Nu inför valet duggar analyserna om de olika partierna tätt. Vad skiljer dem åt och vilka får bäst resultat när olika intresseorganisationer gör sina sammanställningar? Bland de flesta partier har dessvärre miljöpolitiken nästan uteslutande kommit att handla om en fanatisk tro på tekniska lösningar. Både existerande och sådana som eventuellt kan finnas – men först decennier bort. Detta handlar både om bristande ansvar och att stoppa huvudet i sanden.

För någon vecka sedan lyssnade jag på den intressanta podden Vetenskapsradion på djupet. Programmet gick i två avsnitt igenom de blåbruna samt de rödgröna partierna utifrån ideologi inom miljöområdet. Förvånansvärt lite skilde partiernas svar. Lösningar genom teknik lyftes fram och det var endast Miljöpartiet (och kanske Vänsterpartiet) som poängterade behovet av livsstilsförändringar också hos individer. Som de tog upp i podden skulle dessa ställningstaganden inte vara nödvändiga utifrån partiernas grundideologi. Mycket av det tidiga naturskyddet har exempelvis drivits fram av konservativa ideologier. Och bland de liberala går förbud mot livsstilsval som skadar andra, mycket väl att motivera.

Kanske är det någon form av curlingmentalitet som drabbat politiska strateger. Likt pappan som fortsätter att städa, laga mat och vaddera vardagen från besvärligheter – även åt sina nu vuxna barn. Att aktivt stötta en hög användning av el och fossila bränslen. Istället för att utgå från de planetära gränser vi har. Och där en snabb utfasning av fossil energi är nödvändig, parallellt med en bättre hushållning med övriga resurser.   

Uppvaknandet för barn som aldrig på egen hand får ta hand om livets motgångar blir tufft. Likaså är uppvaknandet svårt för en befolkning som får sina vardagsval med en hög klimatpåverkan subventionerade av farbror staten. För naturligtvis kommer det ett uppvaknande förr eller senare.

När jag lyssnat på Vetenskapsradions program om de politiska ideologierna blev bilden av att stoppa huvudet i sanden tydlig. Istället för att ta våra gemensamma problem på allvar och göra allt vi kan för att lösa dessa tillämpas ett flykt- och undvikandebeteende. Trots att många lösningar skulle kunna passa in i partiets ideologi väljs dessa bort till förmån för hitte-på-lösningar i form av kärnkraft och ett ständigt ökad materiellt välstånd hos väljarna.

Samtidigt är vi många som försöker väcka upp och få allt fler att resa sig. Borsta sanden ur ögon och öron. Nyligen undertecknade närmare 2000 svenska forskare en debattartikel med uppmaning till att hantera klimatkrisen som den kris den är. Och de allt annat än subtila signaler med hetta, skogsbränder och översvämningar som vår planet ger borde få även mycket framåtböjda makthavare med sand i ögon och öron att vakna upp.

Med huvudet i sanden är det svårt att se klart. Låt oss alltså den 11e september välja politiker med förutsättningar att med en klar blick hantera vår tids ödesfråga på ett ansvarsfullt sätt.