Inför årets fasta kom tanken att jag ville gräva djupare till dess jag kommer till ett källflöde där vatten väller fram. För mig handlade det om ett sökande efter vishet. Mitt namn Sofia betyder just vishet och filosofi som jag älskade att studera på universitetet betyder kärlek till vishet. Jag bestämde mig för att avstå från att läsa deckare under fastan fram till påsk. Det som annars är min avkopplingsläsning. Självklart kan man behöva koppla av ibland, men jag kände att jag fastnade för mycket i det och att det hindrade mer fördjupad läsning. 

Utifrån sådant jag läst tidigare och ville återvända till, sådant jag var nyfiken på och sådant andra tipsade mig om valde jag ett antal böcker att läsa under fastan. Dessa var; Ut ur Kalahari av Lasse Berg, Myten om framsteget av Georg Henrik von Wright, Den som finner sin plats tar ingen annans av Tomas Sjödin, Van Goghs stol av Martin Lönnebo, Auschwitz och det moderna samhället av Zygmunt Bauman, The Complete works of Chuang Tzu och Gandhi av Arne Naess. Jag valde också två fotoböcker; Fotografier av Jean Hermanson och On this earth, A shadow falls av Nick Brandt. Från början hade jag tänkt bjuda hem flera personer till fördjupande samtal. Det blev bara ett sådant möte med vår vän Pia. Men vi kom å andra sidan fram till att vi ville läsa någon filosofisk text och ses igen för att försöka förstå mer av den tillsammans.

Det blev också en utflykt till Stockholm under denna tid med två utställningar som passade mycket väl in i idén att gräva djupare. På Nordiska Muséet var det en mycket tänkvärd utställning om Arktis och på Fotografiska en fantasieggande och både roande och oroande utställning med Erik Johansson. Hans bilder är närmast surrealistiska idébyggen samtidigt som de berättar något om verkligheten. 

Under fastan kom Covid 19 och tankarna blev splittrade. Personlig ekonomisk oro och oro för världen i stort. Jag kan inte säga att jag ännu hittat källflödet. Samtidigt blev det en mer genomgripande fasta än de sätt jag prövat tidigare. Ännu bättre hade det nog blivit att kombinera med mer skärmfrihet. De författare och böcker jag valt var olika på flera sätt men möttes också på viktiga punkter. Läsning av en bok ledde vidare till lust att läsa en annan. Jag har läst ett par deckare efter påsk men också fortsatt läsa fördjupande facklitteratur av olika slag och även börjat läsa om Dostojevskijs Idioten. Den filosof Pia och jag ska prata vidare om är John Rawls som jag påmindes om vid läsningen av Martin Lönnebo.

Ett gemensamt drag jag tyckte mig se var ödmjukhet utan undfallenhet. Det här är resonemang och personer som vrider och vänder på komplexa frågor och förstår att andra kan komma till andra slutsatser eller ha andra utgångspunkter. De är inte arroganta och ser inte ner på oliktänkande. Men de protesterar med kraft mot orättvisor och förtryck. Det kanske tydligaste uttrycket för det är Gandhi som vägrade använda våld och hade inställningen att man inte heller skulle tänka aggressivt om sin motståndare. Men han var inte alls passiv utan sökte upp konflikter och försökte lösa dem med icke våldsamma metoder. En efterföljare som jag kom att läsa om lite efter påsk var Martin Luther King. 

Varför ska man då gräva djupare? Och har detta något med miljö och klimat att göra? Att bara gräva i sitt eget inre är nog inte så konstruktivt. Jag insåg rätt snart att ett annat gemensamt drag hos dem jag läste var att de var samhällsengagerade. Texterna handlar mycket mer om medmänsklighet och rättvisa än om självförverkligande. Men att ta sig an svårare texter, mer komplexa resonemang ibland och försöka förstå större sammanhang. Det kan vara ett sätt att hitta vägar i sitt eget engagemang. Det inåtblickande som söker de förmågor just jag har och hur de kan komma i bruk för en bättre värld är också meningsfullt. Vishet kommer att behövas om vi ska kunna bygga en värld som är hållbar på riktigt. Att höja blicken och kanske höja nivån på diskussionen kan vara att bidra till en klokare väg framåt.