Under en av de senaste vandringarna i någon annans skor prövade jag att vara en tiger. En sak jag upplevde att vi hade gemensamt var att jag inte är ett flockdjur. Det fick mig att tänka vidare. På hur flockdjur fungerar, på vilket sätt människan är ett flockdjur och på vilka sätt det kan vara bra eller dåligt.

I djurvärlden finns det två huvudtyper av flockdjur. Det ena är de som är mycket hierarkiska och styrs av en stark ledare. Ett exempel är vargar. Flockledaren bestämmer vart flocken ska gå och var flocken ska stanna. Han utmanas ibland av yngre hanar, men annars ifrågasätts inte hans beslut. Det andra är fiskstim och fåglar som t ex starar. Flockarna är väldigt stora och ändå tycks de röra sig helt synkroniserat. Troligen fungerar det så att varje fågel, eller fisk har koll på de som är närmast och håller ett väl avvägt avstånd till dem. Dessa har i sin tur koll på de som är närmast dem osv. Om någon upptäcker en fara eller får syn på precis var målet är ändrar denne riktning. Genast följer de som är närmast med på samma avstånd som tidigare och rörelsen fortplantar sig genom flocken. Men detta går så blixtsnabbt att det ser ut som en enda rörelse.

Människor som flockdjur verkar huvudsakligen vara hierarkiska. Vi följer gärna starka ledare. Dessa kan ha formell makt, som presidenter, statsministrar eller chefer. Eller informell som i ett gäng, eller en grupp som ska göra ett skolarbete. Samtidigt är människor mer präglade av kultur än andra djur och hur ledaren utses är inte alltid lika givet. Jag tänker att det också därför ibland blir mer osäkert vem som är ledare. Och att ledaren kan utmanas, eller ignoreras på fler olika sätt än i en vargflock. Ledaren kan vara kompetent och klok och leda sin flock rätt. Eller starta krig, använda flockens resurser för egen vinning och leda flocken fram mot ett stup. Vad som ger ledaren makt är olika i olika situationer och makten i sig påverkar också ofta ledarens beteende.

Men vi har också drag av fiskstim och starflockar. Ett experiment som gjorts flera gånger är att låta någon stå på offentlig plats och titta uppåt. Flera kommer att ställa sig bredvid och försöka få syn på vad det är han ser. Om det redan från början står flera personer och tittar åt samma håll blir effekten ännu starkare. Många människor gör gärna som alla andra gör. Kanske p g a det hierarkiska draget verkar vi samtidigt mer benägna att konkurrera och tävla än starar. Att vi sneglar på dem vi har omkring oss gör därför ofta att saker skruvas upp mer och mer. Har grannen köpt en ny bil vill vi ha en större. Har kollegan fått högre lön vill vi ha ännu mer. Har en kompis ny telefon vill vi gärna ha en ännu finare. Hör vi att folk åker till Thailand vill vi resa ännu längre bort. ”Allt är en tävling” som Peter och jag ibland skämtsamt säger. Men ibland blir det också positivt som när en familj sätter upp solpaneler på taket och flera i grannskapet följer efter. Eller när en kollega blir vegetarian och flera blir nyfikna på att prova. Att lastcyklar är så vanliga i den här staden beror i hög grad på att några började och det blev en lokal trend.

Den som inte är ett flockdjur kan förstås vara bara motvalls. Sådana känner jag också, som alltid ska tycka tvärtom, även när alla andra har kommit överens om något bra. Kanske kommer det beteendet egentligen ur en vilja att vara ledare. Men den typ jag tänker på nu är snarare den som ser att kejsaren är naken. Om det inte är viktigt att göra som andra gör och passa in i gruppen. Eller i alla fall inte tillräckligt viktigt för att rucka på sina värderingar. Då kan man gå emot strömmen när vindarna blåser åt fel håll. Nu när svenska folket fortsätter trappa upp sin klimatpåverkan istället för tvärtom är det viktigt att vi är några som inte är flockdjur utan istället stannar upp och ropar att det inte är det tåget vi ska med. När flocken kör i hög fart mot en bergvägg måste några dra i bromsen. Och när de flesta glatt följer varandra mot stupets kant måste några rusa fram och försöka peka ut en annan väg. Även om det är udda och obekvämt.