Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Ja, ungefär så verkar många makthavare resonera. De använder oftast inte Paulus ord men som politiker och ansvarsfulla näringslivsledare talar de om klimatlag och hållbarhetspolicy. Samtidigt som det fattas beslut om flygplats i Sälen, utbyggnad av motorväg och resor med privatjet. Inom forskningen beskrivs dessa beteenden som responsförnekelse.

Chalmersforskaren Martin Hultman, leder ett internationellt forskningsnätverk som studerar klimatförnekelse. Han delar upp förnekelsen i fyra delar. Organiserad – de som understödjer och sprider klimatförnekelse. Partipolitisk – partier som motarbetar olika former av klimatpolitik. Responsförnekelse – när människor i ledande ställning tar beslut som går helt emot den politik de säger sig bedriva. Vardagsförnekelse – när människor lever som om de inte visste om klimatutmaningarna.

De två första varianterna ställer onekligen till med mycket skada men är trots allt relativt lätta att förstå. Deras affärsidé bygger oftast på utvinning av fossila bränslen. Dessutom understödjer deras lobbyister aktivt högerpopulister i både USA och Europa. Anmärkningsvärt i detta fall är studier som klarlagt just sambandet mellan klimatskepsis och högerpopulism.

Förklaringarna till responsförnekelse och vardagsförnekelse är inte entydiga. Martin Hultman och annan pågående forskning ger en del av svaret. En krass delförklaring är att omkring 80% av all energi som köps och säljs runt om i världen fortfarande är olja, kol och fossilgas. Det som förstör världen är samtidigt vad världens ekonomier kretsar kring. Detta gör klimatvetenskapens insikter svåra att ta till sig. Både för resposförnekande politiker och vardagsförnekande svenskar.

Samtidigt är det som i de olika sorgefaserna inom psykologin, där förnekelse ofta är en del. Den kanske behöver vara just en del. Men för att livet ska gå vidare, på denna planeten och för oss som sörjande individer, behöver förnekelsen vika undan och landa i accepterande av hur det faktiskt är. Fortsatt förnekande kan kortsiktigt ge oss subventionerade bränslepriser, men gör livet mindre än det behöver vara. Och för många hundra miljoner människor gäller ”valet” mellan förnekelse och acceptans bokstavligen livet. Liksom för alla arter av växter och djur som redan nu hotas av utrotning.

Både responsförnekelse och vardagsförnekelse finns med i vardagen som ett slags skav. En kognitiv dissonans eftersom vi vet att handlandet är fel men ändå fortsätter. Kunskapen saknas inte, men då klimatförändringen och artutdöendet för många verkar existera i utkanten av medvetandets synfält, är det relativt lätt att tränga bort de obehagliga tankarna.

Jag tänker att det för vissa kan vara som i barnens bilderböcker där numrerade punkter ska sammanbindas och bilda en figur. Punkterna av insikt och kunskap finns. Kanske lyser de till och med upp ibland. Men förmågan att dra linjerna rätt saknas. Och motarbetas dessutom aktivt från många håll.

En uppgift för oss som sett hur punkterna tydligt bildar ordet ”KLIMATKRIS” behöver då vara att med fantasi och uthållighet visa detta och lyfta fram det till centrum av allmänhetens synfält. Då blir det åtminstone svårare att vara både responsförnekare och vardagsförnekare.