Första gången jag träffade på begreppet kognitiv dissonans var nog när jag läste Per Espen Stoknes bok om klimatpsykologi. Därefter har det dykt upp i flera sammanhang och vi återkommer ofta till det i samtal. Det är ett glapp mellan ditt verkliga beteende och dina kunskaper om hur du borde bete dig. Ett slags mentalt skav som handlar om att du inte riktigt lever som du lär.
Ett sätt att befria sig från kognitiv dissonans är att ändra sitt beteende så att det stämmer bättre överens med idealen. Då är skavet av godo och driver på livsstilsförändringar till det bättre. Ett exempel är om känslan av flygskam får dig att sluta flyga. Ett annat sätt är att leta ursäkter och på olika sätt försöka rättfärdiga beteendet. Jag föreställer mig att skavet då ofta finns kvar, men trycks ned så att det inte blir lika påtagligt. Ibland är det säkert också så att det jag uppfattar som kognitiv dissonans hos andra egentligen handlar om att vi har olika ideal, eller att de inte riktigt förstått varför beteendet är problematiskt.
Inom filosofin finns begreppet ”intern logik”. Det är en allvarlig kritik mot en argumentation om det finns brister i den. Då handlar det om att det finns självmotsägelser i ett resonemang. Att det först hävdas något och senare något annat som säger emot det man först hävdade. Man skulle kanske kunna tänka att en människa har en intern logik och när den brister uppstår kognitiv dissonans – beteendet säger emot kunskaperna. Man blir som två halvor istället för en helhet. Det finns också likheter med det som kallats responsförnekelse, att veta men inte handla därefter.
Jag påminns om detta när jag nu läser Pelle Strindlunds utmärkta bok Jordens herrar. Han skriver så här:
De människor som arbetar med djurförsök måste vara ”insiktsfulla, kunniga, reflekterande och goda människor”, skriver en forskare på Karolinska institutet. Det är sannolikt psykologiskt lättare att genomföra plågsamma experiment på djur om man betraktar sig som ”en god människa”. Det ligger i själva begreppet att en sådan inte utför onda handlingar. Därför kan de plågsamma experimenten – även om forskaren hör hur råttan som givits ledinflammation piper av smärta – omöjligen vara onda. Djurförsökaren med självbilden ”jag är rättskaffens” har definierat bort möjligheten att han eller hon är delaktig i ondska.
Här leder rättfärdiggörandet till ett slags blindhet för vad det egentligen är man gör. Den kognitiva dissonansen löses upp och den interna logiken går ihop inom personen. Men själva resonemanget blir inte rimligt för det, verklighetens plåga försvinner inte.
Jag påminns om en annan utmärkt bok; Living in Denial, som jag skrev om samtidigt som om Stoknes. Där är det norrmännens bild av sig själva som ett naturälskande folk som skapar kognitiv dissonans i relation till Norges beroende av olja och personernas klimatskadliga livsstil. I själva verket blir det kanske så att tanken på miljöskada definieras bort. Det kan inte vara så att deras beteende är klimatskadligt eftersom de är ett naturälskande folk. Detsamma kan i så fall gälla även svenskar. Vi har inga oljefyndigheter, men har en mycket klimatpåverkande livsstil och ser oss själva som ett naturälskande folk.
Jordens herrar handlar om djurrätt. När jag studerade praktisk filosofi på universitetet läste jag Peter Singer – en mycket inflytelserik filosof inom just djurrätt. Jag minns att jag sade till en av mina studiekamrater att det var väldigt svårt att komma på några motargument. Ändå drog jag inte konsekvenserna av det. Det här var under andra halvan av 1990-talet. Jag blev vegetarian först flera år efter att vi flyttat till Vadstena 2009 och det är först på senare år jag i stort sett blivit vegan. Det är olikt mig kan jag tycka och jag förstår inte riktigt varför just detta satt så långt inne. Även jag har levt med kognitiv dissonans alltså och vet hur stark driften att rättfärdiga sin livsstil kan vara. Men det finns all anledning att ihärdigt arbeta på att bli en mer konsekvent människa.