Som vi har skrivit om tidigare valde jag (Sofia) endast svenskproducerad mat och dryck under fastans fyrtio dagar. Undantagen var kryddor och frön samt när jag var bortbjuden. Så här en tid efter påsk kan det vara värt att reflektera en del över hur denna övning gestaltade sig.

En sak jag funderade över innan jag slog fast kriterierna för vilka undantag som var tillåtna var detta med kaffe. Jag prövade faktiskt att vara utan några dagar veckan innan fastan för att se om det verkade genomförbart. Egentligen var jag ingen storkonsument innan heller och hade redan tidigare dragit ned på mängden, men brukade ändå dricka kaffe varje dag. Det jag trodde skulle vara svårast var att vara utan koppen på morgonen. Skulle jag verkligen hålla mig vaken på jobbet? Första dagen hade jag ont i huvudet. Ett par tre dagar därefter var jag tröttare än vanligt, men därefter var det faktiskt inga problem alls. Efter ett tag märkte jag att jag i själva verket saknade kaffet mest på helgerna när jag i högre grad äter fikabröd. Till den sortens sötsaker finns det helt enkelt inget som passar lika bra som kaffe i mitt tycke. Te var ju inte heller en accepterad dryck under fastan förutom vårt egenodlade örtte. Morgonkaffet saknade jag efter ett tag inte alls. En lärdom av detta blev att låta kaffe vara en helg- och festdryck. Det finns ingen anledning att dricka det av slentrian till vardags om jag ändå inte saknar det. En annan upptäckt var att kaffet tycktes smaka mycket mer och dofta ljuvligare när jag väl unnade mig att dricka det. Sådant man gör av gammal vana upphör man snart att verkligen uppskatta. Den uppiggande effekten blev också kraftigare. Vi kommer att återkomma till varför det är bra att dra ned på mängden kaffe av miljömässiga skäl och stannar här vid att det är en produkt som transporteras långt och som vi i Sverige konsumerar i mycket stora mängder.

Till frukost blev annars enda skillnaden att jag brukar ha russin i havrefilen. Det hade blivit betydligt större skillnad om jag även uteslutit kryddor och frön. Just russin är jag en storkonsument av och har det gärna i både kakor, mat och bröd och tycker att de är så goda att det funkar som godis. Egentligen är det ur miljösynpunkt en helt ok produkt att importera, liksom annan torkad frukt. Det mest väsentliga är att välja KRAV då druvor är oerhört hårt besprutade i konventionell produktion. Men det var intressant att pröva att vara utan även en sådan favorit. En räddning i sammanhanget var att jag kunde beställa svenska, torkade bär från Örtagård Öst. De säljer egentligen huvudsakligen via återförsäljare men om man ber snällt kan de skicka hem. Torkade vinbär och blåbär fick bli fastans russin och torkade hallon och jordgubbar fanns ofta med i mellanmålen. Om man låter dem ligga i t ex havremjölk några timmar blir det riktigt gott. De mjuknar, sväller och blir mer lika färska bär samtidigt som honungen de är torkade med sötar mjölken. Deras fjällbjörksolja är för övrigt en höjdare att ringla på sallad. Ofta använt blev också blåbär- och aroniapulver från Björnens.

Det här med mellanmål var en av de större svårigheterna. Vid den tiden på året finns ju nästan ingen svensk frukt. I vår butik fanns bara äpplen vilket jag inte kan äta så stora mängder av utan att få ont i magen. Äpplemos är lättare att tåla och det hade vi kvar i frysen sedan i höstas, men det tog ganska snart slut. Frysta svarta vinbär fick vi från mamma och pappa efter ett tag och de funkade om man sötade rejält med honung. Krusbär hade vi också kvar ett tag. Bröd kan man ju använda, men eftersom vi brukar äta bröd till kvällsmat kändes det som för lite variation. Jag ville också få i mig liknande näringsämnen som i frukt. Har man bär i frysen från egen odling är det ett utmärkt alternativ, men de frysta bär man hittar i butik är ofta inte svenska. Inte ens de som borde kunna vara det, som hallon och blåbär. Det jag saknade mest var egentligen enkelheten, att ibland bara kunna slänga ned en frukt i väskan och inte behöva tänka på att ordna någonting.

Lunch var inte lika svårt. Det kräver att man i hög grad lagar maten från grunden, men det gör jag även i vanliga fall. Rotsaker finns det mycket svenskt. I frysdisken finns ofta ärtor och spenat. En ny upptäckt var att det finns torkade bruna bönor som är svenska. Det är lite omständligt att tillaga, men gör man en större sats har man ett bra tillbehör till flera måltider. I större mängd får jag ont i magen av dem, men med måtta går det bra. Kött, ägg och mejeriprodukter finns också, men jag ville helst inte öka mängden av dessa så mycket. Det kändes synd om miljönyttan man får av att skippa import äts upp av att man äter mer av produkter som i sig är tveksamma ur klimatsynpunkt. Något den extra motivationen att leta efter svenska produkter gjorde var ändå att jag upptäckte svenskt rådjurs- och vildsvinskött i frysdisken i form av skav och färs. Det använde och uppskattade jag och viltkött är ett väldigt bra alternativ ur miljösynpunkt. Fisk och skaldjur var däremot oväntat svårt att få tag på svenskt. Trots att vi bor vid en stor sjö finns det sällan fisk därifrån i de vanliga butikerna. Särskilt inte på vintern förstås. Någon gång hittade jag svensk torsk och strömming fanns relativt ofta. Det jag saknade mest när det gällde lunchen var variationen. Efter ett tag fick jag slut på fantasi med detta begränsade urval och det kändes periodvis som att särskilt vardagsmaten blev väldigt lika dag från dag. Jag började sakna krossade tomater fast tomater i vanliga fall inte alls är någon favorit. Detta är förstås ett I-landsproblem och det var nyttigt att reflektera över hur bortskämd man är. Ofta insåg jag också att om man tar sig tid att tänka efter lite går det att variera mer än man i förstone tänker.

Vi hade gäster en gång under fastan och skulle bjuda på lunch. Eftersom Peter hade en vegetarisk fasta skulle det alltså vara svenskproducerad, vegetarisk mat. Lite fusk blev det eftersom det var olivolja och durumvete i brödet Peter bakade, men annars gick det bra och kändes inte alls torftigt. Vi bjöd på ett slags frittata med rotsaker och lök, focaccia och till efterrätt hemmagjord glass, rabarbersylt och havreflarn. Fasta är inte bara uppoffring utan också att väcka fantasins förmåga att se nya möjligheter.