Tag Archives: kaffe
Kaffe och etiska frågor
Dricka mindre kaffe
De flesta av oss känner till att kaffe är en vätskedrivande produkt som torkar ut kroppen mer än den bidrar med att tillföra vätska. Tills för ganska nyligen har däremot jag (Peter) varit omedveten om att kaffeproduktionen har liknande uttorkande effekt på närmiljön som den slutliga produkten har på våra kroppar. Detta veckotips handlar därför om att dricka mindre kaffe.
Likt allt som växer behöver även kaffeplantan vatten för att må bra. Förutom att vara en törstig växt behövs det även stora mängder vatten i förädlingsprocessen som skapar våra aromatiska bönor. Vattenåtgången för att framställa vårt kaffe är faktiskt så stor att kaffe placerar sig i topp bland de produkter vi konsumerar i Sverige som ger störst vattenavtryck. Vattenavtryck är ett begrepp som kan användas på liknande sätt som ekologiska fotavtryck. Beroende på vår livsstil gör vi större eller mindre fotavtryck. Våra produkter och vanor har för det mesta förbrukat energi och resurser, som vatten, långt ifrån oss konsumenter. I Sverige beräknas vi exempelvis leva med tre gånger för stora fötter.
För att producera kaffebönor till en kopp kaffe krävs 140 liter vatten – vilket är samma mängd som ryms i ett normalt badkar. Då vattenbrist kan vara vanligt i de länder där vårt kaffe produceras är detta inte oväsentligt. I Världsnaturfondens informativa artikel framkommer med all önskvärd tydlighet vilken reell skillnad vi kan göra för världens vattenförbrukning genom ändrade kost- och klädval. Kaffe är som sagt den produkt som toppar listan för vattenförbrukningen, men även bomullsproduktion (ett par jeans 10 000 liter vatten) och animaliska produkter (en hamburgare 2400 liter vatten) ger stort avtryck.
För vår del har vi försökt dricka mindre kaffe, även om jag själv ännu dricker åtminstone någon kopp dagligen. En positiv sak med att dricka kaffe med större eftertänksamhet är att upplevelsen värdesätts mera när den inte går på slentrian och trött vana. Sofia, som när hon fastade från ickesvenska matprodukter, bara drack kaffe vid ett fåtal tillfällen upptäckte även hur den uppiggande effekten verkade bli större när drycken användes mer sparsamt.
Som med många vanor vi vill bryta, eller minska ner på, tror jag vi tjänar på att tänka efter mer. Fundera på om jag tar den här koppen kaffe av gammal vana eller för att jag verkligen gått och längtat efter den. Börjar vi med att avstå någon slentrianmässig kopp kaffe varje dag blir det troligen inte speciellt betungande utan snarast ett hälsomässigt lyft. De dagliga badkaren av vattenförbrukning som sparas in blir snabbt stora bassänger vars vatten kan göra större nytta än som vätskedrivande kaffe.
När vi tar upp ämnet kaffe är det även på sin plats att skriva något om ekologiska och rättvisemärkta val. Med tanke på konsekvenser som; skogsskövling, bekämpningsmedel som dödar plantagearbetare och natur, övergödning etcetera är det konstigt att varningstexter om produktens farlighet – likt på tobak och alkohol – saknas. Genom att det kaffe vi använder är KRAV och rättvisemärkt undviker vi att stödja exempelvis användandet av de giftiga bekämpningsmedel som brukas i konventionell kaffeodling, men varit förbjudna en längre tid i både Sverige och EU.
Naturkyddsföreningen beskriver vilka konsekvenser en genomsnittlig svensk kaffedrickares val kan få om hen under ett helt liv väljer ekologiskt istället för konventionellt kaffe. Bland annat slipper världen 188 kilo konstgödsel och 19 kilo kemiska bekämpningsmedel. Tänk då vilken effekt det får om du påverkar din arbetsplats och ditt favoritcafé till att göra klokare kaffeinköp.
Svenskproducerad mat och dryck – 40 dagar utan import
Som vi har skrivit om tidigare valde jag (Sofia) endast svenskproducerad mat och dryck under fastans fyrtio dagar. Undantagen var kryddor och frön samt när jag var bortbjuden. Så här en tid efter påsk kan det vara värt att reflektera en del över hur denna övning gestaltade sig.
En sak jag funderade över innan jag slog fast kriterierna för vilka undantag som var tillåtna var detta med kaffe. Jag prövade faktiskt att vara utan några dagar veckan innan fastan för att se om det verkade genomförbart. Egentligen var jag ingen storkonsument innan heller och hade redan tidigare dragit ned på mängden, men brukade ändå dricka kaffe varje dag. Det jag trodde skulle vara svårast var att vara utan koppen på morgonen. Skulle jag verkligen hålla mig vaken på jobbet? Första dagen hade jag ont i huvudet. Ett par tre dagar därefter var jag tröttare än vanligt, men därefter var det faktiskt inga problem alls. Efter ett tag märkte jag att jag i själva verket saknade kaffet mest på helgerna när jag i högre grad äter fikabröd. Till den sortens sötsaker finns det helt enkelt inget som passar lika bra som kaffe i mitt tycke. Te var ju inte heller en accepterad dryck under fastan förutom vårt egenodlade örtte. Morgonkaffet saknade jag efter ett tag inte alls. En lärdom av detta blev att låta kaffe vara en helg- och festdryck. Det finns ingen anledning att dricka det av slentrian till vardags om jag ändå inte saknar det. En annan upptäckt var att kaffet tycktes smaka mycket mer och dofta ljuvligare när jag väl unnade mig att dricka det. Sådant man gör av gammal vana upphör man snart att verkligen uppskatta. Den uppiggande effekten blev också kraftigare. Vi kommer att återkomma till varför det är bra att dra ned på mängden kaffe av miljömässiga skäl och stannar här vid att det är en produkt som transporteras långt och som vi i Sverige konsumerar i mycket stora mängder.
Till frukost blev annars enda skillnaden att jag brukar ha russin i havrefilen. Det hade blivit betydligt större skillnad om jag även uteslutit kryddor och frön. Just russin är jag en storkonsument av och har det gärna i både kakor, mat och bröd och tycker att de är så goda att det funkar som godis. Egentligen är det ur miljösynpunkt en helt ok produkt att importera, liksom annan torkad frukt. Det mest väsentliga är att välja KRAV då druvor är oerhört hårt besprutade i konventionell produktion. Men det var intressant att pröva att vara utan även en sådan favorit. En räddning i sammanhanget var att jag kunde beställa svenska, torkade bär från Örtagård Öst. De säljer egentligen huvudsakligen via återförsäljare men om man ber snällt kan de skicka hem. Torkade vinbär och blåbär fick bli fastans russin och torkade hallon och jordgubbar fanns ofta med i mellanmålen. Om man låter dem ligga i t ex havremjölk några timmar blir det riktigt gott. De mjuknar, sväller och blir mer lika färska bär samtidigt som honungen de är torkade med sötar mjölken. Deras fjällbjörksolja är för övrigt en höjdare att ringla på sallad. Ofta använt blev också blåbär- och aroniapulver från Björnens.
Det här med mellanmål var en av de större svårigheterna. Vid den tiden på året finns ju nästan ingen svensk frukt. I vår butik fanns bara äpplen vilket jag inte kan äta så stora mängder av utan att få ont i magen. Äpplemos är lättare att tåla och det hade vi kvar i frysen sedan i höstas, men det tog ganska snart slut. Frysta svarta vinbär fick vi från mamma och pappa efter ett tag och de funkade om man sötade rejält med honung. Krusbär hade vi också kvar ett tag. Bröd kan man ju använda, men eftersom vi brukar äta bröd till kvällsmat kändes det som för lite variation. Jag ville också få i mig liknande näringsämnen som i frukt. Har man bär i frysen från egen odling är det ett utmärkt alternativ, men de frysta bär man hittar i butik är ofta inte svenska. Inte ens de som borde kunna vara det, som hallon och blåbär. Det jag saknade mest var egentligen enkelheten, att ibland bara kunna slänga ned en frukt i väskan och inte behöva tänka på att ordna någonting.
Lunch var inte lika svårt. Det kräver att man i hög grad lagar maten från grunden, men det gör jag även i vanliga fall. Rotsaker finns det mycket svenskt. I frysdisken finns ofta ärtor och spenat. En ny upptäckt var att det finns torkade bruna bönor som är svenska. Det är lite omständligt att tillaga, men gör man en större sats har man ett bra tillbehör till flera måltider. I större mängd får jag ont i magen av dem, men med måtta går det bra. Kött, ägg och mejeriprodukter finns också, men jag ville helst inte öka mängden av dessa så mycket. Det kändes synd om miljönyttan man får av att skippa import äts upp av att man äter mer av produkter som i sig är tveksamma ur klimatsynpunkt. Något den extra motivationen att leta efter svenska produkter gjorde var ändå att jag upptäckte svenskt rådjurs- och vildsvinskött i frysdisken i form av skav och färs. Det använde och uppskattade jag och viltkött är ett väldigt bra alternativ ur miljösynpunkt. Fisk och skaldjur var däremot oväntat svårt att få tag på svenskt. Trots att vi bor vid en stor sjö finns det sällan fisk därifrån i de vanliga butikerna. Särskilt inte på vintern förstås. Någon gång hittade jag svensk torsk och strömming fanns relativt ofta. Det jag saknade mest när det gällde lunchen var variationen. Efter ett tag fick jag slut på fantasi med detta begränsade urval och det kändes periodvis som att särskilt vardagsmaten blev väldigt lika dag från dag. Jag började sakna krossade tomater fast tomater i vanliga fall inte alls är någon favorit. Detta är förstås ett I-landsproblem och det var nyttigt att reflektera över hur bortskämd man är. Ofta insåg jag också att om man tar sig tid att tänka efter lite går det att variera mer än man i förstone tänker.
Vi hade gäster en gång under fastan och skulle bjuda på lunch. Eftersom Peter hade en vegetarisk fasta skulle det alltså vara svenskproducerad, vegetarisk mat. Lite fusk blev det eftersom det var olivolja och durumvete i brödet Peter bakade, men annars gick det bra och kändes inte alls torftigt. Vi bjöd på ett slags frittata med rotsaker och lök, focaccia och till efterrätt hemmagjord glass, rabarbersylt och havreflarn. Fasta är inte bara uppoffring utan också att väcka fantasins förmåga att se nya möjligheter.
Refill
Ett sätt att minska vår materialförbrukning och vårt överutnyttjande av jordens resurser är att mer konsekvent nyttja de olika refillmöjligheter som finns. Inom vissa områden har vi med självklarhet gjort detta länge medan vi är noviser på andra områden med refill.
När jag (Peter) som student fick min första egna lägenhet använde jag refill mera av ekonomiska än miljömässiga skäl. Tvättmedel var – och är – en produkt där det är enkelt att spara både pengar och miljö genom att köpa refill istället för nya flaskor av hårdplast. Under denna tid studerade jag bland annat litteraturvetenskap och antecknade då mycket. Vissa pennor fick med tiden ett affektionsvärde och istället för att köpa nya köptes bläckpatroner i bokhandeln. Även här sparades en del resurser.
Tidigare har vi, när det funnits, använt plastdiskborstar med utbytbara diskhuvuden. På det viset har en hel del plast kunnat sparas in när diskhuvudet varit utslitet men skaftet fortfarande fullt användbart och utan behov av att bytas ut (vilket aldrig hände). Just nu har vi istället en diskborste i trä som också har utbytbart huvud. Liknande princip har jag tidigare även haft för tandborstar.
När jag tänkt på detta med återfyllnad och refill har Annika Norlins sång ”Fredrik” dykt upp i huvudet. Hon sjunger där om ett meningslöst, egoistiskt samhälle och exemplifierar det med att hon köper vatten på flaska. Just så tror jag det är. Vatten som köps på flaska borde vara en omöjlig produkt utifrån att nästan alla har bra kranvatten och något bra argument mot att ta med en flaska vatten hemifrån när vi ska på utflykt eller liknande finns egentligen inte. Föga förvånande orsakar denna bekvämlighet även en betydande och onödig miljöbelastning. Koldioxidutsläpp motsvarande 8500 oljeeldade villor var resultatet bara för transporten av flaskorna i denna några år gamla studie.
Bland elektronikprylar kan refillmöjligheterna ofta vara kloka alternativ till kostsamma nyinköp; kostsamma kanske inte alltid ekonomiskt men däremot i naturresurser. Tydligt är detta för vår skrivare där bläckpatronerna regelbundet lämnas in för påfyllning. Detta går att göra på många håll men då jag arbetar i Linköping är denna butik flitigt använd för min del. En annan form av elektronikrefill som jag nyligen prövade var att byta batteri till min iPhone. Den fick genom detta ett nytt liv och användbarheten ökar ytterligare flera år. När vi byter ut trasiga eller slitna delar i våra tekniska prylar sparar vi förstås resurser i många led men gynnar även våra lokala teknikhantverkare.
Bland livsmedel upplever vi att det ännu är relativt ovanligt med refillmöjligheter även om det förekommer i vissa butiker. Kryddor i pappers- eller plastpåsar finns i alla fall ofta och i viss mån även KRAV-märkt. Detta är då ett vettigt alternativ till att köpa en ny liten glasburk med kryddor. Det kan även finnas kaffe och te eller spannmål, linser och bönor i lösvikt. Man kan då mera exakt styra mängden som köps och mindre mängd förpackningsmaterial används. Det vore intressant om detta liksom möjlighet att handla mjölk, olja etcetera i lösvikt framöver kunde utökas. I väntan på att detta blir en del av vardagen kan vi alla göra det till en utmaning att återfylla så många som möjlig av våra produkter och förpackningar samt efterfråga möjligheten till detta där vi handlar.