För en tid sedan skrev Peter om de fyra framtidsscenarier bortom BNP som formulerats inom ett projekt på KTH. Vi har kommit in på dem flera gånger tidigare. Att fundera över hur visionen för det hållbara samhället skulle kunna se ut är svårt men viktigt. Jag inspireras av det här initiativet för att det är vetenskapligt och för att de framtider som målas upp är så radikalt olika vårt nuvarande samhälle. Radikalt annorlunda tror jag nämligen att det måste vara. Därför tycker jag att varje scenario är värt ett eget inlägg. Den här gången handlar det om kollaborativ ekonomi.

Kollaboration handlar om samverkan och här är delande av resurser en viktig ingrediens. Man hyr, lånar, byter och delar och lägger inte samma vikt vid att själv äga som idag. För att detta ska fungera praktiskt används digitala verktyg. En hel del produktionsmedel och materiella resurser har förflyttats från privat till offentlig regi. Lösningarna för samarbete kan vara både småskaliga och lokala och brett nationella eller internationella. Informationsteknik är viktig för att knyta samman människor som kan samarbeta och dela på resurser, men i övrigt satsar man inte på avancerad teknik.

I scenariot kollaborativ ekonomi bor människor mer utspritt över landet än idag, men samlade i kluster. Det vanliga kan man säga är att bo i en mellanstor stad. Även om mycket kan göras digitalt behöver man vara relativt samlade för att enkelt kunna dela och byta saker och tjänster. Makten är spridd på många och gemensam förvaltning som bygger på ömsesidighet och engagemang är viktigt. Varje person kan bidra med saker, kunskaper eller tid, alltså inte bara pengar. Tillit är en grundbult och det är inte fokus på kontroll. 

I en kollaborativ ekonomi förvärvsarbetar vi mycket mindre, men engagerar oss ideellt desto mer. Det kan också finnas alternativa sätt att byta tjänster, som tidsbanker. Där kan man utföra ett arbete åt någon och få den tid det tagit till godo. Sedan kan man anlita någon annan för en tjänst man själv behöver för den tiden. Sådana finns redan i t ex Spanien. Det sociala nätverket blir viktigare än ekonomiska resurser. 

Vi reser betydligt mindre och kortare i en kollaborativ ekonomi. Kontakter med omvärlden sker framför allt digitalt och fysiskt förflyttar man sig helst med cykel och till fots. I grannskapet finns pooler med cyklar, elcyklar, lastcyklar och elbilar. Man bor tätare för att enkelt kunna dela gemensamma resurser. Det kan gälla verktyg, odlingsyta, lokaler, verkstäder o s v. Den privata bostadsytan har minskat betydligt och det är vanligt att dela kök och badrum med andra. I alla scenarier utom lokal själförsörjning är maten i stort sett vegansk så det gäller även här.

På många sätt tycker jag att det här låter som ett trivsamt samhälle. Utöver klimatfördelarna skulle säkert ensamheten minska. Tekniken används framför allt till det den är bra på och måste inte uppta så stor del av tillvaron. Jag har även tidigare tänkt att det finns många fördelar med små- och mellanstora städer som ofta glöms bort när det blir diskussion om storstad kontra landsbygd. Sedan är det ju så att jag är introvert och att leva mer kollektivt är inte lockande på alla sätt. En fara är väl också att det uppstår orättvisor även i ett sådant här samhälle. Nu utifrån vem som är mest socialt kompetent istället för vem som har mest pengar. Jag kan också tänka att de digitala systemen är sårbara och som de är utformade idag krävs sådant som sällsynta jordartsmetaller. Men det vore sunt att inse att vi inte behöver ha varsin av allting. Och att se oss själva mer som delar av en helhet.

Då vi driver ett rum & frukost i kulturhistorisk miljö där det inte finns egen dusch och WC på alla rum väcks en del tankar. De flesta tycker att det fungerar alldeles utmärkt att dela på semestern. Historiens vingslag är en viktigare del av upplevelsen än att ha alla bekvämligheter. Men det är också detta de negativa reaktioner vi får oftast handlar om. Och det händer titt som tätt att personer inte bokar när det bara finns rum med delade faciliteter ledigt. Hur skulle dagens bekväma människa reagera inför tanken på att dela både kök och badrum med andra hela tiden? Jag kan ärligt erkänna att det inte känns jättelockande för mig heller. Men då handlar det ju om att förstå att alternativet att fortsätta ha det som nu helt enkelt inte finns. Radikalt annorlunda blir det. Antingen för att vi gör en drastisk omställning i hållbar riktning. Eller för att samhället kollapsar under trycket av klimatförändringar och artutrotning. I det perspektivet är det en nästan löjligt liten uppoffring att dela kök och badrum. 

I bästa fall fungerar kollaborativ ekonomi som en orkester eller musikensemble. Var och en spelar sin stämma, inlyssnande och helhjärtat satsande på att helheten ska bli så välljudande som möjligt. Skulle vår individualistiska kultur kunna gå åt det hållet? Nog vore väl det gott?