Gång på gång återkommer jag till frågan varför vi gör så lite när vi vet så mycket. Jag har läst flera böcker om det som ibland kallas klimatpsykologi och i det här inlägget utgår jag från två av dem; What we think about when we try not to think about global warming av Per Espen Stoknes och Living in denial av Kari Marie Norgaard. Båda har ett framför allt sociologiskt perspektiv och ger intressanta ingångar även om ingen av dem får mig att verkligen förstå. Även Naomi Klein vars bok Peter skrev om nyligen kommer in en hel del på klimatpsykologi.

En viktig aspekt, som både Stoknes och Norgaard framhåller, är de sociala sammanhang man ingår i. För de flesta är det svårt att ha en helt annan uppfattning i viktiga frågor än de människor man umgås med eller vill associeras med. Norgaards bok bygger på en sociologisk närstudie av en by i Norge. Där är klimatförändringarna redan mycket påtagliga i form av mindre snö och en alltmer sällan isbelagd sjö. Detta påverkar både den kulturellt viktiga traditionen att gå på tur på skidor och den ekonomiskt viktiga turismen. Ytterst få i byn ifrågasätter egentligen uttryckligen att detta beror på den globala uppvärmningen, men de gör väldigt lite för att ändra sin livsstil eller påverka politiken och det är inte ett naturligt samtalsämne i den vardagliga konversationen.

Det blir som en cirkeleffekt. Om ingen annan pratar om det så är nog ingen annan intresserad så då pratar inte jag heller om det. Om ingen annan verkar rädd så är det nog inget att vara rädd för så då är inte jag det heller. Det är en fråga Norgaard egentligen nämner mest i förbifarten, men som jag fastnade för: Hur rädd för klimatförändringarna är det socialt accepterat att vara? Hennes bok handlar inte så mycket om de man brukar kalla klimatförnekare, men en hel del om ett slags praktiskt förnekande. Vi säger att vi tror på den globala uppvärmningen, men vi lever som om vi inte gjorde det. Hon skriver också om självbild och nationell identitet. Att till exempel norrmän ser sig som ett naturälskande folk (liksom svenskarna) kan göra det svårt att ta in att ens livsstil förstör naturen.

Behovet av hopp kommer ofta upp när man pratar om klimatförändringarna nuförtiden upplever jag. Som jag försökte beskriva i mitt inlägg om hopp för jorden är det kluvet tycker jag. Stoknes beskriver fyra typer. Den passiva optimisten tänker; det ordnar sig, tekniken fixar det åt oss. Den aktiva optimisten tänker; vi fixar det, även om det blir svårt. Den passiva skeptikern tänker; vi vet inte vad som händer, men vi är starka. Den aktiva skeptikern har vad Stoknes kallar ”a grounded hope”. Detta hopp är grundat i vårt sätt att vara, våra värderingar, snarare än i hur det mest sannolika utfallet blir. Vi gör det för att det är rätt, för att kunna se oss i spegeln, eller barnen i ögonen – inte för att vi bedömer chanserna som särskilt goda att lyckas. Annars är det lätt att tappa motivationen när prognoserna är dystra.

En kapitelrubrik är: ”It’s hopeless and I’ll give it my all”. Och det är någonstans här Stoknes bränner till mitt i vår tids flöde av käcka uppmaningar att tänka positivt. En annan kapitelrubrik är faktiskt ”Stå upp för din depression” där han menar att vi behöver prata om sorgen över allt som går förlorat, våga vara sårbara och ödmjuka. Men han skriver också att klimatkommunikation bör vara social, stödjande, enkel, story-baserad och använda signaler (tydlig feedback). I de styckena får jag ofta den inte så hoppingivande känslan att vi människor aldrig växer upp. Ett exempel är att man kan få människor att liksom tävla om att använda mindre energi genom att visa hur de ligger till i jämförelse med sina grannar. En oönskad bieffekt har visat sig vara att personer som då får bekräftat att de använder mycket mindre energi än sina grannar istället ökar sin energianvändning. Den enkla åtgärd som jag personligen faktiskt skulle bli provocerad av (men som fungerar) är att sätta en smiley vid det positiva resultatet.

Även Norgaard menar att vi måste börja våga prata om vår oro, vårt engagemang och vad som är på väg att hända. Det måste komma upp vid köksborden, på fikarasterna och i det sociala medieflödet och om några börjar kommer fler att följa eftersom det ger signalen att det är ett relevant samtalsämne. Hon tror att det är bra att koppla till det näraliggande. Att försöka ta reda på hur det kan tänkas påverka den plats där man bor, eller det man arbetar med och prata om det, för att det lättare engagerar människor. Ibland har jag tänkt att det är extra svårt att prata om global uppvärmning i ett land där solsken och värme alltid är vackert väder – även när grundvattnet sinar och skördarna torkar bort. Själv tycker jag också att det räcker till exempel med att flera stillahavsnationer snart är obeboeliga för att vilja göra det jag kan för att hejda klimatförändringarna. Men jag har också funderat över om man skulle kunna beskriva hur ett klimatförändrat Vadstena skulle te sig på ett sätt som skulle få människor här att resa sig upp.

Jag avslutar med vad jag tycker är en vacker och berörande bild av luften som jordens hud ur Stoknes bok. Klimatpsykologi handlar nog i hög grad om att faktiskt bli personligen berörd och denna beskrivning av vår skörhet och vårt beroende kan kanske bidra.

”The breathable air is only about five to seven miles thick, a fragile wrapping around a massive green, blue, and white ball, seventy-nine hundred miles in diameter, spinning in near emptyness. On a clear night we look right through it. Far thinner than the skin of an apple compared with its diameter. Underneath it lies ocean and rock, and upon the rock, lies a wee bit of soil and greenery. Yet inside this unsettled, fluctuating film, between a rock and a hard place, all of life is protected and nourished.”