Att lära känna ett träd

Att lära känna ett träd. Bild på pilträd.

Strax före jul flyttade vi till en lägenhet i ett hus omgivet av en stor trädgård. Den är lummig och än så länge ganska vildvuxen. Där finns flera stora björkar, några äppleträd, mycket barrväxter, ett stort pilträd och en hel del annat. Jag bestämde mig för att lära känna ett träd.

Återkommande strosar jag runt i trädgården och håller utkik efter växter som kommer upp ur jorden nu på våren och grenar som börjar knoppas. Lite extra studerar jag det stora pilträdet. Det har en kraftig, skrovlig stram som delar sig i tre och snirklar sig upp mot himmelen. Som det vanliga är med pilträd omges den av draperier av långa, tunna grenar. Någon har satt upp en fågelholk i det. Jag har inte sett om någon flyttat in där, men fåglar besöker gärna trädet. Ett tag var det ett populärt tillhåll för Nötväcka som lämnade tomma hasselnötsskal i grenklykorna. Jag vet att det finns flera sorters pil. Vilken detta är har jag ännu inte lärt mig, men när lövsprickningen kommit lite längre ska vi bjuda in en vän som är biolog och naturvetenskapslärare. Han ska få hjälpa oss identifiera alla träd och buskar i trädgården.

Vad är det då för mening med att lära känna ett träd? Jag återkommer allt oftare till att det krävs en djup förändring av hur vi människor ser på oss själva och vår plats på jorden. Annars kommer vi inte att klara av de kriser vi står inför.  Vi behöver inse att vi är en del av naturen och fullständigt beroende av att även övriga delar av den fungerar. Ett sätt att odla en sådan förändring inom sig själv är att på ett nyfiket och inkännande sätt vistas i naturen. Gå närmare, rör dig långsammare, böj dig ned och se detaljerna. Det finns så mycket att förundras över! Du kanske väljer att lära känna en fågel som återkommande besöker din trädgård, de insekter som besöker en viss växt i din örtagård, en buske du passerar på väg till jobbet, en igelkott eller något annat. Den här gången valde jag att lära känna ett träd.

Du lär inte känna en människa genom att ses en gång. Att lära känna ett träd tänker jag också ska få ta tid. Nu anar man ansats till löv på de tunna, nedhängande grenarna. De kommer snart att skifta i grönt och växa sig större. Kanske är det andra fåglar och andra smådjur som besöker trädet under sommaren. Framåt hösten skiftar löven färg, men vilken nyans de får vet jag inte än. Senare fälls löven igen. Man kan se på gräsmattan nu att det är stora mängder löv. Ett träd genomgår många förändringar under ett år och mycket annat liv besöker det eller bor i det. Följer man det länge kommer det långsamt att bli större. Jag vill både veta vad just den här sortens pil heter och lära känna den här individen på just den här platsen. 

Kanske kan odling av de här sidorna inom oss själva lära oss något om hur vi kan möta andra människor och inspirera till förändring. Kanske kan det också stärka vår egen motivation att kämpa vidare även när det känns som att väldigt lite talar för att en förändring är på väg.   

Närhet och avstånd

Dilemmat med avstandFör ett tag sedan såg vi filmen Ärans väg. Temat är absurditeter i krig kan man säga, men den fick oss att fundera även kring andra frågor såsom närhet och avstånd. En officer tycker att trupperna agerade fegt när han beordrade attack, trots att många dog och andra med nöd och näppe undkom. Han kräver att en ur varje grupp ställs till svars för att statuera exempel och tre väljs ut. En militär agerar åklagare i en rättegång där de egentligen är dömda på förhand. Denne åklagare lägger fram sin sak med ironiskt tonfall och ofta småleende. Men – och här börjar vi närma oss poängen – när de dömda står uppställda för att strax bli avrättade och han ska läsa upp deras dom är han märkbart illa berörd. Det är som att det blir verkligt för honom då. En officer som valde ut en av de tre för att denne kände till något om honom han ville hålla hemligt, tvingas leda exekutionspatrullen och fråga var och en av de dömda om de vill ha ögonbindel. Då blir även han tagen av stundens allvar och ber om förlåtelse.

I verkliga krig är det känt att det är mycket svårare att få soldater att döda någon i närstrid än att t ex släppa bomber. Det kräver en mer extrem personlighet, eller situation, för att skada någon man har framför sig och som kanske kan se en i ögonen. Närheten gör personen verklig på ett annat sätt och blir svårare att se som bara en fiende. Flera psykologiska experiment har också visat på samma fenomen. Det som är långt borta blir suddigt i konturerna, ser mindre ut, verkar mindre påtagligt, mindre viktigt.

Och det var just detta vi började prata om. De flesta tar stor hänsyn till människor man har i sin närhet och tycker t ex att det är viktigt hur arbetsvillkoren ser ut i Sverige även i branscher man själv inte jobbar inom. Om närmiljön påverkas negativt av någonting är det inte svårt att hitta engagerade människor som protesterar. Här hos oss handlade det nyligen om försvarets önskan att utöka sina övningsskjutningar i Vättern. Symptomatiskt var att någon på en manifestation om detta utbrast; de kan väl skjuta i Sibirien istället! Som om det inte fanns några naturvärden i Sibirien. Bara det sker någon annanstans är det ok. Om produktionen sker i Kina blundar vi gärna för hur det har gått till att göra produkten så billig. Vad som inte hade accepterats om det hade varit en svensk produkt accepteras om det importeras långt bort ifrån. Vi importerar livsmedel som är besprutade med medel som inte är tillåtna i det svenska jordbruket. Den skada besprutningsmedlen gör i miljön där de används väljer vi dessvärre ofta att blunda för.

Vår materiella standard är bara möjlig för att vi använder mer mark och resurser än vi själva har. Det lär t ex gå åt ungefär tre Sverige för att producera den mat vi äter här. Ofta ingår import även när slutprodukten beskrivs som svensk, t ex fodret till de svenska korna. Även i sådana fall kan det ingå produktion som är så skadlig för människa och miljö att den inte skulle tillåtas i Sverige. Ofta görs detta i fattiga länder mot människor som inte har råd att säga nej och som inte har något att sätta emot. Tragiskt nog är det dessutom de som drabbas först och hårdast av klimatförändringarna – som vi bär störst skuld till.

I Linköping finns det planer på att bygga ett väldigt stort växthus på höjden som ska inrymma kontorslokaler och odling. Behovet av den sortens odling är i nuläget störst i storstäder i Asien och tanken är att prototypen ska kunna exporteras. Det är också ett slags experiment inför en framtid  det kan komma att behövas på många fler platser – kanske även i Linköping. Onondagastammen i USA är huvudägare och i deras kultur finns tron att de har ett speciellt ansvar för miljön som sträcker sig sju generationer framåt i tiden. När jag läste om det slogs jag av att det inte bara gäller deras eget folk, eller människor som lever i deras hemtrakt. De tänker globalt, världens barn, sju generationer fram. Tänk om fler gjorde det!

Tid är också ett slags avstånd som lätt gör att man upplever skador i framtiden som overkliga, som något man inte behöver bry sig om. Ytterligare ett avstånd handlar om olikhet. Många i Sverige har lätt att identifiera sig med amerikaner, fast USA är långt bort, för att de inte upplevs som så annorlunda. Vi måste försöka gå emot det där psykologiska fenomenet och tänka även på dem som lever långt bort från oss, i kulturer som inte liknar vår så mycket och på dem som kommer efter oss. Det är samma jordklot vi delar på och de är precis lika viktiga som vi.