Återförvildning

Återförvildning. Bild på broderi där det står "Vildvuxen".

Ett ämne jag kommit att fundera mycket kring på sistone är återförvildning – ofta kallat rewilding. Utgångspunkten är att vi människor och våra aktiviteter har tagit över alltmer av jordens yta och trängt undan den vilda naturen. Detta är en stor anledning till artutrotningen och det bidrar starkt till klimatkrisen. Vi behöver låta den vilda naturen återta plats.

Ofta när det talas om återförvildning handlar det om att människan försöker återskapa en typ av natur som funnits på en viss plats tidigare. Att t ex återställa våtmarker eller återutsätta gräsätande djur som en gång betat marken. Det jag är allra mest intresserad av är egentligen idén om att dra oss tillbaka och låta naturen återta sin plats på sitt eget sätt. Då är det inte säkert att det blir samma sorts natur, men den blir vild och den biologiska mångfalden kommer att öka.

Ett sätt att beskriva hur pass mycket plats vi faktiskt tar är att av jordens däggdjur räknat i vikt är 4% vilda, 60% tama och 36% människor. Det är lätt att tro att man läser fel, men så illa är det. Städernas utbredning är långt ifrån det enda problemet. Boskapsuppfödning är faktiskt det som tar mest mark i anspråk.

Nyligen läste jag för andra gången den fina boken Med alla levande varelser av Fredrik Ivarsson och Annika Spalde. Där nämns ordet tsimtsum i den judiska traditionen. Tanken är att Gud behöver dra sig tillbaka för att ge plats till något annat än sig själv och att det var så skapelsen gick till. Att Gud gav plats åt livet. Så skulle vi människor också kunna skapa genom att dra oss tillbaka och ge plats åt allt annat liv. Det är en vacker tanke tycker jag.

I de här funderingarna kom jag också in på vad en återförvildad människa skulle kunna vara. I vårt språk är det som att det vilda har en barbarisk och aggressiv klang. Att vara vildsint, en vildbasse. En vildvuxen trädgård är ovårdad liksom någon som ser ut som en vilde. I naturen finns gorillahannar som vrålar och slår sig för bröstet. Men också koltrastar som är nästan osynliga när de sitter stilla och som man mest lägger märke till när de sjunger som vackrast. Eller masken som gör ett så oerhört viktigt arbete i det tysta. Gorillahannen är väl dessutom fridsam större delen av tiden. En återförvildad människa skulle kunna vara en som ödmjukt intar sin plats. Att vara vildsint skulle kunna vara att ha ett sinne för det vilda – en känsla för naturen.

I mina funderingar kom jag också in på människans behov av att synas och höras. Det är som om törsten efter bekräftelse aldrig släcks. I djurvärlden är det vanligt med hannar som försöker imponera på honor. Inte minst bland fåglarna finns fantastiska exempel på pråliga fjäderdräkter, gnistrande färger, utstuderade danser och läten. Viljan att synas och höras finns alltså inte bara hos oss människor. Men i djurvärlden har den en tydlig plats och funktion. Hannen ska locka till sig en hona för att de ska kunna fortplanta sig och föra arten vidare. Det är säkert grunden för det mänskliga bekräftelsebehovet också. Men hos oss är det som att det har frikopplats och fått ett eget liv. Och på egen hand har det blivit gränslöst. Än mer uppblåst av sociala medier.

Man ska inte romantisera den ”ädle vilden” eller idyllisera naturen, som ju i mångt och mycket är en kamp på liv och död. Liksom man inte ska romantisera hur det var ”förr” och tro att det är dit vi ska tillbaka. Jag tänker mer att jag vill spåna kring vad en människas plats skulle kunna vara i en återförvildad värld. Eftersom jag tror att återförvildning är en nyckel i kampen för klimat och biologisk mångfald. Jag tänker också att vi faktiskt inte har moralisk rätt att ta så här mycket plats på andras bekostnad.

För att återförvilda världen skulle vi behöva dra oss tillbaka som samhälle. Men var och en kan minska sin egen utbredning och bereda väg för en större förändring. Med tanke på att boskapsuppfödningen tar så mycket mark i anspråk är ett viktigt steg att äta växtbaserat. Eftersom all produktion tar plats och använder av jordens resurser är ett annat att undvika all onödig konsumtion. På samma sätt är det med elproduktion och produktion av både bränsle och bilar. Alltså är ytterligare ett steg att använda så lite el som möjligt och helst vara utan bil. Har du trädgård, eller ännu mer mark, är det bra att lämna en ängsliknande yta och släppa prydlighetskravet. Samt förstås – plantera träd.  

Vad skulle en vildvuxen människa kunna vara? En vild vuxen?

Från jord till bord

Fran jord till bordDet påpekas ibland att det är bra om det är så få steg som möjligt från jord till bord. En aspekt på detta är förstås fördelarna med närproducerad mat, men det är inte det enda. Varje produktionsled en vara passerar drar energi och använder jordens resurser och det är därför bra med så få led som möjligt. Det allra bästa är det du odlar i din egen trädgård, eller i vårt fall på en kolonilott på cykelavstånd, eller det du plockar i en närbelägen skog. Ska man dra det till sin spets är det ultimata t ex en egenodlad, råriven morot.

När en vara säljs i butik tillkommer transporter och i vissa fall speciell förvaring t ex i kyl. Men närodlade färska grönsaker är fortfarande väldigt bra. Ju mer processad en produkt är desto fler steg blir det från jord till bord. Även detta att odla foder till djur som man sedan tar mjölk eller kött från är att lägga till steg i förhållande till att äta det odlade direkt. Används det dessutom konstgödsel och bekämpningsmedel i odlingen tillkommer steg i produktionen av dessa. Det mesta fodret odlas inte heller på gården där djuren lever. Ofta används importerat kraftfoder som kan komma från flera håll och ha genomgått flera led. Liknande gäller odlad fisk. När mjölk vidareförädlas till t ex ost tillkommer steg. Djur skickas också ofta någon annanstans för slakt och kanske förpackas köttet på ytterligare något annat ställe. Fisk transporteras ibland fram och tillbaka över halva jordklotet för att det är billigare att få dem rensade i Asien.

Den som jagar eller fiskar själv kan däremot komma nära bordet även om någon transport oftast ingår. Viltkött tar färre steg från jord till bord än kött från tamboskap eftersom man inte behöver odla foder till dem.

Halvfabrikat och färdigrätter har ofta genomgått oöverblickbart många led. Det är en anledning till att det ofta fuskas med just sådana produkter. En färdigrätt innehållande kött från tamboskap är alltså bland det sämsta man kan välja ur detta perspektiv.

Nu menar vi inte att man ska leva på endast egenodlade, rårivna morötter. Detta är snarare en aspekt att väga in när man söker en hållbar balans. Vi väljer helt bort färdigrätter och de allra flesta halvfabrikat. Jag äter kött ett par gånger i veckan och Peter bara fisk, men vi använder t ex ost. Färska grönsaker utgör en stor del av vår kost och på sommar och höst äter vi väldigt mycket egenodlat.

Det kan också vara relevant i sammanhanget att nämna det som brukar kallas resiliens – motståndskraft vid kraftiga förändringar. I en värld med sinande olja, där man kan bli så illa tvungen att ta verkliga krafttag mot koldioxidutsläppen, är det inte alls säkert att vi kan fortsätta transportera saker hit och dit hur länge som helst. Det kan också uppstå konflikter pga klimatförändringarna, eller av andra skäl, som skärmar av oss från omvärlden. Den mark vi på ett hållbart sätt kan odla på är dessutom begränsad. Då måste vi se till att använda resurserna så klokt som möjligt och att vi kan producera mat nära bordet om vägarna längre bort ifrån stängs.