; elefantskötare på cirkus. Planettämjare har vi kanske sett oss själva som under lång tid, men också glömt en del som även en hästtämjare förstår. Om hästen blir skadad i hanteringen förlorar tämjaren det viktigaste han har. Att odla är i någon bemärkelse att tämja jorden och förmå den att ge den typ av skörd man själv vill ha. Om man gör det ovarsamt och utan att ge något tillbaka blir jorden utarmad. Det motsvarar att driva hästen man försöker tämja så hårt att den snart inte kan gå. Så gör det moderna jordbruket ofta med konstgödning och bekämpningsmedel.

Om vår koloni tänker jag ibland att vi odlar vår lilla täppa så gott vi kan och att den hjälper oss att tära lite mindre på jordens och andra människors resurser. Men även om all odling skulle ske giftfritt och med återförsel av näring till jorden genom exempelvis kompost, fungerar det inte att låta planeten täckas av odlingar. Tämjaren måste lämna plats till skötaren. Egentligen klarar naturen sig själv om vi lämnar den ifred och ibland motsvarar planetskötarens uppgift kanske den parkvakten har i en nationalpark. Men eftersom vi redan förstört så mycket kan skötaren också behöva rensa, återplantera och vårda på andra sätt.

När det gäller haven behöver parkvakten se till att vi slutar dumpa plast, olja och annat skräp där. Alltför länge har vi inbillat oss att havet är så stort att det kan sluka vad som helst. Som skötare behöver vi också försöka rensa bort så mycket som möjligt av det som redan hamnat där. Människor som arbetar med att sanera efter oljeutsläpp i havet gör till exempel en insats som planetskötare. Musselodling, som vi kommer att skriva om nästa vecka, kan också ses som ett sätt att hjälpa haven.

Egentligen går förstås hela Bättre Värld ut på att försöka inspirera planetskötare. Den här veckan är ett av de där mer filosofiska tipsen där vi uppmuntrar till att fundera vidare utifrån ett visst perspektiv. Vad tänker du att en planetskötare skulle kunna ha för uppgifter? Vad skulle en planetskötare absolut inte göra? Man kan tänka både stort och smått. Politiker skulle kunna fatta modiga beslut i klimatfrågor och vi skulle kunna rösta på politiker vi tror har sådant potential. Det är denna roll, som medborgare, Christian Azar trycker på. Det är absolut viktigt, men själv tycker jag att det är synd att förminska betydelsen av vad varje individ kan göra i det lilla och som faktiskt gör skillnad om vi blir många.

Kanske skulle man kunna parafrasera John F. Kennedys ”ask not what your country can do for you — ask what you can do for your country” – fråga inte vad naturen kan göra för dig, fråga vad du kan göra för naturen. Några små idéer kan vara att plocka skräp, plantera en sälg, sätta ut mat till fåglarna eller ordna en biholk. Ofta fokuserar även vi på vad man inte bör göra. Att tänka på sig själv som planetskötare kan kanske öppna upp för tankar om vad man positivt kan göra.

Mindre mejeriprodukter

Mindre mejeriprodukter

Vi har flera gånger tidigare nämnt att det är bra för miljö och klimat att dra ned på mängden mejeriprodukter. Den här veckan tänkte vi fördjupa oss lite mer i detta ämne. Att vi för klimatets skull måste minska köttkonsumtionen omtalas allt oftare. Även vi har skrivit om det här. Att använda mindre mejeriprodukter talas det tystare om trots att det i mångt och mycket handlar om precis samma problem. Köttets klimatpåverkan kommer till största delen från själva djuruppfödningen. Värst i sammanhanget är nötköttet och som bekant ingår uppfödning av kor även i produktionen av mjölk.

I själva verket är dessa två produktionskedjor ofta tätt sammanlänkade. Så mycket som 70% av det svenska nötköttet kommer från mjölkkor. Det är framför allt tjurkalvarna som föds upp till det man kallar slaktmogen ålder, men även kött från kor som inte längre mjölkar så bra används. För klimatet bör det vara bra om man kan ta både mejeriprodukter och kött från samma djur. Det som dessutom ger mejeriprodukterna en viss fördel framför köttet är att en ko ger mjölk ett stort antal gånger under sitt liv, men kött bara en gång. Man kan därför se det som att man får mer för samma utsläpp. Ändå är det så att vegetabiliska livsmedel nästan alltid ger mindre klimatpåverkan. Det går åt mycket mer mark, vatten och energi för att föda upp djur.

Av mejeriprodukterna anses ost ge störst klimatpåverkan. Detta beror på att det går åt så mycket som 10 liter mjölk för att göra 1 kilo ost. Samtidigt blir en del näringsämnen koncentrerade i osten och man konsumerar sällan lika stora mängder. Bra att tänka på är att inte så ofta ersätta kött med ost när man drar ned på sitt köttätande. Annars kan den goda effekten utebli. Vi ställer oss allt oftare frågan – skulle det funka med något annat istället?

Det är lätt att tänka att det är en urgammal svensk tradition att dricka mjölk, men det är ett relativt modernt fenomen. Pastöriseringen var en viktig förutsättning för att mjölkdrickande skulle kunna ses som hälsosamt. Tidigare gjorde man mestadels ost och smör av den, vilket var lättare att lagra. Massiv reklam med budskap som; att mjölk ger starka ben, i kombination med att även myndigheterna och sjukvården tänkte sig att mjölk var nyttigt ledde till en kraftig ökning av konsumtionen under 1900-talet. 1923 startades en lobbyorganisation som kallades Mjölkpropagandan. Idag är ordet propaganda alltför laddat och motsvarande organisation kallas Mjölkfrämjandet. Sverige ligger i toppskiktet när det gäller konsumtion av mejeriprodukter och internationellt sett är det ovanligt att som vuxen tåla att dricka mjölk.

För att kon ska producera mjölk hela tiden ser man till att hon är dräktig så ofta som möjligt. Kalven skiljs från kon inom ett par dagar, ofta direkt efter födelsen. Den föds upp på mjölk eller på torrmjölkspulver och vatten. Mjölkkorna är avlade för att vara högproducerande och en del hälsoproblem har följt på detta enligt Per Jensen som skrivit Hur mår maten?. Årligen drabbas till exempel 15% av de svenska korna av juverinflammation. Klövskador och hälta är ett ökande problem och beror på att sår lätt blir infekterade när korna ofta kliver i gödsel. Antalet kor har minskat i Sverige. Antalet mjölkproducerande gårdar har minskat ännu mer, men varje ko producerar mycket mer mjölk än förr – nästan 10 000 kg om året. För att detta ska vara möjligt krävs att de äter kraftfoder. Detta importeras ofta så att vi använder mark, vatten och energi i andra delar av världen. Kraftfodret leder ofta till att korna får kronisk diarré, vilket är en orsak till att klövskadorna ökat.

Förr betade korna i Sverige gräs på sommaren och för att få foder till vintern slog man ängar med lie och torkade gräset och örterna. Denna mark gödslades inte med något annat än det djuren själva lämnade ifrån sig där. Man brukade också torka tunna grenar och löv för att använda som vinterfoder. Fortfarande betar många kor gräs på sommaren, men för övrigt är det mesta förändrat och det krävs att konsumtionen går ned för att produktionen ska kunna ske på ett hållbart sätt. Enligt författarna till Mat och Klimat är det en hållbar nivå att använda mejeriprodukter 2-3 gånger i veckan. Det är förstås ett riktmärke som beror på hur mycket man äter åt gången. Vi har satsat på att minska mängden snarare än antalet gånger. Läs gärna våra tidigare tips om alternativ gjorda på havre och om klimatsmarta pålägg.

Det allra viktigaste när det gäller mejeriprodukter är att man väljer KRAV. I konventionell produktion är det importerade kraftfodret hårt besprutat och i många fall ingår soja odlad på tidigare regnskogsmark. På sojaodlingarna används dessutom ofta kemikalier som på grund av sin giftighet är förbjudna i Europa. I den ekologiska produktionen av mejerivaror måste även fodret produceras ekologiskt.

Måttfullhet

MattfullhetNär man följer ett recept går måttangivelserna ut på att ge ingredienserna dess rätta proportioner. Tar man för mycket av något kan det bli för sött, för salt, flyta ut för mycket eller jäsa för lite… I värsta fall blir det inte ens ätbart. Tänk dig t ex att ta en matsked cayennepeppar istället för ett kryddmått. Uttrycket ”nu är måttet rågat” betyder ungefär; nu får det vara nog. Det används oftast av en person som är på väg att bli riktigt arg. Ilskan är på väg att rinna över. Tyvärr är det många områden som berör miljö och klimat där vi inte tycks lägga märke till när måttet är fullt. Vi ser inte ens när det är rågat, utan låter det svämma över alla bräddar. Denna vecka funderar vi kring begreppet måttfullhet.

Det är en kardinaldygd att vara måttfull, men inte så trendigt. Måttfullhet är hälsosamt och ett bra sätt att hålla vikten, men det är som att vi inte längre klarar av så svävande begrepp. Det ska vara allt eller inget. Dieterna blir identiteter, liksom sätten att träna. Måttfullhet är också ekonomiskt hälsosamt, att hålla sig inom de ramar som sätts av hur mycket pengar man verkligen har. Det har både stater och individer svårt för nu för tiden. Även sakerna vi äger blir identiteter, liksom standarden på vår bostad, hur ofta och var vi reser och en mängd andra saker som kostar och tär på jordens resurser. Verkar det i en sådan tidsanda för präktigt och tråkigt att vara måttfull? Är det en identitet ingen vill ha, är det för svårt att sälja?

En förklaring till vår måttlöshet är väl helt enkelt att vi kan och har råd att vara det. Trots alla ekonomiska kriser har de flesta i västvärlden det gott ställt vid en historisk jämförelse. Den sortens frosseri som endast en privilegierad elit kunde ägna sig åt förr är möjligt för många fler nu. Även den som lever över sina tillgångar och lånar till konsumtion gör det för att man kan om än inte för att man har råd. Jordens resurser är dock lika begränsade som de alltid varit.

Enligt Nationalencyklopedin är måttfullhet något eller någon som håller sig inom rimliga gränser. Inom miljö- och klimatforskningen talar man om nio planetära gränser som berör luftpartiklar, kemiska gifter, växthuseffekter, havsförsurning, ozon, kväve och fosfor, sötvattenanvändning, förändrad markanvändning och biologisk mångfald. Gränserna sätts för att visa vad som kan ses som ett säkert handlingsutrymme för mänskligheten. Tyvärr ligger vi väldigt illa till när det gäller att hålla oss inom detta utrymme. Vi är inte måttfulla.

Ett exempel är köttkonsumtionen – ett område vi berört tidigare (framför allt här). Vi skulle kunna fortsätta äta kött om vi gjorde det med måtta. Om djur t ex föds upp på mark som inte är lämplig för annan odling och ingår i ett slutet kretslopp, då är det resurssnålt och miljöklokt att använda både mejeriprodukterna och köttet. Men idag sker endast en bråkdel av uppfödningen så och det finns inga möjligheter att på det sättet producera den mängd kött som idag konsumeras. Att kor rapar och fiser metan skulle inte vara ett problem om de inte blivit så extremt många. Den senaste siffran jag läste var att vi ökat vår köttkonsumtion med 70% (!) på 2000-talet. Detta från en redan alldeles för hög nivå för att vara måttfullt i förhållande till jordens resurser och klimatstörande utsläpp. I den frågan brukade jag (Sofia) tänka att jag skulle lägga mig på en nivå som vore hållbar om alla höll sig till den – en måttfull nivå. Men när konsumtionen bara ökar och dessutom i rasande takt, har jag till slut kommit fram till att några måste avstå helt. Sedan i somras äter jag inget annat kött än vilt, fisk och skaldjur och väldigt begränsat även av dessa.

Det gäller egentligen konsumtionen överlag att måttet blev rågat för ett bra tag sedan och vi ändå bara fortsätter fylla på. Vi närmar oss jul då handeln brukar slå nya rekord. Julklappar, som från början signalerade givmildhet och omtanke, har kommit att handla om något annat. När man pratar på fikarasterna verkar de flesta ha tröttnat och ändå fortsätter det på samma sätt. T o m barn tycks ofta ha svårt att komma på vad de ska önska sig – de har redan för mycket saker. I måttfull mängd tycker jag att julklappar är trivsamt, både att köpa och att få. Men dagens julhandel är fullständigt måttlös. Det är även konsumtionen av mat, både till jul och annars. Vi köper och kastar. Vi köper och frossar. Vi köper extra mycket av det som är billigast och i många fall sämst för miljön. Mark skulle behöva sparas. Vatten skulle behöva sparas. Vi borde ge djuren plats och låta grödorna växa i sin egen takt. Det vore måttfullt. Men vi är inte måttfulla.

Vad ska man då tänka om miljöengagemanget? Kan det bli måttlöst? Man skulle kunna tänka att det blir för mycket om man inte orkar upprätthålla det i längden, men sådana resonemang blir lätt till ursäkter. I ett nummer av Camino fick Alice Bah Kuhnke frågan om de höga krav hon ställer på sig själv och om hon inte ser någon risk med det. Hon svarade: Jag har ett helkaklat badrum med golvvärme, är proppmätt och tjänar massor av pengar. Ärligt talat, risken att jag skulle piska mig själv för hårt, den finns inte. Onödigt mycket kan man knappast göra i nuläget. När vi lever på en planet och använder resurser som om vi hade tre är få av oss i västvärlden ens i närheten av att uppoffra oss för mycket. När vi står inför det största hot mänskligheten mött är det svårt att tänka vad det skulle innebära att vara oproportionerligt engagerad i frågan. När man pratar med andra om sitt engagemang kan det samtidigt finnas poänger med att inte framstå som alltför extrem. De flesta blir inte inspirerade av någon de inte kan relatera till. Den balansen är väldigt svår. Måttfullhet är alltid i förhållande till en situation. Det beror på vad du ska baka vilka mått och ingredienser du ska använda. Miljöengagemang kan man ha i stora mått, liksom kärlek och egenodlade rotsaker. Dosera betydligt mindre av t ex konsumtion, bilkörning och flygresor.